Relationer och ledarskap...

Idag träffade jag världens gulligaste två månader gamla valp! Vi spenderade lite tid tillsammans och jag fick anledning att fundera över hur jag själv vill bygga relationen med min egen framtida valp. Jag har ju aldrig haft en hund från den var valp så jag är relativt grön. Däremot har relationerna med Baby och Iss lärt mig både ett och annat om ledarskap och flockliv.

Det finns många olika inriktningar och teorier på hur hundar ska fostras. Jag tycker om att likna relationen hund-människa med relationen människor emellan. För att hunden ska lyssna på mig och vilja lära av mig är det viktigt att jag är en bra ledare. Men vad är en bra ledare? Om jag frågar mig själv är svaret enkelt: En ledare är en person som är konsekvent, trygg i sig själv, är vänlig men bestämd och vet vad den vill. En person som lyssnar på och respekterar mina signaler och kan stötta mig när jag behöver det.

Jag har gjort många misstag med både Baby och Iss. Hur skulle jag annars lärt mig? Så kommer det förmodligen vara i all framtid, att vi gör nya misstag som vi lär oss av. Med Baby hade jag inget ledarskap, det var jag som följde och behövde henne. Hennes önskan var min lag. När jag träffade David fick jag en insikt. Han var på ett helt annorlunda sätt mot Baby. Ställde krav, satte gränser. Jag såg hur Baby började ty sig till honom. Det var en viktig tankeställare. Baby ville ha en ledare, inte en lekkamrat.


Iss var en så osäker hund när jag fick honom. Han gjorde saker som jag inte kunde förstå, saker som jag inte kunde förutse. När Iss var osäker på människor försökte jag övertala honom att gå fram ändå. När han gjorde utfall mot hundar lade jag ner honom på marken och skällde ut honom efter noter. Jag grundade vår relation med att ge honom en misstro mot mig själv. Det Iss behövde var en trygg ledare som visade att hon kunde skydda honom när han var rädd. En trygg ledare vet att man inte kan tvinga bort rädslan och blir inte aggressiv när man får panik. En trygg ledare försätter inte sin flockmedlem i situationer den inte kan klara.

Jag fick komplimangen att jag lyckas så bra med mina hundar och det känns jätteroligt! Davids bror frågade om jag ville hjälpa till med hans hundträning och sedan dess har jag funderat över min egen hundträning och vad jag värdesätter i min relation till mina hundar. När jag träffade den lilla valpen stod det klart för mig två saker:
- för mig är hundträning en del av vardagen
- gemensamma aktiviteter bygger och styrker relationen mellan hund och människa

I det vardagliga livet har vi fasta rutiner, det är som ett hemligt avtal som gäller oss emellan. Till exempel vet hundarna exakt vad som gäller när vi stiger upp, vid matning, när jag går till jobbet, när jag kommer hem och när vi går och lägger oss. Vi är alla förbundna att följa de här rutinerna och jag förutsätter att hundarna gör det. Till exempel vill inte alltid Baby komma in i sovrummet när vi ska gå och lägga oss. Jag skäller inte på henne då, men säger åt henne med min speciella bestämda röst att hon ska göra precis som vi brukar och att de vanliga rutinerna gäller.


När vi tränar är det en annan situation. Om vardagslivet etablerar en grundläggande trygghet i relationen och flocken, är träningen som en daglig lek där man utvecklas som individer och förstärker banden ytterligare. Det kan vara allt ifrån att lära sig förstå varandras signaler på agilitybanan till att lära sig hämta ett föremål till att dra framåt fast det låter konstig bakom en. Därför är det roligt att hålla på med olika aktiviteter, för de kompletterar varandra och gör relationen och utveckligen mångsidig!

Jag tror att allt går att träna och därmed även att alla begränsningar beror på brister i träningen. Agilityhundar som inte kan ge 100% för att det regnar, lydnadshundar som inte kan platsligg för att det är för mycket ljud omkring och draghundar som inte kan springa samma varv två gånger är några exempel. Min lydnadstränare Maggan sa det så klokt: "Du ska alltid träna svårare än du tävlar." För mig innebär det att jag ständigt testar om vår träning håller för alla möjliga svårigheter. Kan vi göra det lika bra i regn? Med publik? Från höger? Från vänster? Om jag står långt bort? Om jag står bortvänd?

Men det är en helt annan historia...