Tävling och tankar...

Igår fick jag mig en tankeställare vad gäller tävling… Eller snarare en insikt… Jag tycker det är en svår balansgång på somrarna, att tävla och samtidigt jobba vidare med träningen. Jag blir så eggad av tävlingsinstinkt och av att alla pratar om tävlingar hela tiden! Vill iväg, ut och tävla, anmäla till massor av tävlingar och bara köra. Det är inrotat i mig sedan tiden med Baby och jag tror nästan det blir som ett drev – man vill ju inte missa någonting! Under vintrarna när jag har fått distans till tävlandet har jag känt att det inte är ett bra sätt att hålla på. Istället för att ta vara på den tid jag har tillsammans med hundarna, blir det enbart en jakt på sekundrar och pinnar…

Nu när jag står med en fot kvar i vinterpausen och en fot i agilityvärlden, önskar och hoppas jag att jag klarar av att tänka annorlunda den här gången. Emmeli sa det så bra häromdagen; ”Jag vill vara en av de förare som går in på banan med ett stort leende, kör järnet och sedan avslutar med ett leende – oavsett hur loppet gick!” Det blir så lätt att man blir fokuserad på resultat och – det är hemskt men sant – glömmer vad det egentligen handlar om; ett fantastiskt samspel, en rolig lek tillsammans med någon som man tycker otroligt mycket om!

Iss är en så lydig hund att jag lätt förväntar mig för mycket av honom. De senaste månaderna har varit väldigt intressanta och ställt mig inför många funderingar. Ett exempel: Plötsligt när vi kör en övning så springer Iss iväg och ställer sig och kissar mot en buske. Vad ska jag göra? Tidigare har jag skällt på honom när han släppt fokus och plötsligt gjort annat. Jag vill inte att han ska tro att han kan träna när han känner för det och sedan bara springa iväg när något annat lockar. Men så fick jag mig en funderare. Jag tränar ofta hårt och intensivt och han är en hund som klarar det. Men även Iss behöver pauser ibland. Jag har inte varit lyhörd för detta, i min iver att träna honom att bli duktig. På senaste har jag accepterat hans bortfall och sett vad som har hänt. Han har luktat, kissat eller sprungit lite och sedan kommit tillbaka till mig – laddad för mer träning! Wow! Och igår hände det för första gången: Jag märkte hans pausbehov redan innan han sprang iväg och kunde avbryta direkt för att ge honom en liggpaus!!

Jag är så tacksam för att jag har en hund som så gärna vill göra rätt! Iss försöker och försöker in i det sista för att allt ska bli så som jag vill ha det. En husky som honom växer definitivt inte på träd. Han är otroligt lätt att träna, det går knappt att jämföra med huskies generellt. Jag inser mer och mer att han alltid ger 110 procent, att han alltid försöker göra rätt och göra det bra. Han har haft ett brokigt förflutet som har gjort honom till en trasig hund och ändå, trots det, kämpar han dagligen framåt mot ett normalt liv. Han är en fantastisk hund och jag är så glad att jag har gett honom en chans till.(Det var nära att Iss fick lämna oss för de eviga jaktmarkerna förra året, då han var svår och oberäknelig gentemot andra hundar. Det är tack vare husse som han finns kvar idag och jag kan inte vara mer tacksam för att det blev så.)

Emmeli och Molle debuterade igårkväll! Molle är en fantastisk hund och Emmeli är en ruskigt duktig handler. Med ruskigt duktig handler menar jag att hon alltid är konsekvent, noggrann och har grundtränat sin hund länge och väl. Hon fokuserar på det positiva och är mån om relationen mellan henne och Molle. De tog en välförtjänt seger i hoppklassen. Grattis!!!

Att träna tillsammans med duktiga agilityhundar är inte alltid lätt. Jag är en sådan tävlingsmänniska och tappar lätt sugen när det går snabbare framåt för andra än det gör för mig. Agility gör ingen skillnad på raser och det fick vi smaka på under de åren jag tävlade med Baby. Vi gjorde inte mindre än åtta felfria lopp i hopp klass 2 utan att lyckas få den sista pinnen. De flesta gångerna var vi en hårsmån från pinnplats och det var otroligt förargerligt. När det gäller Iss så tror jag verkligen på honom. Jag vet att han kan konkurrera och ta placeringar i alla klasser. Men jag måste komma ihåg två saker:
- Iss är en siberian husky och har inte en medfödd talang för agility.
- Iss är en omplacering med ett förflutet som gör att vi även ständigt kämpar med den sociala biten.

Det jag vill säga med detta är att Iss behöver tid på sig. Förmodligen mycket mer tid än de flesta bordercollies, kelpies, belgiska vallare och andra. Jag ska sluta tänka på att alla de andra hinner iväg långt före oss i utvecklingen. Istället ska jag fokusera på att när vi väl börjar tävla på allvar ska vi vara ett så säkert team och ha ett så fint samarbete att det går ett sus genom publiken :) Nu kom jag att tänka på Eva och Ronja som tävlar klass 2 lydnad. När hon gör momenten så busvisslar och applåderar publiken av förtjusning över att en husky kan vara så jävla duktig!! Vi ska också stå på prispallen en dag, och den dagen ska vara ett resultat av grundlig träning och en riktigt bra relation mellan hund och människa!