Marlene och huskyflocken

Bloggen flyttad!

2011-03-25T02:51:00.000-07:00

Jag har bytt adress på bloggen nu så den passar bättre till nya hemsidan som är på gång :) Du hittar den på yabastasiberianhusky.blogspot.com Uppdatera gärna länkar och spara nya adressen! Du får gärna använda bannern här ovanför.

Vecka 8, 9, 10 och 11; Genetik och flockliv, silikon och frustration

2011-03-20T15:10:00.000-07:00

Jag försöker samla fokus och tänka tillbaka på de fyra senaste veckorna. Det har hänt jättemycket och finns många tankar att bena ut. Samtidigt känns skallen helt tom. På ett oplanerat sätt har det kommit sig att jag har tillbringat ett par helger hemma, helt ledig. I vanliga fall är det riktigt skönt, jag njuter av att kunna tillbringa tiden med hundarna och få lite smått pyssel hemma gjort. Men inte nu...

Det handlar på något sätt om koncentrationsförmåga. Jag har haft så sjukt svårt att fokusera helt enkelt. Svårt att fokusera, svårt att existera i nuet och svårt att njuta av livet. Det har varit lätt att gå igenom processen med Divas blindhet på ett rationellt sätt. Nu börjar jag undra om jag hunnit med, känslomässigt. För visst är det en slags sorg, att dagarna känns grå även om solen skiner?

Det handlar om andra saker också. Vårt liv har förändrats ganska snabbt på ganska kort tid. Två nya hundar, dragträningen har lyfts till en helt ny nivå, tävlingsmöjligheter. Samtidigt är det ett annat ansvar, tillvaron blir mer rutinmässig och allt ska hinnas med oavsett korta eller långa arbetsdagar. Hundlivet har blivit hårdare, helt enkelt. Att gå och lägga sig efter en lång arbetsdag innefattar numera även att vänta på att hundmaten ska svälla, plocka skit, byta vatten, ut med hundar i trädgården, in med dem igen och ut med nästa omgång, in i hundgården, matning och sista kvällsrastningen. Kvällskel i soffan blir många kvällar istället utbytt mot en kort klappstund i hundgården.

Det formar sig en tanke i huvudet som jag har lite svårt att få grepp om. Den kommer från ett frö som sattes när jag var på en uppfödarutbildning, och oroa dig inte, det kommer sjukt mycket mer om den lite längre ner i inlägget. Jo. Jag har slädhundar. Mina hundar uppskattar jättemycket när de får lite privat tid och träning med mig. Men i hur stor grad är de beroende av den för att vara lyckliga? Jag tror inte det är på samma sätt som med till exempel en sällskapshund eller vallhund.

Nu ska jag våga tänka en tanke öppet, som jag inte har någon aning om hur den kommer att spinna vidare. Kan det vara så med mina hundar att de är superlyckliga bara de får umgås med varandra och får en berikad tillvaro? Att agility, lydnad och annat som jag sysslar med inte är livsnödvändig för dem, utan snarare är ett nöje för min del? Det finns en anledning att jag funderar på detta och anledningen är avgörande för hur vår framtida flock kommer att se ut.

Mina hundar börjar bli gamla. Jag känner, i allt detta känslomässiga kaos, att jag är i en brytningspunkt. De senaste åren har jag gått igenom samma process om och om igen. Varje vinter drömmer jag om en större flock och varje sommar är jag glad att jag inte har så många hundar för då hinner jag träna dem ordentligt i annat än drag. Men det här året har någonting hänt. Mina känslor har förändrats.

Kanske det beror på att jag har fått fler hundar nu. Jag har fått smaka på dragträning i större mått, med hundar som älskar att jobba. Jag har fått anpassa mitt liv efter att plötsligt älska fem hundar istället för tre. Och det har ju faktiskt fungerat rätt så bra! Samtidigt, och nu ska sanningen upp på bordet, så känner jag mig ibland otillräcklig. En del dagar går jag och lägger mig med känslan att inte ha gett mina hundar det jag tycker de förtjänar. Det är därför jag nu ställer mig frågan. Kan mina hundar vara lyckliga även om jag inte tränar annat än drag med dem?

Jag är förmodligen väldigt otydlig och kaosig just nu. Hela mitt resonemang grundar sig i en insikt. Om jag vill fortsätta träna och tävla med ett spann, måste jag skaffa fler hundar inom kort. Det är därför jag står och väger till höger och vänster. Jag måste ta ett beslut om vad det är jag vill, för en ganska lång tid framöver.

Om jag skaffar fler hundar, måste jag släppa mina gamla ideal bakom mig. En av dessa är att jag också vill träna någonting annat än drag, på ett seriöst plan, med alla mina hundar. Det har jag delvis redan släppt och kanske det är därför som dessa nya dörrar öppnat sig för mig. Ett annat ideal är att var och en av mina hundar ska få en stunds aktivering varje dag. En promenad, shaping eller annan träning. Detta är viktigare för mig än den förstnämnda seriösa träningen. Jag vill att var och en av mina hundar ska få göra någonting speciellt varje dag. Och det är därför jag frågar mig hur stort värde som finns i flockliv och berikning. Kan det bli så att jag känner att mina hundar har fått sin dagliga värdefulla stund enbart genom berikning och flockliv? I så fall är problemet löst.

Det finns många fler faktorer som spelar in och väger åt det ena hållet eller det andra. Så det är lika bra jag börjar grubbla över dem direkt.

En hund är en hund...

Jag har hört det sägas många gånger, att en hund är en hund, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av vad det innebär. Innebörden har för mig dels varit typ att man inte klär ut en hund för skojs skull. Dels har det legat någon slags underton i det, ungefär som "en hund kommer aldrig bli lika värdefull som en människa". Men nu har jag börjat inse på allvar vad det betyder.

Hundarna är en annan art än oss människor. Därmed givetvis inte sagt att de är mindre värda. De har haft sina uppgifter i livet och ekosystemet precis som vi. Det som har varit unikt för hundarna, jämfört med de allra flesta andra arter här på vår jord, är att de har valt att leva tillsammans med människan. Inte för att de är människor, inte för att de vill vara människor, utan för att de haft den möjligheten, de egenskaperna som krävs och att vi har valt att ta emot dem.

Men de är fortfarande hundar. De har sina behov, precis som vi har våra. Det är sådant som jag pratar om när jag skriver berikning. De har behov som de behöver få utlopp för, de behöver få göra sånt som hundar gör bäst - och mest! Det kan vara att jaga, gräva, lösa problem, leka, äta, tvätta sig, röra på sig och bilda familj. Vidare, beroende på ras; kela, valla, dra, vakta, springa och mycket mer.

Får våra hundar det, i sitt vardagliga liv med oss? Med raska rastningsrundor runt kvarteret, mat serverad i en skål samt lite kel i soffan. Vad har vi för ansvar, vi som har bundit en individ av denna art till vårt liv? Hundar har, trots att de valt att leva med oss, andra behov och intressen än vad vi har. Jag tror tyvärr inte att alla nyblivna hundägare förstår detta. Kanske det är därför sådana människor som Caesar Millan kan bli så stora. Av någon anledning blir hundägare överraskade av att få höra att deras hundar behöver rastning och aktivering.

Men det är inte bara just detta, att en hund måste få vara hund. Jag tror också att vi har en förmåga att göra livet svårt för oss genom att tolka våra hundar hela tiden. "Hon blir så lessen när hon inte får ligga i soffan", "Han har varit sur på mig hela dagen för att han inte fick den där korven i morse", "Han försöker klättra i rang nu - han morrade när jag skulle ta hans mat från honom".

Hundar är precis som vi människor i ett avseende. De gör vad som lönar sig. Den som säger att vi människor gör saker utan att få någonting tillbaka kan jag lova att ljuger. Det finns alltid någon vinning i det vi gör. Det blir bara mer abstrakt, eftersom vi ibland jagar sånna saker som ära, sympati, medkänsla, respekt och annat. Sådant som inte går att ta på.

Hundar gör det de gör av två anledningar. Antingen att det är deras naturliga sätt att bete sig. Eller att det lönar sig. En hund som visar sina ledsna ögon när hon inte får komma upp i soffan, gör det inte därför att hon blir ledsen. Hundar är klokare än så. Dels blir de inte ledsna för de är kloka nog att gilla läget som det är. Dels lär de sig blixtsnabbt att om de tittar med just de ledsna hundögonen, så får de plötsligt lov att ligga i mjuka soffan.

En hund går inte och är sur. Motgångar är en naturlig, och jag är övertygad om att det även är en nödvändig, del av deras liv. Först kanske de kämpar en stund för att övervinna motgången, men sedan rycker den på axlarna och går vidare. Återigen tycker jag det är fantastiskt klokt. Vi skulle kunna lära oss mycket av våra fyrbenta vänner.

Slutligen så ska vi vara medvetna om att vi är människor. Om inte vi väljer att sätta oss in i, och lära oss, våra hundars språk, så kommer vi att tolka språket antingen på ett människosätt eller på ett fördomsfullt sätt. En hund som morrar säger inget annat än "lämna mig ifred". När i hela friden skulle vi ge oss på, trycka ner, kuva en familjemedlem som ville vara ifred? Och när i hela friden skulle vi säga om den familjemedlemmen att den försöker klättra i rang?

Nej, hundarna har valt att leva med oss. Men jag undrar ibland om vi har förtjänat den trofastheten. De är experter på att läsa vårt kroppsspråk, att lära sig av oss och anpassa sig till vårt samhälle. Trots det envisas vi med att vända bort blicken från deras behov, deras önskemål och deras språk. Eller så envisas vi med att skuldbelägga oss själva när vi tror att våra hundar är sura, ledsna, besvikna och annat. Men nej, de är alldeles för kloka för det.

Tillbaka till framtiden

Sådär. Nu krokar jag upp den röda tråden igen. Jag frågar mig; vad är det mina hundar vill ha i sitt liv? Hos oss är det inte längre så att hundarna lever i en familj. Nej, det är snarare vi människor som lever i en flock.

Det finns några basic saker som jag är övertygad om att mina hundar vill ha. De vill ha trygghet i sin tillvaro. Kanske är detta en av de viktigaste anledningarna till att hundarna en gång i tiden valde att leva med människor. Det är mitt ansvar att se till att inte tvinga ihop de av mina hundar som inte är trygga med varandra. Inte heller tvinga dem umgås med andra hundar som de inte litar på. De skulle själva aldrig välja att leva så.

Mina hundar vill också ha mat. I olika omfattning och förmodligen även på olika sätt. Issen vill helst ha så mycket mat som möjligt, så snabbt som möjligt. Baby ville förut ha en utmaning för att äta ordentligt. Hon behövde få jobba till sig maten. Lite som en jakt, en utmaning, problemlösning.

De behöver få jaga. De har en utpräglad jaktlust. Jag är så glad att vi har en trädgård full av möss. Det är ingen tvivel om att det är tillfredsställande för våra små vänner. De kan vara ute och nosa, gräva och knapra på möss i timmar. Men även spår och drag tillfredsställer delar av jaktlusten. För många hundar är just spårandet det allra roligaste som finns.

De behöver varandra och de behöver mig. Det är i olika omfattning. Iss är extremt beroende av uppmärksamhet och kanske till och med även träning. Han är nog den enda av mina hundar som uppenbart mår dåligt om han inte får jobba med mig med regelbundna mellanrum. Kinoo är också mycket beroende av uppmärksamhet. Hon är mer sällskapshund än de andra.

Baby och Gunne är rätt så lika. De är okomplicerade på ett sådant sätt. De tycker om att pyssla på för sig själva, tränger sig aldrig på någon annan men är gärna nyfikna på vad som händer. Diva är en ensamvarg, kan leka ibland men tycker bäst om att hålla sig på sin egen kant.

Jag tror det är de grundläggande behoven som mina hundar har. Ja, förutom motion då. Bortsett från Issen, så skulle nog samtliga nöja sig hur bra som helst med ett liv i trädgården, med promenader då och då och ett spår ibland. Jag vill av någon anledning inte riktigt acceptera det ännu. Men all annan träning än draget, är nog i huvudsak mer för min skull än deras.

Nu är det inte så enkelt. Vi är ju två parter i hund-människa relationen. Det handlar ju också om vad jag själv har för behov. Jag vet inte om jag vågar fråga mig.... Varför har jag hund? Vad ska jag svara på det? Kanske det är för att jag alltid tyckt om djur. Den kärlek jag ger, får jag mångfaldigt tillbaka. Det är en okomplicerad relation, hundar är alltid ärliga och visar samtidigt alltid respekt för mig och mina behov. De får mig att skratta, att vara ute och njuta naturen, att känna mig älskad och oumbärlig. Jag får bry mig om, ta hand om, pyssla med dem. De låter mig uppleva en helt annan värld än den mänskliga, men har också gjort att jag fått många människovänner för livet.

Utan att tänka på det, har jag nog också svarat på frågan vad mina behov är i den här relationen. Jag behöver bekräftelse, jag behöver känna mig behövd och samtidigt känna att jag vårdar mina kära. Och det är det här som kanske egentligen i slutänden avgör hur många hundar jag kan ha. För mig är det jätteviktigt att känna att jag har haft en stund med var och en av mina hundar varje dag. Både för deras skull och för min egen. Det är där som den verkliga tidsbegränsningen ligger.

Ett steg vidare

Nu är det oundvikligt att komma in på detta med uppfödarutbildningen. För några helger sedan gick jag nämligen på Hundia och HUNDutbildningsgruppens utbildning under namnet "Naturlig uppfödning". Mitt intresse hade egentligen i grund och botten ingenting med uppfödning att göra, utan jag fick så kraftig mersmak efter föreläsningen om rang så jag kunde inte låta bli. Alltid är det någonting man lär sig!

Nu blev det inte så enkelt. Jag har uppenbarligen en tendens att ryckas med väldigt i dessa föreläsningar. Det beror nog främst på två saker. Dels att de till stor del bygger på ren forskning och dels att den forskningen säger saker som faller mig själv väldigt bra i smaken.

Mina förväntningar på kursen var alltså att jag hoppades lära mig mer om hundars beteende. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att den inte alls handlade värst mycket om beteenden i sig, inte om hundars kommunikation i alla fall. Den handlade dels om hur djur i allmänhet, och hundar i synnerhet, själva bevarar sin art. Dels om hur hundar i det vilda lever tillsammans i flock.

Jag ska försöka förklara utan att bli alldeles för långrandig. Det jag berättar nu är det som satt djupast spår i min skalle och som jag behöver grubbla lite kring för att själv förstå det. Journalisten i mig frågar sig alltid varifrån fakta kommer. Därför ska jag försöka härleda så mycket som möjligt så alla korten ligger tydligt på bordet.

Djur i naturen… Om vi tittar på de arter som finns i naturen, kan man säga att det väldigt sällan finns avvikelser. Om du ställer tio rävar jämte varandra, kommer de förmodligen i stort sett vara likadana, både i färg, kroppsform och lynne. Vad jag känner till, finns det inga utbredda ärftliga sjukdomar hos rävar. Det är inte vanligt med blinda rävar, rävar med höftfel, rävar med epilepsi eller annat. Vi människor har inte haft någonting med rävarnas fortplantning att göra. Vi varken röntgar, dna-testar eller sätter avelsspärrar. De förökar sig helt fritt och är ändå fria från sjukdomar. Hur kommer det sig?

Annat är det med våra hundar. De finns verkligen i precis alla storlekar, färger, former… Vi säger att vi har avlat fram de olika raserna, men föreläsaren David Selin menar att det inte riktigt är sant. Det handlar nämligen bland annat om människans förmåga att gilla det avvikande.

Om du har en kull med sex valpar, där fem är vita och en är svart, så kommer förmodligen de allra flesta valpköparna känna sig utvald av, och älska, den svarta valpen. Det finns en anledning att husky-ovana människor med största säkerhet utbrister ”ååååh den har ju BLÅ ögon!!” när du är ute och går med din goding. Det avvikande är attraktivt i våra ögon.

På så sätt har vi, nästan så länge som vi samlevt med hundar, fastnat för och valt ut de avvikande. Har vi hittat två avvikare som påminner om varandra och som vi tycker är gulliga, har vi avlat vidare på dem. En tredje liknande individ blandas in i nästa led och efter några generationer har vi en ras. Det kan vara avvikelser i färg, form eller personliga egenskaper. Nu, minst femton tusen år senare, har vi över tre hundra slags hundraser bara i Sverige. Raser som är helt olika varandra på många sätt. Så olika att en raskunnig människa kan säga direkt vilken ras en individ hör till.

Men varför har naturen inte gjort så? Varför finns det inte tre hundra typer av rävar? Nej, för att så länge läget är stabilt och livet är sig likt, ser naturen till att de medelmåttiga rävarna är dem som förökar sig och lever vidare. Först vid naturkatastrofer eller andra slags kriser, kan det hända att en avvikare är den som överlever och bygger stammen vidare. Allt som oftast slutar det dock med att stammen dör ut ändå som en följd av inavel, då det är för få individer som överlever. (1)

Jag skriver att ”naturen ser till”. Det är så himla abstrakt men vad betyder det egentligen? Jo, det finns en rad säkerhetssystem som finns för att förhindra spridning av sjukdomar och genetiska defekter (mutationer). Alla sätt jag nu känner till, baseras i grund och botten på att förhindra inavel.

Det är nämligen så att våra kära hundar har tusentals genpar i sina anlag. I många av dessa genpar, har den ena eller andra av generna anlag för diverse olika skumma saker. Men så länge det är anlag, gör de ingen skada på individen i sig.

Men om man nu parar en hund med anlag för något djävulskap, med en hund som av någon anledning bär på samma anlag för något djävulskap, ja då kan plötsligt två gener med samma djävulska anlag slås ihop. Hokus pokus simsalabim. Vi har fått ett problem! Kennelklubben avråder av denna anledning från helsyskonparningar och mor-son eller far-dotterparningar. (2) I programmet "LatHunden", varnar genetikern Per-Erik Sundström för att avel ända ner till kusinnivå är skadligt för en hundstam.

Jag försöker tänka mig hur detta skulle se ut om jag omsätter det i praktiken. Jag har fått en hund med en (förmodligen) genetisk sjukdom och jag vill gärna slippa det igen. Vad ska jag undvika? Och vad får det för konsekvenser? Jag har kollat stamtavlor från diverse olika linjer, med tanken att avstå från hundar med många kusin/halvsyskonparningar i sig. Det är inte lätt, kan jag säga… Och jag vet heller inte om det är RÄTT. De gamla linjerna som jag gillar bäst, är gamla och bibehållna just genom linjeavel. Vad det får för konsekvenser i längden, och om/hur man kan undvika problem i framtiden, anar jag inte.

Nu tror jag inte att det är så himla enkelt. Naturen gör lite som den vill. Men jag tycker det är synd att vi, i vårt sätt att avla, går emot naturens egna förmåga att hålla sig frisk.

Apropå frisk måste jag nu plötsligt dra ett sidospår. Det handlar om sjukdomar. Det blir vanligare och vanligare att uppfödare ögonlyser och höftledsröntgar sina hundar. Jag har tyckt det har varit klokt, så man vet att man inte avlar vidare på individer med anlag för sjukdomar. Men nu har jag börjat fundera… Hur många sjukdomar finns inte i våra hundars anlag? I stort sett alla våra hundraser är olika för att vi har linjeavlat på individer som liknar varandra. Det skulle vara mycket konstigt om där inte fanns diverse sjukdomar i våra hundars anlag.

Vad händer då om vi tar bort hundar ur avel, för att de har anlag för sjukdom? Jo, antalet hundar som kan avlas på minskar. Beroende på rasens storlek och hur mycket inavlad den redan är, kommer risken för inavel att öka när man tar bort hundar ur avel. Konsekvensen blir att andelen sjukdomar istället ÖKAR i rasen. Såhär skriver den finske professorn S. Paatsama: "Jag önskar att man i sin iver att bekämpa något eller några enstaka fel och sjukdomar inte minskar genpoolen – genom att utesluta för rasen i övrigt värdefulla individer från avel." (3)

Nu kanske det låter som att jag tycker man ska avla på vilka sjukdomar som helst. Men man ska inte avla på sjukdomar. Det är jätteviktigt att göra skillnad på en sjuk hund och en hund med en sjukdom i generna. En sjuk hund ska givetvis inte gå till avel! Den har ju dubbla sjukdomsgener! Men om vi ska börja plocka bort hundar ur avel för att de har anlag för sjukdom tror jag vi skjuter oss själva i ryggen. Däremot ska vi givetvis göra vad vi kan för att anlagen inte ska dubblas. Och inte heller för det, behöver vi testa våra hundar…

Säkerhetssystemen

Ja, nu ska vi tillbaka till säkerhetssystemen. Naturen har nämligen en rad säkerhetsåtgärder för att djuren inte ska råka inavla sig och sprida sjukdomar inom arten. Jag ska försöka sammanfatta de jag har lärt mig om, lite kort.

För det första så känner djuren, eller snarare honorna, på doften om de är för nära släkt med en hane. Många har nog varit med om att åka med den höglöpande tiken till den utvalda hanen, men att tiken nobbar honom totalt och vill ha en annan. Det handlar om dessa dofter. (4) När vi planerar avel och får fram en inavelsprocent på en parning, måste vi tänka på att det är en rent statistisk uträkning. Den säger ingenting om hur det i verkligheten blir. Varje hund har olika gener från sin mor och far och även i en enda kull valpar kan individerna skilja sig mycket från varandra. Det är positivt! Det ger mångfald i rasen och minskar sannolikheten för att sjukdomar ökar. Det betyder också att syskonen, i verkligheten, kan ha olika grad av inavel sinsemellan. Nästa generation händer samma sak och nästa samma igen. På så sätt kan vi, när vi tittar på en andel procents inavel, ändå inte veta hur stor inavelsgraden är just på vår individ, på dens mor och far och så vidare. Men det vet hundarna. Eller tikarna, närmare bestämt.

Våra tikar känner på doften om en hane ligger för nära henne, genetiskt. Hon kommer avvisa honom. Men så finns här några förbehåll. Ju längre tiken kommer i sitt löp, desto mindre kräsen blir hon nämligen. Jag tror inte hon i första hand tänker på att få sina gener spridda, och jag vet inte om naturen driver henne till detta. Kanske hon bara blir desperat. Hursomhelst, när löpet gått så långt att det nästan är försent, ja då kommer hon att ta vilken hane som helst. Om det så är hennes egen bror eller far.

När tiken väl har parat sig, då sätter hennes kropp igång att jobba. För det första kommer hennes immunförsvar att angripa de spermier som är mest olika henne. De spermier som är tillräckligt lika tiken, simmar vidare och kommer till ägget. Där sker urvalet på motsatt sätt. Äggen släpper nämligen inte in de spermier som är mest lika henne! Naturen har valt mainstreamspermierna som får befrukta äggen och valparna blir till. (5)

Här finns ett litet problem. Eller två. För det första så om man linjeavlar för hårt, så blir variationen på spermier mycket mer begränsat. De spermier som till slut blir insläppta i äggen, skulle kanske inte blivit insläppta om det funnits bättre alternativ. För det andra så om man avlar på en gammal hane, kommer han släppa ifrån sig betydligt färre spermier än en ung hane. På så sätt minskar också urvalet och tikens ägg släpper igenom sämre spermier.

När väl äggen är befruktade och valparna börjar växa, finns här ännu ett säkerhetssystem. Om valparna, trots allt, är för olika tiken så kommer hennes immunförsvar att uppleva dem som ett främmande hot och stöta bort dem. Motsatt sak kan också hända. Om valparna är alltför lika tiken, genetiskt, kommer hennes kropp att efter 63 dagar inte uppleva valparna som ett hot. Immunförsvaret kommer inte att kämpa lika hårt för att bli av med dem och förlossningen kan bli svår. (6)

Nu har jag ingen alls egen erfarenhet av uppfödning. Jag har dessutom förstått att det här med avel kan vara ett väldigt känsligt ämne. Men jag vet också att jag har väldigt kloka människor runtomkring mig. Det skulle vara jätteintressant att höra av er som föder upp, vad ni har för erfarenheter. Går det till exempel att sätta samband med sena parningar (där tiken först sagt nej men sedan accepterar hanen) och problematiska födslar? Mellan gamla hanar och färre antal/mer sjuka valpar? Jag tror vi alla kan lära oss himla intressanta saker av detta!

Flocken och valparna

Även om jag säkerligen skulle kunna fördjupa mig i hundra år till på detta spännande ämne, ska vi hastigt förflytta oss vidare till nästa steg av utbildningen. Det handlade nämligen inte bara om hur naturen rent genetiskt fungerar för att undvika problem. Den handlade även om hundars naturliga sätt att leva tillsammans.

Jag tycker nu att ordet naturlig är ett himla krånglig begrepp i grund och botten. Det är lite som med ledarskap. Alla använder ordet, men det kan i slutänden betyda allt mellan himmel och jord. När David fortsatte föreläsningen om det naturliga sättet för hundar att leva tillsammans, var det med grund i hur vilda hundar lever idag. David har själv uppfödning av bland annat rasen Caanan dog. Han och hans fru har valt att låta hundarna leva i en så naturlig flockstruktur som möjligt. Det tyckte jag var väldigt intressant!

Jag beskriver inte närmare hur deras hundar lever, för det gör de själva så himla bra på sin hemsida. Men jag måste erkänna att jag är helt sjukt såld på det. På något sätt är det som att en massa poletter har trillat ner, bitar har fallit på plats och jag känner mig fullständigt rofylld i kroppen. Det är klart att det är så här jag vill att mina hundar ska leva!

Men det är inte bara det. Det är så som jag vill att mina nya flockmedlemmar ska växa upp! Jag har alltid velat att mina hundar ska vara lyckliga och jag har kämpat på allskaffens sätt för att ge dem ett bra liv. Vissa saker har varit mer effektiva och andra mindre. Att hitta en massa information om berikning i Hundsteg-Sannas blogg var ett roligt och givande genombrott, även om den berikningen i första hand baserades på mat. Men det stora genombrottet har nog ändå varit Diva.

Alltså att stå där och plötsligt ha en blind hund, det har nog förändrat mitt liv för alltid. Det var så många saker som plötsligt stod helt klart för mig. Mina egna intressen och behov hamnade helt i bakgrunden och jag frågade mig vad Diva egentligen ville. Det ögonblicket gjorde allt. Det var då som jag insåg till fullo vad det är för varelser som jag lever med, hur enkla önskemål de har i livet och hur mycket jag kan göra för dem. Det var då som jag förstod att jag bara är en del av deras dagliga behov och att jag själv förmodligen har mycket mindre värde för dem i slutänden, än vad andra mer grundläggande saker har.

Det kanske låter helknäppt att jag blev glad av den tanken, men såklart är det en lättnad för mig att veta att en hög med vedkubbar i hundgården kan vara mer värdefull för mina hundar än en timmes lydnadsträning. Min känsla av otillräcklighet har visat sig vara fullständigt onödig, jag kan släppa de kraven och istället träna för att ha roligt, när jag har tid och hundarna är sugna.

En sluten cirkel

Men nu var det ju valpar vi pratade om. När David Selin förklarade hur de håller sina hundar i familjer, där en hane hjälper tiken under dräktigheten och valptiden, hur de först är väldigt sparsamma med att störa valparna och sedan jobbar med berikning för att låta valparna utveckla sin balans, kroppskontroll, sitt luktsinne och tålighet. Ja, då kände jag bara en sak. Jag vill detta. Jag vill ha sådana valpar. Och jag vill föda upp dem själv, hemma, på det här sättet. Jag vill bli uppfödare.

Jag vet inte hur det gick till, att det kunde vara en så omvändande upplevelse att gå denna kursen. Som jag har sagt tidigare, har jag märkt att saker och ting hängt ihop, att allt hänt på rätt plats i mitt liv. Den här utbildningen gick jag samma helg som Diva fick åka till Strömsholm med sitt nyblinda öga. Jag har alltid tidigare känt motvilja inför egen uppfödning då det kan innebära stora risker och kontakt med döden. Jag har alltid varit väldigt rädd för döden, nämligen. Vad gör jag om en valp inte överlever, om det blir komplikationer, om någon blir sjuk, om tiken kastar fostren? Jag har inte velat uppleva det och den motviljan har varit tillräckligt stor för att inte ta riskerna.

Men Diva har lärt mig så mycket... Hon har visat mig att även en hårsmån från döden, klarade jag att behålla mitt lugn och prioritera någon annan före mig själv. Den upplevelsen, de tankarna jag hade och insikten om hur klar jag var i huvudet trots den oerhört hårda pressen och traumat jag upplevde, ja det lärde mig någonting om mig själv. Dessutom botade det fullständigt min rädsla för döden.

Mitt i uppfödarutbildningen hände allt detta. Jag kom hem från Strömsholm tidigt på söndag morgon, utan Diva och med vetskapen att jag kanske aldrig mer skulle få hem henne. Jag var trött och sliten, men ville ändå gå på utbildningen för att skingra tankarna och göra någonting annat än att oroligt vanka av och an hemma. Såhär i efterhand ser jag att jag var fullständigt färdiginställd för att ta emot de saker som jag sedan fick lära mig. Jag var nollad i skallen, orädd för döden och väldigt närvarande i mitt eget känsloliv.

Kanske det var därför som jag fick så starkt intryck och att allt plötsligt kändes så rätt med uppfödning. Det, i kombination med några fler insikter. Dels att jag plötsligt stod där utan tävlingsspann kommande två-tre tävlingssäsongerna. Ju längre jag väntar med att skaffa fler hundar, desto fler år kommer jag få vänta med att tävla. Dels att jag vill, och kan, ha fler hundar och gärna i par. Dels att det är en stor kostnad att införskaffa dessa om jag ska ha två åt gången. Ja, ett plus ett blev två. Kanske det blir en kull med valpar här nästa år då. Jag har två stycken oerhört fina tikar och såklart vore det ju korkat att inte använda dem. Så om du av en händelse känner dig väldigt förtjust i mina hundar, och tycker det verkar spännande med detta sätt att föda upp, så kanske det finns någon liten ullboll över till dig nästa vår.

Jag tror att även detta med familjelivet kan förändra hundarna på ett berikande sätt. Issen har uppenbart varit påverkad av tjejernas löp. Han har varit mer disträ, trött och ofokuserad än vanligt. Han har till och med stundom haft dålig aptit. Nu är han ju kastrerad så han har inte kunnat "göra någon nytta". Därmed inte sagt att han inte har påverkats, både fysiskt och psykiskt, av tjejernas löp.

Kinoo har flörtat stenhårt, till Issens stora förvirring. Ärkefienden är plötsligt väldigt inbjudande, vill leka och vara nära. Jag har haft dem separerade, åtminstone med galler, och det är nog Issen väldigt glad över. Kinoo har varit så sugen på honom, medan han själv försökt lugna henne.

Så var löpet över. Plötsligt började Issen passa på Kinoo. Jag har ingen aning om ifall detta faktiskt kan ha med familjelivet att göra. Issen, som vanligtvis springer upp och retar gallfeber på tjejerna i hundgården, har istället hållit sig i närheten på ett betydligt lugnare sätt. När jag hittade honom framför hundgården där han och Kinoo låg i princip tillsammans, slog det mig att han kanske mentalt håller på att bli pappa. Vem vet? Oavsett vilket, så är stämningen mellan Kinoo och Issen betydligt lugnare. Om än det alltid är på ett gallers avstånd.

Diva version 3.0

Om jag nu ska försöka slita mig från detta ämne, som det för övrigt har tagit mig nästan fyra veckor att skriva om, så måste jag ju givetvis berätta hur det går för Diva. Först och främst så har allt gått bra, vi har opererat bort ögat utan problem och hon har fått en fin blank silikonkula istället. Det har läkt klart och vi går nu på efterkontrollbesök resten av månaden. På så sätt är allt bra.

Jag gjorde som planerat och lärde henne att följa dofter för att hitta dörröppningar och undvika faror på ett bra sätt. Numera promenerar hon runt i huset utan problem och det måste jag säga är en stor lättnad. Jag har slutat vakta på henne när hon ska gå ner för trappan; av någon anledning håller hon sig längst ut mot väggen. Hon kanske själv känner att trappstegen blir för smala när hon går i innervarv.

Så förra helgen kände jag att det var dags att göra ett försök med hundspannet. Diva var pigg och på gott humör. Jag satte henne tillsammans med Baby bak i spannet och så körde vi iväg. Jag höll en låg hastighet för att se så Diva kände sig trygg och jobbade framåt. Första kilometrarna var det inget problem alls, mer än att jag lade märke till att hon ibland gled ut till vänster och ibland sprang åt höger och krockade lite med Baby. Efter några kilometer började hon dock att hänga kraftigt ut till vänster i necklinen och slutade nästan dra. Vi körde jättesakta medan jag grubblade på hur jag skulle lösa situationen. Så kom jag på det. Såklart hon hänger i necklinen, hon hör ju inte tydligt vilken riktning de andra håller! Det är nog svårt att urskilja riktningen på åtta tassar i en klump framför en...

Jag funderade ett tag och bestämde mig sedan för att testa något jag läst på nätet. En ägare till en blind hund rekommenderade att man skulle ha en bjällra på benet så kunde hunden lättare följa med. Jag köpte en liten kattbjällra och satte på ena ledarhunds-draglinan. Nästa dragtur hängde Diva i necklinen lite i början, men så småningom jobbade hon mer och mer fokuserat framåt. Tredje dragturen var det ingen tvekan längre. Draglinan var helt spänd hela passet.

Nils Wallin Håkansson, den veterinär som har haft hand om Diva nu på senaste, måste jag säga har varit ett fantastiskt stöd. Dels har han svarat på telefon eller ringt upp mig när jag i ur och skur haft frågor om allt möjligt angående ögat. Dels har han tagit sig tid att noggrannt förklara vad som händer, beskriva på ett förståeligt sätt och berätta hur framtiden kommer att se ut. Det är Nils som hela tiden har sagt åt mig att ge Diva en chans, att det kommer gå bra. Det var han som talade om för mig att jag absolut skulle sätta in henne i spannet och köra igen. Men inte bara det. Han tyckte inte jag skulle räkna bort henne som tävlingshund.

En av sakerna som jag passade på att fråga Nils om, var Divas fokus den senaste tiden. Jag har nämligen en väninna vars mamma lider av glaukom. Hon frågade henne lite mer om sjukdomen nu när Diva också fått någonting liknande. Tydligen är det så att det periodvis kan vara en molande värk och periodvis olika grader av blindhet, även innan ögat blivit förstört. När jag frågade Nils om det, sade han att det inte bara är möjligt, men även troligt, att Diva under åtminstone ett halvår har känt av sina ögonproblem. Eftersom det är ett halvår sedan hennes förra öga drabbades, innebär det att hon under ett helt år förmodligen periodvis haft ont och dålig syn.

Det förklarar en hel del saker. Bland annat att hon stundom har varit så himla intensiv och samtidigt svårfokuserad i lydnads- och spårträningen, men även att hon varit ofokuserad i draget. Jag har tänkt att det har varit en tonårsperiod men det har ändå inte riktigt känts sannolikt att lite tonårskaos skulle göra henne så radikalt annorlunda. Samtidigt har jag inte känt Diva så länge att jag har kunnat ha någonting att jämföra med.

Nu, när båda ögonen är borta, har Diva förändrats. Hon sover mer, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon måste lära sig orientera sig på ett helt nytt sätt. Men hon är också betydligt mer kelig, sällskaplig och... ja... lugn. Jag vet inte om det är konsekvenser av blindheten, men jag kan inte låta bli att undra om hon inte haft det ganska svårt det senaste året.

Nu vet jag inte alls vad som kommer hända framöver. Diva har visat stora framsteg på alla sätt och vis. Hon har klarat sin överlevnadslista med råge, lever som vilken flockmedlem som helst numera och går med i spannet på träning. Det är bara två veckor sedan hon blev blind och imorse när jag ropade på henne i trädgården kom hon i full galopp, passerade trädgårdsmöblerna med en meters marginal och hittade entrétrappen direkt. Ord kan inte beskriva den (skräckblandade) förtjusning jag upplevde i det ögonblicket!

Vi har tagit upp lydnadsträningen igen. Det är säkert roligt för Diva att få jobba lite men främst är det nog en bra möjlighet för mig själv att utvecklas som tränare. På många sätt är det givetvis utmaningar att bita i, detta att träna lydnad med en blind hund. Men det finns faktiskt också fördelar. Många svårigheter i våra moment beror på att hunden påverkas av sitt synintryck. Det kan vara dåliga positioner, tjuvstarter och annat. Jag tror att vi lätt skulle lösa alla klass ett-moment utom hopp över hinder, som givetvis inte är möjligt. Den mest spännande utmaningen blir nog det fria följet. Det är nog ingen större konst för Diva att gå i position, det har hon redan bjudit på. Värre är det med svängarna. Jag funderar på det och ska fundera en stund till.

För att minnas den här första tiden , oavsett vilken utgång den sedan har, har jag passat på att filma en del i vår vardag. Det blev Divas film, som handlar om hur hon kryssar av sak efter sak på listan över vad hon ska klara för att kunna vara lycklig. Några saker har jag varken på film eller bild. Dels kelar hon galet mycket numera. Dels klarar hon av att ta sig in och ut ur både hundkoja och bilbox. Och sist, men inte minst; häromdagen satt David och käkade lite. Då kommer Diva smygandes med en läderhandske i munnen! Det gav mig en så enorm lyckokänsla att tårarna föll nedför min kind.

Snabba hundar

Som en avslutning måste jag bara lite kort berätta om Gunne. Vi har börjat klickerträna lite olika roliga grundläggande saker. Det är alltid lika spännande att börja med klickerträning på en vuxen hund. Alltid finns där någonting spännande att lära! I det här fallet handlar det om en delvis försiktig, delvis intensiv hund. Låter kanske som två motsatser, men nejdå, det är det inte...

Gunne är en väldigt kreativ hund, men hon är en utmaning att motivera. Inte helt olik sina raslikar, alltså. Hon påminner mycket om Baby till sättet, även om Baby är lite mindre defensiv så tröttnar de precis lika snabbt. Nu har jag ju med lockande lyckats få Baby att göra en hel del saker, så att leka lite shaping med Gunne borde kunna ge gott om frukt! Sagt och gjort.

Såhär har jag gjort: Jag har valt ut några basic övningar som dels är offensiva och aktiva, dels grundläggande och dels sådant hon bjudit själv. Övningarna har kommit att bli: tasstarget (se bilden!), dutta med nosen i min handflata, föremålsintresse, lyfta höger eller vänster framtass, sitta vackert och stå på bakbenen.

Jag har varvat dem med varandra för att få en god variation så inte Gunne ledsnar. När vi har kört en övning har jag kört två till tre klick och sedan en paus. Extremt korta omgångar alltså. Jag har förändrat någonting litegrann för varje klick, för att få en utveckling på beteendet. Till exempel står jag aldrig på samma ställe i förhållande till tasstargeten (ja, vi har kommit så långt att jag inte behöver ha den i knät längre). Även om jag fortfarande står ganska nära, gör variationen i min position att det bara blir aningen svårare för henne för varje gång men även att det inte blir så stort hopp när jag vill öka avståndet. Då är hon redan van att jag byter position.

Vid belöningen har jag också varierat väldigt mycket. Jag har märkt att Gunne går igång på att jag kastar iväg godisen så den rullar längs golvet. Stundom belönar jag i rätt position, stundom kastar jag godis. För det mesta ger jag en godisbit per klick men ibland ger jag en jackpot.

Det är en väldigt bra träning på den allra största utmaningen inom klickerträning, tycker jag. Nämligen att bryta vanor och mönster. För på samma sätt som att Gunne gärna vill göra om det som lyckades, vill jag själv automatiskt gärna belöna det som Gunne gör. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag tycker det är roligt att ge belöning, för att jag känner mig som en bättre tränare eller för att jag är rädd att misslyckas. Oavsett vilket, är det det största hindret just för att lyckas!

Hur hänger det ihop? Jo, när ett beteende ska utvecklas med klicker och shaping, är det otroligt viktigt att hela tiden ta pytte-pyttesmå steg framåt. Om jag skulle klicka och belöna för samma beteende tre gånger i rad, ja då kommer det genast att bli svårare att ta nästa steg. Hunden har fastnat i utvecklingen. Jag skulle allra helst ha små små framsteg för varje klick! Men då krävs det både mod, timing och kreativitet.

Timingen går att träna, rent fysiskt. Efter att ha jobbat med klickerträning ett tag, får kroppen nästan en direkt koppling mellan hjärna och klicker. Istället för att, som jag kommer ihåg att det var i början, observera, tänka och klicka när hunden gör rätt, så hoppar hjärnan över steget "tänka". Synintrycket kopplar direkt till klicket på ett lustigt sätt och timingen blir jäkligt bra, helt enkelt.

Kreativiteten är en ömsesidig förmåga som utvecklas ju mer man tränar. För visst är det väl så att både hunden och föraren behöver vara kreativa för att träningen ska fungera? För hunden är det ett visst mått av frustration, extinction burst, som gör att den utvecklar sitt beteende hela tiden. Vi människor, däremot, får jobba mer med att hitta de små delarna av ett beteende som går att jobba fram. Vi får fråga oss; vad krävs av hunden rent fysiskt för att klara detta? Vad krävs det att den får förståelse för? Exakt vad vill vi att den ska göra, och vilken väg kan vi ta för att få fram det beteendet? Ni kanske förstår varför jag gillar klickerträning. Det finns inga gränser för hur mycket man kan grubbla!

Slutligen har vi vår sista utmaning att bita i. Modigheten. Det är här som jag tror att vi kan få kämpa mest. Ovanstående är ändå rätt så lätt att träna in. Modigheten är värre. Här krävs nämligen att vi måste våga göra misstag. Säg att du har fått hunden att göra ett perfekt platsligg i två minuter. Du ska nu öka till tre. Hur snabbt vågar du öka tiden? Tänk om hunden reser sig upp?

Misslyckande kan vara en viktig del av en shapingprocess. Det fungerar på två olika sätt. Antingen håller du på att utveckla ett aktivt beteende, till exempel få fram att hunden ska trampa med framtassen på en bricka. Genom att ta vara på små framsteg och sluta belöna för bakslagen, utvecklas hundens beteende hela tiden. Om hunden är träningsvan och har hög förväntan på belöning, kommer misslyckande att orsaka en viss portion frustration som förhoppningsvis gör att hunden tar i lite extra. Beteendet utvecklas.

Eller så tränar du stadgebeteenden, som till exempel platsligg. I stadgebeteenden blir det lite svårare. Här ska ju hunden vara passiv. Frustration leder till aktivitet, vilket inte alls är vad vi vill ha till exempel under ett platsligg. Jag tror det finns två saker som är extra viktiga när man tränar ett passivitetsbeteende. Dels att hunden har förståelse för att stillhet också är ett lönsamt beteende under vissa förutsättningar, dels att man på ett tydligt sätt kan tala om för hunden när det går fel. Att använda omvänt lockande är en bra metod att blanda in lite då och då i sådan träning.

Ja, nu var det ju modigheten jag var inne på egentligen. Jag vet hur det var när jag tränade platsligg med Issen. Jag räknade sekundrarna och svettades nervöst av oro att han skulle resa sig upp. Undrar vad jag var rädd för? Det är ju inte så att en hunds kropp blir stelopererad för att den reser sig upp. Den kan ju hur lätt som helst lägga sig igen för ett nytt försök. Nåja, någonting var jag orolig för, och det höll på att kosta oss hela platsligget. När jag väl bestämde mig för att chansa på tiden, så visade det sig inte vara några som helst problem.

Jag kommer ihåg för något år sedan när jag tränade hundarna. Jag jobbade sakta men säkert med att utveckla ett speciellt beteende. Så plötsligt körde jag fast och kunde inte komma vidare. Jag bestämde mig för att ta en paus och fundera. Under pausen fortsätter hunden att bjuda beteendet och pang, rätt som det är, blir den så frustrerad att den tar ett jättesteg framåt i utvecklingen! Den kunde ju hur lätt som helst utvecklas. Det var bara jag som inte hade modet att vänta ut den.

Det där är typiskt när man klickertränar. Man vågar inte riktigt ta nästa steg och istället befäster man ett ofärdigt beteende genom att klicka för samma sak flera gånger. Ja, egentligen är det inte bara beteendet som man befäster. Man tar också ifrån hunden förmågan att bli klickerklok. Den vänjer sig inte vid att vidareutveckla beteenden, helt enkelt!

Så, för att göra en lång historia kort så ska jag återkomma till Gunne. Hon har i grund och botten inte alls speciellt stort intresse vare sig för mat eller föremål. Det gör dels att belöningarna inte blir speciellt dyrbara för henne och dels att förlusten av dem blir detsamma. Det ligger alltså en hel del jobb i att skapa belöningar värda att jobba för. Tacka gudarna nu, du som har en leksakstokig eller matgalen hund!

Gunne är heller ingen offensiv hund. Hon håller sig hellre på sin kant, funderar lite och överväger sina beslut. Hon är aldrig den som tränger sig på, som stjäl mat eller ställer till med andra otyg. Om jag försöker "få igång" henne till lek, överöser hon mig med lugnande signaler.

Samtidigt har jag sett några glimtar av fantastisk kreativitet hos henne. Under de kort-korta passen vi har kört, har hon haft några stunder av fullständig beteendeexplosion. Gud så roligt det har varit! Hon har visat en kreativitet som jag inte sett hos någon av mina andra hundar. Till exempel har vi tränat backa vid ett par tillfällen för länge sedan. Nu kastade jag några godisar till henne för att hon lade sig ned. När jag slutade med det, började hon omedelbart backa i liggande läge. När inte det fungerade, började hon krypa framåt. När inte det fungerade, fällde hon baken först åt vänster, sedan åt höger. Innan hon var klar, testade hon också att lägga huvudet mot golvet och mot tassarna.

Det är en väldigt spännande hund att träna, Gunne. Det utmanar mig på många sätt. Inte minst mitt mod. Det är en extra hårfin balansgång att öka utmaningarna för en hund som lätt ger upp. Samtidigt så kräver det verkligen att jag utvecklar min snabbhet med belöningarna. Jag hinner klicka för rätt beteende, men det är sällan som jag hinner belöna innan beteendet är avslutat. Där är definitivt någonting att bita i!

Slutet gott, allting gott

Nu finns det bara en sak till för mig att bita i idag. Kudden. Diva ska strax orientera sig från vardagsrummet till trappen, upp och förbi mitt mellan galler och toadörr, fram till sovrumsdörren där hon förhoppningsvis stannar till jag öppnar åt henne. Hon kommer stanna och dricka i vattenskålen innan hon hoppar upp på sängen med ett skutt, till husses missnöjda mummel. Jag kryper ner och sticker in vintergolv-kalla fötter under den varma polarhunden till hon blir så varm att hon klättrar ner och lägger sig vid fotänden av sängen. Same procedur as last year. Samma procedur som varje kväll. Samma procedur som jag saknade så sjukt mycket när Diva låt inne på Strömsholm och som jag numera uppskattar minst lika mycket för varje dag som jag får uppleva den.

Ta vara på era nära och kära nu!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Ett avslutande inlägg om Diva

2011-03-03T05:01:00.000-08:00

Nu är det definitivt. Diva kommer förbli blind. Vi har behandlat hela tiden som vi skulle, men det hjälper inte. Visst skulle synen kunna komma tillbaka, men så länge vi inte klarar att hålla trycket i ögat nere, så kommer synen försvinna ändå. Och som det ser ut nu, är det fullständigt omöjligt. Hon får maxdoser av de kraftigaste medicinerna och det räcker knappt till...

Jag har gjort en liten faktaruta om hur det funkar med trycket i ögat. Det kallas i regel för Glaukom, de här symptomen, och kan antingen vara en sjukdom i sig, eller en följd av någonting annat. I Divas fall är det förmodligen det sistnämnda, för det löper liksom amok med en gång.

När vi kom in till Strömsholm, exakt en timme och fyrtio minuter efter att trycket började öka, så hade Diva 68 i tryck. De behandlade direkt, med dropp rakt in i blodet. Efter en halvtimme hade det ökat vidare till 88. Då stack de hål i ögat för att ha minsta chans att rädda synen. Som ni ser, är det liksom sjukt mycket över det farligaste...

Jag är inte överraskad och egentligen inte heller besviken. På något sätt har det hjälpt väldigt mycket att ha fått uppleva första halvåret med bara ett öga. Eller allt som har hänt egentligen. Det är som en lång, systematisk process. Känslan av att ha förlorat min blivande stamtik, ovissheten om vi någonsin skulle kunna tävla och oron över det andra ögat. Allt det var tärande men tvingade mig samtidigt att bearbeta alla känslorna. Lättnaden jag upplevde när Divas systers öga blev obducerat och man inte såg att det var någon sjukdom där. Då släppte jag oron och började se framåt igen, våga tänka på framtiden. Insikten om att det är relationen som räknas. Upplevelserna på vår första tävling och nu detta. Bitarna faller på plats på ett logiskt sätt. Jag har varit till hundra procent redo för detta.

När jag insåg att Diva var blind, i lördagskväll, kände jag direkt att det var fel att låta henne leva kvar. Hon var så osäker, så rädd. Helt annorlunda än min vanliga tuffa Diva. Jag bestämde mig omedelbart för att om de sade att det var kört, skulle vi ge upp. Där och då. Med en gång.

Så kom vi till Strömsholm. Jag hade inte ens tagit koppel på henne. Men visst skulle väl ändå min lilla skitunge envisas med att gå runt och undersöka, snubbla, lukta och inspektera hela rummet. När hon tröttnade, satte hon sig jämnte mig och försökte ge vacker tass. Krafsade hit och dit till hon hittade vart jag var. Det var Diva som började komma fram...

Sen dess har vi resonerat fram och tillbaka. Hur gör vi? Synen kunde komma tillbaka och det var ju ett drömscenario - om än extremt osannolikt. Det som i så fall skulle komma, var en livslång behandling med ögondroppar av diverse slag. För närvarande får hon ögondroppar åtta gånger om dagen. Ni kanske förstår hur det alternativet skulle förändra våra liv...

När Strömsholm sade att vi ger upp nu, ögat kommer inte bli bättre, då blev jag på många sätt lättad. Kanske först och främst för att jag fick ett besked att förhålla mig till, för en gångs skull. Men också för att jag inte visste hur ett liv med konstant medicinering skulle te sig, och hur mycket av synen som i så fall skulle fungera. Säg att hon bara kan skilja mellan ljus och mörker, och för att fortsätta kunna det behöver hon medicinering dagligen med två-tre timmars intervall. Är det värt det?

Nej, jag har tagit nästa steg nu. Diva är blind. Hur går vi vidare? Natten mot söndagen bestämde jag mig för två saker. Om hon blev helt blind, skulle vi ta bort henne. Och om hon blev så synskadad att det skulle påverka hennes liv, skulle vi ta samma beslut. Men så vaknade jag på morgonen med en enda fråga i mitt huvud; Om Diva fick välja, skulle hon hellre leva eller dö?

Det är inte en jättelätt fråga. Jag tror inte hundar är rädda för döden på samma sätt som vi, även om jag kan tänka mig att de gärna undviker den - fast i så fall mest på grund av den tillfälliga smärta som det oftast innebär att dö. De lever för stunden, våra kära djur. Ibland avundas jag dem...

En av de saker som jag tappert kunde hålla fast vid när Divas blev blind på första ögat, var frågan; har hon ett lyckligt liv? Jag känner min lilla tjej och jag tror mig veta vad hon skulle svara om jag frågade henne vad som gör henne lycklig. Det finns några saker som är en röd tråd i Divas liv, saker hon alltid älskat och ägnat tid till så fort hon fått chansen. Det är leka, springa, tugga och jaga. Klarar hon bara av att göra de sakerna så tror jag hon är fullständigt nöjd med sitt liv.

Jag googlade en hel del på blinda hundar igår, när vi fått beskedet att det är kört. Några saker som var tydliga, var dels att en blind hund kan leva ett mycket bra liv. Det var till och med så att veterinärerna menade att blindhet inte är en orsak att ta bort en hund. Iallafall inte för hundens egen skull. Dels fanns det en mängd tips på hur man kan anpassa hemmet så den blinda hunden känner sig trygg och kan bete sig normalt. Saker som aldrig slagit mig förr, men som var helt logiska. Och dels fanns det en massa råd om att man skulle akta sina hundar hela tiden.

Jag kan mycket väl tänka mig att anpassa vårt hem så Diva klarar sig så bra som möjligt. Men, som vissa skrev, att ständigt hålla golvet fritt från saker och stolarna inskjutna, det fungerar liksom inte riktigt här. Jag känner, som vanligt, att vi givetvis kan hjälpa henne. Men vi ska inte dalta med henne. Hon måste lära sig att hålla koll på vart soffan är för att inte falla ner på andra sidan när hon vilar, att känna sig för när hon ska gå uppför trappen och inte springa på för mycket när hon inte vet vad som finns framför henne.

Därför har jag landat i detta beslut. Jag kommer att använda dofter. En äcklig doft ska få känneteckna ett hot eller ett hinder. På några ställen i huset har vi hårda hörn i ansiktshöjd för Diva. Dem märker jag med en äcklig doft. Detsamma med våra grindar. Det är viktigt att Diva snabbt kan få veta om en dörröppning är avspärrad eller ej, utan att behöva gå rakt in i grindarna hela tiden. Jag funderar också på att märka upp stolarna i köket, för de kan stå lite varstans.

En god doft ska få känneteckna mitten av varje dörröppning. På så sätt kan hon tryggt ta sig från rum till rum utan att riskera att gå in i dörrkarmarna. En tredje doft ska känneteckna trappnedgångarna. Den är allra viktigast. Jag vill inte ha en blind hund som trillar nerför en vriden trappa...

På så sätt kan jag hjälpa henne i vardagen, utan att jag behöver dalta, locka, leda eller ens vara närvarande. Synintrycken ersätts av doftintryck. Jag har ingen aning om hur Diva kommer hantera det, hur lång tid det kan ta för henne att lära sig eller om det kommer hjälpa alls. Men jag tycker det är ett rimligt sätt att hjälpa en blind hund så det är helt klart värt ett försök. Dessutom tror jag det är viktigt att komma igång med detta tidigt. Just nu är hon förmoligen extra mottaglig för intryck, då hon håller på att lära sig hantera blindheten.

Vårt beslut är att ge Diva en chans. Hon ska få en chans att anpassa sig och få ett bra liv. Det är jättemycket upp till henne nu, hur hon hanterar situationen. Jag har förstått att det kan ta flera veckor för en hund att anpassa sig. Vi har inte bråttom. Men jag tror också att vi inom ett par månader har slutresultatet för hur gott hon kommer att klara sitt liv.

För att det ska bli så lätt och tydligt som möjligt, att bedöma om Diva har ett bra liv, har jag gjort en lista över sådana saker som hon brukade göra och som jag tycker är typiskt Diva att göra. Jag har försökt hitta mätbara saker, för att inte mina känslor ska få för mycket makt. Det kan komma en dag där jag konstaterar att Diva inte har ett bra liv, att hon inte är lycklig. Då vill jag inte ha tvingat henne leva dåligt i åratal bara för att jag inte velat se sanningen. Här är Divas saker:

Springa i trädgården

Leka med en annan hund

Dra i spannet

Hoppa upp på, och ner från, saker; hundkojan, stenmuren

Röra sig avslappnat inomhus

Hämta grejer för att få belöning

Tigga kel, pussas

Jaga möss

Utveckla beteenden med shaping

Vara i hundgården utan uppsikt

Hoppa in och ut i hundkoja, bur, box

Vara avslappnad i närheten av bekanta hundar även om de nosar på henne

Allt detta är väldigt lätt att bedöma. Antingen klarar hon det eller ej. Det enda som är abstrakt, är detta med att vara avslappnad. Jag visste inte hur jag skulle kunna skriva det på ett tydligare sätt. Förhoppningsvis kan jag försöka vara klarsynt när det kommer till det.

Nästa steg på schemat är operation i Strömsholm imorgon. Jag frågade om det inte gick att ta bort ögat på vanligt vis, som vi gjorde med det andra. Men tydligen är det inte socialt accepterat att ha en ögonlös hund. Veterinären berättade att man får massa problem med människor runtomkring då. Jag vet inte om det är ett försäljningstricks, men jag har valt att köpa det. Det kan faktiskt stämma. Så Diva kommer antingen få behålla sitt öga, men att man tar bort de celler som producerar vätska hela tiden, eller så får hon en protes. Det beslutet tar vi imorgon bitti när vi träffar ögonveterinären igen.

När vi kommer hem imorgon, börjar vårt nya liv. Vi har valt att lämna tillbaka Busan i förtid, då träningen och omsorgen i allmänhet är väldigt begränsad just nu. Då är vi färdiga, flocken är stabil och förhoppningsvis ska vi slippa fler sjukdomar och problem under ett tag. Jag kommer också att gå tillbaka till mitt standardbloggande, med de långa och mer sällsynta inläggen.

Återigen vill jag rikta ett stort tack till er alla som följt oss. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer och chattmeddelanden. För mig har det varit ovärderligt att ha ett så massivt stöd, att ni alla hållt tummarna för oss och frågat hur det gått. Jag är överraskad att det finns så mycket värme och omtanke runtomkring oss alla. Ni har alla stöttat mig genom detta och förmodligen kommer ni göra det även när andra hamnar i svåra, tunga situationer. Det unnar jag alla som upplever sorg och smärta. En stor kram till er, var och en, och ett tack för att ni tagit er tid.

En uppdatering om Diva...

2011-03-01T11:31:00.000-08:00

Idag har Diva fått komma hem. Det har varit plågsamt att vänta på det här ögonblicket. Dels för att det är så många känslor och så mycket ovisshet, men mest av allt för att jag vetat att hon varit på ett helt främmande ställe, med främmande rutiner och människor, samtidigt som hon alldeles precis förlorat hela sin synförmåga. Diva är en extremt tålig hund, men jag tror ändå det finns gränser för vad hennes psyke klarar.

Hon har ylat, eller som personalen sade på telefon "hon sjunger för oss". Hon blev galen av att ligga i buren så de satte henne i koppel i ett rum, varpå hon rymde åtskilliga gånger. Herregud jag skulle inte vilja utsätta någon hund för detta. Hon måste ha varit extremt orolig, förvirrad och utelämnad...

Imorse ringde ögonspecialisten och sade att Diva får komma hem. Hon behöver tät medicinering och omsorg, men vad gör det just nu... Allt som jag vill är att Diva ska få vara hemma, i en miljö där hon känner sig trygg och med oss som hon litar på. Det var en otrolig lättnad att få beskedet att vi fick hämta henne.

Det var så lustigt när vi kom dit. Jag kände mig på bristningsgränsen, att alla mina känslor av saknad, oro, rädsla och kärlek bara skulle explodera ut när jag fick se min lilla tjej. Men när jag såg henne var allt som bortblåst. Jag blev bara varm och glad i hela kroppen. Hon har blivit spinkig, lilla gumman, men visst kunde hon pussa. Hon blev så ivrig att hon pussade med tänderna...

Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan dessa dagar. Sakta men säkert har jag nästan slutat tro att hon ska få synen tillbaka. Nej, hoppet har handlat om att hon kanske ändå skulle klara ett liv utan syn. Jag var övertygad om att det var omöjligt fram till att jag lämnade henne på Strömsholm. Hon var liksom bara Diva, galen och nyfiken, trots att hon inte kunde se någonting. När vi hämtade henne och började gå mot bilen, drog hon i kopplet, gick upp i snödrivan och rullade sig. När vi kom fram till bilen klättrade hon lydigt in vid mina fötter. Det var näst intill omöjligt att märka att hon var blind. De som satt i väntsalen drog en suck när de såg Divas blå öga, de sade det är så vackert. Inte ens de lade märke till att Diva var blind.

När vi satte oss i bilen var jag varm i kroppen. Hoppfull. Jag kände igen Diva, hon var inte den skugga jag oroat mig för att få se. Men värmen höll inte i sig länge. Diva är otroligt trött, försiktig, orolig och kinkig. Jag vet inte om hon är medicinerad, om det är dygnen på Strömsholm som tärt så hårt på henne eller om det helt enkelt är blindheten som har knäckt henne. Just nu känns det som djurplågeri att tvinga henne leva det här livet.

Det är nästan outhärdligt att känna så. Att se henne stanna, gnälla och inte våga gå över tröskeln. Att hjälpa henne hålla balansen nedför trapporna. Att se henne hoppa upp på sängen och nästan trilla ner på andra sidan. Det är inte Diva. Det är vad jag var orolig för. Det är en skugga av min lilla ivriga livsglada tjej...

Nu ligger hon här vid mina fötter och sover. Min högsta önskan slog in, att få ha Diva jämte mig i sängen igen. Hon sover djupt, är väldigt trött. Men hon har lagt sin nos tätt tätt intill mina fötter, så som hon alltid brukar. Det blåser varm fuktig luft mot mina tår när hon andas. Då och då gnäller hon oroligt i sömnen. Jag hysjar åt henne som jag brukar för att lugna. Hon suckar och sover vidare.

Hur ska vi orka oss igenom det här? Vi ska på undersökning på Strömsholm nästa vecka igen. Prognosen är dålig. Ingen syn har kommit tillbaka än. Tiden rinner iväg. Om inget hänt när veckan är slut så är hoppet ute. Fram till dess får vi göra vad vi kan för att muntra upp och ge Diva meningsfulla sysselsättningar. Jag önskar henne så lite lidande som möjligt...

Jag har funderat mycket på sorg på senaste, hur olika människor hanterar den. Jag isolerar mig lite, försöker låta känslorna komma och gå som de vill. Isoleringen är skön, jag har svårt att släppa ut känslorna på ett ärligt sätt när jag inte är ensam. Samtidigt är ensamheten plågsam i sig. Men jag har inte varit ensam. Ni har varit med mig genom allt detta, stöttat, hållt tummar, uppmuntrat och gett mig ork. Alla ni som har kommenterat, här och på facebook, om ni visste hur mycket det betytt för mig! Jag är oändligt tacksam för att ni tagit er tid, tänkt på oss och följt vår väg. Jag önskar att jag en vacker dag kan ge tillbaka detta till er!

Tack!

Diva

2011-02-27T12:27:00.000-08:00

Det förbjudna har hänt. Det som till varje pris aldrig skulle hända. Divas andra öga har fått en inflammation.

Vi hade en perfekt dag tillsammans. Steg upp tidigt och cyklade en sväng med Diva och Gunne. De höll en jämn och fin fart, och till min glädje så jobbade Diva stundom på väldigt fint. Hemma igen så var hon trött och belåten, lade sig på mattan i vardagsrummet och vilade.

Jag åkte på uppfödarutbildning. Det var otroligt intressant! Såg fram emot kvällen, vi skulle baka pizza och ta det lugnt. När jag kom hem gick jag en kort promenad med Baby och Issen. Diva envisades som vanligt med att inte vilja gå in i huset när hon märkte att någonting var på gång. Hon är så rolig, stannar och tittar på mig där jag står och försöker få henne att göra som jag vill. Jäklar vilken vilja hon har!

Efter promenaden började jag med maten. Satte på radion, det var ett reportage om en slädhundresa. Diva hämtade ett par skor och en handske, precis som hon alltid gör när vi lagar mat. Vi lekte lite med handsken, kampade och vann. När det inte fanns någon handske att hämta, gick hon och hämtade små papperslappar istället. Hon är så söt när hon försöker räcka över dem till mig och de kladdar fast på tungan. Hon tittar på mig med en uppfordrande blick, vet mycket väl att hon varit duktig och kanske kan få någonting gott.

Jag ställer mig för att läsa nästa steg i receptet. Diva lägger sig nedanför mig och precis då ylar det på radion. Jag skrattar åt henne när hon vänder huvudet mot apparaten med spetsade öron. När hon tittar tillbaka mot mig, då ser jag direkt att någonting är fel.

Pupillen är jättestor och grumlig. Jag vet exakt vad det innebär. Jag har sett det förr. Tog direkt fram en ficklampa och lyste rakt in i ögat. Pupillen minskade en knapp millimeter i storlek men var fortfarande abnormt stor. Det bekräftade mina farhågor. Satte mig ner vid datorn för att leta fram numret till Strömsholm. Hela kroppen skakade. Diva gick ut i hallen, kanske för att hämta en ny sko, och när hon ska gå tillbaka in i köket så går hon rakt in i dörrkarmen. Hon blir ståendes, förvirrad och antagligen ganska förvånad. Det har gått ett par minuter sedan hundarna ylade på radion och Divas synförmåga är helt borta.

Jag tog med en gång henne i halsbandet och ledde henne till hundsängen. Där är hon trygg. Hon lägger sig ner. David, som jag precis har väckt - han har jobbat natt - kommer ner. Diva tittar mot honom när han kommer, tycks följa honom med blicken. Förmodligen är det bara ljudet och doften hon uppfattar. Jag får klartecken från Strömsholm att komma in omedelbart. När jag ska flytta Diva från hundsängen, vill hon inte röra på sig. Jag bär ner henne till bilen, håller henne vid öppningen till hundboxen så hon får känna doften och vet vart hon är. Så åker vi.

Jag sade en gång att jag körde hemifrån till Strömsholm på en och en halv timme. Tyckte det lät osannolikt i efterhand, men det stämde. Exakt en timme och fyrtio minuter efter att jag sett Divas pupill förändras, blir vi imottagna av veterinären i Strömsholm. Ni kanske förstår att tiden kan ha en helt avgörande betydelse i det här fallet.

Diva är ju så himla rolig. Inte ens två timmar efter att hon blivit fullständigt blind, kan hon låta bli att vara sådär som Diva är. Kamikaze-Diva. Fullständigt synrubbad skulle hon givetvis absolut undersöka hela veterinärstationen. Bonk, där var ett bord. Bonk, där var en stol. Vid den antibakteriella väskan stod hon kvar en stund och undersökte noggrant men på ett tryggt avstånd. Det var nog en väldigt annorlunda doft. Genom att spåra sig fram, lyckades hon undvika att krocka med väggarna. Förmodligen för att vi sällan går alldeles intill en vägg. En kabel som hängde i undersökningsrummet fick jag lyfta gång på gång när Diva gick runt och undersökte.

Det tog en kvart så blev lilla gumman inlagd med dropp. En kraftig dos av medel som skulle minska trycket i ögat. Jag fann mig själv ståendes utanför veterinärstationen med Divas halsband och ett papper i handen. Vad hände? När jag vände mig om, kände jag lättnad att jag inte såg Diva i korridoren. Det skulle krossat mitt hjärta att se henne försvinna bakom ett hörn, men de hade redan hunnit gå.

Imorse ringde veterinären. Trycket i ögat, anledningen att pupillen blev så stor och en av anledningarna till att Divas öga slutade fungera, hade inte minskat av medicinen. De fick sticka hål på ögat för att tömma på vätska. Nu hade trycket äntligen sjunkit. Diva kan fortfarande inte se någonting, men specialisten säger att det kan ta upp till en vecka innan synen kommer tillbaka. Om den kommer tillbaka. Om.

Jag är glad för många saker. Först och främst är jag glad att jag har lyckats släppa oron för Diva den senaste tiden. Vi har haft så roligt ihop. Att se Diva, att klappa henne, att leka och träna, har inte varit smärtsamt. Det har varit en stor glädje och njutning. Jag är oändligt glad för det. Jag är också glad för att jag, när Diva stod där överraskad av att ha gått in i dörrkarmen, kände mig fullständigt lugn och övertygad om hur jag skulle ta mina framtida beslut. Diva utan syn, är inte Diva. Det är en skugga.

Nu blev det inte så lätt som jag hade trott. Eller kanske till och med hoppats på. Imorgon ska Diva undersökas av specialisten. Eftersom trycket i ögat är så pass lågt nu, kan det bli svårt att se om ögat klarat sig. Kanske de vill behålla henne för observation. Kanske de vill att jag hämtar hem henne och kommer tillbaka om en vecka. Jag vet inte, och ännu en gång är ovissheten det värsta. Jag kommer att åka till Strömsholm en dag. Antingen för att säga farväl till min älskade lilla skruttunge. Eller för att hämta hem en blind Diva som kanske får tillbaka synen, kanske inte.

Oavsett vilket, kommer detta bli en av de mest plågsamma veckorna i mitt liv. En vecka mitt mellan dröm och verklighet, minnen och framtid. Min värld är ett vacuum, där jag stundom bara gråter och längtar efter henne, stundom försöker tänka på någonting annat för att orka andas och överleva. Jag är en extremt empatisk person, men i det här fallet är jag glad att det är jag själv som får gå igenom sorgen. Ni ska veta att jag mår bra, är stark och jag vet att jag kommer leva genom detta. En dag kommer jag ha fina minnen och se stora värden i den här upplevelsen - oavsett hur det nu kommer att sluta. Om jag förlorar Diva kommer jag vara jätteledsen men jag kommer vara lättad att jag gett henne ett fint liv och ett fint avslut där jag inte tvingat henne till ett undermåligt liv på grund av mina egna känslor för henne. Nej, det är ovissheten som är värst. Jag kan inte gå vidare i sorgearbetet förrän jag vet om jag har någonting att sörja. Jag vågar inte hoppas förrän jag vet att det kan bli bra. Min värld är ett vacuum. Men jag andas. Och jag överlever.

Vecka 6 & 7; Kommandon, Pavlov och tävling på riktigt

2011-02-24T00:06:00.000-08:00

Det är lite action här hemma för stunden. Diva började löpa förra veckan och drog med sig både Kinoo och Busan... Ja, vad ska man säga? Lite spänt här hemma, lite småknorrigt och morrigt helt enkelt. Vi får se om även Gunne kommer igång nu eller om hon tänker vänta.

Det bekymrar mig lite, detta med löpen. Det är en vecka kvar till SHAM-draget när vi ska tävla. Inom draghundsporten finns inga restriktioner vad gäller löptikar, men jag vet att många väljer att inte ta med en löpande tik i spannet på tävling.

Kanske det beror på att tikarna jobbar sämre, kanske att man inte vill riskera parning i spannet eller kanske att man inte vill riskera parning med andra spann? I de två första fallen så stör det inte mig nåt värst, jag har inte så många hundar att välja på och hela spannet är tikar. Men det sista... Experterna, har ni något gott råd? Är det oklokt att starta med löptikar i spannet?

För mig är alternativet att stryka mig. Halva spannet är ju i löp! Det skulle inte kännas sådär jättekrisigt, jag skulle kunna ta med hundarna upp och köra en sväng efter tävlingen. Det är ju årsmöte med rasklubben så det blir oavsett att resa dit. Men om det är relativt riskfritt så är det givetvis roligare att vara med på tävlingen. Det känns viktigt att jag och hundarna lär oss rutinerna kring tävling och börjar bygga en tävlingsgrund. Ja, jag och Diva är det väl egentligen. De andra är rutinerade redan!

Att dela ett beteende

Vår extra ridhusträning har fortsatt under veckan. Det är riktig lyx, jag hinner nästan inte med att göra hemläxorna mellan passen! Senaste "köksträningarna" har vi jobbat på läggande under gång. Jag vill att Issen ska dunsa ner i marken när jag säger "ner". Han lägger sig nämligen direkt jag ber honom, men själva vägen ner till marken tar för lång tid enligt min smak. Sagt och gjort.

Jag gick tillbaka till att träna stillastående läggande. Redan där märkte jag att grunden inte var riktigt bra. Ibland lade han sig riktigt långsamt, ibland lite snabbare. Nu har jag shapat fram läggandet ordentligt igen, så han dunsar ner i marken från stående. Det är praktiskt, det där med dunsen, för det är lätt att höra när man ska klicka.

Samtidigt kommer jag ihåg att jag läst någonting om en tjej som tränade just med duns, och senare fick problem när hon kom till mjukare underlag. Jag kommer inte ihåg mer om det, men jag använder klickern och har dunsen mer som ett riktmärke för mig själv. Då kan jag förhoppningsvis undvika att Issen förknippar dunsen med någonting. Det är lite roligt det där, förresten, för Issen har själv kommit på att han kan göra läggande i kombination med hoppstå. Han fäller bakbenen samtidigt som han studsar fram med frambenen och får ett väldigt snabbt, fint läggande!

Då var dunsen på plats och nu kommer utmaningen. Att klara dunsen även i rörelse! Det är lurigt, tycker jag. Det är en helt annan sak att fälla hela kroppen stillastående jämfört med i rörelse. Jag vill gärna ha ett mellanting mellan rörelse och stillastående så man kan öka svårigheten successivt, men antingen är man stillastående eller så är man i rörelse... Jag tror att det är lika stor utmaning att lägga sig i sakta gång som i snabb, så hastigheten är inte till hjälp. Vart kan jag då hitta en brygga där vi kan få många rätta beteenden och framgång?

Jag har för mig att jag en gång såg någon träna läggande under baklängesgång. När hunden går baklänges, är den i rörelse, men det är betydligt lättare att fälla kroppen! Kanske detta kan bli min brygga? Det är just det här som är utmaningen för oss klickertränare. Att hitta sätt att med små steg förbättra och utveckla ett beteende. Det gäller att vara kreativ! Så läggande under baklängesgång får det nog bli. Fortsättning följer!

Känslomässiga genombrott

Det har hänt några saker med lydnaden, framsteg i vår utveckling som jag inte tänkt på förrän nu. Jag var en kväll i ridhuset och tränade med Pirre. Hon filmade när vi jobbade med position i fria följet. När jag nu ser filmen i efterhand, kommer flera insikter till mig!

För det första så har mina planer att alltid utgå från utgångsställningen verkligen fungerat. Det är självklart och naturligt för Issen att inta positionen för att påbörja nästa övning. Det är faktiskt ett stort framsteg. Det är några månader sedan som jag insåg att jag behövde jobba på det sättet, att alltid starta med utgångsställning, för att ha en bra helhetsgrund sedan på tävling. Men jag har inte tänkt vidare på det. Tydligen har det satt sig, både i min och Issens hjärna!

För det andra har träningen med "trial and success" (se förra blogginlägget) verkligen fungerat. Jag har utrymme att belöna mer eller mindre och man ser på hela filmen att Issen har en positiv attityd och vilja att arbeta. Han är inte på något sätt nedslagen, inte ens de få gångerna han blir utan belöning. Tvärtom, jag ser en hund som inte kan få nog av att jobba, som går med svansen som en flagga och tindrande ögon!

För det tredje, och kanske det viktigaste. När vi stod där och skulle börja gå, jag hade Pirre bakom ryggen med filmkameran, och jag tar första steget. Då kom en stor insikt till mig. Vi har jobbat mycket på att gallra ut signaler så Issen ska förstå vad som gäller och när. En av de saker vi kommit längst med, är starten i fria följet. Jag har från början visat med min fördelning av kroppsvikten att vi snart ska gå, och sedan tar jag första steget med vänster ben. Det har varit mina signaler som jag har jobbat in att Issen ska reagera på vid fria följets start.

En av mina absoluta favoritbilder! Foto: Emmeli Orrefjord

När vi så skulle träna dessa små detaljer, fylls jag plötsligt av en känsla. När vi ska starta från utgångspositionen, ja, vad ska jag säga? Jag hinner knappt tänka att vi ska starta. Vi är som en enda kropp! Issen reagerar fullständigt på mina signaler, fast jag inte ens själv märker dem längre! Kika lite extra på filmen. Mina signaler är i många fall helt omärkbara, jag kan inte ens själv se dem. Ändå reagerar han på dem, spänner kroppen och börjar gå precis samtidigt som mig. Det ser snyggt ut, men det är ingenting jämfört med känslan.

Jag har plötsligt fått ett helt galet känslomål för vårt fria följ. Om det kan bli såhär bra i starterna, då måste det kunna bli lika bra i svängarna! Att känna sig som ett med sin hund, att jag bara behöver tänka så vet han vad som är på gång. Det är mitt yttersta mål med fria följet! Och vi är redan där, när det gäller starterna.

Det vi tränar på filmen är svängsignaler. När vi ska svänga, vrider jag först kroppen svagt åt rätt håll, sedan vinklar jag vänsterfoten åt det håll vi ska svänga. Jag svänger alltså alltid först med min vänstra fot. Redan nu är det nästan omärkbart med signalerna, men Issen reagerar på dem. Förresten så är det samma sak med utgångspositionen som jag pratade om här tidigare. Jag har ett speciellt sätt att ställa mig, när jag vill att han ska inta utgångsposition. Det syns faktiskt rätt tydligt! Jag ser ut som en bodybuilder, stel, rak och med armarna lite ut från kroppen. Det har han också hundra procents rätt reaktion på.

Det är det här som är så fascinerande med lydnad och inte minst med lydnad med klickerträning. Eftersom jag har lärt in beteendena helt utan hjälper i grund och botten, kan jag sedan lägga på små små signaler som blir till väldigt stor hjälp för Issen. Istället för att jag hade lärt in beteendena med lockande och stora signaler, som jag sedan måste kämpa hårt för att kunna jobba bort. Med shapingen bygger jag upp Issens självkänsla i ett visst beteende och mina pyttesmå signaler blir sedan ett extra stöd och uppmuntran för honom. Medan jag med lockande hade fått fram ett beteende där jag först gör honom beroende av mig och sedan dessutom i större och större mån måste påfresta hans självkänsla genom att inte ställa upp för honom där han behövde mig. Det är ingen överraskning för mig, att lockade hundar jobbar sämre under press. Tävlingssituationen är förmodligen den situation som den lockade hunden behöver mest stöd, men får minst.

Äpplen och päron

Så var vi i Boxholm och tränade lydnad med Rose-Marie och Hilda. Och det är nu som utmaningarna börjar bli riktigt intressanta. Med ett extra par ögon till hjälp, ville jag nämligen börja finjustera våra höger- och vänstersvängar, fast utan halt. Men hur i hela friden ska Issen kunna skilja på om han ska sätta sig, eller bara vända baken, i en sväng? Han behöver ju veta det i god tid om vi ska få snygga svängar.

Min plan har varit att vända mig, men fortfarande trampa vidare på stället, till han vridit bakdelen och hittat positionen igen. På så sätt är jag fortfarande i rörelse och han kan lätt lära sig skilja på halt och vanlig sväng. Med Rose-Maries ögon på oss, gjorde vi några svängar. Nej, det blev faktiskt inte bra. Det var svårt för Issen att skilja på signalerna.

Men så kom Rose-Marie med en idé! Jag känner mig personligen väldigt anti att man bromsar för mycket eller gör för tydliga signaler till hunden hela tiden. Det blir inte riktigt snyggt. Nu har jag fått ett förslag som jag faktiskt kan tycka är riktigt bra. Istället för att bromsa ner tempot, kan jag minska steglängden några korta steg innan svängen. På så sätt är min kropp fysiskt förberedd att göra en bra sväng samtidigt som Issen får en sekunds förvarning om svängen. Visst gav det resultat snabbt, men jag behöver öva mer på att gå innan det kan bli helt bra.

Det är intressant det här, tycker jag. Jag inser mer och mer hur viktigt det är att göra tydligt för hunden vad man jobbar med. Nu menar jag absolut inte att locka och pocka. Nej, hunden ska i grund och botten redan veta vad den ska göra. Men när beteendet är klart, är det viktigt att koppla ihop det med tydliga signaler som gör att hunden aldrig behöver tveka om vad som gäller. Speciellt med en hund som Issen, som lätt blir osäker, är det otroligt viktigt att det aldrig dyker upp några frågetecken.

Ja så är det ju detta med att koppla på signal efter att hunden lärt sig beteendet. Jag får relativt ofta frågor om det. Det finns flera anledningar till detta, varav jag tycker att två stycken är extra viktiga. För det första så om du använder kommandot eller signalen under hela inlärningsprocessen, kommer hunden att associera det med samtliga beteenden den gjort under tiden - både de rätta och de felaktiga. Det blir helt enkelt större risk att hunden i slutänden utför fel beteende, speciellt i situationer under press (läs: tävling). I värsta fall upplever hunden stress eller osäkerhet under inlärningen och även detta kommer väckas när du använder kommandot eller signalen.

Hur kan det bli så? Jo, den förklaringen finns i anledning nummer två att vänta med kommandot. Det handlar om Pavlov. För dig som inte känner till denna farbror sedan tidigare, kan jag kort beskriva. Han gjorde vetenskapliga experiment på hungriga hundar. När han ställde fram maten började hundarna nämligen dregla. Pavlov testade att ringa i en klocka varje gång han ställde fram maten. Efter ett tag ringde han i klockan utan att ställa fram maten. Själva klockringningen hade först inte betytt någonting för hundarna, men efter att han ringt i samband med mat, började hundarna till slut att dregla bara av att höra klockan!

Det är på detta sätt som klickerträning fungerar. Du har en bra belöning som hunden älskar. Den får utföra ett beteende och då får den belöningen. Så småningom kommer beteendet i sig självt att få samma värde som belöningen, för hunden. Ett beteende kan alltså bli självbelönande! Om du nu kopplar på ett kommando på beteendet, kommer det vara en signal för hunden att få lov att göra någonting som den älskar. Det blir i princip som att säga "varsågod" till hunden vid matskålen. Konsekvensen av detta blir att du får en hund som går och väntar på att äntligen få lov att göra det rätta beteendet. Som till exempel i läggande under gång.

Tänk att ha en hund som knappt kan låta bli att lägga sig under gång? Så får den äntligen signalen och kan kasta sig ner på marken. En sådan hund jobbar självständigt och med full glädje, förväntan och attityd. Utmaningen, som jag ser det och utifrån vart vi ligger i träningen just nu, är att tala om för hunden att det är just läggande den ska få göra nu. På samma sätt som fria följet. Nu ska du få lov att vända baken! Eller nu ska du få lov att vända baken och sätta dig ner!

En kort parentes i allt detta, och en återknytning av säcken där jag skrev att ett kommando till och med kan utlösa osäkerhet hos hunden. Det är nämligen inte bara beteenden som hunden kan lära sig koppla ett kommando till. Även känslor kan kopplas. På det här sättet kan du, med smart träning, till exempel få en hund som automatiskt blir intensiv när den ser en apportbock och automatiskt lugn när det är dags för platsliggning. Om du nöter ett kommando eller signal när hunden är osäker, till exempel i en inlärningssituation där det krävs extra mycket av den, kan kommandot sedan utlösa osäkerhet igen. Klockan ringer, munnen dreglar.

Bra drag och en hund kort

Vi fortsätter hårdträningen inför tävlingarna. De senaste träningspassen har Busan gått lite dåligt. Det syns ganska tydligt på filmen i förra inlägget. Jag har först trott att det var på grund av att hon börjat löpa, men så en morgon såg jag att hon var lite röd i pälsen på en framtass. Jag undersökte och upptäckte att hon skurit upp simhuden mellan två av tårna! Inte konstigt att hon varit öm och bromsat...

Jag ringde direkt till Busans ägare och pratade med Emma som kan precis allt vad gäller sår. Efter lite konsultation lät jag såret vara men tog på en socka för säkerhets skull. Busan fick sedan vara på spa-weekend hos husse och matte, där hon blev ordentligt omplåstrad och bandagerad med rosa hjärt-prytt bandage. Lilla skrotunge!

Eftersom Busan fått ont, var det bara att träna vidare med tre hundar. Det är viktigt att få ordentlig fartträning inför en sprinttävling så jag ville inte lägga ner det. Baby får ont i ryggen av för mycket galopp och Issen hinner inte ordentligt med i de högre hastigheterna så de har fått stå tillbaka lite med någon promenad då och då istället. Det är ju fantastiskt hur snabbt det går, för Issen har redan börjat få lite hull. Jag måste verkligen anpassa matmängden efter varje enskild dag...

Med tre hundar blir det lite svårare att placera dem i spannet. Det är svårt för en hund att gå som ensam ledarhund en längre stund. Jag har försökt växla, men det har blivit väldigt omständigt då både Diva och Kinoo kan krångla en hel del när de går fram. Nej, det fanns egentligen bara ett alternativ som skulle kunna fungera riktigt bra. Att ha Gunne i singel-led, det vill säga själv längst fram.

Först när jag satte fram henne såg hon väldigt fundersam ut. Hon brukar ställa sig med spänd draglina och vänta på att få börja dra, men nu hade hon vänt sig om helt och hållet och tittade på vart jag tog vägen när jag gick bak till vagnen. Men när jag väl sade "jajamensan" som jag brukar när det är dags att köra, ja då fanns där ingen tvekan längre. Hon vände sig framåt och började jobba. Med muskelknuttarna Diva och Kinoo bakom sig, kunde hon fokusera på att hålla god fart och jobba framåt. Även om det kan vara väldigt mentalt tungt att gå själv, tror jag faktiskt att hon tyckte det var skönt att få jobba ostört för en gångs skull.

Det gick väldigt fint att ha Gunne i singelled och spannet kändes för en gångs skull harmoniskt och jämnt. När tävlingshelgen började närma sig kändes det helt rätt att köra på samma sätt på tävlingen. Jag skulle egentlingen lånat Berit av Ylwa, men efter hur många mekaniska, tekniska och allmänt jävliga problem som helst, blev Ylwa tvungen att stanna hemma. Det gjorde även tävlingssläden jag skulle lånat... Det är i sådana här lägen man verkligen behöver en Freddie, en riktig veteran med en tävlingssläde i bakfickan!

Draghundvärlden må vara lite, men den är naggande god. Visst håller vi kontakt sporadiskt via nätet, eller kanske inte ens det, men på många sätt känns det som att komma in i en enda stor familj när man åker på tävling.

Jag åkte upp och tävlade för första (och enda) gången för två år sedan. Det var jag och Monika som tjatade till oss att få köra linkörning med skidor på två slädhundstävlingar. Vi kände i stort sett ingen då. Men vad gjorde det? Människor var öppna mot oss, välkomnade oss och vi började lära känna många redan då. Nu när jag tänker efter, var det faktiskt då som vi lärde känna ovan nämnda räddare i nöden; Freddie. Vi blev hembjudna på middag till ett par som hade huskies och där minsann fanns också Freddie. Det blev en mycket trevlig kväll och början på en fin vänskap.

Jag funderar på många saker. Först och främst är det fascinerande att människor är öppna på det här sättet. Jag har aldrig upplevt något liknande inom andra (hund)sporter (no offence, ni är jättetrevliga; både lydnads- och agilityfolk!). Kanske det är för att det är en ganska liten skara människor som har huskies i detta avlånga land, och ännu färre som åker runt och tävlar. Kanske det är för att norrlänningar, vilket de flesta är, har lättare att bara vara öppna och bjuda hem folk på det sättet. Kanske det är för att dessa människor en gång var nybörjare och blev stöttade och hembjudna till "de gamle"?

Oavsett vilket har jag tre förhoppningar. Dels att fler ska våga sig ut och tävla och få träffa dessa härliga människor. Och dels att dessa härliga människor ska fortsätta vara härliga och öppna när hundratals nya nyfikna nybörjare börjar trilla runt i spåren! Sist men inte minst, hoppas jag att vi nybörjare i framtiden kommer ihåg allt vi fått och kan föra det vidare till blivande tävlingsekipage.

Så nu har jag ännu ett exempel på denna otroligt trevliga gästfrihet. Ett par telefonsamtal efter att jag blev utan Berit, fick jag ett meddelande av Ylwa. Hon hade ordnat så jag istället skulle få låna Fenrisulven Helga av familjen Antoniusson! En familj som jag sett mycket av i resultatlistor och hört mycket gott om, men själv aldrig träffat ordentligt. Nu blev det ändring på det.

Så var det dags!

Det är en hel vecka sedan jag började skriva det här blogginlägget. Jag bekymrade mig då för löptikarna, men bestämde mig för att tävla iallafall. Till min stora glädje valde David att följa med. Det är en väldigt lång bit att köra med bil, inte minst på hemvägen efter en intensiv helg.

Jag har grubblat länge över mitt mål med tävlingarna i år. En självskriven målsättning är givetvis att få rutinerna att flyta ordentligt. Det är en sak att värma en hund och starta ett agilitylopp, men när fyra hundar ska kopplas till en släde och startas med två minuters intervall efter andra spann - ja då är det lite att tänka på...

Det är inte bara det. Hundarna ska få i sig vätska i god tid innan start, helst hinna göra det mesta av sina behov och dessutom vara skapligt varma lagom till startident. Släden ska vara redo, ihopsatt med samtliga linor och ankare klart. Själv ska jag vara klädd med hjälm, säkerhetsbälte och tunna sportkläder i ganska stark kyla. Såhär i efterhand fattar jag inte hur jag trodde jag skulle klara allt detta utan Davids hjälp.

Jag läste Sandras blogg efter tävlingen och kan bara skratta igenkännande. För visst är det väl så, att man omöjligt bara kan åka till en tävling för att träna. Åtminstone om man har någon slags gnutta av tävlingslust i kroppen. Jag har känt att det inte skulle räcka med ett rutinmål med tävlingen. För att jag ska göra mitt bästa, vill jag även sätta ett resultatmål. Efter en stunds resonemang med mig själv bestämde jag mig för att satsa på att köra milen under en halvtimme. Det är ett ganska realistiskt mål, med tanke på hur det har gått på träning hittills.

Till min stora glädje åt och drack hundarna faktiskt helt okej fast vi var på en helt ny plats. Både Diva och Gunne har en tendens att matvägra när det är för mycket som händer runtomkring. Men inte den här gången. Det bådade gott för tävlingen! Rutinerna flöt på fint och vi var i god tid men någonstans hoppade en halvtimme bort. Vi hann inte rasta hundarna ordentligt... När vi spände dem för spannet hade ingen av mina tre skitit. Det är ett ganska dåligt utgångsläge när man ska köra en mil i ett rätt så bra tempo...

Vi kom till start i lagom tid. Hundarna fick se två spann sticka iväg, det var min plan att de skulle få se de andra för att bli extra taggade att jaga ikapp. Det funkade. Hundarna var väldigt heta när tiden räknades ner för vår start. Så bar det iväg.

Om jag hade kunnat ana hur det skulle vara att stå på en vallad tävlingssläde på stenhårda spår, vete katten om jag hade ställt upp till tävling... Jag gled både till höger och vänster, for som en vante över spåret. Fullständigt utan kontroll. Hundarna jobbade på medan jag tappert försökte hålla mig på spåret. Det kändes som att åka utför med längdskidor. Varför har man inte stålkanter på slädmedar? Är det för skaderisken?

Så småningom ledde spåret in i skogen. Här stod träd precis i spårkanterna, jag fick parera för att inte skrapa sidorna i dem. Så började svängarna... Jag vet inte hur många kraftiga svängar det var på banan. Men vi sladdade till höger och vänster. Efter ett tag började Gunne kika bak på mig. Jag tror hon undrade vad jag höll på med... Efter en sväng sladdade jag så kraftigt att jag kom av spåret. Det sa bara poff så låg jag i snödrivan. Upp igen, snabbt som attan, och vidare. Jag var halvt omtumlad och halvt panikslagen...

Det var inte en sådär jätterolig upplevelse faktiskt. Inte så mycket för min egen säkerhets skull, men jag märkte att hundarna blev berörda av att jag inte hade någon kontroll. Inte Diva då, hon påverkas fortfarande väldigt sällan av någonting. Men de andra. De jobbade på fint men kikade bak på mig med jämna mellanrum. Halvvägs i banan började jag kunna hålla balansen sådär skapligt iallafall.

Så såg jag ett ekipage komma bakom oss. De hade en god och jämn fart, närmade sig sakta men säkert. När vi kom till en raksträcka lät jag dem köra om. Vi tog plats några hundra meter bakom dem och fortsatte köra. Det var trevligt att låta hundarna jaga ett annat spann, de fick fokusera mer framåt och jobbade på fint. Vi kom ikapp, fick stanna och vänta och kom ikapp igen. Jag valde att inte köra om, men det var frustrerande att känna hundarna så pigga när vi var tvungna att stanna hela tiden.

Vid målgången var hundarna fortfarande pigga och glada, men jag var jättebesviken på mig själv. Dels för att jag fallit två gånger och gjort hundarna osäkra. Dels för att jag inte körde om igen så de fick jobba i sitt naturliga tempo. Det kändes inte alls bra, även om rutinerna funkat vid starten. Usch jag var så sur på mig själv! Men så pratade jag med Ylwa på telefon. Hon sade att det där med omkörning är inte alls självklart ett bra alternativ. Även de mest rutinerade kan hamna i situationer där det är svårt att avgöra vilket som är bäst att göra. Min besvikelse rann av mig väldigt snabbt. Jag hade nog gjort rätt iallafall, som lät mina osäkra hundar tänka på att jaga någon annan istället.

Det är lite lurigt det där med omkörningar. Om du inte har överlägsna hundar, kan det krångla rejält. Hundarna blir nämligen extra tända när de kan jaga ett annat spann. Om du blir omkörd av ett spann, kan dina hundar plötsligt jobba betydligt hårdare än när de springer utan att jaga någon. Samtidigt har spannet som jagat dig, precis kört om. De ledarhundarna har plötsligt ingen att jaga. Det är jättevanligt att ett spann som kört om, tappar fart. Det blir en oändlig historia, där spannet framför alltid kommer att bromsa spannet som ligger bakom och jagar. Man turas om att köra om och får fortsätta på det sättet fram till mål. Om inte ett av spannen är rejält mycket snabbare, så de som jagar inte orkar hänga på.

Så blev det dags för dag två. På morgonen hamnade jag i en frukostdiskussion om slädkörning som skulle visa sig vara precis vad jag behövde. Det slutade med en praktisk genomgång av svängteknik med Siberian Husky-dagarnas Annika. Vi fick många goda råd om viktfördelning och fotplacering.

För att göra dagen ännu bättre, åt alla hundarna och hann gott och väl rasta innan start. Vi skulle slippa stanna för att skita! När vi stod på startlinjen kände jag mig betydligt mer redo och förberedd. Men hundarna verkade inte sådär fullt tända...

Vi satte av och redan i första svängen märkte jag skillnad. Tack och lov! Jag kunde nu bestämma vart i spåret släden skulle gå, förbereda för svängar och dessutom undvika sladd i nästan alla kurvor. Hundarna jobbade på i galopp, men det kändes inte sådär som det brukar göra när jag skriver "starka" i träningsdagboken. Det var liksom inget ös. Jag manade på dem och hjälpte dem så gott jag kunde samtidigt som jag svängde och höll balansen. Andra dagen startar man alltid i placeringsordning så jag visste att jag mest troligt varken skulle bli omkörd eller behöva köra om någon. Det kändes tryggt. Vi gick i mål med en jämn och fin fart efter en kort travstund i mitten av banan. Det kändes fantastiskt bra och jag var jättenöjd med hundarna! De hade allihopa jobbat på med spänd lina och nästan bara i galopp.

Mitt lyckorus pågick alltmedan vi tog hand om hundarna, pysslade om dem, stretchade, vattnade, packade och gjorde oss klara för hemfärd. Så var det dags för att få resultaten. Jag visste att vi kört bra, så jag var väldigt nyfiken på hur bra det gått, tidsmässigt. När jag fick se tiden blev jag chockad. Tjugonio minuter och femtiotvå sekunder. En knapp minut snabbare än igår. Jag hade nog väntat mig någonting kring tjugofem. Trött, sliten och hungrig så hade jag inte mycket motståndskraft. Vi lämnade Nornäs och jag hade en sur känsla i magen. Gick det inte snabbare?

Såhär i efterhand förstår jag att det inte gjorde det. Det fanns två tecken som jag borde reagerat på under loppet. Dels så håller inte Kinoo spänd lina när det går närmare trettio kilometer i timmen. Under loppet var hennes lina helt spänd. Dels så kunde jag sparka på. Jag hinner aldrig sparka på när det går riktigt snabbt. På så sätt borde jag förstått att hundarna inte gav allt när de sprang. Och det var väl heller inte så konstigt. Förmodligen var de kloka och tog det lugnt när de visste att jag haft problem med att styra släden.

Även om jag blev besviken på tiden, så klarade vi faktiskt målet med åtta sekunder. Och vi hade mer att ge. Det är roligt att veta. Hundarna gick sådär och ändå gjorde vi skapligt ifrån oss. När vi kom i mål på söndagen var hundarna pigga och ivriga att fortsätta. De hade inte tagit ut sig.

Innan jag bjuder på vår målgång på söndagen, vill jag bara rikta ett stort tack till alla er som ställt upp och gjort den här tävlingen möjlig för oss! Det är bland annat Freddie, familjen Antoniusson, Lowlandssleddogs kennel, David, Maja, Annika, Maria och Jörgen, Ylwa och Eva. Tack för att ni finns!

Ett försök till avrundning

Nu börjar bloggprogrammet haka sig, jag har förmodligen skrivit alldeles för mycket... Men jag vill inte avsluta utan några ord om en föreläsning jag var på häromdagen. Det var Tobias Gustavsson som kom och föreläste hos Klickerklok. Tobias forskar på hundar, rovdjur och inlärning bland annat. Det var en väldigt intressant föreläsning på många sätt! Några speciella godbitar som jag fått med mig och måste filosofera om, kommer här.

Tobias pratade en del om träningsmetoder. Inte specifikt om metoderna i sig, utan mer allmänt om metoder. En sak som var väldigt intressant, som jag varit inne och tänkt på lite förut, är detta med relation och träning. Tobias sade att du kan vara hur duktig tränare som helst, om du inte har en bra relation till din hund kommer det inte gå bra oavsett. Jag började träna Gunne så smått när jag fick hem henne. Jobbade lite med enkla klickerövningar i kombination med lek, så som jag gör med både Iss, Diva och Baby. Men leken fungerade verkligen inte. Hon gjorde bara lugnande signaler oavsett vad jag gjorde. Jag försökte att inte vara så intensiv, att leka med attraktiva saker så som rådjursklövar och annat. Nej, hon ville inte leka.

När jag hade tänkt på det en liten stund stod det glasklart för mig. Här kommer hon till ett helt nytt ställe, nya hundar, nya rutiner och ny husse och matte. Så börjar plötsligt matte slänga omkring med grejer och bete sig skitkonstigt... Nej, det går inte att bygga upp lek på ett bra sätt med en husky om man inte först har en trygghetsrelation. Till råga på allt har Gunne själv valt att det är husse som gäller, inte matte. Hrm, så jag har lite att jobba på.

En annan sak som avgör om vi är bra tränare eller ej, är vår förmåga att sätta oss in i hundarnas sinnesvärld. Genom att ha förståelse för hur de ser på tillvaron, kan vi använda de redskap och signaler som passar bäst utifrån deras förutsättningar. Till exempel uppfattar hundar förmodligen inte färger så som vi gör, så färger som signal är alltså bra att undvika. Mycket klokt och en viktig del som kan vara avgörande för framgång i träningen.

Två instinktiva insikter fick jag också bekräftelse på under kvällen. Dels att rädsla är så stark motivation att den slår ut allt annat. Ingen överraskning, men skönt att ha vetenskapligt bekräftat. Och dels att när en förväntan blir för stor, tar instinkterna över! Det var en nyhet för mig. Kanske det är en kombination av dessa som gör att Issen löper amok när vi är på agilitytävlingar.

Slutligen bara rörde vi kort vid en diskussion som jag tyckte var väldigt intressant. Jag själv brukar säga att klickerträning är så effektivt därför att hunden får lista ut vad den ska göra och därmed förstår det. Nu verkar det som att de lärde tvistar om huruvida hundar i klickerträning verkligen förstår vad de gör, eller om de gör det mer eller mindre instinktivt. Till exempel kan man fråga sig om Pavlovs hundar dreglar när klockan ringer, därför att kroppen lärt sig reagera med dregel eller därför att hunden tänker på mat.

Jag vet inte om vi någonsin kommer att få svar på den frågan. Och jag frågar också mig själv; spelar det någon roll? Jag får jobba och utvecklas, likaså får min hund. Vi får en bättre relation, byggd på jämlikhet och kreativitet. Jag blir glad och min hund verkar glad. Jag tror det räcker för mig.

Nu får det faktiskt vara nog. Jag kommer förmodligen få klagobrev från blogger snart för att jag tar upp för mycket av deras hårddisk. Så är det när det finns mycket att fundera på. Det är först i ordform som det blir ordning på tankarna! Nu är dessa två veckor ordnade och ligger på plats i hjärnan. Till helgen är det uppfödarutbildning - nejdå jag ska inte föda upp någonting men det ska bli väldigt intressant - och det lär ju inte göra tankeverksamheten mindre... Men först blir det vila. Jag är fortfarande vansinnigt trött efter helgens kyla, rörelse, känslostormar och brist på ordentlig mat. Godnatt!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 5; Relationer, belöningsplacering och barmark

2011-02-06T14:02:00.000-08:00

Oj så många goda skratt jag har fått den här helgen. Livet med hund är så fyllt av glädje! Och vilka spelevinkar jag lever med... Hundar har liksom inga gränser i sitt sätt att njuta livet. Det är bara pur äkta lycka. Det kan vara stora saker, som att återse en gammal vän, men också en liten kotte i trädgården och lyckan är gjord för en stund.

Jag önskar jag kunde vara mer som hundarna. De sörjer inte det som flytt och gruvar sig inte för vad som komma skall. Nej, det är Carpe Diem i stora mått som gäller. Att spendera dagarna med en flock hundar, påminner mig om vad som är viktigt i livet. Att leva här och nu, att njuta av det lilla som finns i vardagen. Eller det stora.

Det känns som att de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, är de då jag existerat precis bara för stunden. Det behöver inte nödvändigtvis vara stora händelser, nej, nästan tvärtom. Det är de små ögonblicken när jag bara stannar upp och inser att livet är så himla underbart. De ögonblicken när jag vill stanna tiden, när jag önskar att jag kunde ta ett mentalt fotografi och återvända en gråmulen dag. Att kunna leva i nuet är en styrka. Mig händer det bara då och då att jag verkligen upplever tillvaron, men det är nog dessa stunder som har blivit de allra starkaste för mig.

Jag har börjat läsa en bok som kommer att förändra mitt liv. Det har hänt två gånger förut. Första gången var för tio år sedan, när jag läste Noam Chomskys "Manufacturing Consent". Redan några sidor in i boken visste jag att jag aldrig skulle kunna se på världen som förut. Den boken är anledningen att jag började ifrågasätta, flyttade tillbaka till Sverige och pluggade journalistik, hamnade i Motala och slutligen här, med min kära flock.

Den andra boken var "Tävlingslydnad i teori och praktik". Det var samma sak här; bara några få sidor in i boken, visste jag att hela mitt synsätt på hundträning skulle förändras för alltid. Mycket riktigt; idag börjar i princip all min hundträning med shaping, vi har utvecklats i rekordfart och en stor del av bloggen, samtal och diskussioner jag har idag, handlar om just detta.

I helgen har jag börjat på bok nummer tre, som kommer att förändra mitt liv. Efter tjugosex sidor stod det klart för mig. Så många poletter som föll ner, så många tankar som samlats och summeras - och jag har knappt bara börjat läsa... Jag ska berätta mer, men först måste jag berätta om Issen.

Issen är inte en aggressiv hund. Hur konstigt det än låter... Det är svårt att beskriva. Issen har attackerat många hundar, och nu känner jag mig som en sån där hundägare som säger "nämen sådäääääär har han aaaaldrig gjort förut...?!" samtidigt som deras lilla ettriga monster hoppar på en annan hund. Issen biter andra hundar och jag tänker aldrig förneka det. Jag gör medvetna val varje dag för att undvika att det ska hända igen. Om vi möter främmande hundar, låter jag dem sällan hälsa på Issen. Vid matning är han alltid själv i ett rum. Iss är en hund som kan bita, och många har sagt till mig att jag en vacker dag nog kommer att ta bort honom på grund av detta. Men Issen är ingen aggressiv hund...

När Issens tänd(ens)er började uppdagas, höll jag själv på att skicka honom till himlen. Jag förstod mig inte alls på honom, skämdes och ville verkligen inte ha med honom att göra. Jag kände mig frustrerad och hjälplös. En hund som i ena stunden kan hälsa på, och leka med, en annan hund. Men i nästa stund attackera den och bita hejdlöst... Det var så jag upplevde det då. Att Issen var en opålitlig och aggressiv hund. Men sedan började jag studera honom.

Jag har berättat tusen gånger att vi testade Issen och jag läste massor av böcker. Jag förstod att det var av rädsla som Issen bet, att han försökte försvara sig när han blev osäker. Det var ett genombrott och på den vägen är det. Jag har fått lita på mina känslor, det jag sett och tolkat i hans beteende och de erfarenheter vi fått. Det har slutat på ett ganska så bra sätt faktiskt för jag tror att Issen är en relativt harmonisk hund idag.

Men nu har jag börjat läsa Boken. Nu ska jag inte gå som katten runt het gröt längre. Boken heter "Släpp kontrollen lös" och översattes till svenska förra året. Den är i huvudsak riktad till agilityekipage där hundarna har problem med aggression, oro, stress och/eller rädsla och därför inte klarar av att prestera på tävling. Jag har som sagt inte läst mer än en fjärdedel av boken. Men det finns några saker jag vill dela med er. Författaren, Leslie McDevitt, skriver nämligen om någonting som hon kallar för "Reaktiva hundar". Såhär skriver hon:

"Reaktivitet kommer av ängslan som i sin tur kommer när hunden känner sig osäker på någonting. Reaktivitet är ett sätt att söka information. En reaktiv hund springer mot något eller någon han är osäker på och skäller, morrar, gör utfall och väsnas. Ofta misstas detta beteende för aggression men en reaktiv hund vill inte skada, han försöker ta reda på hur farlig situationen är. Hans sätt att undersöka situationens farlighet blir intensiv på grund av den höga adrenalinhalt han har. Om en reaktiv hund blir säker i en viss situation blir han mindre ängslig och reagerar därför mindre. Ibland säger man att ett reaktivt beteende beror på att hunden är dominant, därför att man anser att en hund som rusar mot retningen vill ta kommandot över den. Så är absolut inte fallet. Reaktiva hundar är ängsliga och deras reaktion är häftig för att de överreagerar.

Tydliga regler är därför nödvändiga för ängsliga hundar. De behöver veta vad som ska hända och de behöver veta att de är trygga. Om man inte hanterar ängsligheten (eller om man fysiskt korrigerar en överreagerande hund) kan reaktiviteten eskalera till aggression. Mycket, men inte all, aggression är rädslerelaterad. Reaktivitet och rädslerelaterad aggression är olika nivåer av reaktion på en stressfylld situation. Rädslerelaterad aggression uppkommer när hunden försätts i en situation som är svårare än han kan hantera med normal reaktion. Då orsakar hundens ängslan att han reagerar alldeles för starkt."

Tack, Leslie! Äntligen någon som uttalar det som jag känt och försökt förklara så länge! Issen är inte en slug, elak och oberäknelig hund. Han är en ängslig liten kille som inte klarar av att hantera situationen ibland. Det är detta jag har lärt mig; att inte försätta honom i situationer som han inte kan hantera. Och nu när det står där i boken, så tydligt svart på vitt, så har jag fått ett klartecken att jag tänkt och hanterat saken helt rätt. Jag har nämligen lagt märke till, att när Issen attackerar en annan hund så slutar han så fort jag ropar till. Men inte nog med det. Han flyr! Han flyr situationen med svansen mellan benen, och oftast kommer han raka vägen till mig och gömmer huvudet mellan mina ben.

Ni som har varit med om hundslagsmål vet att en arg hund inte slutar, knappt ens när man handgripligen försöker få stopp på den. Men det har alltid varit tydligt på Issen att hans attacker inte handlat om ilska eller annan skit. Han har helt enkelt bara fått panik. Och nu har jag fått ord på det, bekräftelse på att mina teorier stämmer och även om det egentligen inte är någonting nytt för mig, har en sten fallit från mitt hjärta. För det här problemet går att hantera.

När det är sagt, måste jag berätta om Issen och Gunne. Issen har haft en ganska så orolig period sedan augusti då Kinoo kom in i flocken. Issen och Kinoo är inte bästa vänner, inte någonstans. Jag har tidigare berättat att jag tror det beror på att de är alldeles för lika; deras största intressen är mat och uppmärksamhet från människor. Det blir helt enkelt en krock.

I slutet av december kom så söta Gunne in i flocken. Jag tog det väldigt försiktigt med Issen och ville inte pressa honom, eftersom han redan var berörd av Kinoo. Men Issen tog eget initiativ och närmade sig Gunne. Och oj vilken sida han plockade fram! Issen blev plötsligt världens charmör. Han gjorde sig till på tusen sätt, för att få Gunnes uppmärksamhet. Gunne var missnöjd och osäker i sitt nya hem så hon morrade bara åt honom. Men Issen fortsatte envetet med sina inviter, på tryggt avstånd.

Det har gått en månad nu, sedan Gunne kom hit, och Issens känslor har inte svalnat. Däremot har jag i allt störra grad låtit honom umgås med Gunne. Hon har blivit tryggare här, är mer lekfull och inte alls så försiktig. Issen har lugnat sig och nöjer sig med att nosa henne i öronen med djupa andetag, eller puffa lite på henne när hon ligger och vilar. Det är helt uppenbart att han fortfarande är väldigt förtjust i henne. Ni skulle se honom!

Men det är inte bara det. Sedan Gunne kom in i flocken, har Issen blivit generellt betydligt mer lugn, harmonisk och glad! På en månad har det inte varit tillstymmelse till oro, jag har inte behövt övervaka honom eller avbryta någonting på grund av att han blivit osäker.

Nej, Issen har genomgående varit glad och munter! Det känns avlägset att se honom smyga, stelna, gömma sig eller få runda ögon. Jag säger inte att det är borta och jag slarvar fortfarande inte med säkerheten här hemma. Men det är helt klart en avsevärt skillnad på Issens allmäntillstånd. Speciellt när han är i närheten av Gunne.

Om du är intresserad av att läsa mer om början av Issens utveckling, finns det blogginlägg från den tiden här!

Relationer och en hård insikt

Jag tänker inte lämna boken ännu. Det var nämligen en till sak som verkligen etsade sig fast i min skalle när jag läste dessa första kapitel. Det handlar om våra relationer till våra hundar. Jag skrev i förra inlägget om hur man kan förhålla sig till sina konkurrenter på tävlingar. Men det finns någonting betydligt viktigare som jag inte alls kom att tänka på just där och då. Hur vi förhåller oss till våra hundar...

När jag skaffade Baby var det för att jag ville dela mitt liv med en hund. Min och Babys relation är väldigt speciell och jag känner henne verkligen utan och innan. Men från början var hon en skitsvår hund. Hon släppte inte alls till, nej, hon var fullständigt ointresserad både av mig och av andra människor. Jag lade ner min själ på att lära känna denna lilla knepiga ärta och få igång henne att börja leva igen.

Jag hade inga egna krav på Baby. Min inställning var helt och fullt att jag ville lära känna henne och att vi kunde ha roligt tillsammans. Vi började med agilityn, som en aktivering, och hamnade så småningom på tävlingar. Det var en lång process men tyngdpunkten låg hela tiden på vår relation, att jag älskade denna lilla hund.

När jag skaffade Issen hade jag ambitioner. Han var, och är, en väldigt lättlärd hund som är tacksam att träna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; en sådan husky kommer jag nog aldrig mer att få. Men vår relation har varit en berg-och-dalbana. I omgångar har jag känt att jag har velat ge upp, att vi aldrig kommer att komma någonstans, jag frågar mig vad i hela friden jag håller på med. Jag har blivit besviken på Issen så många gånger. Det är ju korkat att lägga ner hur mycket träning som helst på en hund som kanske aldrig kan tävla, för att han är så påverkad av miljön. Och ibland tycker jag det är korkat att ens behålla en hund som har sådana negativa sidor, i flocken.

När jag skaffade Diva hade jag ännu större ambitioner. Jag valde ut henne för att kunna träna, tävla och till och med arbeta skarpt med henne. Det har varit min tanke från första stund jag såg henne. Och jag ska komma närmare in på detta, när jag har berättat om vad som stod i boken. McDevitt själv, berättar nämligen om hur det var när hon skaffade sig en ny hund. Hon hade stora ambitioner om att tävla och tränade hunden ända från valpstadiet. Men så, vid ett och ett halvt års ålder, fick hunden en obotlig ryggskada. McDevitt blev förkrossad, liksom alla hennes planer och drömmar. Hennes vänner sade åt henne att lämna tillbaka hunden, men hon ville inte det. Däremot lade hon all träning på hyllan. Det kändes meningslöst, nu när hon visste att de inte skulle kunna tävla.

McDevitts historia liknar till mångt och mycket min egen, min egen historia med Diva. Men hon har tänkt vidare, och det är nu som det börjar bli riktigt intressant. Och riktigt känsligt. Hon konstaterar nämligen, att hon enbart byggt upp en "presterande relation" till sin hund. På bara något år, hade hennes attityd mot hundar förändrats fullständigt. Istället för att älska sin hund som den var, tog hon avstånd från den. De började tävla rallylydnad istället. Men så en dag fick McDevitt en insikt. De hade varit på tävling och det hade gått riktigt bra. Men när hon tittade på sin hund, där de gick med segerrosetten, insåg hon att hunden bara ville därifrån. Han hade gjort allt hon bad om, av pliktkänsla, men inget mer. Han trivdes inte alls med tävlandet. Såhär skriver hon:

"Så Ru blev 'bara en familjehund'. Många av mina vänner tyckte detta beslut var helt galet. Vi hade just vunnit. Varför ville jag inte fortsätta och göra honom till rallylydnadschampion? 'För att han inte vill', sa jag. När jag tagit bort prestationskraven på Rumor och återgått till mitt tidigare förhållningssätt till hundar - att lära känna och glädjas åt honom sådan han är, låta honom göra saker som han tycker om att göra - så har vår relation fördjupats." "...Visst hade jag älskat Rumor men mina planer, förhoppningar och drömmar för hans del hade kommit i vägen för att jag verkligen skulle lära känna honom. Eftermiddagen efter rallylydnadstävlingen såg jag honom med nya ögon och jag började uppskatta honom för den han var."

När Diva blev dålig i ögat och vi till slut fick operera bort det, var det just drömmarna som var den tuffaste smällen. Alla drömmarna som gick i kras. Jag kommer ihåg hur det gång på gång poppade upp i mitt huvud och krossade mitt hjärta; alla planer som vi nu gick miste om. Alla gånger jag varit stolt över hur Diva klarat situationer, därför att det visat på extraordinärt bra egenskaper för en arbetshund. Allt var förstört.

Men Diva finns kvar. Hon kan inte bli en räddningshund, men hon lever, här, i min flock, i mitt liv. Hon har inte haft några drömmar, hon har bara velat ha ett bra liv. Och oavsett hur många ögon hon har, finns det ingenting som säger att hon inte kan ha det. Ett bra liv.

Jag vill inte säga att jag skäms. Men när jag var som mest förkrossad sade min käraste vän åt mig att jag kommer se en mening med detta en dag. Och nu gör jag det. Tänk om Diva aldrig fått sitt problem med ögat. Om vi fortsatt träna lika hårt och ambitiöst. Om hon blivit räddningshund, brukschampion. Om hon blivit gammal. Och jag först då, om någonsin, insåg att jag egentligen aldrig sett min lilla älskling för den hon är? Det är en skrämmande tanke...men inte alls orealistisk. Min relation med Diva var en presterande relation, där min vilja att se henne för den hon var kom i skymundan bakom alla mina drömmar och planer. Jag har inte förstått det så klart och tydligt förrän nu. Divas blindhet, tillsammans med den här boken, har förmodligen räddat min relation till mina framtida tävlingshundar!

Bokstäver på pappret

Ett exempel på hur Divas blindhet påverkat min relation till mina hundar kom när jag tog över Gunne. Det var många som gratulerade mig då och jag är jättetacksam för alla era lyckönskningar och önskar ingen ogjord! Men jag måste förklara en sak. Jag vet att Gunne är champion. Inte bara så. Hon är en av få huskies i Sverige som är både utställningschampion och polarhundchampion. Det är jättefina meriter och jag respekterar dem högt. Men när jag tackade ja till att ta över Gunne, var det inte för hennes meriter. För min del kunde hon lika gärna vara oprövad. Jag vet inte om det låter kaxigt men det är inte så jag menar det. Jag blev förälskad i Gunne första gången jag såg henne och har sedan dess känt väldigt djupt för henne. När jag tackade ja till Gunne, var det för att hon var just Gunne. En liten ängel i mitt hjärta.

Ja, jag erkänner. Det är första gången i mitt liv, som meriter varit fullständigt oviktiga. I agilityn var det en ständig jakt på pinnar, i lydnaden satte jag senast förra året som mål att ta ett LP1. Visst, absolut har det ett värde att ha de här meriterna. Det kan dessutom vara en bra morot i träningen. Men jag fick höra några ord från en tävlingspsykologiföreläsning en gång (Eva Marie, var det du som höll den?); "Kom ihåg att det är samma hund du har med dig hem, som du hade med dig till tävlingen". Förut betydde det citatet för mig, att den träning du har i bakfickan när du går in på tävlingsbanan, ger det resultat du förtjänar. Men nu betyder det mer än så. Det betyder att din bästa kompis är din bästa kompis både före och efter tävlingen, oavsett vad för siffror som står i protokollen. Vår relation till våra hundar är (förhoppningsvis) så oändligt mycket mer än dessa små papper.

Träningsdagbok - förhoppningsvis!

Min träningsdagbok för draget fungerar kanonbra och den är jag jättenöjd med! Värre är det med lydnadsträningen... Har testat flera olika tidskrävande sätt, med samma resultat. Det har inte fungerat i praktiken när jag spenderar halva träningspasset med att skriva träningsdagbok.

Bloggen är tänkt att vara en veckosammanfattning av träningen, men den är ju mycket mer fokuserad på mina tankar och känslor kring träningen än själva träningen i sig. Jag har märkt att vi då och då går för sakta framåt i träningen just på grund av att jag inte har någon översikt över de olika delarna och momenten.

När Mia frågade hur jag för dagbok över klickerträningen, började min hjärna arbeta igen. Ska jag verkligen inte kunna hitta ett sätt som fungerar? Jag tog mig samman och satte mig ner en dag och här kommer resultatet: För att kunna föra dagbok på ett enkelt och inte för tidskrävande sätt, bestämde jag mig ganska snabbt för att inte bokföra varenda träningspass. Det blir ett här och ett där, ibland flera små varje dag. Det blir dels för små detaljer för att jag ska kunna hålla fokus i en dagbok och dels tar själva bokföringen till slut mer tid än själva träningen. Jag vill inte känna att jag inte har tid att träna, för att jag inte har tid att föra dagbok!

Jag bestämde mig för att dagboksföra de "stora" lydnadspassen, det vill säga de där jag åker hemifrån och kör ett riktigt rejält pass. Det är oftast dessa där jag sätter ihop delarna av momenten och kedjar flera moment i rad - jag får alltså börja se resultatet av träningen. Här är det lätt att dela upp passet i olika delar och sedan för varje del anteckna tankar, hur vi ska gå vidare och sist men inte minst; hemläxan! Såhär blev det (min ambition är inte att lägga in klickerdagboken i bloggen varje vecka, men jag vill visa bildligt hur jag har gjort):

Genom ett sånt här upplägg, kan jag sedan sträva efter tydliga framsteg när jag småtränar hemma mellan passen. Själva bokföringen hjälper mig också komma ihåg vilka som är de viktigaste övningarna att jobba med när jag kör nästa omfattande träningspass, istället för att jag tappert sitter i bilen på väg dit och försöker komma ihåg vad vi gjorde senast.

Som ni kanske ser, jobbar vi ganska mycket med signalkontroll just nu. Att skilja mellan läggande och ställande under gång, vänstersvängens signaler jämfört med högersvängens signaler, stilla sittande och väntan på inkallning eller läggande och så vidare. Det är en utmaning att jobba med signalerna för det kan bli många fel. Säg till exempel att vi har tränat väldigt mycket platsligg på senaste. När vi står stilla i fotposition, ska jag kommendera Issen att lägga sig ner och sedan ska jag gå iväg. Så ska vi träna lite fritt följ. Vi står stilla i fotposition men nu ska Issen plötsligt vara beredd på att gå när jag börjar röra på mig. Det är två vitt skilda beredskapslägen för honom. Men hur ska han skilja på dem? För att lära sig, måste han misslyckas och göra fel. Och misslyckas, det är känsliga saker för Issen.

Det finns ett begrepp som heter "trial and error" som i grund och botten handlar om att man slutar utföra beteenden som man inte uppnår någonting med. Till exempel slutar en hund tigga vid bordet om den aldrig får någon mat där. När vi så var på kurs hos Klickerklok, sade Thomas att Issen nog är en "trial and success"-hund. Han behöver lyckas, för att hålla modet uppe helt enkelt! Sedan jag började jobba på det sättet, upplever jag att träningen blivit roligare och mer framgångsrik. Istället för att sluta belöna beteenden som inte var riktigt riktigt bra, har jag belönat dem med en dålig belöning. De bra beteendena får bättre belöning och de bästa beteendena får givetvis kanonfin jackpot-belöning! Allt från en torr matkula till ett kast med pipbollen, alltså! På så sätt behöver Issen aldrig riktigt misslyckas, men han motiveras ändå till att göra bättre och bättre ifrån sig.

Det är en noggrann balansgång det där, i klickerträningen. Balansgången med att belöna endast de bästa beteendena för att ständigt få en utveckling framåt. Det är extremt lätt att vara feg och belöna för säkerhets skull. Då tappar hunden glöden att utveckla beteendet och man kör fast. I gengäld, om man är alldeles för kräsen och belönar väldigt sällan, kan hunden tappa glöden för att belöningen aldrig kommer. Konsten är alltså att se de små framstegen och vara noggrann att hitta och belöna dem!

När vi tränar raka sättanden, får Issen gång på gång chansen att sätta sig ned. Om han sätter sig lite snett, säger jag bara bra, tar ett par steg framåt och ger honom en ny chans. Om han sätter sig skapligt får han en godisbit, gärna placerad på ett sådant sätt att han får förväntningar i den riktning han ska jobba för att sitta rakt. Om han sätter sig helt rakt, får han många godisbitar, klapp, beröm och kanske till och med leksak. Så jobbar vi oss framåt. Hade Issen varit lite tåligare, kanske han inte fått godis för de halvbra sättandena, utan bara ett muntligt beröm. Endast de allra bästa sättanden hade belönats med godis och lek. Utvecklingen hade förmodligen gått snabbare då, men i Issens fall hade det även fått konsekvenser av osäkerhet och förlust av glädje och attityd. Det är det inte värt!

Belöningsplacering nyckeln till många framsteg!

Jag har slitit lite med Issens ställande under gång på senaste. I klickerträning gör man ofta så, för att det ska vara tydligt för hunden, att man utgår från rörelser. I ställande under gång ska hunden bara stanna, vilket inte är en speciell rörelse - tvärtom; det är avsaknad av rörelse! För att göra det enkelt för hunden kan man då lära den någonting som kallas "hoppstå", nämligen att hunden hoppar upp lite lätt med framtassarna i luften för att sedan trampa ner dem i marken samtidigt och bli stående. På så sätt blir ställandet en tydlig rörelse och hunden kan lättare förstå sin handling.

Jag har lärt Issen att trampa med framtassarna på kommando. Stillastående går det finfint, men så när vi ska börja träna på det i rörelse... Han trampar, men tar sedan ett steg framåt med ena tassen. Så vill jag inte ha det! Det kommer att se slarvigt ut, som att han inte lyder kommandot, om han stannar med framtassarna men sedan tar ett extra steg framåt. Jag vill gärna bli av med det beteendet! Men hur i hela friden ska det gå till? Till att börja med ville jag specialbelöna de gånger som han inte tog det där lilla steget framåt. Men det var sällan, kanske bara en gång av fem-sex. Det är inte tillräckligt för att han ska förstå vad jag vill ha! Jag fick grubbla vidare... Men så kom jag till en stor insikt!

Varför tar Issen ett extra steg framåt efter han gjort hoppstå? Jo, därför att han har en hög förväntan framåt! Det är inte så konstigt, för han är alltid vänd mot mig och det är jag som har godiset. När han gjort ett hoppstå har jag tagit fram godisen och gett den till honom. Självklart längtar han framåt, mot mig, då! Och här är ett kanonbra exempel på hur belöningsplacering kan lösa ett stort problem. Genom att sluta ge godis från handen och istället kasta godiset mellan hans framben, förändrade jag Issens förväntan till att istället ligga bakåt. Med en bakåtriktad förväntan, började Issen plötsligt göra perfekta hoppstå! Varför skulle han ta ett steg framåt, när belöningen kommer bakom? Problem solved med belöningsplacering!

Tävlingsbara men inte tävlingsklara

Draget fungerar sisådär just nu. Jag ska inte klaga, halva Sverige kan inte ens gå utomhus utan skridskor. Våra vägar är relativt körbara iallafall. Lite regn, blåst och sol har gjort att mycket av isen har smält och grusvägen skymtar fram. Periodvis är det isigt men bonden har lagt ordentligt med grus så det går att köra, om än lugnt så inte hundarna riskerar att halka och skada sig.

Jag skulle gärna vilja träna mer fart med cykeln, men nu vågar jag mig inte ut med den alls. Det räcker med en liten isfläck just där jag behöver bromsa så slår jag halvt ihjäl mig... Nej, det har blivit vagnträning den här veckan och så lär det fortsätta. Det är lite trist, för det sätter begränsningar i min träning. Den blöta grusvägen gör vagnen tung medan istäcket gör att jag måste hålla farten nere. Vi är alltså mitt uppe i en höstträning just nu! Långsamt och tungt, inte optimalt inför en sprinttävling, men jag är ändå tacksam att vi har möjlighet att köra alls.

Nu när jag ser tillbaka på veckan som varit, inser jag att vi kört ganska mycket. Fem pass, närmare bestämt. Diva, Busan och Gunne har gått över sex mil. Det är lyx, med tanke på omständigheterna. Kinoo har rivit sig på nosen och såret har envisats med att blöda ett par träningspass. Hon fick vila i början av veckan för att få läka ordentligt och även om det inte är helt läkt ännu, är det ändå betydligt bättre.

Jag har grubblat över hur jag ska placera hundarna i spannet sen när vi tävlar. Diva är min bästa hund, näst efter Gunne. Men Diva tappar lätt fokus, speciellt i nya miljöer. Inte alls bra utgångsläge på tävling, speciellt inte för Gunne som blir oerhört störd av Divas påhitt.

Busan har inte riktigt hängt med på sistone. Jag vet inte om det är löp på gång eller om någonting annat händer i hennes skalle eller kropp. Hon springer med, men jobbar inte. Jag testade henne i led med Gunne ett pass den här veckan men hon bromsade till den grad att jag till slut var tvungen att sätta bak henne. Längre bak i spannet springer hon iallafall med. Kinoo däremot funkar väldigt fint fram tillsammans med Gunne. Oftast är hon lydig och lyssnar på mina kommandon och om hon inte är det, drar Gunne numera helt ogenerat henne med sig åt rätt håll. Det måste Gunne göra oavsett vilken av hundarna som är jämte henne fram, men hon verkar vara mer bekväm med att ta intiativet över Kinoo.

Kinoo hade ju varit given som ledarhund tillsammans med Gunne, om det inte vore för funktionärerna... När vi tävlade i Nybro, ville ju Kinoo stanna och kela med varenda funktionär längs banan... Jag kan inte säga annat än att det tog skapligt bra med tid att behöva dra henne med sig förbi varenda funkis! Det blir jobbigt även för Gunne, om jag har Kinoo fram under tävlingen. Fast det verkar ändå, trots allt, vara det bästa alternativet för stunden. Även om det är funktionärer på några enstaka ställen längs vägen, är det bättre med de stoppen än ständiga störningsmoment i form av tittande Diva och bromsande Bus.

De senaste passen när jag har kört Diva bak, måste jag säga att det ändå har varit en skillnad. Hon började löpa häromdagen, som jag länge väntat på, och kanske det hjälper lite också. Men hon har jobbat bättre nu än hon gjort på länge. Mer fokuserad, även om hon då och då kikar åt sidorna eller vädrar lite så slutar hon inte dra utan jobbar fint framåt. Då är det acceptabelt, tycker jag. Jag försöker undvika att ha henne som ledarhund i den mån jag kan och nu när Kinoo går så fint så slipper jag grubbla över det alls.

Jag fick besök av Monika och Spiken häromdagen. Spiken är en himla duktig draghund och Monika har tålmodigt kämpat på med deras träning. Det är inte lätt att träna en ensam husky, det är mentalt betydligt enklare för dem att springa i grupp. Men Monika är inte dum. Hon kör med springer som Spiken drar i, samtidigt som hon styr honom med koppel och halsband! Ett hett tips till dig som bara har en hund och gärna vill kunna träna drag på ett säkert sätt. Med en orutinerad hund framför dig, kan du lätt råka ut för att den springer åt fel håll, ut på vägen, ner i diket, stannar eller annat som kan orsaka diverse skador både hos dig själv och hunden. Samtidigt är det inte roligt att skälla på hunden hela dragturen, för att den är ofokuserad. Nej, detta är faktiskt en himla smart lösning.

Och visst har det gett resultat! Spiken jobbade som ledarhund tillsammans med Gunne. Han var jättenoggrann att hålla höger kant på vägen och behöll fokus hela träningspassen. Till och med då han blev riktigt trött och inte orkade hålla linan sträckt, låg ändå öronen bakåtslickade och fokuset var framåt. Det var jätteroligt att se, och inte minst roligt för Gunne att få jobba med en annan fokuserad hund!

En sista fundering

Jag har den senaste tiden fått några förfrågningar om att hålla klickerkurser. Om det finns någonting jag går igång på, så är det att dela mina erfarenheter med andra. Kanske inte kommer som någon överraskning för er som är trogna bloggläsare...! Jag känner att jag har skapligt grepp om shaping-processen och hur man får fram roliga saker med klicker. På en skala ett till tio, skulle jag definiera mig som en femma om jag skulle beskriva hur duktig klickertränare jag är. Det finns definitivt saker jag kan bli mycket bättre på, tack och lov, men jag känner att jag har relativt bra koll på helheten iallafall.

Men nu har jag börjat grubbla... Jag vet att jag är en duktig pedagog, det är en egenskap som jag burit på och utvecklat sedan jag var liten. Men kan man vara en bra tränare, om man inte haft några resultatmässiga framgångar? Alltså det är klart att man kan vara bra på att lära ut, men skulle du själv lägga pengar på att gå lydnadskurs för någon som inte ens startat i en lydnadstävling än? Det är den saken jag grubblar över. Hur viktiga är tävlingsresultat, som meriter för en instruktör? Vad tycker du objektivt sett?

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 3 & 4; Isgata, fartträning och lydnadstvåan...

2011-01-31T13:59:00.000-08:00

Först och främst; ett stort TACK till alla er som kommit med kloka och tänkvärda kommentarer på mitt förra blogginlägg om flockliv! Det har varit värdefullt för mig att få ta del av många olika erfarenheter. Vi har ett citat som hänger på jobbet som är väldigt fint; "Du och jag har varsitt äpple. Jag ger dig mitt och du ger mig ditt. Vi har fortfarande varsitt äpple. Du och jag har varsin idé. Jag ger dig min och du ger mig din. Vi har nu inte bara en, men två idéer var!". Det är så fint funtat med erfarenheter att de bara blir fler ju mer man delar dem.

Innan jag kommer närmare in på fortsättningen av flocklivs-såpan, måste jag bara berätta om en ljudbok jag lyssnat på senaste veckan. Det är Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll". Först när jag såg titeln trodde jag den skulle handla om hur man är snäll utan att vara för snäll. Ibland när jag är snäll, känner jag att det är på min egen bekostnad och att jag kanske själv förlorat på det i slutänden. Det menar inte Stefan... Med vetenskapliga experiment uppradade långt över öronen, bevisar han att snällhet enbart sprider sig och leder till bättre och bättre saker. Till exempel visade det sig att personer som fått en komplimang, i mycket högre grad hjälpte en behövande, jämfört med personer som inte fått komplimangen. Beröm, kärlek, ödmjukhet och ren snällhet, ja det visade sig sprida sig vidare universellt omkring dem som fick ta del av detta.

Stefan ställer sig en klok fråga: "Man kan undra, varför människor snålar så mycket på en sådan sak som beröm? Det är ju helt gratis!" Ja varför gör vi det? Jag kan tänka mig att vi ofta är rädda för att själva verka mindre intressanta om vi lyfter upp någon annan. Eller kanske vi inte vågar berömma någon för att vi tycker att de är så duktiga att de inte behöver beröm? Om jag mötte Anja Pärson på en störtloppstävling skulle jag förmodligen aldrig våga säga "Bra jobbat!". För vad kan jag om störtlopp?! Eller handlar det om någonting annat? Vi kanske är avundsjuka på andras framgång? Det är svårt att vara ödmjuk och gratulera någon som just har presterat bra mycket bättre än en själv... Det kan nog krävas en god portion styrka!

Allt blir så olika beroende på vilket perspektiv du har i saken. Jag försöker generellt att tala om det, när jag tycker att någon gjort något bra. Visst finns det tillfällen när det tar emot, sånt är livet. Men bättre berömma ibland än aldrig! Jag kommer ihåg en gång när jag svarat på ett mail, det var en tjej som var intresserad av Siberian Husky som ras. Jag hade svarat att det är ju såklart en draghund, men det kan gå att göra andra saker med den också. Visst, det är en utmaning men inte omöjligt. Strax därefter ringde en uppfödare för att tacka mig för att jag svarat på det sättet! Jag hade aldrig tidigare pratat med henne. Jag blev såklart jätteglad, men ännu mer fylld av beundran att hon ringt till en helt främmande människa för att ge beröm! Fantastiskt!

En annan bok jag läst den här veckan, är den helt underbara "Möta motstånd" av Thomas Fogdö och Johan Plate. Jag skulle inte säga att det nödvändigtvis är en bok om tävlingspsykologi, utan en bok om att hantera livet och motgångar i allmänhet. Thomas och Johan skriver såhär om avundsjuka; "...det föds inga vinnare i ett klimat där den mesta energin går åt till att försåtminera medtävlares framfart, eller hur! Ett sådant klimat föder avundsjuka och präglas av att det mesta av den psykiska energin går åt till att bevaka och kontrollera omgivningen, snarare än att ta ansvar för sin egen prestation." Mycket, mycket klokt!

En annan sak de skriver om detta med att prestera, handlar om när konkurrenterna är jävligt bra. Varför ska vi inte önska våra konkurrenter framgång? Det är ju så mycket roligare att vinna när man vet att konkurrenterna presterat sitt allra bästa - men jag var ännu bättre! Eller tänk att vinna, men veta att konkurrenterna haft ont, fått problem längs vägen eller annat. Den segern skulle inte smaka lika sött.... Eller ännu värre; vinna men känna att man egentligen gjort en riktigt dålig insats. Skulle det inte då sitta bättre med en tredjeplats och veta att du har gjort ditt allra, allra bästa?

Sist, men inte minst, ett citat som påminner om det som jag tycker är allra viktigast när man håller på med sport: "Everyone has a will to win, but very few have a will to prepare." Det var den historiske amerikansk fotbolls-tränaren Vincent Lombardi som sade så. Sensmoralen av det hela, tycker jag, är att stora framgångar aldrig kommer gratis. Visst kan du lyckas då och då på ren tur. Men för att nå långt, och ligga på toppen länge, krävs det otroligt mycket träning i grund och botten. Det kanske låter tungt, hopplöst eller alltför jobbigt. Men för mig personligen är det en motivation!

Jag kommer säkert komma tillbaka till den här boken flera gånger. Den är så liten och smidig men samtidigt full av kloka ord. Jag kommer läsa den om och om igen till den faller sönder i småbitar!

Flocken

Så, tillbaka till detta med flocken. Det är sant som ni alla säger. En del hundar gillar inte varandra, det förstår jag och kan respektera. Jag tror Kinoo och Issen är av det slaget. De är alldeles för lika och det är liksom ständigt tydligt att de inte vill ha med varandra att göra. Det är oundvikligt med slagsmål så fort de är tillsammans i fler situationer. Jag har valt att inte ha dem tillsammans, inte alls, aldrig, för bägges skull och av säkerhetsskäl.

Men det är någonting annorlunda med Diva och Gunne. Jag kan inte beskriva det, men det är en känsla jag har. De två slagsmål som har varit, har varit olyckliga. Men jag tror att det handlar om missförstånd. Jag har varit tanklös och tvingat in en ny, osäker hund och en ung, osäker hund alldeles för nära inpå varandra alldeles för snabbt.

Det är detta med känslor. Och nu, med risk för ännu ett långt sidospår. Vi var på filmvisning hos Hundia förra veckan. Det var en amerikansk expert på hundbeteenden som beskrev en mängd hundsignaler, som dessutom även visades praktiskt i filmen. Det var otroligt intressant! Tyngdpunkten låg på signaler som visar stress, aggressiva signaler och lugnande signaler. De lugnande känner jag till sedan tidigare och visst har jag sett en hund morra förr så det var ingen nyhet. Men det finns ett så mycket bredare spektrum!

Jag kan med 100% säkerhet säga när Issen kommer att hoppa på någon annan hund, bara genom att se på honom. Jag brukar kalla det att han "får runda ögon". Här kommer ett spektra av signaler som han visar, som jag ser, men som jag aldrig riktigt kunna förklara vad jag egentligen reagerar på. Han stelnar, rör sig långsamt och sänker huvudet. Och hans ögon... De blir runda, man ser ögonvitorna och pupillerna vidgas. Allt är standardtecken på att aggressivitet är nära förestående, har jag nu lärt mig. Men allt det har jag redan reagerat på. Jag har bara inte vetat att det var just dessa signalerna!

Så när vi kommer till detta med Diva och Gunne. Det har varit annorlunda; mer mångsidiga och tvetydiga signaler. Det har varit ett kännande efter om det ska bli konflikt eller om de ska vika undan. Det känns som att det finns ett bredare spektra av utgångar. Och mycket riktigt, jag har kunnat sätta ihop dem och köra dem tillsammans flera gånger utan problem. Deras relation är annorlunda än Issen och Kinoos. Deras konflikt rör sig om trånga begränsade utrymmen i kombination med osäkerhet.

Jag säger inte att jag ska tvinga Gunne och Diva bli bästisar. Men jag har sett hundar i sådana här situationer där det har visat sig att det är situationen i sig, och inte så mycket hundarnas personlighet, som utlöser konflikten. Jag kommer inte att pressa fram någonting. Det är väldigt viktigt att Diva får komma över sin omtumlande period med ögat, nya flockmedlemmar och löp. Det är minst lika viktigt att Gunne får känna sig hemma här och bli trygg i vår vardag. Men kanske, en vacker dag, kan jag ha hundarna inne utan att behöva skärma av hela tiden.

Träningen då?

Det har inte varit de mest optimala möjligheterna för träning i mitten av januari. Vädret överraskade oss med några plusgrader och regn, tätt följt av kallt väder igen. Jag och David vågade oss ut på en tur och jag är glad att han följde med. Hundarna sprang försiktigt på vägrenen medan vagnen kanade till höger och vänster så fort jag försökte mig på att bromsa. Följande vecka blev det vila.

När Ylwa frågade om jag ville följa med upp till Ryssjön för att träna, tackade jag ja. Dels ville jag inte att hundarna skulle stå utan träning för länge och dels fick jag givetvis ett perfekt tillfälle att köra tävlingssläden som jag ska låna senare i vinter. Resan, i kombination med den totala träningstorkan här hemma, motiverade mig till att få tummen ur; de ett år gamla planerna på en bilbur skulle sättas i verket!

Jag har räknat mycket fram och tillbaka på hur en bilbur bäst skulle konstrueras. Jag är tyvärr av den typen som ser världen i skräckscenarion, speciellt vad gäller bil. För ett år sedan köpte jag bilen och redan då var planerna om bilbur igång. Men jag kunde inte hitta en konstruktion som kunde hålla för att bli påkörd av en lastbil bakifrån, klarar ett platt fall om jag kör utför en klippa och som har nödutgångar som går att öppna om vi kör ner och hamnar under vatten. Det tog ett år innan jag till slut klarade att face the fact; om något sånt händer kommer det vara kört oavsett.

Så nu blev det bilbur. Efter ett par timmar med fogsvans hos en byggfirma, var ritningarna och grunden klar. Jag och David invigde nya verktygsväggen i garaget och snickrade ihop buren en kväll. Tre stora fack; två uppe och ett nere, fyllda med go halm och med varsitt fönster plus lufthål. Jag får knappt ut hundarna när de väl har fått gå och lägga sig i sina små krypin! Tanken är att det så småningom ska bli en till dörr och en löstagbar mellanvägg på nedre plan, men först måste jag hitta en garderobskorg så jag kan göra ett till galler.

Så, iallafall, iväg till Ryssjön bar det. Resan gick fint och efter lite om och men blev det även värme i baracken där vi skulle bo. Det hade kommit lite snö under dagen men flera spann hade kört spåret före oss så det skulle inte vara några problem att hitta vägen. Ylwa stack iväg och jag fick lite hjälp att starta med broms och ankare.

Hundarna verkade pigga och jag hade Diva och Gunne i led. Tanken var att Diva skulle tända lite på att ha ett spann framför sig. Men nejdå... Det blev dejavu från Stockholmsresan då hon var totalt ofokuserad första träningspasset. Oj jag kämpade med att hålla modet uppe. Gunne slet hårt och jag kunde bara göra mitt bästa för att hålla henne munter. Diva sprang och släpade nosen i snön, tittade på utsikten, hamnade utanför spåret och var bara helt extremt ofokuserad. Usch där och då kunde jag sålt henne för femti öre!

På kvällen var jag otroligt trött, men det blev ändå en halvsömns diskussion med Ylwa om Divas brist på fokus på nya platser (och även ibland hemma). Vi brainstormade så friskt man kan göra när man ligger nedkrupen i en varm sovsäck efter många timmar i friska luften. Av allt vi diskuterade den kvällen, var det en sak som verkligen fastnade hårt i min skalle. Kan det vara ögat?

När Diva förlorade sin syn, märkte vi ingenting. I vardagen avslöjar ingenting i Divas beteende att hon saknar ett öga. Men.... Kan det vara så att hennes brist på syn, på något vis har gjort henne ännu mer fokuserad på att se saker? Problemet, när jag säger att Diva är ofokuserad, är i regel att hon ska titta på någonting. Jag har henne hellre på vänster sida i spannet för då tittar hon på saker åt vänster och det stör inte så jättemycket. När hon går på höger sida, måste hon vrida hela kroppen för att se och det stör desto mer.

Har jag fått ett litet titt-freak? Eftersom det antar extrema proportioner i nya miljöer är det faktiskt helt möjligt att Divas saknade öga till slut har gett konsekvenser i vårt liv. Hur jag ska hantera det vidare, i så fall, har jag än så länge inte den blekaste aning om. Inte mer än att jag inte kan ha henne längst fram i spannet när vi kör ett nytt spår för första gången.

Andra dagen passade vi givetvis på att köra igen. Den här gången flyttade jag bak Diva och lånade två hundar av Ylwa; Berit och Cembra. Berit är en mycket duktig och rutinerad ledarhund så hon och Gunne fick jobba längst fram den här gången. Men vilket gäng.. Antingen var snön väldigt tung eller hundarna trötta. Vi traskade på där i skogen som ett spann med små björnar. Ledarhundarna jobbade på, men resten hade nog tagit lite söndagssemester...

Förutom att faktiskt förstå hur man styr en släde, fick vi med oss ännu en erfarenhet hem. På draghundtävlingar, för att hundarna inte bara ska ligga i bilen hela dagarna, har man ofta något som kallas för stake-out. Det är en lång kätting eller vajer som man spänner upp mellan två träd, med små förgreningar som koppel ungefär. Där kan man sätta fast många hundar på rad och på så sätt låta dem vara ute och njuta kylan lite. Jag lånade en stake-out av Ylwa och hade hundarna där hela dagarna. Kinoo var givetvis väldigt olycklig att hon inte fick följa med in i baracken och kela, men de andra fann sig fint i att sitta fast på det sättet. Diva lade sig i en kringla och sov medan Gunne och Busan satt och spanade. När vi väl ska ut och tävla, är det på stake-outen som hundarna kommer äta och ibland rasta. Även detta provade vi på nu och det gick finfint!

Väl tillbaka i Motala, hade det snöat och frusit lite. Äntligen var vägarna körbara igen! Jag laddade för en sväng med tävlingsspannet en tidig morgon, hundarna var heta och beredda och temperaturen låg på härliga minus tio. Femtio meter kom vi, innan jag märkte att bromsarna var helt låsta. Ingenting gick att rubba dem... Hundarna skrek och ville vidare medan jag försökte slita i vajern, i hjulen och överallt för att låsningen skulle släppa. Men det gick inte. I panik fick jag hämta cykeln och ta åtminstone Diva och Gunne för en runda, de är de vildaste. Föga anade jag, att detta skulle bli början på någonting helt nytt...

Jag trampade på och hundarna sprang. Det var praktiskt att kunna hjälpa dem hålla farten uppe även i de största uppförsbackarna. Vår värsta stigning är fyrtio meter på en kort sträcka. Den backen är en riktigt tung rackare, inte minst mentalt, för hundarna. Vi cyklade på och det gick bra så jag valde att köra förbi vändplatsen och ett par kilometer till. Hundarna var pigga och galopperade på i ett friskt tempo. Men vilken fördel det var att cykla med dem! Plötsligt fick jag en helt annan möjlighet att kommunicera med Diva. Jag vågade mig på att vara bestämd när hon började krångla och fick oväntat snabbt respons. På samma sätt var det lätt att berömma när de jobbade extra fint.

Jag tror att hundarna förstår vem jag pratar med, när jag säger deras namn i spannet. Eller jag vet det, det märks på dem att de reagerar och uppmuntras av att jag säger deras namn och beröm. Men med cykel har jag hundarna så mycket närmare och det blir mycket mer fokuserad träning. Väldigt praktiskt, och väl behövt - speciellt när det gäller Diva. Tjugoåtta minuter senare var vi hemma. Då hade jag räknat till mig tre minuters äta-snö och bajspaus. Det var inte en dum tid på tolv kilometer...

Fartträningen blir så mycket mer hanterbar när jag har cykel. Jag tror att hundarna i sig jobbar på bra oavsett fart egentligen, men med cykeln kan jag hjälpa till mer och de får jobba i ett högre tempo. Det kräver andra egenskaper i kroppen, att hålla ett högt tempo en tid jämfört med ett lågt tempo. Jag vill gärna blanda in mer fart i träningen, om än i en något begränsad skala. När jag har tittat på gps:en i efterhand har jag sett att jag kanske tränat aningen för fort. Jag tänker att med farten, ökar också belastningen kraftigt på skelett och leder. Samtidigt är det otroligt svårt att bedöma vilken fart vi kör. Jag vet att om Gunne galopperar, går det i regel snabbt. Hon har en makalös trav. Det är ett bra riktmärke vid fartträning, men visar tyvärr inga övre gränser. Så för att jag nu inte ska slita så himla mycket på hundarna i onödan, ska jag fixa iordning fartmätaren till cykeln igen.

I övrigt så fortsätter jag använda gps:en och telefonen på träning. Det är intressant att följa utvecklingen, och mest intressant tycker jag det är att se vilka hastighetsintervaller vi rör oss i. Häromdagen när jag återigen körde Diva och Gunne, blev jag aningen chockerad när vi haft två toppar på över fyrtio kilometer i timmen. Det är inte möjligt, men efter en del forskande har jag upptäckt ett samband med att jag står upp och cyklar. Det är precis i starten och sedan i uppförsbacken. Förmodligen dinglar eller snurrar telefonen på ett sådant sätt att den registrerat fel fart just på dessa ställen. I övrigt tycker jag vi rör oss i ett bra intervall mellan tjugo och trettio kilometer i timmen, lite beroende på hur terrängen ser ut. Det blir en del stopp för att äta snö och bajsa, men det är livet. På samma sätt har jag mätt upp när jag kört med Kinoo och Busan. De ligger i aningen lägre hastighet, men desto jämnare tempo.

Nu är planen att köra mer snabba pass, mer i par och lite mindre långpass sista veckorna innan tävlingarna. När jag kör hundarna i par, får jag - förutom bättre möjligheter att träna draglydnaden - en bra överblick över hur de jobbar. Jag ska ju placera dem i spannet på tävling också. Just nu lutar det åt att Busan och Gunne får gå fram första dagen - Busan har visat sig ha en extrem tävlingsinstinkt - och Diva och Gunne andra dagen. Kinoo skulle jag egentligen helst haft framme med Gunne, men Kinoo är stark i både kropp och vilja. Det är inte så bra, i kombination med hennes extrema människokärlek!

Lite lydnad...

Argh, jag har så mycket mer att skriva om! Klockan går alldeles för fort och det blir nog inte helt accepterat om jag kommer sent till jobbet för att jag bloggat halva natten... Vi har återigen träffat Ros-Marie och Hilda för ett träningspass. Jag fick lite bakläxa på våra sättanden, Issen svänger till lite med baken då och då och hamnar snett. Det hänger förmodligen fortfarande ihop med att vi tränat för mycket på klossen så han tror att svängen alltid ska vara där, oavsett om jag själv svänger eller ej. Något att jobba på lite iallafall!

Vi började med rutan på allvar också. Förra gången skickade jag honom rakt ut, bara fritt och rakt fram, några gånger. Nu gjorde vi samma sak med en ruta. Han sprang mellan konerna och nu, ännu ett träningspass senare, måste jag säga att han verkligen har en uppfattning om utrymmet mellan dem! Han är dessutom uppenbart förväntansfull redan när han ser att de står där på planen. Mycket bra! Vi har börjat så smått på att han ska springa ut mellan konerna oavsett min egen placering och nästa projekt är att han ska röra sig i rutan. Det här har nog varit veckans höjdpunkt!

Vi lade ett par platsligg och Issen låg fint, trots att Hilda var relativt nära. Det känns skönt att det inte påverkat honom så mycket när den andra hunden kom fram. Däremot när jag ställde mig på större avstånd, reste han sig. Detta måste vi träna mer på hemma, utomhus. Vi har trots allt i stort sett bara tränat på max fem meters avstånd, längre bort än så kan jag inte stå inomhus.

Visst är det lite annat smått och gott här och där som vi tränat på också, men det finns en annan, viktigare, insikt som jag måste skriva om nu. Det handlar om lek. Alltså leken är så himla viktig. Den envisas med att återkomma till mig gång på gång. En bra lek, gör allt. Thomas sade på en kurs en gång att "om inte hunden kan leka på ett nytt ställe, hur ska den kunna göra ett lydnadsprogram?" Mycket klokt sagt.

Issens lek är inlärd och baseras på kamp. Han håller emot och drar, i utbyte mot att få godis till slut. Det är i grund och botten inte en äkta lek för honom, även om den innehåller mycket förväntningar på grund av godiset. Sist jag gick kurs, fick jag i läxa att utveckla leken. Det har jag inte gjort. Det är lustigt på sätt och vis. Jag har vetat, i evigheter, att det är något av det viktigaste av allt med leken. Men jag jobbar sällan med den...

Jag känner mig inte riktigt bekväm i leken, faktiskt. Jag tycker det är svårt att vara människa, som ska kommunicera med en hund och dessutom leka, när den i grund och botten inte ens har ett föremålsintresse. Men nu är det faktiskt såhär, att man blir inte bättre om man inte övar. Jag har bestämt mig för att plugga på lite om lek nu närmaste tiden för att få inspiration. Detta är någonting jag behöver satsa och lägga extra tid på en period, helt enkelt!

Den senaste tiden har jag funderat över, och observerat, hur jag leker med hundarna. Det är som sagt i regel kamplek, ibland puttar jag också på dem samtidigt. Jag och Issen har lite bollkastning, det tycker han är roligt. Det är väl i grunden vad vi har. Men jag vet ju hur hundarna leker med varandra. Huskyn leker väldigt mycket med framtassarna. Det borde inte vara värst svårt alls att utveckla lek utan leksak. Dessutom har jag insett att jag låter mycket när jag leker, medan mina hundar i stort sett alltid är tysta. Jag borde hålla mun lite oftare, så behöver inte hundarna bli förvirrade över varför jag morrar och grejar när vi ska leka. Efter att ha sett filmen om hundens signaler, är det ännu intressantare att leka. Det märks så tydligt när leken blev lite för konstig (mänsklig?).

Nej, hörni nu är det faktiskt bums marsch i säng som gäller. Det kommer en dag imorgon också, och då ska vi ut med storspannet igen. Dragträningen får, trots allt, det största fokuset för stunden. Efter tävlingarna blir det lite mer hobbyturer för motion och nöje igen. I lydnaden börjar den mesta träning bli sådan som kräver lite mer utrymme. Jag har bokat in ett par tider i ett ridhus här i närheten så jag kan träna lite extra. Det är kul att ha ordentligt med yta att träna på då och då, faktiskt. Vardagsrummet börjar kännas aningen trångt...

Ett par böcker ligger och glöder uppe vid sängen också. Dels "Släpp kontrollen" som handlar om hur man tränar aningen nervösa hundar att hålla fokus och dessutom "Drivkraft och motivation". Usch vilka val och kval jag ställs inför; vilken bok ska jag börja med?! Ett delikat lyxproblem såhär på vintern när man har lite extra tid att läsa böcker under de mörka kvällarna. So long!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 1 & 2; Flockliv och förväntningar

2011-01-11T02:35:00.000-08:00

Man kan inte direkt påstå att vi har en lugn stund här hemma numera... Vår flock liknar ett direktsänt avsnitt ur "Glamour" eller nåt. Jöss vad jag har fått grubbla på detta med flockliv de här veckorna! Grubbla, observera och i vissa fall även ingripa.

Det är väldigt intressant det här med flock. För ett tag sedan hörde jag någon säga att när man skaffar sig femte hunden, blir det en riktigt flock. Jag vet inte om man kan säga det på ett så bokstavligt sätt. Vad betyder det, att det blir en flock? När jag hörde det sägas på det sättet, tänkte jag spontant att hundarna blir lite mer starka ihop och lite mer avvisande utåt, mot andra hundar och säkert i vissa fall även mot människor.

Men kan flock innebära någonting mer? Eller någonting annat? Jag tänker att det är en slags familjestruktur med olika roller representerade. Det blir en symbios, en samverkan. Precis som man växer ihop med varandra när man lever med andra människor, växer hundarna ihop med varandra i en flock. Man hittar sina platser kanske man kan säga. Här hemma har det mesta av hushållsarbetet delats upp mellan mig och David på ett naturligt sätt. Jag är bättre på vissa saker, han på andra. Jag gör hellre vissa saker och han andra. De gånger som det blivit konflikt, är när vi bägge gillar vissa saker eller hatar vissa saker. Då vi inte är riktigt överens om vem som ska göra vad.

Jag har tidigare i mitt liv levt i kollektiv. När man lever på det sättet, blir det litegrann som en flock tror jag. Man får jargonger, samhörighet, lär känna varandra på ett sätt som människor utanför inte gör. Man formas som person, blir "en av dem" istället för en enskild person. Kanske det är så en flock formas fram? Som privatperson kan man ha många olika vänner men det är inte alla som passar att bjuda hem till kollektivet. Och varför skulle man göra det? Där har man ju sin flock att umgås med!

Ja jag spinner iväg helt galet nu. Försöker få lite ordning på mina tankar. Det råder nämligen kaos här hemma för stunden, eller som jag tidigare kallade det; såpopera. Jag är väldigt mån om att det ska vara lugn och ro i vårt hus, i vår flock. Visst är det för hundarnas skull, men även för att jag själv inte alls trivs bra i en orolig miljö. Det räcker med att tillvaron är kaosig överallt annars!

När vi fick hem Kinoo, skar det sig mellan henne och Issen. Såhär med några månader i bakfickan, har det egentligen inte varit värre med dem två än mellan Issen och de andra. Killen är opålitlig i vissa situationer och hundarna hanterar det uppenbarligen på olika sätt. Eller har det mer med mig att göra? Både Baby och Diva har råkat ut för Issens vresiga humör. Baby håller sig undan från honom några dagar efteråt medan Diva skakar på sig och glömmer direkt. Det är två väl fungerande sätt att sköta saken.

Men Kinoo är inte alls nöjd med Issens beteende. Hon glömmer inte och hon håller sig inte undan. Istället är hon väldigt tydlig med att hon inte vill ha honom i närheten. Jag förstår henne! Samtidigt så kommer de aldrig att hitta till någon slags symbios så länge jag håller på att separera dem och krångla. Eller så kommer de aldrig hitta symbios om jag låter dem vara tillsammans och riskerar konflikter. Eller så kommer de aldrig hitta symbios alls.

Jag är fullständigt öppen för tanken på att vissa hundar inte gillar varandra och so be it. Det har funkat med Issen och Kinoo, vi behöver inte ha dem tillsammans i många lägen alls. Okej, lite irriterande att tänka på ibland. Men ändå fullständigt hanterbart. Värre är det med Diva...

Det är nu som intrigerna börjar. Gunne kom in i flocken och blev snabbt vän med Kinoo och Baby. De lugna gamla tanterna tog väl hand om nykomlingen. So far so good. Jag gick ett par promenader med Diva och Gunne, också helt fritt från problem. Diva har liksom aldrig riktigt haft några sociala problem så jag väntade mig heller inget annat. Efter en promenad fick de bägge komma in i huset. Då hände plötsligt någonting. Diva, min demolition Diva, förvandlades plötsligt till Monstret Diva.

Med ett avgrundsmorr började Diva vakta träningsväskan, varpå Gunne tappert försöker morra bort Diva från en av de få trygga platserna hon fått. Det tar bara någon sekund så hoppar Diva på Gunne med hull och hår. Jag bryter direkt, slänger in Diva i vardagsrummet och sätter galler emellan. Gunne verkar vara lite mer rutinerad och har fått in ett fint bett i Divas tass. Det är fascinerande hur träffsäkra de kan vara i all kalabalik. Diva däremot har greppat nackskinnet på Gunne. Det blev dubbelt blodvite.

Efter det, hade jag dem bara tillsammans i trädgården för att de ska få mer utrymme och mindre saker att vakta på. Så häromdagen small det igen. Diva fick återigen ett bett i tassen, medan Gunne nu fick en smäll från en tand, precis jämte ögat. Det var bokstavligen nära ögat, vi pratar millimeter. Det är en sak när man känner att hundarna slåss koncentrerat och biter i tassar och öron. Men nu har Diva spelat ojuste spel två gånger och jag vill inte riskera mer. Skaderisken blir alltför stor och det sista jag vill är att hundarna ska göra varandra illa. Så nu får de inte umgås överhuvudtaget....

Jag vet inte, kanske jag har varit extremt naiv. Fem tikar i en flock... Jag har uppenbarligen varit bortskämd med att ha hundar som väldigt lätt tar till sig andra hundar. Vid besök av vänner, har det aldrig varit något problem att blanda hundarna hejvilt. Ja, det skulle väl vara Issen då, i några enstaka fall. Nu ryker intrigerna heta i min egen flock, här hemma. Att få besök av andra hundar känns för stunden helt inaktuellt...

Samtidigt är huskyn en ras som är känd, och avlad på, för just den egenskapen att de är väldigt öppna och vänliga mot andra hundar. De har det lite i blodet, det där med att vara snälla mot varandra. Men hur i hela friden har det gått till att Diva har blivit ett sånt monster? Gissa om jag har en miljon teorier... Allt från att det är löp på gång, till att det till slut har kommit ikapp henne hur Issen stundom har varit under hennes uppväxt. Smärta, blindhet eller helt enkelt bara att hon börjar bli vuxen. Det vete fåglarna. Men jag hoppas innerligt att det bara handlar om att ett löp är på gång. På så sätt skulle problemen lösa sig själv med tiden och jag behöver inte härja mer än att bara hålla dem ifrån varandra en period.

Jag fick ett par inputs angående detta med flock. Först var det Susan Hansen, en draghundtjej som jag är ytligt bekant med på facebook, som vänligt men bestämt tackade nej till några tävlingshundar för att det var så omständigt att integrera vuxna hundar i flocken. Det är nog första gången som jag överhuvudtaget har sett det på det sättet. Att det skulle kunna vara ett problem, detta med att bara sätta in en ny hund. Jomen det är klart jag har tyckt det tidigare, men det är ju först och främst med hänsyn till Issen och hans lite speciella egenskaper. Inte att det skulle vara ett kollektivt problem.

Min andra input fick jag av Pirre som jag rådfrågade angående Monstret Diva. Hon sade att det kan ta upp till ett år att integrera en vuxen hund i en flock. Ett år!!! Jag är kluven av känslor. Dels för att det är en lång jobbig tid att arbeta med, men också för att då finns det faktiskt hopp för Issens och Kinoos relation. Och Diva och Gunnes. För just nu är det en rätt så omständig situation här hemma, med tre separata flockar.

I min drömvärld löser sig allt, Diva lugnar sig, alla blir kompisar och Gunne och Kinoo låter Issen hållas. Vi kan ha flocken samlad, behöver inte ha kompostgaller och greja hela tiden, utan hundarna kan ligga och vila lite här och där i huset. Kanske är det möjligt, kanske inte. Det är det egentligen bara tiden som kan utvisa.

En buffrande roll

Jag har visst helt glömt bort att berätta ännu en intressant sak angående flockliv. Det handlar om Kinoo. Hon har flera gånger visat mig att hon är en mycket klok dam. Jag skulle nog likna henne med tjuren Ferdinands mor. Hon har helt enkelt en känsla för saker som är svår att beskriva, men mycket intressant att studera.

Vid två tillfällen har jag sett Kinoo ställa sig mitt emellan Diva och Gunne. Det har varit helt konfliktlösa situationer men ändå väldigt tydligt språk från Kinoo. Gudarna vete vad som rört sig i hennes hjärna, men någonting vet hon som inte jag vet. Hon har ställt sig där och stått stilla, tittat varken på den ena eller andra. Som en sköld, en antivåldsaktivist eller kanske en lugnande vän. Jag brukar kalla Kinoo för "min kära gamla vän" och hon har återigen visat sig vara väl förtjänt av den titeln.

När jag berättade det för Davids mormor och morfar, hur Kinoo ställt sig mellan dem, fick jag höra en liknande och mycket intressant historia. De hade en gång en gammal labradorblandning på besök. Medan han ännu var kvar, kom även en schäfer. Den sistnämnde var en lite mer orolig typ. På den tiden var mormor och morfars yngsta barn fortfarande liten och sårbar. Labradoren hade då ställt sig, tydligt och markant, som en båge runt barnet. Som en sköld. Jag vet inte med er, men sådant här fascinerar - och berör - mig så otroligt!

Utveckling

Sedan jag fick hem Gunne, har hon fått gå flitigt i led. Hon är min överlägset bästa hund, i huvudsak för att hon är fullt fokuserat på draget när hon jobbar. Både Kinoo och Diva är duktiga på att dra, de är starka och snabba, men de tappar fokus då och då. Det gör inte Gunne.

Gud, vi har mött allt möjligt nu senaste träningspassen. Bilar, traktorer, hästar, hundar... Det finns ingenting som berör Gunne. Jag är överraskad över hennes arbetsmoral. Inte så att jag hade väntat mig att hon skulle vara dålig, men hon är extraordinärt opåverkad av miljön runtomkring. Fokuserad som Issen med drag som Diva. Jag tror inte jag behöver beskriva närmare hur viktig hon är för spannet.

Däremot har kommandona varit intressanta. Hon kan höger och vänster, det är det ingen tvekan om. Precis som jag någon gång läst i Ylwas blogg, vrider hon huvudet åt det håll jag bett om, precis som en bekräftelse. Men sedan har det blivit intressant. Kinoo har varit på ett extraordinärt olydigt humör och näst intill konsekvent valt fel håll när jag kommenderat. Och Gunne har helt uppenbart blivit förvirrad av detta.

Det har blivit många stopp i korsningar där Kinoo bestämt sig för att gå fel. Jag har valt att uppmuntra Gunne vid varje ansats hon gjort åt rätt håll. Första gångerna tittade hon bara, men sedan började någonting komma fram. Hon blev mer och mer bestämd. Kanske mer och mer självsäker, eller bara mer säker på mitt sätt att säga kommandona. Senaste träningsrundan slutade det med att Gunne mycket bestämt tog kommandot och drog med sig Kinoo i de sista svängarna. Gissa om hon fick mycket beröm!

Jag är fascinerad över den respons jag fått på denna lilla träning. Det är en kommunikation utöver det vanliga för mig. När Gunne tvekat och jag har stöttat henne med rösten, har jag så tydligt kunnat se hur det stödet har lyft henne. Hon har tagit beslut trots de andra hundarnas olydighet, bara ökat tempot och så in på rätt väg. Jag tror vi kommer bli mycket goda vänner, jag och Gunne. Det känns redan som att vi är ett team.

Ett revolutionerande inköp

Efter jul passade jag på att köpa en ny mobiltelefon. Min gamla har väl varit i sådär halvskapligt skick sedan Diva flitigt använde den i apporteringsträningen som valp. När jag sökte mobiltelefon var det några saker som jag bestämt ville ha. Den får inte vara för stor utan ska lätt gå ner i en ficka, den ska ha pekskärm så jag kan gå ut på nätet och annat roligt och den ska fungera med pulsklocka. När jag sprang mycket i min ungdom, använde jag pulsklocka i min träning och var väldigt nöjd med det. Genom att hålla vissa pulsnivåer i träningen, får du maximalt ut av den. Till exempel ska du ha en lägre nivå på pulsen om du vill bränna kalorier och en högre om du vill få bättre kondition. Om man, som jag, inte har sådär våldsamt mycket tid över till egenträning, är det roligt att kunna göra det bästa av den tiden!

Pulsmätaren är inte inköpt än, men jag har ändå hunnit ha mycket roligt med telefonen. Bland annat har jag börjat använda det program som hör till pulsmätaren. Det är ett gps-baserat program som registrar all möjlig data kring ett träningspass. Två gånger senaste veckan, har jag använt det när jag tränat hundarna och jag måste säga att det har varit ytterst intressant!

Det senaste fartpasset såg till exempel ut såhär, hastighetsmässigt. Jag tycker det är otroligt intressant. Min hastighetsmätare till träningsvagnen fungerar fortfarande inte, så för att få en uppfattning om vart vi ligger fartmässigt har jag fått utgå från hur lång tid och sträcka vi kört. Det är inte helt rättvisande då det blir både skit- och drickstopp längs vägen och det är omöjligt att säga hur mycket det påverkar medelhastigheten.

När jag körde fyrspann med Gunne i led första gången, räknade jag sekunderna för varje stopp. När jag sedan tog bort dem, kunde jag konstatera att vi gjort åtta kilometer på tjugofyra minuter. Det är en mycket bra tid, för att vara oss! Men nu, med den nya telefonen, kan jag se så otroligt mycket mer! På hastighetskurvan syns det att vi nästan konstant befinner oss mellan tjugo och trettio kilometer i timmen. Vid fem tillfällen går kurvan i botten, det är då vi har stannat för skit eller att dricka. Förutom dessa stopp, finns det två tillfällen då vi ligger tydligt under tjugo kilometer i timmen.

Jag måste säga att jag blev väldigt överraskad när jag fick se denna kurva efter träningspasset. Min uppfattning har varit att vi ligger i femton-arton kilometer i timmen någonstans. Men det är betydligt bättre än så! När hundarna har verkat trötta och jag stannat för att de ska få äta snö, har de i själva verket sprungit närmare trettio kilometer i timmen... Behöver jag säga att jag blev chockerad? Så nu började jag fundera; vad var det som hände dessa två tillfällen under vägen - då vi ligger under tjugo kilometer i timmen?

I detta program finns också en funktion där du kan följa spannet på en karta och se vilken hastighet som hålls. Jag testade och kunde snabbt skratta åt min korkade hjärna... Första gången det gick långsamt, var såklart vid vändplatsen! Lite svårt att hålla tjugofem knyck när man vänder på ett spann..... Andra gången det gick långsamt, var då Diva halkade och jag fick tvärnita. Vi hann inte stanna innan hon var uppe på benen igen och vi körde vidare. Vi var nere i femton kilometer i timmen och det var därför kurvan gick ner.

Ja jag måste säga att det är väldigt intressant att se fartträningen utifrån det här perspektivet. Jag skriver fartträningen, för jag skulle aldrig komma på tanken att sitta och mäta hastighetskurvor när vi är ute på långturer och puttrar på runt i skogen! Det är egentligen bara i just fartträningen som detta är intressant. Förresten, en till sak som är väldigt intressant är höjdskillnaden. Vi har en rätt så rejäl backe som vi måste uppför varje träningspass. Jag tycker den är jobbig och det tycker hundarna också. Nu kan jag konstatera att den är trettiofem meters höjdskillnad. Det är en rätt så bra backe... Mycket intressant, som sagt! Fast jag tycker det är bra jobbat av spannet att ändå hålla tjugofem kilometer i timmen uppför en sån backe. Höstens styrketräning har gett bra resultat.

Tankens kraft och självuppfyllande profetior

En till sak som har varit intressant och rolig, är att inse vilka fördomar jag har om mina egna hundar. Förra året när jag cyklade mycket med Issen, jobbade jag hårt för att få upp farten. Vi kom dock aldrig upp i mer än tjugofyra kilometer i timmen. Det verkade som att Issen inte, rent fysiskt, klarade av att springa snabbare! Han har en kraftig benstomme och lite mer att bära på än de andra så jag tänkte inte mer på det. Fast det blev ett mantra i min skalle, detta att han inte klarar högre hastigheter.

Så körde jag sexspannet och körde ganska så lungt. På en raksträcka fick jag ett sms och tog upp telefonen ur fickan. Hundarna jobbade på i en fin lång galopp. Då står där på telefonen: Trettiofyra kilometer i timmen. Herregud! Det var väl inget som helst problem för både Issen och Baby att hänga med i den farten!

Det är någonting som händer i min hjärna ibland. Eller faktiskt rätt så ofta. Jag bara köpte att Issen inte kunde springa snabbare och det blev mitt mantra. När jag pratar om Issen och Baby som draghundar, säger jag jämt att de inte riktigt håller. De drar ojämnt och klarar inte farten. Men det är ju bara skitsnack! De är faktiskt rätt så duktiga ibland. Och de klarade tydligen av att springa femtio procent snabbare än jag någonsin vågat tro...

Det är just detta. Jag vågar inte tro. Jag vågar inte tro att mina hundar ska kunna konkurrera med "de duktiga". Vi utgår från oss själva och tränar utifrån våra egna förutsättningar. Det tycker jag man ska göra. Men jag har en helt skev bild av vad vi egentligen har för förutsättningar!! Vi har kört och haft roligt hela hösten och det tycker jag är huvudsaken; att man njuter av samvaron och att vara ute tillsammans. Men vid tanken på tävlingar har det känts som att vi kör i en helt egen jumboliga. Det är inte sant. Vi kanske inte kan konkurrera med de bästa, inte än, och inte med det träningsupplägg vi haft i år. Men mina hundar är verkligen inte dåliga!!!

Tyvärr är detta verkligen återkommande i mina tankar om mig själv och mina hundar. Förra året gav mig åtskilliga överraskningar när jag märkt att vi har varit duktiga i olika sammanhang. Det trodde jag varken om mig själv eller hundarna! Egentligen, såhär till vardags, tycker jag det är praktiskt att inte gå omkring och känna sig duktig hela tiden. Att vara duktig, är i allmänhet alltid relaterat till någon eller någonting annat. Jag trivs bra med att leva mitt liv och inte relatera så himla mycket hela tiden. Det är skönt att fokusera mer på glädje, gemenskap och de små vardagliga framstegen.

Men jag gillar också att tävla. Det är roligt att pressa sig till max, på ett offentligt sätt ibland! Jag gillar också att få bra resultat. Det kan vara roligt att känna att bra träning lönar sig! Det är klart att mitt stora framsteg är att slå mina egna personbästa av olika slag, men det är också roligt att ibland kunna slå någon annan. Inte minst för att jag är galet förtjust i att få små souvenirer från tävlingar.

I Nybro, när jag sprang med Diva, blev jag rent ut sagt överraskad när vi faktiskt hade varit snabbare än två andra ekipage. Ärligt talat lade jag inte märke till det förrän flera veckor efteråt när jag av någon anledning fick se resultatlistorna igen. Det är just detta. Och jag har en teori.

Jag gillar att slå från underläge. Det känns tryggt och det blir dubbelt av det goda. Till exempel kan man liksom aldrig misslyckas om man kör agility med en husky. Om man misslyckas, då var det inte för att hunden var dåligt grundtränad eller föraren för slarvig. Nej, då är det för att det är en husky. Däremot om man lyckas så får man ju dubbelt med beröm! Inte bara äran att vinna, men även att lyckas med en hundras som inte har det jättenaturligt att arbeta med människor på det sättet. Mer av det goda och samtidigt en gardering mot misslyckanden, alltså.

Men nu inser jag att det också finns stora nackdelar med detta. Om jag ständigt tänker att jag slår underifrån, vem ska då ta ansvar när jag misslyckas? När ska jag rannsaka mig själv och säga att "detta gjorde jag faktiskt riktigt dåligt"? Det är det mindre problemet. Det större problemet är att hela tankesättet skapar en världsbild där mina framgångar bara beror på lyckliga tillfälligheter och inte alls på grundlig och genomgående långsiktig träning... När ska jag lyckas för att jag är jag, och för att min hund är just en husky?

Ja, detta tål att tänkas på. Men jag märker att jag alltid utgår från att vi inte är tillräckligt bra. Det tycker jag är ett dåligt utgångsläge, faktiskt.

Rallylydnad på gång!

Jag och Baby vann ju en rallylydnadskurs på Hundia förra året. Nu har den äntligen börjat! Jag känner ofta att jag inte lägger den tid på Baby som hon kanske helst skulle vilja och förtjäna. Baby är en väldigt speciell hund att träna, då träningen alltid sker på hennes premisser och villkor. Rallylydnad är lite lättsamt och roligt, med många beröringspunkter med agilityn. På så sätt kände jag att det kommer passa henne perfekt!

Så var vi på första passet. Vi fick öva kontakt, gå fot, sitt och lite annat smått och gott. Det var nästan pinsamt. Jag hade helt och hållet glömt bort hur mycket Baby kunde. Inte hade väl hon några problem med att sitta fot, ja inte sitta fint eller spela död eller bakdelskontroll eller nåt annat heller. Hon bjöd beteenden så det stod härliga till! Såhär i efterhand när jag pluggat kompendiet lite, undrar jag varför i hela friden vi inte börjat med detta tidigare. Det är ju bara skitlätt, roligt och passar perfekt för min lilla skruttgumma!

Nä jag hoppas verkligen att vi fortsätter med den här roliga sporten. Kanske det kommer några tävlingar i trakten i framtiden. För inte vore det väl helt fy skam att tävla lite också. Baby har ju inte varit ut på någon bana på flera år nu. Det tycker jag gott att hon kan få göra comeback och stå i rampljuset igen :)

Platsligg action och en kort lista

Vi har äntligen varit och tränat inomhus med Rose-Marie och Hilda igen! Hemläxan inför detta pass var att påbörja framåtsändandetanken för att kunna börja träna rutan. Dessutom ville jag lära Issen vänta på att få ligg- och sittkommandot och inte förekomma mig när vi gör ett helt platsligg.

Framåtsändandetanken var lätt att plocka fram hos Issen då det sitter naturligt i honom från agilityträningen. Ett par korta pass och sedan testade vi i hallen. Han hade inga problem att springa rakt ut i bra fart, åtminstone tjugo meter. Ingen av oss hade med koner så vi kunde inte börja stoppa dit rutan, men visst känns det aktuellt. Det blir nästa gång!

Platsligg gjorde vi ett fullständigt med kommendering och allt. Hilda fick ligga cirka tjugo meter bort, så det enda som inte var tävlingsmässigt var avståndet mellan hundarna. Issen skötte sig exemplariskt, väntade på kommando och låg helt still i tre minuter. Han fällde inte ens baken åt sidan! Det var riktigt bra faktiskt. Han var väldigt fokuserad på mig och kastade ett öga mot Hilda bara ett par gånger. Återgången och resten gick också fint så nu är det bara väldigt små detaljer som behöver jobbas på.

Men så skulle vi lägga igen. Den här gången fick Issen ligga på standardavstånd från en rutinerad lydnadshund. Jag ville se hur han klarade situationen. Men så reste sig den andra hunden och gick fram till Issen... Stackars lilla gubben, han låg där helt tappert och stirrade på mig medan hon luktade på honom och till och med började slicka honom på... ja det allra heligaste. Issen HATAR att bli slickad där, det har flera gånger hänt att han formligen attackerar hundar som försöker närma sig. Nu låg han där, helt stilla och bara stirrade på mig...

Husse till den andra hunden försökte tappert kalla in sin hund men utan framgång. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting så jag gav Issen fri-kommando, varpå han reser sig upp och börjar trava mot mig. Den andra hunden följer efter och då gruffar Issen till, men inget mer. Ojoj... Jag lät honom gå direkt i buren och belönade precis hur mycket som helst. Han skötte situationen helt exemplariskt trots en extrem störning. Men stackaren... Sedan ville han inte ligga kvar i positionen fler gånger...

Först kände jag mig stolt att Issen klarat situationen så bra, men sedan när vi provade lägga om ett par gånger och Issen reste sig i princip direkt, ja då började jag oroa mig. Hur lång väg kan vi ha tillbaka till det fina platsligget igen? Resan hem var under djupa tankar... Jag hade en pratstund med kloka Eva som sade att jag ska låta bli att rita upp självuppfyllande profetior. Det är ju helt sant. Jag tänkte om, och insåg ganska snabbt att detta var en bra erfarenhet. Jag har god tid på mig att träna vidare på platsligget tillsammans med andra hundar och dessutom komma på en bra strategi att hantera situationen om det händer igen. Tänk om det hänt för första gången på tävling? Det hade varit betydligt jobbigare att hantera, ta itu med och träna vidare på i efterhand.

Jag skulle kunna rabbla upp och berätta om allt vi gjorde nu, men jag skulle förmodligen aldrig själv orka läsa igenom det igen. Istället blir det en kort lista så jag åtminstone kommer ihåg ungefär vart vi befinner oss;

- Fritt följ; behöver träna mer med kommendering, Issen blir väldigt störd. I övrigt fina svängar och position.

- Inkallning; jag har börjat kasta boll bakom mig för att bryta mönstret där Issen tacklar mig i ingången. Funkade finfint! Får göra om det då och då för att få stabilitet.
- Tandvisning; körde omvänt lockande och ett par belöningar, Issen fattade galoppen. Utveckla vidare nästa gång!
- Läggande under gång; gjorde hela momentet och det gick fint. Jobba på att få ett snabbare läggande, Issen stannar till direkt men själva färden ner från stående går lite för långsamt.
- En extra punkt för avlämningen av bollen! Har tränat ett par gånger hemma i vardagsrummet. Issen släpper gärna bollen en bit ifrån mig. Numera plockar han upp den igen och lämnar. Jag har valt att låta honom göra så, för ibland (oftare och oftare) lämnar han den direkt till mig istället. Så även ett par gånger under detta träningspass!

Gud vilken bildtorka jag har! Behöver uppenbarligen ta med kameran på träningspassen framöver... Hursomhelst har jag nu gett oss lite hemläxa till nästa gång. Det börjar bli på hög tid att kedja ihop flera moment, så jag har bestämt att vi ska vara klara med ställandet till nästa gång. Då finns det en hel del som kan börja sättas ihop!

Det börjar bli riktigt roligt med lydnaden nu. De små små byggstenarna börjar falla på plats och bilda en helhet. Det är tydligt vart våra detaljbrister finns, men för stunden prioriterar jag att sträcka tiden och få ihop längre och längre pass. Detaljerna har vi gott om tid för ändå, och det har dessutom visat sig gå väldigt snabbt att få till dem när jag väl lägger några minuter på dem. Det ska nog bli någonting vettigt av det här också!

En avslappnad avslutning

Jag har visst glömt berätta att Issen har fått två julklappar av våra nära och kära! För det första boken "Släpp kontrollen lös" som jag skrivit om då och då i bloggen. Först fanns den bara på engelska och jag suger verkligen på att läsa engelska. Nu kom den på svenska i december och självklart fick vi den i julklapp! Ser mycket fram emot att läsa denna omtalade bok som verkar helt skräddarsydd för Issen.

Vi fick också en till intressant julklapp. En cd-skiva med musik som fungerar lugnande på hundar! Det är utvald klassisk musik som en psykoterapeut har listat ut ska vara extra bra för oroliga hundar. Jag och Elina testade den lite kort på Baiky och kanske det vara ett lustigt sammanträffande men från att vara ett vilddjur, hade han gått och lagt sig innan första låten var över! Nu ska skivan testas även här i flocken, så får vi se vad för effekt vi kan uppnå. Jag kan iallafall redan avslöja att den fungerar mycket lugnande på fröken matte i egen hög person. För mig kan musik vända en dag från dålig till bra eller vice versa. Det är helt otroligt vilken inverkan dessa toner kan ha på oss, våra känslor, våra humör och sist men absolut inte minst; våra minnen!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Årskrönika 2010

2011-01-02T12:12:00.000-08:00

Januari

Januari var månaden då jag började blogga på ett nytt sätt, noggrannt och med ett tydligt syfte. Jag var åskådare på en kurs för Fanny. Med mig hem fick jag många insikter om bland annat vikten av lek, frikommando, burlekar, belöningsstrategier, kriterieökning och en lösning på Issens springande. Diva gjorde sin dragdebut, spårdebut och fick vara ensam hemma för första gången. Jag köpte min nya fina bil.

Februari

I februari gjorde jag och Issen för första gånget ett par nollade agilitylopp på tävling. Vi började titta på hus och blev förälskade i Björkliden, men visste ännu inte att vi skulle få flytta hit. Jag skadade ryggen och var halvt invalidiserad till jag träffade en naprapat som grejade till den åt mig. Issen får en väldigt ljudlig period och jag bestämmer mig för att aldrig förstärka beteenden när han samtidigt låter.

Mars

I mars får vi besked om att Björkliden ska bli vårt nya hem! Diva får sitt livs första löp och utforskar världen på allvar genom att börja rymma. Lyckligtvis hinner hon aldrig långt innan vi får tag på henne. Jag tävlar agility med Issen igen och kan konstatera att lösningen på Issens springande verkligen fungerade. Jag ska börja gå klickerTRÄNARutbildning men hundarna får kennelhosta. Lyckligtvis blir utbildningen försenad och till slut väljer jag att ta tillbaka min anmälan. Diva får sina första selavtryck i pälsen!

April

I april tillbringar vi varje ledig stund ute i huset för att få ordning innan vi flyttar in. Hundarna får inviga hundgården men får i övrigt inte göra jättemycket. Jag tar det tunga beslutet att lägga agilityn till sidan med Issen och istället satsa helhjärtat på lydnaden. Divas kropp börjar komma ikapp sig själv och hon blir riktigt fin!

Maj

I maj kan jag konstatera att stretchingen har gett Issen mycket bättre muskellängd och steg i traven. Jag besöker en lydnadstävling och inser att nivån inte alls behöver vara så hög på ekipagen. Babys träning visar sig ha gett muskler och vi börjar ordentligt med vilt- och personspåren igen. Hundarna får extra beriktning i hundgården och vi hägnar in hela tomten så de kan springa och leka ibland. Med Issen får jag ett stort genombrott i apporteringen då jag plötsligt kommer på hur jag ska lära in avlämnandet och fem minuter senare sitter det. Den sista maj tar vi dragsäsongens sista runda och det är fortfarande åtta grader varmt på mornarna. Jag och Diva besöker räddningshundträning och Diva visar framfötterna genom att vara väldigt orädd.

Juni

I juni börjar Issen äntligen känna sig helt hemma i Björkliden. Vi spenderar en underbar kväll vid Vätterns strand och när vi vaknar på morgonen är Divas öga förstört. Men det vet vi ännu inte om. Hela juni behandlar vi med olika metoder som inte ger någon effekt. Vi tränar spår med Noomi och Baby får följa med på en fantastisk dagsutflykt till Omberg med kollegorna. Jag går också kurs för Thomas. Med mig hem har jag insikter om hur jag kan vidareutveckla vår lek, apportering, framförgående, hur jag kan få Issen att gå nära mig i fria följet, vi börjar med burlekar på allvar och jag börjar få upp tempot ordentligt under träningspassen.

Juli

I juli åker vi till Helsingborg och jag överraskas över hur duktig Issen är i en lägenhet full med hundar. Vi går vårt första hela klass ett lydnadsprogram och det blir alldeles för långt så efter det får Issen en svacka i träningen. Vi lär känna Elina och Baiky, det blev en lång och fin vänskap för alla parter! Jag tror att Diva hamnar i trotsperiod men vet ännu inte att hennes "glömska" beror på blindhet på höger öga. Vi hittar vårt underbara sandtag, simtränar hundarna i vättern och jag anmäler Diva till ett MH i oktober. Diva fyller ett år och firar dagen med att jaga reda på sin första mus. Baby vinner en rallylydnadskurs hos Hundia.

Augusti

I augusti åker jag och Eva med hundar upp till Östersund och deltar i exteriörseminarium hos kennel Vargevass. Det är otroligt givande och ger många nya tankar. Vi tillbringar ett par dagar på fjället innan vi reser vidare till Divas uppfödare. Med oss därifrån får vi Kinoo, som jag ska låna som extra dragkraft över vintern. På vägen hem hälsar vi på Ylwa för första gången och sedan reser jag vidare till Strömsholm för att få beskedet; Diva är allvarligt sjuk och kommer förmodligen vara helt blind inom ett år. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, tappar all inspiration att träna lydnad och spår. Vardagen går ut på att hantera sorgen och spendera lugn tid med hundarna. I slutet av augusti får vi njuta vår första dragrunda för säsongen. Jag behandlar Issens sommarklåda med aloe-vera spray och den försvinner omedelbart. Vi opererar bort Divas öga och jag bestämmer mig för att inte tävla lydnad med Issen i år. Sista helgen i månaden har vi Siberian Husky-dagarna där jag får återse många kära ansikten och Diva vinner sin första dragtävling tillsammans med Exxa.

September

Jag börjar så smått träna igen, på klubbens tisdagspass. Diva sköter sig utomordentligt bra och koncentrerar sig noga. Vi börjar dragträna på allvar och hundarna är pigga och glada. Jag köper en fyrhjulig vagn från Polen och kan börja köra fyrspann. Jag går återigen igenom hundmatsdjungeln och bestämmer mig för att byta till Doggy professional för att få ett torrfoder som bas. Vi tillbringar en helg i Bjursås på huskyspecialen och det blir många kära återseenden. Men Diva stryker jag från utställningen då hon fortfarande är i karens sedan ögonoperationen. Jag har två domaruppdrag i agility; klubbmästerskapen på Klubbarps hundklubb och Motala brukshundklubb. Det är jätteroligt och jag blir sugen på att börja med agilityn igen. Jag bestämmer mig för att ställa upp i barmarks-SM med Diva och börjar springträna. Jag läser boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" och någonstans börjar jag leva med sorgen för Divas sjukdom. Divas uppfödare bestämmer sig för att erbjuda oss Kinoo som kompensation då Diva blivit sjuk, och erbjudandet tas glatt emot här hemma. Hon blir vår för alltid.

Oktober

I oktober lånar vi Busan för att ha med i spannet fram till maj. Jag beställer tjeckiska selar och tar upp spåret med Diva igen. Baby drar sig undan och jag blir orolig, men så kommer jag ihåg att det bara är vanlig höstglädje och utevilja. Jag och Diva startar i SM efter en turbulent vecka och får med oss ett fint minne hem, från vår första riktiga tävling tillsammans. Diva får också träna ett lopp med Liac som är en rutinerad draghund. Vi gör också MH, efter många om och men, som visar sig vara mycket intressant. För första gången i livet ser jag Diva bli rädd för någonting, nämligen spökena. Jag går på föreläsning med David Selin och kommer till många insikter angående rangordning och ledarskap. Ett kärt återseende blev det också då Jörgen, Eva och Jennie kom upp en helg för att köra drag. Jag och kära Emmeli åkte på tidernas längsta dragtur då vi körde vilse i skogarna kring Övre Forsa. Slutligen fick jag beskedet att Diva inte alls har den allvarliga ögonsjukdom vi först fick höra om. Ingen vet riktigt vad hon har, men det är iallafall inte den.

November

I november tävlar vi för andra gången tillsammans, jag och Diva. Jag har börjat rehabilitera mitt onda knä och det ger effekt. Förutom löparklassen, tävlade jag också i cykling med Kinoo. Hon visade sig vara mycket snabb, men också mycket människokär. Varenda funktionär skulle det kelas med! Jag spenderar lite tid med Gunne under tävlingen och mina känslor för henne blir bara ännu starkare. Diva vinner sitt livs första egna halsband på lotteri. Jag känner en stor glädje över att köra drag och har hittat en ny värdefull inställning till träning med hundarna. I november går jag också på två föreläsningar med Eva Marie Wergård. Där får jag många värdefulla inputs kring ämnet "Hur lär djur?".

December

I december blir vildingen Diva aningen mer kelig och mattekär. Hon börjar komma på inkalling igen och vill gärna vara med flocken igen, efter en lång musjägarperiod. Kinoo blir sjukskriven två veckor efter att vi tagit bort ett par bölder på hennes hals. Jag går återigen lydnadskurs för Fanny och Thomas. Den här gången får jag med mig insikter om tidsstretching, inlärning av rutan, stadgeträning, kedjning och tävlingsträning. Jag börjar undra om Issens klåda beror på träningsstress, och ser till att vår träning sker under lugna förhållanden. Klådan försvinner. Vi sätter ihop vårt livs första hela moment och börjar träna regelbundet med nyfunna vänner från lydnadskursen. En helg spenderar jag med Kinoo och Baby på Stockholms hundmässa där Kinoo charmar halva befolkningen. Nästa helg åker jag till Ylwa och kan konstatera att mina hundar är bra grundtränade i draget. Med oss hem, följer älskade Gunne som nu blivit min. Innan året hinner ta slut, kör vi våra första riktiga fartpass som går helt underbart bra.

Epilog

Det har varit ett känslomässigt kaosartat år. Divas sjukdom tog udden av allt och påminde mig om meningen med livet. Men det var också ett otroligt lärorikt år. Från att bara ha läst en bok om klickerträning, till att ha en relativt omfattande kunskap i praktiken. Det har varit en fantastiskt spännande (och stundom asjobbig) resa! Jag hatar att vara nybörjare på saker men nu är det värsta över och det roligaste kvar; att bli ännu bättre. Det här året blev också året då min ultimata dröm gick i uppfyllelse; jag kan numera kombinera bra dragträning med bra övrig träning. Jag behöver inte längre välja. Detta är året då världens finaste hundar har hamnat hos mig, tack vare nyfunna och numera mycket goda vänner. Tack för att ni har sett min kärlek till hundarna och låtit mig få detta stora förtroende! Jag känner att jag har utvecklats som människa det här året. Rejält. Det är tack vare dessa underbara hundar jag har omkring mig, men även tack vare er; ni som kommenterar, diskuterar, funderar, bollar och tränar med mig.

Ett stort tack till er alla, för att ni förgyller min vardag!

Vecka 52; Bästa avslutningen

2011-01-02T12:01:00.000-08:00

Årets sista vecka bjöd på fantastiskt väder, sånär som på nyårsnattens ynka plusgrad med regn. Vägarna är bra plogade och nästan oemotståndliga. Jag har varit ledig nästan hela veckan och passat på att njuta av samvaron med hundarna, vid sidan av att göra årets fotobok klar.

Dragpassen har verkligen fått ett lyft med Gunne. Av alla fyra passen vi kört, har vi slagit hastighetsrekord på samtliga. Gunne har fått gå i led alla tre gångerna hon varit med i spannet och jag har redan börjat uppskatta henne stort som ledarhund. Hon är väldigt lyhörd och tålig för störningar. Att passera hästhagarna, andra hundar, bilar och annat har visat sig vara helt problemfritt - hon bara tittar rakt fram och jobbar vidare.

Imorse körde jag det första riktiga fartpasset. Det var en fantastiskt upplevelse! Hundarna jobbade kanonfint och vi pressade ner rekordtiden från trettiofem till tjugofyra minuter. Ändå kändes det som att hundarna hade ännu mer att ge! Jag har en känsla av att dessa fartpass kommer lyfta hela spannet så småningom - både i glädje och tempo. För första gången på länge sprang Diva med oavbrutet fokus. Inte en blick åt sidorna och öronen konstant bakåtvikta. Det var glädjande att se!

Harmoni i flocken

Här hemma ligger fokus för stunden på att få in rutiner och harmoni i flocken. Gunne har aklimatiserat sig fint och umgåtts med alla hundarna utom Issen. Däremot får hon än så länge bara umgås med Diva och Busan utomhus. Diva är lite vresig just nu och jag vill inte riskera att det blir för mycket bråk dem emellan. Hellre ta det lugnt och att de får en bra relation med tiden.

Det är intressant, det där med harmoni i flocken. Att vissa hundar kan klicka totalt och bli bästa kompisar, medan andra inte alls gillar varandra. Det är så finstilta signaler, förmodligen mycket mer än vad vi kan ana med våra mänskliga ögon. Jag har länge haft uppfattningen att om två hundar börjar bråka tidigt, kommer de aldrig att kunna bli goda vänner i framtiden. Men kanske det inte är helt rätt? Jag fick besök av syrran i helgen och hon hade med sig sin bordercollie som har haft ett par dispyter med Issen förr i tiden. Då kom jag plötsligt på att de två även varit vänner och lekt, EFTER att de haft dispyterna! För det är en annan sak som jag har tänkt mycket på; att två hundar som kan leka med varandra, sannolikt kommer kunna ta konflikter på ett mindre dramatiskt och avgörande sätt. Ja jag vet inte, det är bara teorier. Vad tror ni?

Apropå lek

Apropå lek så har vi haft många fina lekstunder i trädgården den här veckan. Jag har varit hemma så mycket och tillbringat en timme då och då ute med hundarna. Det är så härligt att se hur de leker. Jaktlekar, brottning och alla möjliga roliga tricks för att finta och lura varandra.

De är så fantastiskt snabba och har en reaktionstid som övergår mitt förstånd. Det kan vara vilda och hårda lekar men aldrig någon som kommer till skada. Alla hundarna har också sina personliga sätt att leka på. Baby puttas med stjärten, Issen biter och drar i benen, Kinoo står stelt och studsar på stället, Diva gör tjuvnyp och Busan hon springer och springer och springer. Gunne har jag inte sett leka riktigt än, men det dröjer nog inte länge.

Ibland önskar jag att jag var hund och kunde springa och leka med dem. Jag är helt chanslös i både jaktlekar och brottning, de är för snabba. Jag har ingen mun som jag kan retas med och även om jag försöker härma vänliga men busiga signaler så går inte alltid budskapet fram. I den fysiska leken är nog gränsen mellan människa och hund för stor för att det ska bli en värdefull aktivitet för hunden. Åtminstone i utgångsläget.

Men leken har också ett annat värde. Det är ett oslagbart bra sätt för hundarna att bygga muskler och finmotorik. Det krävs balans, styrka, intensitet och vilja för att kunna finta och busa med kompisarna. Jag har ju till exempel funderat på om Issen är för tung för att göra snabba svängar i agilityn och inbromsningar i lydnaden. Men nu, efter att ha studerat honom i lek, vet jag att det finns där. Det gäller bara att få fram det!

En annan rolig sak som Issen bjuder på, är när han är i trädgården och vi ska släppa ut småtjejerna från hundgården. Han blir superivrig och väldigt glad, springer direkt upp till hundgården och gör sedan piruetter! Lite svårt att beskriva, men han vänder ett halvt varv åt gången, ofta med ett rejält skutt upp i luften. Det skulle vara roligt att fånga någon gång så han kan göra det på kommando.

En tredje rolig sak som jag såg idag, apropå kroppskontroll, var att Diva helt oproblematiskt och enkelt hoppade över Issen när de råkade korsa varandras väg samtidigt. Han kom plötsligt i full fart bakifrån huset och Diva reagerade med ett enkelt skutt, tvärs över Issen. Jag får ganska ofta frågan om jag upplever att Divas djupseende har förändrats sedan hon förlorade sitt öga. Ärligt talat så vet jag inte om hon har ett bra djupseende eller om hon bara är jävligt orädd. Ingenting i hennes framfart talar för att hon lider på något sätt iallafall.

Väl fungerande stretching

Innan jag återgår till att skriva klart årskrönikan måste jag bara lite kort gå vidare med Issens stretching av tid i plastligget. När vi i början av december gick kurs, klarade Issen möjligen av att ligga upp till tjugo sekunder i platsligg. Efter några goda råd började vi ju stretcha tiden ordentligt.

I veckan har vi tre gånger passerat fem minuter under platsligget!!! Det händer ibland att Issen efter ett tag faller åt sidan med baken, men det är enstaka tillfällen och efter mycket lång tid. Jag har bestämt mig för att jobba vidare med att putta på honom ibland, så han själv måste fokusera på att hålla balansen. På så sätt lär han sig att göra så, även när jag inte puttar och jag hoppas det ska hjälpa honom att ligga stabilt även under de riktigt långa platsliggen framöver.

I övrigt jobbar vi vidare med hemläxorna från träningen. Stadga i utgångsställning är en spännande uppgift men jag har lite tankar om hur vi ska kunna stretcha även den tiden. Jag märker i helhet att Issen är mer lugnt och fokuserad i träningen nu, när jag lägger mer tid på stadga. Det är intressant att även klådan har försvunnit. Återstår att se om den kommer till sommaren när värmen är tillbaka, eller om det hela tiden bara varit en stressklåda.

Nej, detta blir kanske tidernas kortaste inlägg. Jag är ivrig att göra klar årskrönikan och planera nästa år! Och så kela lite med söta hundarna emellanåt, de ligger här och tigger en klapp då och då medan jag rynkar pannan i formuleringsgrubblerier. Tur de pussas ibland så jag får släppa skärmen med ögonen, oftast trillar orden på plats då. Puss och kram!
Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 50 & 51; Förändring och framsteg

2010-12-30T08:52:00.000-08:00

Året börjar gå mot sitt slut. Tiden går nästan automatiskt till att tänka på året som varit, och året som ska komma. Det har varit ett otroligt händelserikt år som har innehållt både glädje och sorg. Men det ska jag inte sammanfatta i det här inlägget. Så småningom blir det nog en liten årskrönika istället.

De här veckorna har vi haft träningsdagbokens första långvila, fem dagar i lugn och ro. Jag tror det kan vara nyttigt, både fysiskt och mentalt, för hundarna att få små uppehåll då och då. Det är också en bra möjlighet för mig att titta tillbaka på träningen och se hur det har gått.

Sedan början av november har vi legat och tränat i snitt tre gånger i veckan. Det är ganska lagom, tycker jag. Då och då kan man köra upp till fem pass, men för att tiden och lusten ska räcka till är det bra att inte pressa sig för mycket. Vi har kört mellan åtta och tjugofyra kilometer per gång. Jag gillar bäst de längre passen, det hinner hända mer då. Hundarna jobbar hårt, blir trötta, kommer igen och landar i ett jämnt och fint tempo till slut. Våran längsta runda är väldigt trevlig och hundarna vill gärna svänga in på den vägen. På två ställen finns kilometerlånga flacka passager, där snötunga träd hänger över oss och hundarna ökar på tempot. Det är mina favoritbitar!

Totalt har hundarna gått mellan tre och sex mil i veckan. Baby och Iss har fått turas om lite och det tycker jag är bra. De får jobba lite hårdare än de andra ändå, då Baby har svag rygg och Issen är lite tung i kroppen. Längst har Diva gått, i huvudsak för att hon är oumbärlig för spannet. Det känns roligt att ha en så duktig liten tjej, även om jag för en stund började undra om jag kört henne för långt eller hårt. Nu är jag övertygad om att så inte är fallet.

Jag var och hälsade på Ylwa i helgen. Hon har duktiga och vältränade draghundar som ofta ligger på topp i resultatlistorna. Min fråga var hur Diva skulle klara ett träningspass med dem? Vi har tränat relativt mycket, men jag har egentligen ingen erfarenhet sedan tidigare så jag kan inte säga hur vi egentligen ligger till. Genom att låta mina hundar springa med på ett par av Ylwas träningspass, ville jag se om de höll måttet.

Så var det då dags för första passet, sjutton kilometer i kvällsmörkret. Diva och Kinoo fick följa med den här gången. Ylwa kör i helt andra hastigheter än jag gör, i genomsnitt dubbelt så snabbt. I ett spann där inte alla hundar drar ordentligt, är det svårt att öka hastigheten så jag har inte så många val. Nu körde vi ett tiospann, där alla hundarna jobbade hårt. Alla utom Diva....

Herregud, det var ju nästan pinsamt. Diva tittade till höger och vänster, upp och ned. Linan hängde som ett hopprep.... Visst sprang hon med, men hon var extremt okoncentrerad och det blev inte bättre med tiden. Jag trodde det skulle göra skillnad att hon slapp springa i led men inte det. Hon gjorde helt enkelt ett uselt jobb!

Det bekymrade mig. I ett sånt läge vill man gärna hitta på diverse ursäkter. Jag funderade på om det varit mycket vilt ute, om det var för att det var en ny plats, att det var mörkt ute, om hon har löp på gång. Men samtidigt var jag tvungen att erkänna för mig själv att Diva kanske helt enkelt inte håller måttet i högre hastigheter.

Kinoo däremot, min älskade gamla vän. Det känns som att vi levt ihop hela livet, trots att hon bott hos oss knappt ett halvår. Hon är en så genuint öppen och ärlig hund. Och vilket jobb hon gjorde i spannet! Linan var sträckt i stort sett hela vägen. Hon galopperade på med tungan hängandes som en slips och visade inte tillstymmelse till trötthet. Jag blev så stolt över min goa tjej!

Nästa dag var det dags för en kortare runda, tolv kilometer. Den här gången fick Diva och Busan gå med. Busan har haft en lång svacka med måttlig draglust sedan sitt löp. Men nu fick hon bevisa att hon är i form igen! Linan var sträckt och Busan skuttade på i sin söta lilla studsgalopp. Farten var minsann inget problem för henne.

Efter en nedförsbacke frågade Ylwa om Busan har ont någonstans eller om hon gått för hårt nerför när hon var oerfaren. Ofta blir det så, om en nybörjarhund inte får tillräckligt med motstånd i linan i nedförsbackarna, att den blir lite osäker. Jag tror inte det sistnämnda är fallet med Busan, som jag tidigare skrev så rör vi oss sällan i några högre hastigheter. Hon kissade ganska snart efteråt så det kanske bara var kissebroms. Men jag ska nog ha lite koll på hennes fysik framöver, ifall det skulle vara någonting.

Diva då? Jodå den här gången var hon sitt vanliga jag igen. Hon jobbade på, öronen låg bakåtstrunka mot nacken och galoppen vann mark. Tempot var inget problem, vi snittade någonstans mellan tjugo och tjugofyra kilometer i timmen men var stundvis uppe i över trettio. Sista par kilometrarna tyckte jag mig se att hon blivit trött till slut och det kan jag inte klandra henne för. Hon jobbar hårt och det var ett tempo som hon inte är van vid.

Efter att ha kört två dagar med Ylwa har jag fått flera insikter. Dels är det tydligt att mina hundar har en kanonfin grundkondition. De klarade av att gå skapligt långa sträckor i bra mycket mer fart än de är tränade i. Det känns riktigt bra. De har styrka och en jättebra grund att stå på.

Däremot måste jag börja öka farten nu. Jag älskar långrundorna men vi ska tävla sprint om ett par månader och då behöver vi få upp farten mer, generellt. Planen är att köra fler tempopass men ändå ha någon långrunda i veckan för skojs skull. Dessutom säger Ylwa att hundarna tänder på att få "tokspringa" ibland. Jag tror henne faktiskt. Våra draghundar är skapta för högre hastigheter och lättare last. Jag ångrar inte alls att jag kört relativt tungt och långsamt hittills - det har byggt upp hundarna mycket bättre än jag vågat tro. Men nu ska farten upp!

En till intressant och tänkvärd sak som Ylwa sade, var att hon sällan flyttar på hundarna under en dragrunda. Jag flyttar ju runt på dem ganska friskt på träningen och det är sällan som jag inte flyttar på någon hund alls. Men kanske det påverkar hundarna mer än jag tror, att få byta position. "Man måste ge dem en chans" säger Ylwa och det har fastnat i mitt bakhuvud. Det blir nog att experimentera lite framöver.

Stockholm hund

Förra helgen tillbringade vi i Stockholm på den stora hundmässan. Där finns rastorg med en massa olika raser representerade i montrar som på en marknad. Vi var givetvis där och representerade huskysarna. Med mig hade jag Kinoo och Baby; de lugna tanterna. Baby fick visa prov på "ett visst mått av reservation och värdighet hos den vuxna hunden" medan Kinoo blev kelgris nummer ett.

Jag vet inte om Kinoo förut varit i något liknande sammanhang, ärligt talat vet jag inte ens om hon varit utanför landsbygden. När vi vandrade in på Stockholms central visste lilla Kinoo-ckan inte vart hon skulle ta vägen. Så många människor, så många händer som kunde klappa just henne! Det tog en liten stund innan hon samlat sig och vi kunde gå vidare till pendeltåget.

Sedan var det som att hon lärt sig stan. Hundar och människor överallt, trafik, nya dofter och ljud. Ingenting berörde min älskade vän. Baby hjälpte till genom att visa sig världsvan - hon har ju trots allt spenderat sina första nio månader i just Stockholm. Tjejerna blev ett bra team som kryssade sig fram mellan de stressade pendlarna och julshopparna i huvudstaden.

I två dagar satt vi på hundmässan och Kinoo måste ha trott att hon kommit till himmelriket. Varenda människa stannade för att klappa just henne, hon behövde bara kasta ett öga på förbipasserande för att få en liten kelstund. För att inte tala om matte...

Jag kände en så stor värme och lycka över att ha fått en så fantastiskt fin hund. Inte bara att hon är modig och stark mentalt. Hon har en fantastisk personlighet som är svår att inte älska. Jag vet inte hur många som ville köpa Kinoo den helgen. Det hände flera gånger att folk satt kvar i evigheter för att de bara inte kunde lämna henne.

Ja, det var ju inte så att hon accepterade hur lätt som helst att de skulle gå heller. Kinoo har en extrem förmåga att tigga kel. Det slutade med att hon låg på rygg mitt i gången och bara väntade på nästa i kön som ville klappa magen. Kinoo min älskade pärla, jag skulle inte lämna henne ifrån mig för någonting i världen. Hon ger mig så mycket glädje och kärlek varje dag att det ibland värker inom mig när jag är långt hemifrån och från henne. Om du någon gång älskat en hund, förstår du nog precis vad jag menar...

Lydnaden fortsätter

Vi fortsätter med lydnadsträningen då och då. Att sträcka tiden på platsliggningen känns numera som en barnlek. Vi tränade två pass och är uppe i strax under fyra minuter nu. Svansviftandet är nästan helt borta, trots att vi inte ens jobbat på det. Mina signaler är tydliga varje gång så Issen ska veta att nu ligger vi plats.

I onsdags hade vi första träningspasset med våra nyfunna vänner Rose-Marie och Hilda. Det är länge sedan jag och Issen senast var i Alla sporters centrum. Om jag inte kommer ihåg fel, var det ett par år sedan och Issen bet en liten papillon över ryggen. Det var början på den långa väg vi har gått fram till nu...

Tillbaka i hallen, hade nog Issen glömt att han någonsin varit där. Oj så försiktig han blev! Vi tränade två timmar men det var svårt att få någonting vettigt ut av det, då han var så pass låg hela tiden. Men jag måste ändå säga att han var oväntat duktig på platsliggningen och fria följet trots det. Kanske dessa två moment nu börjar sitta så djupt att de känns trygga för honom? Hursomhelst måste jag konstatera att vår "trial and success"-träning börjar ge resultat. Jag har slutat helt med felsignaler för stunden och det verkar som att Issen känner sig betydligt mer självsäker i sina uppgifter.

Det var Fanny och Thomas som lade märke till att Issen blir ännu lägre när det går fel. Värdet i en felsignal vägde helt enkelt inte upp den förlusten som blev i motor och självkänsla. Genom att ignorera felen och jobba noggrannare med kriterier och att göra rätt, får Issen en boost i självkänslan. Nu kan jag konstatera att boosten blev tillräckligt stark för att övervinna miljön. Det känns fantastiskt bra!

Vi hann med att lägga två platsligg om två minuter vardera. Issen låg helt still och visade inte tillstymmelse till svansviftning eller att vika sig på sidan. Även om jag stod betydligt längre bort än vad jag kan göra hemma i vardagsrummet, och det låg en främmande hund jämte, låg han kvar där på stället utan tvekan. Han var så fantastiskt duktig! Platsligget som varit ett dåligt samvete och en spärr för mig så länge, tänk att det efter sju-åtta träningspass är klart och dessutom fullständigt stabilt!!!

Jag påbörjade också en annan viktig träning som jag länge känt att jag borde gjort. Att han snabbt ska jobba tillbaka med föremål i munnen. Det är enkelt, du har två stycken likadana roliga och åtråvärda föremål. Ett kastar du iväg och hunden springer efter. När hunden vänder sig tillbaka och börjar röra på sig, klickar du för fin fart och attityd. Hunden har tidigare lärt sig att släppa sitt föremål när den hör klicket och det är precis vad den också gör. Så fort den släppt, kastar du ett likadant föremål men åt precis motsatt håll! Hunden sticker efter i full fart. När den sedan åter vänder sig, klickar du för bästa fart och kastar föremål nummer ett åt motsatt håll igen. Lite svårt att förklara så, men ett väldigt bra sätt att få fin fart på hundens återgång i apportering.

På hundmässan hade jag köpt pipande tennisbollar för just detta ändamål. Jag vet att Issen verkligen älskar dem helt galet. Vi har tränat ett par gånger hemma på att han ska släppa föremål när klicket kommer, men aldrig gjort det ordentligt i fart. Nu vågade jag inte riktigt klicka för rörelsen utan fokuserade mer på att få ett släpp på klicket. Jag vet inte om det är smart eller ej, fast det är ju svårt att få fint flyt på hela grejen om hunden inte kan släppa på klicket. Detta är iallafall någonting som jag kan jobba vidare på hemma för att kunna bättre nästa gång.

En sak som jag glömde bort att träna på, var ingångarna i inkallningen. Issen svänger runt för tidigt, vilket leder till att han använder mig som stoppkloss och det blir en rätt så rejäl tackling. Jag fick rådet att belöna honom mer förbi mig och det har jag gjort hemma. Som vanligt är det väldigt begränsad yta i ett vardagsrum så vi har inte gjort detta i några högre hastigheter. Tanken var att använda pipbollarna även här, för att få honom att jobba mer förbi mig innan han börjar svänga. Det blir ett projekt för nästa träningspass.

Så var det fria följet. Jag har jobbat för att han inte ska göra någon slags kringelikrok innan han svänger in baken i vänstersvängarna. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir lite extrabeteenden när man tränat lite för mycket vändningar på klossen och för lite på raka ingångar. Hemläxan var att jobba på raka sättanden utan knorr och detsamma med vänstersvängarna. Jag tycker det har gått fint hemma och det fungerade även väldigt bra i hallen. Däremot fick jag en tankeställare med vänstersvängarna. När Issen inte är jättesnabb att vända baken, stannar jag för att vänta in honom. Det gör det otydligt för honom. Hur ska han veta om jag vill ha en vanlig vänstersväng eller vänster om halt?

Jag fick träna på att "torrgå" och hitta ett system för vänstersvängarna. Lösningen blev rätt så enkel, men dock genial. När vi ska göra vänster om och jag behöver vänta in honom, trampar jag vidare på stället. När det är vänster om halt så stannar jag helt. Enkelt för en hund att uppfatta skillnaden och förmodligen kommer detta att hjälpa Issen en hel del.

Jag fick frågan varför jag inte säger "fot" när jag börja gå i fritt följ. Det är av flera anledningar. Dels är det för att hundar är mycket bättre på att läsa kroppsspråk än att följa verbala kommandon. Jag har trippelkommandon på fot redan. Jag står på ett mycket bestämt sätt när det är dags att gå fot, jag faller fram med överkroppen innan jag tar första steget och sedan börjar jag gå med vänster ben. Allt detta betyder att det är fritt följ som gäller! Men det är inte bara det. Som jag har lärt mig, ja ni kan ju gissa vilka klickernördar som har drillat mig i även detta, är det bra att ha lite extra att ta till när det verkligen gäller. Skulle jag i en nödsituation verkligen behöva få Issens uppmärksamhet så kan jag använda fot-kommandot då.

Sist men inte minst har jag en hemläxa att göra till nästa gång. Vi skulle börja jobba med en del av rutan, nämligen att lära hunden att springa i full fart rakt ut från föraren. I det här fallet kan man, de första två-tre gångerna, använda en tasstarget för att få hunden att jobba bortåt. Vi testade med Issen men han hade totalt glömt bort tasstargeten sedan vi tränade agility. Så till nästa gång ska jag fixa till så vi har en bra grund att utgå från i den träningen.

Sist, minst, men bäst!

Jag har tidigare skrivit lite om Gunne i bloggen. Jag såg henne första gången på en utställning förra året och föll pladask. Det gick inte att slita ögonen från henne där hon flög fram i trav i ringen. Det var inte bara jag som föll för henne, hon plockade hem BIR:et av sextionio startande hundar.

Det är någonting med den här lilla tjejen som är väldigt speciellt. För mig iallafall. Hon är som en liten ängel; för vacker för att vara sann. I Nybro fick jag chansen att lära känna henne lite bättre när vi tog en promenad tillsammans. Hon visade sig vara en sällskaplig och kelig liten dam.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskat Gunne. När jag fick frågan om att ta över henne, fanns det för mig inga andra svar än ja. Hon är pusselbiten som gör min flock hel. När jag lämnade Ylwa och hade Gunne med mig hem, kom jag till en djup insikt. De två hundar, förutom mina egna, som jag känt odelat och djupt för från första stund, finns plötsligt hos mig. Kinoo och Gunne.

Det finns många hundar i Sverige som behöver nya hem och många av dem är jätteduktiga. Jag har konsekvent svarat nej, för jag vill inte ha fler hundar. Varje gång jag svarat nej, har tanken funnits där. Att om jag en dag skulle få frågan om Gunne eller Kinoo, var svaret givet. Idag är jag fylld av ett lyckorus. Mina älsklingar som jag förut bara haft i mina tankar, finns nu i min vardag och dem delar jag mitt liv med. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har fått de här två fina hundarna och på något sätt, med Divas sjukdom och allt, så känns det som att allt nu har vänt.

Årets avslutning

Så nu börjar året närma sig sitt slut. En vecka kvar, sedan är det nya tag. Det kanske är barnsligt att tänka så, men för mig är det en viktigt del i hundträningen. Att summera vad jag gjort, planera vad som komma skall. För ett år sedan när jag satt här vid datorn och funderade, bestämde jag mig för att bloggen skulle bli min veckobaserade utvärdering av träningen och tankarna runtomkring den. Det har fungerat otroligt bra för mig, som i andra fall är alldeles för dålig på att göra om erfarenheter till bokstäver.

En av de större tankarna med bloggen, förutom att kunna få respons på och tips i träningen, var att efter årets slut skapa en årsbok med alla inlägg och bilder från 2010. Nu har jag börjat arbeta med den. Det tar bra mycket tid, fotoföretagen anpassar inte sina fotoboksprogram efter bloggare med massiv text, men jag tror det kommer bli jäkligt bra. Jag ser väldigt mycket fram emot att sitta om några år och bläddra tillbaka i vår utveckling med text och bild. De senaste femton åren har jag tagit massor av bilder, men aldrig framkallat någon. Fotoboken blir också lite en fotokrönika från året som var. Det kommer bli så fint!

Nu ska jag jobba vidare med den istället. En veckas inlägg kvar och sedan kan den bli helt klar. Men också en veckas träning med en extra hund i spannet. En duktig hund. En snabb hund. Det ska bli väldigt spännande att se hur vår träning kan utvecklas. Det är många utmaningar som kommer nu. Tempoträning, lydnaden, en ny introduktion i flocken. Året är snart slut, men tillvaron upphör inte att vara actionfylld för det! Hoppas iallafall att ni alla har haft en fin jul, med era älskade hundar och kanske även med familj eller vänner.

Kram!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 49; Fysik, stress och stadga

2010-12-12T12:59:00.000-08:00

Äntligen en vecka med ordentliga hemmakvällar! Det är inte roligt i längden, att alltid komma hem sent eller ha en miljon saker att göra. Tre kvällar i rad har jag kommit hem skapligt, suttit ner och kopplat av och kunnat spendera lite allmän sällskapstid med hundarna.

Det är fascinerande, att lugn och ro ibland kan vara en riktig grogrund för lycka. Jag har haft flera stunder av riktiga lyckorus, glädje över att finnas till, att leva med mina älskade hundar, att ha så fina möjligheter till träning, att ha så underbara vänner. I all stress är det alltför lätt att glömma de bra sakerna i livet.

Draget har känts bra den här veckan. Så bra att jag har fått lägga till en smiley i träningsdagboken, en jätteglad :D ! I fredags var det helt fantastiskt väder och jag kom hem tidigt från jobbet. Det blev premiärtur på den nya rundan jag hittat, en på tjugofyra kilometer. Hela rundan var plogad och relativt backig så det blev bra träning. Jag började med Diva i led och det gick så bra att hon fick gå hela rundan. Med en halvmil kvar blev hon lite disträ. Inte konstigt efter två mil, tänkte jag. Men hon visade sig bara behöva göra nummer två. När det var avklarat, var det fullt fokus igen! Roligt att se henne jobba så fint även längst fram. Jag lyckades filma lite, men var inte lika duktig på att styra...

Hälta eller?

Däremot finns det en liten detalj som stör mig. Vid flera tillfällen har jag upplevt att både Kinoo och Diva haltar. Det är först och främst huvudet som de sänker i samband med att de skjuter ifrån med höger framben i traven. Jag har försökt se på benen men kan inte se någon hälta i takten. Men det stör mig, för när en häst haltar, syns det på huvudet.

Jag har känt igenom dem, kollat tassarna och försökt lista ut vad det kan handla om. Kan det vara så att de har en mellangångart innan galoppen, då de galopperar med frambenen? Så gör Issen ibland - galopperar med frambenen men inte bakbenen. Att de jobbar för att fatta galopp men inte riktigt får till farten? Jag har försökt observera om det händer i lugn, mellan eller snabb trav, om det sker i börjat mitten eller slutet av passet. Det är jättesvårt att säga... Det kommer en stund så är det borta igen. Nej, om jag inte får bukt på detta får jag åka till fysioterapeuten snart.

En till sak som har slagit mig, är att jag kanske kör lite för hårt med Diva? Hon går lika hårt som de vuxna hundarna men herregud hon är ju inte ens ett och ett halvt år... Jag fattar inte hur jag tänkt. Eller det har jag inte. Bara för att hon är den som jobbar hårdast, ser jag henne som min viktigaste hund i spannet - inte som den som faktiskt behöver ta det lugnt! Jag står och väger fram och tillbaka. Hon är sällan värst trött efter träningspassen, hon låter aldrig linan slaka. Det är snarare skallen som blir trött ibland och då låter jag henne gå bak i spannet.

Det är svårt detta, faktiskt. Det beror så mycket på vem man jämför med. Långdistansförarna börjar köra någon mil med valparna när de är under året. Jag vet inte riktigt hur hårt ett-och-ett-halvtåringarna brukar gå. Andra väntar länge med att köra sina unghundar. Vad säger ni som vet? Vad är det viktigaste i dragträningen med en unghund, tycker ni? Jag tror inte Diva går onormalt hårt, men jag funderar ändå på om jag borde dra ner lite på träningen eller ej... Förhoppningsvis får jag ett par goda råd så jag kan bestämma mig!

En radikal förbättring

Under dessa lugna sköna kvällar har jag också tagit mig lite tid att jobba vidare med lydnaden. I bakhuvudet har jag haft tanken om att inte vara så mesig med kriterierna hela tiden. På tapeten har bland annat platsligget varit. Jag har som tidigare sagt slitit med platsligget av just den anledningen att jag inte ökat kriterierna på rätt sätt. Issen har klarat exakt tolv sekunder i helt stilla läge, sedan börjar svansen vifta. Hur jag har slitit med denna svansviftning.. Jag har klickat för helt stilla läge många gånger efter olika tider men denna tolvsekundersgräns har liksom verkat magisk och oöverkomlig. Tolv sekunder räcker inte långt i ett platsligg...

Under kursen som jag var på för ett par veckor sedan, sade ju Fanny att man kan träna det som en separat del, att ligga kvar länge. Det gör inte så mycket om hunden tittar på olika saker eller viftar på svansen, om den bara ligger kvar på stället. Vi körde ett pass förra veckan och landade på tjugo sekunder som Issen låg kvar. Nu har vi kört tre pass till. Idag låg Issen plats i en och en halv minut. Och det mest intressanta av allt är att nu när jag inte bryr mig om hans svansviftningar, har de i det närmaste försvunnit helt! Hurra!

Okej för dig som inte läst om detta när jag skrivit det tidigare, kanske det låter lite konstigt. Det är ju såklart bra om en hund är glad! Men för Issen började det som en svag vickning på svanstippen, ökade till en vanlig viftning och vidare till en hel stor intensiv propellerrörelse. Med propellern kom även diverse Chewbaccaliknande ljud ur Issens strupe till han slutligen studsade upp till en förväntasfull pose... Inte värst önskvärd handling efter tolv sekunders platsligg, helt enkelt.

Stress och stadga

En annan sak som jag har observerat vidare, är Issens mjäll och stressproblem. Senaste par veckorna har han varit nästan outhärdligt orolig. När vi lämnat honom ensam hemma har han bjudit på diverse roliga överraskningar i omgångar. Jag kan inte låta bli att lägga märke till sambandet med lydnadsträningen. Om han inte tålde blodpuddingen som han åt för två veckor sedan, borde det inte ha gått över nu då? Vet inte.

När vi så tränade lite apportgripande, märkte jag att han skallrade tänder. Förmodligen av upphetsning. Då började jag tänka. Det är ett stressmoment att klickerträna, alltså hunden jobbar så intensivt och får hela tiden lön för mödan. Jag kan förstå om han blir upphetsad av det. Men sättet jag tränat på, har nog bidragit mycket till det hela. Det är jätteroligt att utveckla beteenden, fart och fläkt. Men jag har glömt bort att träna stadga, lugn och säkerhet. Nu blir det till att tänka om!

Jag tror allt detta händer för att jag har väntat med att ta nästa steg i träningen. Det är väl så när jag lär mig någonting nytt, att jag gärna vill fördjupa mig ordentligt i ett avsnitt innan jag går vidare till nästa. Nu har jag spenderat ett år i shapeingavsnittet och det är alldeles för länge. För ett halvår sedan slutade jag använda klicker så snart ett beteende kommit fram och jobbade istället med belöningar och till viss del omvänt lockande. Det naturliga steget vidare sedan, är att bygga upp hundens självsäkerhet i beteendet. Åtminstone i Issens fall.

Issen har varit så mycket shapad att när han gjort rätt och belöningen inte kommer direkt, tror han att han måste göra om. Till exempel under halterna i fria följet, tror Issen att han gör fel om ingenting händer inom någon sekund. Då flyttar han baken mer till vänster eller mer till höger. Rycker med frambenen. Blir frustrerad.

Jag har tänkt mycket på det här. På något sätt behöver jag göra klart för honom att "nu gör du rätt och ska bara stanna precis där så blir jag jättenöjd"! Nyckelorden här, är självkänsla och signaler. Jag försöker skapa ett system av signaler så att Issen ska känna sig trygg med vad som komma skall. En sak som jag tidigt började träna, var att om jag sträcker på mig och står rakt med händerna längs sidorna så är det dags att komma i utgångsläge. Det vore korkat av mig att stå på precis samma sätt när det var dags att shapa fram ett nytt tricks, eller hur? Samma sak med benen (tack Fanny!); om jag faller fram lite med överkroppen och börjar gå med vänster ben så ska Issen följa med. Om jag står rakt och börjar gå med höger ben, ska han stanna kvar.

Det är mer naturligt för en hund att reagera på sådana signaler, än att reagera på ord! Jag har valt saker som jag gör i princip naturligt eller som är väldigt lätt att vänja sig vid - men också saker som jag inte gör sådär naturligt i vardagen. Just nu håller jag på att lära in en signal för sväng i fria följet; en vridning med vänsterfoten.

Min tanke är att de här små signalerna ska göra Issen mer trygg i vad som komma skall och vad övningen går ut på. Jag försöker minimera shapingmomenten till endast de små tillfällen som jag vill plocka fram någonting nytt och istället jobba med betydligt mer stadga och säkerhet i olika positioner. Eftersom vi tillbringat det senaste året med att plocka fram beteenden som är bra grunder i lydnaden, finns det inte alls speciellt mycket som jag behöver shapa för stunden.

Målet är att Issen ska veta redan innan, vad som krävs av honom. Ingen osäkerhet, ingen frustration. Om jag ställer mig strikt, är det utgångsställningen som gäller till jag säger någonting annat (med min röst eller kropp). Så den här veckan har jag jobbat med att sträcka tiderna i olika lägen där man kan bli ståendes under ett lydnadspass. Först och främst i utgångsställning och i platsligget.

Vårt livs första hela moment

Vi har också haft vårt första riktiga utomhuslydnadspass på länge. Jag passade på att träna saker som inte riktigt får plats inne i vardagsrummet. En av de sakerna, var att sätta ihop läggande under gång på allvar. Delarna har varit relativt klara länge och kommandot gick snabbt att lägga på. Eftersom jag medvetet varierat träningen har vi inte fastnat någonstans som vi gjort i några andra moment utan det var bara att koppla ihop och konstatera att det faktiskt fungerade.

Det är vårt första moment som jag räknar som tävlingsklart och det känns ju roligt! Många andra moment funkar skapligt, men inte riktigt sådär bra som jag vill ha det. Läggandet fungerar riktigt bra, även om jag kommer jobba för att få snabbare färd ned till marken för Issens del. Det är sånt där småpill-arbete som man kan syssla med en regnig kväll. På något sätt känns det ändå som att helheten börjar närma sig. Apportgreppen blir mer och mer precisa, platsligget kommer snart vara uppe i gott och väl ett par minuter, fria följet småfilar jag på för stunden och ställandet fångade jag igår. Det är sträckandet på tiderna som är vår utmaning nu framöver. Jobba längre och längre tid och utveckla bättre och bättre belöningar!

Landning

Det känns som att mina insikter och lärdomar från lydnadskursen börjar landa nu. De nästlar sig in i vardagstänket och skapar en mer långsiktig utveckling. Jag har tagit flera stora steg i träningen bara den här veckan och det känns jätteroligt. Att se på Issens reaktioner och konsekvenserna av träningen, har också varit väldigt nyttigt. Det hänger ihop med föreläsningarna jag var på, där Eva Marie Wergård berättade om hur djur kan bli mer stressade av shapingsituationer och hur man förebygger det. Flera poletter har trillat ned sedan dess.

Ett till genombrott för vår träning blev det förra helgen när älsklingen David köpte en förskottsjulklapp till mig; ett kamerastativ. Nu har jag plötsligt helt andra möjligheter att filma träningen och sedan kunna utvärdera utifrån sett. Mycket nyttigt och värdefullt! Det var nog en god vinst för David också, risken att han måste följa med och stå och frysa på träning enbart för att filma har ju minskat dramatiskt... Så nu har jag startat lite små filmprojekt som kanske kan bli en fin helhet i framtiden!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 46, 47 & 48; Nya roller och äntligen massa lydnad

2010-12-05T10:52:00.000-08:00

Nu går det inte att säga annat än att vintern har kommit, med buller och bång. Förra årets snömängd och kyla har visat sig inte vara en tillfällighet. Det har snöat i det närmaste oavbrutet de två senaste veckorna. En vild gissning ligger på trettio-fyrtio centimeter vit fluffig pudersnö som täcker skog och äng.

Här i söder är snön inte odelat positiv. Även om jag har vinterhundar, är jag inte fullt ut redo för ett vinterliv. Släden hänger fortfarande i taket i garaget, för jag har ingen bekant som kan köra upp spår. Ännu går det inte att köra ospårat, snön är så mjuk att släden förmodligen skulle gå igenom och slipas hårt mot gräs och grus. Ett par dagars blidväder och sedan kyla på det, skulle kunna skapa en bättre botten för slädföret, men just nu ser det mörkt ut. Eller kallt, om man säger så.

Däremot är vagnsföret riktigt fint nu. Förutom de närmaste par hundra metrarna, är vägarna numera täckta av hårt packad snö. De är riktigt fina, torra och med bra fäste för både tassar och däck. Däremot har jag fått börja våga mig ut på nya rundor. Det är inte alla småvägar som är plogade. Än så länge går det att köra med vagn även på de där snön ligger kvar, men det blir riktig styrketräning för hundarna. Någon kilometer här och där är nog bara nyttigt ändå, fast flera rundor får vila för stunden, där allt för långa sträckor är täckta av snön.

En fördel med vintern, är att de flesta husdjur håller sig inomhus. Inga får står i hagarna längre och katterna ligger nog framför öppna spisarna och spinner. De vilda djuren verkar däremot mer rörliga än vanligt. Kanske de får söka efter mat på ett annat sätt under vintern.

En morgon sprang en hjort parallellt med oss ute på ängen. Det var en ruskigt bra draghjälp och alla hundar jobbade på för fullt. Ända till den ändrade riktning och korsade vägen ett tiotal meter framför spannet... Det var riktigt tur att jag hade Issen i led. Jag bad honom fortsätta rakt fram medan de andra hängde ut mot vägrenen och de färska hjortdofterna. Efter den turen, ökar de tempot när de närmar sig just den sträckan!

Hundarna fortsätter vara ute mycket. En enda natt har jag gjort undantag, då det var tjugoen grader. Okej, det kanske också hade lite att göra med att jag var Diva-sjuk på kvällen och värmen från en liten tjeja passade gott i det kalla sovrummet. Men skoningslös som hon är, blev jag tvungen att stiga upp vid tre-tiden för att låta henne gå ut i hundkojan. Hennes päls är inte längre anpassad för inneklimatet.

Två minus ett, blir ett

Just som jag skrivit att det börjat funka så fint i spannet, dök det givetvis upp en utmaning. En av Kinoos "tantvårtor" på halsen sprack och ut kom en salig röra av blod och var. Det var ingen mysig affär utan nästa dag blev det att åka till Ritva. En rejäl dos antibiotika och diverse tabletter senare, så kunde vi operera bort bägge vårtorna som fanns där.

Visst känns det skönt att bli av med dem, de var lite snuskiga och kunde uppenbarligen gå sönder. Men Kinoo var ju givetvis inte fit for fight direkt. Sammanlagt nästan två veckor fick hon snällt gå på medicin. Helt rakad på halsen blev hon också, så numera har hon halsduk om dagarna.

Med Kinoo sjuk, fanns inget alternativ annat än att åka ut och köra utan henne. Men vilken skillnad det blev... Det kändes som att luften gick ur hela spannet. Även om alla hundarna stundvis drar, är det hon och Diva som gör den största insatsen. Men det är först nu som jag verkligen fått känna på den insikten. Och för första gången i år var det inte roligt att köra. Det var segt, hundarna ville knappt utan Diva fick kämpa på själv. Då känns det verkligen inte jublande roligt att sticka ut och träna...

Men inget ont som inte för något gott med sig. När inte Kinoo kunde gå i led och ta det tunga lasset, har jag istället fått byta platser på hundarna. Busan har varit skendräktig och inte varit riktigt i form så Issen har varit så illa tvungen att gå mycket fram. Men överraskande nog har han haft spänd lina!

Jag har haft många teorier om varför Iss inte velat dra, varav den senaste handlat om att han mentalt helt enkelt inte är en bra draghund. Men han drog ordentligt bra för något år sedan och det har gett mig lite huvudbry. Sedan dess har jag lärt honom att inte dra i kopplet när vi går promenad, och vi har tränat betydligt mer lydnad än förr. En teori är att hans brist på drag beror på dessa två saker. Att han helt enkelt tror att han inte får dra, eller att han hellre gör annat.

Men nu är jag nästan hundra procent säker på vad det handlar om. För att få lite variation på belastning på hundarna, bestämde jag mig för ett tag sedan för att beställa en ny typ av sele från Tjeckien. Jag har tidigare sett dem här i Sverige, men då i standardmått passande fågelhundar. Huskies har inte lika djupa bröstkorgar och därför säger många att selarna inte passar riktigt. Så jag måttbeställde direkt från tillverkaren istället.

Selen är en lite annorlunda konstruktion än den vanliga nomeselen. Bandet runt halsen är betydligt bredare och lite format som en kon. Bandet mellan frambenen är också väldigt brett men smalnar av för att ge utrymme åt frambenen. Tillsammans med de ovala sidobanden bildar de en tätt sittande och väldigt stabil grund för selen. Därmed kan hela ryggen vara fri!

Jag har hittills bara positiva erfarenheter av selen. Den sitter som sagt väldigt stabilt och halkar aldrig åt sidan även om hunden drar snett. Jag tror också att den fördelar trycket över en större yta och på ett lite annorlunda sätt än den traditionella nomeselen och därmed passar den ju mitt syfte perfekt.

Tillbaka till Issen då. Jag har länge märkt att hans sele inte längre passar riktigt som den ska. Av någon anledning är den mycket kortare än förr. Först trodde jag det berodde på att han blivit tjockare men nu är han tillbaka i form igen och problemet kvarstår. Kanske han har breddat sig eller fått mer muskler. Selen passar iallafall inte längre. Istället har vi kört med tjeckiska selen senaste gångerna.

Kan det vara selen som gör att Issen drar igen? Kanske. En sak är iallafall säker. Han jobbar betydligt bättre nu än han har gjort senaste året. Han går inte längre och gömmer sig när vi ska ta på selen och linan är sträckt även när han går i led. Så under Kinoos sjukdom, har Issen fått tillbaka sitt dragsug och fått bevisa att han kan jobba fint oavsett position. Ännu en möjlighet att variera spannet alltså!

Sammanfattningsvis kan man säga, om de tre senaste veckornas drag, att vi har råkat ut för några oplanerade incidenter. Det har blivit någon mil här och där men först den senaste veckan har vi kunnat köra fullt igen. Jag har lagt till en kolumn i träningsdagboken, på tips från Eva Marie Wergård. Istället för att behöva skriva en lång utförlig beskrivning av hur passet gick, fångar jag känslan med en smiley. Glad, neutral eller ledsen. Det ska bli mycket intressant att i framtiden se om där finns några samband mellan hur jag upplever passet och hur det faktiskt blev!

Aktivering till alla

Efter att vi kört vårt aktiveringsprojekt med Issen några veckor har vi börjat låta även de andra hundarna få någon utmaning då och då. För Kinoo var det ett stort äventyr, jag tror inte hon har gjort någonting liknande tidigare. Efter lite uppmuntran började hon rulla på aktiveringsbollen och till hennes stora förtjusning kom där mat!

Det märks att det är rejäl mental träning för hundarna för de orkar sällan hålla på ända till maten är slut. Utom Iss och Diva då, de är ju lite mer vana vid hjärngympa och håller gladeligen på en bra stund. Vi varierar mellan de olika leksakerna och en petflaska. Svårast till dem som är vanast vid att jobba för maten. Det ska bli spännande att se hur vi kan utveckla detta!

Berikningen i hundgården har jag använt väldigt lite nu under hösten och vintern. Ibland glömmer jag bara bort att jag har den men oftast är det för att jag inte vill lämna massa mat i hundgården när jag åker hemifrån. Jag tror inte det blir några stora konflikter, men det är onödigt och om någonting skulle hända kan det vara upp till åtta timmar innan vi kommer hem. Trots det verkar hundarna inte ha någonting alls emot hundgården. När de är i trädgården och jag säger till dem att de ska "gå hem", rusar de i full fart in i hundgården. Även om de blir instängda där och vi lämnar dem, verkar de trivas väldigt bra.

Lilla vildingen

Jag har insett att det har varit en lång brytningsperiod för mig nu under hösten. Jag säger att jag inte vill skaffa en ny valp förrän jag har kommit över Diva. Nu är det ju inte så att hon är borta, hon finns ju kvar här i högst levande grad. Men det är klart att det blev en väldigt omtumlande period när hon blev blind och jag inte visste vad det handlade om.

Men det är nog inte bara det. Diva var min första valp och jag kan inte neka till att jag känner extra djupt för henne. Nu är hon sexton månader och har blivit en stor tjej. Det har inte varit helt enkelt, må jag säga. Ända sedan vi flyttade ut till huset, har hon varit extraordinärt självständig och ointresserad av mig. I ärlighetens namn har jag blivit sårad.

Ja det är ju inte så att jag har suttit och varit ledsen på det sättet, men jag har verkligen saknat hennes tillgivenhet och spontana vilja att vara i närheten av oss. Hon har hellre spenderat tid ute i trädgården och jagat möss, än varit inne med oss andra - människor och hundar. Jag har kunnat klappa henne kortare stunder men sedan går hon iväg och lägger sig själv. Och att få in henne från trädgården har varit i det närmaste hopplöst, oavsett vad jag jobbat med så har trädgården alltid varit det bättre alternativet.

Visst hade jag kunnat begränsa hennes frihet. Men jag är inte en sådan människa som begränsar någon för att få deras kärlek. Hon har fått hållas där ute i slänten med mössen för att hon älskar att vara där och hon får utlopp för sina sinnen och sin jaktglädje. Jag har försökt undvika att ropa för mycket på henne för att inte min inkallning ska bli ett bakgrundsljud utan värde. Jag har aldrig jagat henne för att få in henne, jag vill inte att hon ska uppleva det som en rolig lek när jag verkligen behöver få tag på henne. Nej, hon har fått sitta där "under sin korkek".

Men nu. Ta i trä, men senaste veckorna har det hänt någonting. Musjakten fortsätter, javisst, men numera kommer Diva när jag ropar. Ibland hoppar hon upp och lägger sig i soffan jämte mig på kvällen. Hon kommer till grinden när vi ska gå ut och smiter aldrig undan längre, när jag ska koppla henne.

Min älskade lilla självständiga tjej, kanske det kan vara så bra att hon har kommit över sin extrema självständighetsperiod och istället så småningom kommer landa i ett lagom mycket flockberoende status quo? Ni som har flockhundar, ser ni någonting liknande hos unghundar; perioder av mer självständighet? Det vore väldigt intressant att lära sig mer om detta. Om jag inte missminner mig så har jag i alla fall hört att vargar kan lämna flocken vid ett års ålder för att sedan återvända lite senare. Ja, allt det där är ju rena teorier. Men numera är jag en mycket nöjd matte till en något mer matteintresserad liten tjej.

Hursomhelst, efter en tid av separationsångest och plågsam insikt om att Diva inte längre är en gullig liten valp, kanske där så småningom kommer ett sug efter att få uppleva valptiden ännu en gång. Inte nu, inte nästa år men kanske sen. När Diva är vuxen.

Tävlingslydnad mitt i allt

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag anmälde mig till tävlingslydnadskurs mitt i vintern. Vår träning har varit i stort sett obefintlig de senaste månaderna. Kanske jag kände att vintern var ett bättre alternativ, då Iss brukar ha stora problem med klåda på sommaren och därför också har svårt att fokusera till fullo. Kanske det var för att vi garanterat skulle slippa en olidlig hetta i solen. Oavsett vilket, gick bägge planer i lås.

Det var mina favoritshejpare; Fanny och Thomas, som höll kursen och jag kände snabbt att vi var en väldigt trevlig grupp att jobba i. Mina mål med helgen var att förstå hur jag ska jobba vidare med två saker; signalkontroll och att sträcka tider.

Momenten i sig, hur man kan dela upp och shejpa fram dem, är inte längre något problem och jag känner mig också väldigt trygg i själva shejpingförfarandet. Baklängeskedjning (när man sätter ihop de olika delarna av momentet som man tränat in) känns också tryggt och bra. Men dessa två saker, signalkontroll och tidssträckning... Oj vad jag har grubblat över dem!

Signalkontroll till att börja med. I shejping tar du vara på och utvecklar ett beteende som hunden gör. Men du är helt tyst och i princip all kommunikation sker genom klickern. Kommando börjar du träna in först när beteendet börjar bli klart! Det är en viktig anledning till att man gör så. Ju fler olika beteenden hunden gjort under ett kommando, desto större risk är det att få variation i beteendet i framtiden; i vardagliga träningen eller ännu värre; under press - till exempel på tävling.

Här kommer en dragparentes. Ovanstående är nämligen orsaken till att jag sällan manar på mina hundar när de springer sakta eller när det går tungt. Framåtkommandona vill jag att ska vara till hundra procent associerade till fullt ös medvetslös! Det händer att jag säger "Nu blev det tungt, jobba på" eller liknande för att förtydliga att det inte är jag själv som håller på att bromsa ekipaget. Ibland tittar nämligen hundarna bak på mig när det blir tungt. Kanske de undrar om vi ska stanna eller ej. Men de riktiga tjo- och framåtropen tar jag bara till när det går snabbt och lätt, för jag vill att hundarna ska få precis den känslan när jag sedan tävlar; här går det snabbt och lätt! Om jag ropar alltför mycket till dem när det går segt, kommer de även få den sega känslan när jag ropar och vill att de ska öka.

Tillbaka till lydnaden. Jag har alltså slitit med dessa kommandon. För det första har jag varit alldeles för osäker generellt på hur jag ska gå tillväga när jag lägger på ett kommando. När räknas ett beteende som tillräckligt klart för att sättas kommando på? Vad gör jag när hunden kopplat ihop kommandot och beteendet och jag vill att hunden ska vänta med beteendet tills kommandot kommer? Det har varit mina största frågor och mina största anledningar till att jag väntat alldeles för länge med att börja träna signalkontroll.

Som vanligt när jag går kurs hos Fanny och Thomas, visar sig mina stora problem vara väldigt lättlösta. Det var precis likadant förra gången jag gick kurs och även gången före, när jag var åskådare. Jag kommer hem med känslan "varför har jag väntat så länge?". För varje kurs, lär jag mig mer och mer hur snabbt utvecklingen går med shejping. Det är jag själv som bromsar, inte hundarna!

Det värsta är att ju mer man stannar upp och tvekar, desto svårare blir det att ta nästa steg... Och med stanna upp, menar jag inte att man står still i träningen i veckor. Jag menar att man står still i träningen under fler än tre klick, vilket innebär typ tjugo sekunder!! Det är en så svårt tidsram att hantera, när man är van att allt ska ta en sån himla tid. Jag kommer fortfarande på mig själv att tänka veckor, när Fanny säger att man ökar sträckan ut till rutan, att man ändrar riktning och position. Allt det sker inom loppet av tio klick.

Ja det verkar tydligen som att jag har mycket att grubbla över om lydnaden nu när den bokstavligen legat på is ett tag. Tillbaka till signalkontrollen. På kursen fick vi frågan "När kan man börja sätta kommando på ett beteende"? De spridda svaren var; När det börjar likna det beteende man är ute efter, när hunden förstår beteendet och när den kan bjuda det utan större avbrott.

De två första är relativt självklara faktorer. Men det tredje, det är intressant! Det mest effektiva sättet att lära in ett kommando, är nämligen att säga det precis innan hunden utför beteendet. Det är anledningen att kommandoinlärningen kommer först när hunden bjuder beteendet gång på gång. Först då kan du med säkerhet veta att beteendet kommer, och därför också säga kommandot redan innan!

Nästa steg är sedan att sluta belöna när hunden gör beteendet utan kommando. Här har min andra fastkörning varit. Jag vet inte varför jag har gjort en så stor grej av det. Som exempel läggande under gång. När jag hunnit säga "ner" innan läggandet, har Issen fått fin belöning. När han har tjuvat och lagt sig utan kommando, har jag försökt bryta på olika sätt. Det var överdrivet. I själva verket hade det ju såklart räckt med att inte belöna men fortsätta jobba. När det kommandolösa beteendet inte lönar sig, kommer han sluta att utföra det. Så enkelt!

Stretching

Så vidare till detta med att stretcha tiderna. Jag har grubblat mycket över hur man kan få ett beteende över längre tid, utan att det försämras eller att man avbryter med hjälper. För att göra en lång historia kort (vilket jag absolut inte klarade med signalkontrollen) verkar det hänga på två faktorer. Dels lägre kriterier och dels större belöningar. Om jag till exempel vill att min hund ska ligga platt med hakan i marken samt stabilt och balanserat med kroppen under ett platsligg, så bör jag givetvis träna på detta. Men det är minst lika viktigt att även träna på att ligga still i allmänhet. Detta går att träna parallellt! Att hunden kan ligga still med kroppen i fem minuter, underlättar självklart sedan när den ska ligga still och stabilt med hakan i marken fem minuter.

Genom att träna på att ligga still i allmänhet, blir det heller inte så svårt för hunden att lyckas. Om jag börjar stretcha tiden först när hakan är i marken och kroppen stabil, är det fler saker som kan gå galet. Hunden kanske lyfter på huvudet och då måste jag bryta - trots att den faktiskt fortfarande låg stabilt och stilla. Samtidigt som jag bryter felbeteendet, straffar jag även dubbelt så många rätta beteenden! Detta är en av de bästa sakerna med klickerträning. Det går att träna var och en av bitarna för sig, innan man sätter ihop och har ett i stort sett färdigt moment.

Det är detta jag har lärt mig under helgen. Att det faktiskt inte skadar platsligget att träna på att ligga stilla, även om övriga saker inte är på plats ännu. Inte konstigt att jag kört fast. Efter max åtta sekunder har Issen gjort någonting galet och jag har fått bryta. Utvecklingen har gått otroligt långsamt och det brukar vara ett tecken på att någonting i kriterierna eller belöningen är fel. I detta fall var det det förstnämnda.

Tävlingsträning

En till sak som vi diskuterade mycket och som gav mig stora insikter, var ämnet tävlingsträning. För mig betyder ordet att man åker till en klubb tillsammans med någon annan person som sedan får agera tävlingsledare och kör ett program. Men gud, där är ju så mycket mer! När Fanny sade att hon tävlingstränar typ sextio procent av träningstiden (eller var det ännu mer?) så undrade jag hur i hela friden hon hann med det... Att hitta någon som vill träffas, hitta tiden och åka iväg någonstans kan vara rätt så omständigt. Och flera gånger i veckan, det finns liksom inte som alternativ.

Men precis som att man delar upp beteenden i små delar, kan man givetvis även dela upp tävlingsträningen i små delar! Ojoj vad jag älskar klickerträning! Plötsligt är det inte alls så himla omständigt att tävlingsträna. Nej, det blir liksom en del av vardagen. Tävlingsträning kan till exempel vara miljöträning, träning i olika väder, träning med människor i närheten. Men viktigast av allt är att ständigt träna på att öka tiderna. Ett lydnadsprogram är en lång tid som hunden ska koncentrera sig. Med handen på hjärtat, hur många av er kör hela programmet på träning, innan hunden får sin första belöning? Och är det konstigt att våra hundar inte jobbar till max sedan på tävling?

Så tävlingsträning kan vara att göra ett moment extra långt. Ett dubbelt fritt följ. Ett trippelt. Eller flera moment i följd innan belöningen. Att träna på att jobba under lång tid och att sedan få en extraordinärt bra belöning. Jag håller helt med om att tävlingssituationen ska vara lätt i förhållande till hur man tränar. När tävlingen kommer ska hunden tycka att allt är simpelt!

Veckans tricks

Det är ett tag sedan jag hade veckans tricks nu. Tiden har gått åt till drag och jag har inte riktigt haft orken att småträna på kvällarna. Men minsann om inte suget kom igång efter kursen igen och här kommer det; vinterns första trick. Låt mig presentera; Visa magen!

Diva förstod snabbt att jag ville ha henne liggandes. Att lyfta upp framtassen var inget problem. Hon har, som de allra flesta huskies, väldigt lätt för att bjuda framtass. Men oj innan hon förstod att även baktassen skulle upp! Den låg där som en slapp liten pinne mot golvet.

Vid ett tillfälle lyfte hon till slut upp baktassen. Jag hade bara en enda godis kvar i handen, som hon givetvis fick, men tänk om jag kunnat ge henne en jackpot i det ögonblicket! Nejdå, det var tillbaka till ruta ett igen. Hon hade inte riktigt förstått att det var någonting extraordinärt hon gjorde just där. Lyckligtvis bjöd hon baktassen en gång till efter en stund och då var jag mer utrustad. En rejäl belöningsprocedur fick hon, bjöd beteendet direkt igen och sedan var det lätt som en plätt att med omvänt lockande få henne helt stilla i positionen.

Issens sommarklåda

Vi har ju nu, två somrar i rad, slitit rätt hårt med att Issen får så våldsam klåda. Första sommaren trodde vi det hade med en bakterieinfektion att göra, men det visade sig till slut inte vara så. Den här sommaren har jag grubblat över diverse slags problem som kan ligga bakom. Men nu börjar här utkristallisera sig ett par alternativ.

För det första misstänker jag att det kan ha med fästingmedel att göra. Klådan är som värst på baken och manken där jag brukar droppa medlet. Nästa sommar blir det inga fästingmedel, utan på sin höjd brickor som man hänger i halsbandet. Det blir intressant att se.

Men nu har här dykt upp en helt annan teori. Efter lydnadshelgen fick Issen plötsligt ovanligt mycket klåda igen! Det finns ett par alternativ. Antingen går han upp i en stress som gör att han får klåda, när vi tränar lydnad. Eller så tål han inte godiset. Jag tror mest på det sistnämnda. I det här fallet fick han blodpudding, rätt så mycket, och det innehåller ju egentligen bara diverse skit!

Vi har legat väldigt lågt med lydnadsträningen nu under hösten och problemen med klåda har varit i stort sett borta. Men så kom det tillbaka relativt omgående efter träning igen. Kan det hänga ihop? En till sak som jag har tänkt på angående Issen och lydnadsträningen, är att han numera är i superfin form. I somras var Issen riktigt rund - ja det var nästan pinsamt för han var lite väl tjock. Slurp har det sagt och nu är han jättefin! Jag har ju även bytt foder under hösten, kanske det kan ha någonting med saken att göra? Experimentet fortsätter. Från och med nu, blir det bara rena köttprodukter när vi tränar iallafall. Eller är det proteinet som ger allergi? Det återstår att se...

Tänkvärt

Då var det dags att avrunda för den här gången. Det var väl på tiden. Tre lärorika veckor har det varit, det här. Nu återgår saker till det normala igen, med fem draghundar att välja mellan. Min lydnadstarm har definitivt kommit igång igen och kanske det kan vara så bra att jag har fått mig ett par träningskamrater att dela erfarenheter med. Det är annars någonting jag saknar faktiskt.

Tre tänkvärda citat som har etsat sig fast under de här veckorna. Dels är det Ingemar Stenmark som av en journalist fick höra att han hade haft tur som vunnit så mycket på senaste. Han svarade; "ja, är det inte konstigt att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag...". En bra och omfattande grundträning ger inte utrymme för annat är goda resultat!

Det andra citatet lyder ungefär såhär; "Det är motivationen som får dig att börja med någonting, men det är vanan som får dig att fortsätta med det". Också väldigt tänkvärt och det satte sig direkt i min hjärna. Jag tjatar så mycket om motivation att träna. Men i slutänden, kan det vara så enkelt att det är vanan som avgör huruvida träningen blir av eller ej? Någonstans läste jag att det tar tre veckor att skapa en vana. Det har motiverat mig att vara noggrann med mina knärehabiliteringsövningar och visst har det blivit en rutin av det!

Det sista citatet står i en jättehärlig bok av Mia Törnblom, som jag fick av min kära vän Elina. "Bara genom träning kan vi utveckla en färdighet eller förmåga som vi vill äga". Det citatet är också väldigt fint. För det första därför att det visar att ingenting är omöjligt. Om vi vill äga en förmåga så kan vi skapa den! Och för det andra därför att den säger någonting som är en viktig kärna i mina tankar kring hundträning. Nämligen att med rätt träning kan man nå precis hur långt som helst!

Nu ska jag återgå till funderingarna och en och annan shejpingövning. Tack för idag!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!