söndag 26 juli 2009

Förstärka förstärkare

De senaste träningspassen har känts tunga vad gäller framförbytena. Jag har inte varit säker i hur jag ska göra min handling och Iss har varit svårstyrd och het. Vi tog ett par pass helt på egen hand och gjorde väldigt grundläggande torrhandling från olika vinklar och vidare i olika riktningar. Handlingen började sätta sig lite bättre i min kropp och Iss började nappa på mina styrsignaler.

Jag har tidigare i veckan fått bakläxa vad gäller min glädje och attityd på banan. Helt riktigt så blir jag lätt modfälld och tappar stinget. Min handling blir passiv och lam, jag hänger inte riktigt med och följden blir att Iss sticker eller tappar sugen. Igår tränade vi så med Emmeli igen och träningen gick jättebra. Hon anmärkte att jag jobbar avsevärt mycket bättre när det går bra för oss. Det var då som jag började tänka på förstärkande saker.

Att belöna hunden när den gör rätt, fungerar som förstärkare för beteendet och uppmuntrar hunden att göra om det rätta igen. Men det finns även saker som vi omedvetet förstärker i vardagen. Förra stora träningen insåg jag till exempel att jag förstärkte Iss dåliga beteende under uppvärmningen. Hans älsklingsleksak låter när man skakar på den och det är något jag använder för att få upp honom i varv. När vi värmde upp var han lös och inte långt därifrån fanns det två olika hundar som jag var nervös att han skulle gå fram till. När han blev disträ och tittade på dem, skakade jag på leksaken för att få hans uppmärksamhet. När han tittade på mig fick han leka med leksaken.

Jag tror detta är ett typexempel på hur hundägare generellt jobbar med lockande och beteenden. Men vad är det jag egentligen förstärker för Issen? Jo, leksaken får precis samma funktion som en klicker. Varje gång han tittar på de andra hundarna låter den och han får sin belöning; att leka med mig. När jag har gjort på detta sätt under tio minuter och sedan går in på banan för att köra ett lopp, så är det inte alls speciellt konstigt att han är disträ och svår att få kontakt med. Det rätta hade varit att ha honom kopplad och belöna hans kontaktsökande istället.

Ett annat exempel är när han legat och vilat ett tag. När jag kommer fram och ska hämta honom vill jag att han ska sätta sig upp innan han får lov att följa med mig. Jag säger "sitt" och ofta ligger han kvar med viftande svans. När han inte reser sig efter några "sitt" kommandon så tar jag en godis och lockar honom att sätta sig upp. Det jag i praktiken gör är att jag förstärker hans felaktiga beteende. Jag fortsätter ge honom uppmärksamheten fast han stannar kvar i liggande ställning och till slut får han godis som belöning. Jag tvivlar på att han sedan själv lägger märke till att han sätter sig upp och att det var det jag var ute efter - han följde ju bara efter godisen.

På detta sätt har jag börjat analysera mitt sätt att hantera olika saker i min hundträning. Men igår tog sig analyserandet plötsligt en oväntad vändning. "Du jobbar så mycket bättre när det går bra för er" sa Emmeli och poletten föll ner för mig. Jag måste inte bara tänka på vad jag förstärker för Issen i vår träning. Men även vad som förstärker MIG i vår träning. När det går bra tycker jag att det är jätteroligt, att Issen är en fantastisk hund, en gåva att träna. Jag litar på att vi kan klara olika svårigheter på banan och tvekar inte om att vi en dag även kan konkurrera i de högre klasserna.

Men när det går dåligt? Några få motgångar gör att jag tappar inspirationen, tappar tron på mig själv, upplever Issen som svår, het, ofokuserad. Jag känner att jag ska lägga ner agilityn, att det inte är något för oss. Att tävlande ligger väldigt långt borta, om vi någonsin kommer att komma oss ut på banorna. Men det är ju inte sant!!!!! Iss ÄR en fantastiskt duktig hund, han (och jag) har bara inte lärt oss allt ännu! Men det är inte lätt att tänka på det sättet när det går dåligt. Jag har verkligen svårt att hantera motgångar.

Så, hur löser jag detta problem? Om jag hade varit en hund som jag skulle träna, skulle jag se till att inte höja kraven på mig för snabbt. Ta det successivt, så jag får lyckas många gånger för att hålla modet uppe. Jag skulle hitta saker som förstärker min positiva attityd. En av de sakerna, har jag kommit fram till, är kontakt och gemensam glädje. Nu ska jag fundera över vad mer som kan hjälpa till att hålla min glädje och motivation uppe även när vi har motgångar.

Några förslag?

3 kommentarer:

  1. Jag blir helt matt när jag lyssnar och läser din och Emmelies blogg.
    Ni är otroligt ambitiösa, har underbara hundar och är duktiga handlers. Men det känns som om ni tappat fokus, det känns som om allt måste vara så himla perfekt hela tiden, var är glädjen. Att bara ha skoj, det tror jag är jätteviktigt.
    Det är ju inga maskiner vi har, de är levande varelser, jag tror vi kan träna ihjäl oss ibland kommer det att bli fel i alla fall.
    Fortsätt träna som ni gör men glöm inte bort glädjen, ha kul kul kul kul kul - ni är bra som ni är utan att vara perfekta!!!
    Kramar Tessan och Gimli

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Du har helt rätt och det är verkligen en konst att träna så intensivt och samtidigt behålla glädjen och glöden. Jag var på freestyletävling igår och när jag såg vissa ekipage kände jag så himla starkt just det, att det absolut viktigaste är glädjen! För mig är det svårt att vilja så mycket, ha en så duktig hund och acceptera att det ändå bara blir kalabalik ibland.... Har du något bra tips?

    SvaraRadera
  3. Det var nyttigt att läsa om glädjen och glöden!!!
    Hur kul är det när man som hundförare själv har prestationsångest?
    Känner det nu när årets mål med Ronja är gjort, vilken lättnad och helt plötsligt kom glädjen i träningen igen, och se ... Plötsligt funkar det igen :-)
    Har ingen aning om hur man ska kunna tävla utan att ha prestationsångest, men kommer jag på något så .....

    SvaraRadera