Jag har bytt adress på bloggen nu så den passar bättre till nya hemsidan som är på gång :) Du hittar den på yabastasiberianhusky.blogspot.com Uppdatera gärna länkar och spara nya adressen! Du får gärna använda bannern här ovanför.
fredag 25 mars 2011
söndag 20 mars 2011
Vecka 8, 9, 10 och 11; Genetik och flockliv, silikon och frustration
Jag försöker samla fokus och tänka tillbaka på de fyra senaste veckorna. Det har hänt jättemycket och finns många tankar att bena ut. Samtidigt känns skallen helt tom. På ett oplanerat sätt har det kommit sig att jag har tillbringat ett par helger hemma, helt ledig. I vanliga fall är det riktigt skönt, jag njuter av att kunna tillbringa tiden med hundarna och få lite smått pyssel hemma gjort. Men inte nu...
Det handlar på något sätt om koncentrationsförmåga. Jag har haft så sjukt svårt att fokusera helt enkelt. Svårt att fokusera, svårt att existera i nuet och svårt att njuta av livet. Det har varit lätt att gå igenom processen med Divas blindhet på ett rationellt sätt. Nu börjar jag undra om jag hunnit med, känslomässigt. För visst är det en slags sorg, att dagarna känns grå även om solen skiner?
Det handlar om andra saker också. Vårt liv har förändrats ganska snabbt på ganska kort tid. Två nya hundar, dragträningen har lyfts till en helt ny nivå, tävlingsmöjligheter. Samtidigt är det ett annat ansvar, tillvaron blir mer rutinmässig och allt ska hinnas med oavsett korta eller långa arbetsdagar. Hundlivet har blivit hårdare, helt enkelt. Att gå och lägga sig efter en lång arbetsdag innefattar numera även att vänta på att hundmaten ska svälla, plocka skit, byta vatten, ut med hundar i trädgården, in med dem igen och ut med nästa omgång, in i hundgården, matning och sista kvällsrastningen. Kvällskel i soffan blir många kvällar istället utbytt mot en kort klappstund i hundgården.
Det formar sig en tanke i huvudet som jag har lite svårt att få grepp om. Den kommer från ett frö som sattes när jag var på en uppfödarutbildning, och oroa dig inte, det kommer sjukt mycket mer om den lite längre ner i inlägget. Jo. Jag har slädhundar. Mina hundar uppskattar jättemycket när de får lite privat tid och träning med mig. Men i hur stor grad är de beroende av den för att vara lyckliga? Jag tror inte det är på samma sätt som med till exempel en sällskapshund eller vallhund.
Nu ska jag våga tänka en tanke öppet, som jag inte har någon aning om hur den kommer att spinna vidare. Kan det vara så med mina hundar att de är superlyckliga bara de får umgås med varandra och får en berikad tillvaro? Att agility, lydnad och annat som jag sysslar med inte är livsnödvändig för dem, utan snarare är ett nöje för min del? Det finns en anledning att jag funderar på detta och anledningen är avgörande för hur vår framtida flock kommer att se ut.
Mina hundar börjar bli gamla. Jag känner, i allt detta känslomässiga kaos, att jag är i en brytningspunkt. De senaste åren har jag gått igenom samma process om och om igen. Varje vinter drömmer jag om en större flock och varje sommar är jag glad att jag inte har så många hundar för då hinner jag träna dem ordentligt i annat än drag. Men det här året har någonting hänt. Mina känslor har förändrats.
Kanske det beror på att jag har fått fler hundar nu. Jag har fått smaka på dragträning i större mått, med hundar som älskar att jobba. Jag har fått anpassa mitt liv efter att plötsligt älska fem hundar istället för tre. Och det har ju faktiskt fungerat rätt så bra! Samtidigt, och nu ska sanningen upp på bordet, så känner jag mig ibland otillräcklig. En del dagar går jag och lägger mig med känslan att inte ha gett mina hundar det jag tycker de förtjänar. Det är därför jag nu ställer mig frågan. Kan mina hundar vara lyckliga även om jag inte tränar annat än drag med dem?
Jag är förmodligen väldigt otydlig och kaosig just nu. Hela mitt resonemang grundar sig i en insikt. Om jag vill fortsätta träna och tävla med ett spann, måste jag skaffa fler hundar inom kort. Det är därför jag står och väger till höger och vänster. Jag måste ta ett beslut om vad det är jag vill, för en ganska lång tid framöver.
Om jag skaffar fler hundar, måste jag släppa mina gamla ideal bakom mig. En av dessa är att jag också vill träna någonting annat än drag, på ett seriöst plan, med alla mina hundar. Det har jag delvis redan släppt och kanske det är därför som dessa nya dörrar öppnat sig för mig. Ett annat ideal är att var och en av mina hundar ska få en stunds aktivering varje dag. En promenad, shaping eller annan träning. Detta är viktigare för mig än den förstnämnda seriösa träningen. Jag vill att var och en av mina hundar ska få göra någonting speciellt varje dag. Och det är därför jag frågar mig hur stort värde som finns i flockliv och berikning. Kan det bli så att jag känner att mina hundar har fått sin dagliga värdefulla stund enbart genom berikning och flockliv? I så fall är problemet löst.
Det finns många fler faktorer som spelar in och väger åt det ena hållet eller det andra. Så det är lika bra jag börjar grubbla över dem direkt.
En hund är en hund...
Jag har hört det sägas många gånger, att en hund är en hund, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av vad det innebär. Innebörden har för mig dels varit typ att man inte klär ut en hund för skojs skull. Dels har det legat någon slags underton i det, ungefär som "en hund kommer aldrig bli lika värdefull som en människa". Men nu har jag börjat inse på allvar vad det betyder.
Hundarna är en annan art än oss människor. Därmed givetvis inte sagt att de är mindre värda. De har haft sina uppgifter i livet och ekosystemet precis som vi. Det som har varit unikt för hundarna, jämfört med de allra flesta andra arter här på vår jord, är att de har valt att leva tillsammans med människan. Inte för att de är människor, inte för att de vill vara människor, utan för att de haft den möjligheten, de egenskaperna som krävs och att vi har valt att ta emot dem.
Men de är fortfarande hundar. De har sina behov, precis som vi har våra. Det är sådant som jag pratar om när jag skriver berikning. De har behov som de behöver få utlopp för, de behöver få göra sånt som hundar gör bäst - och mest! Det kan vara att jaga, gräva, lösa problem, leka, äta, tvätta sig, röra på sig och bilda familj. Vidare, beroende på ras; kela, valla, dra, vakta, springa och mycket mer.
Får våra hundar det, i sitt vardagliga liv med oss? Med raska rastningsrundor runt kvarteret, mat serverad i en skål samt lite kel i soffan. Vad har vi för ansvar, vi som har bundit en individ av denna art till vårt liv? Hundar har, trots att de valt att leva med oss, andra behov och intressen än vad vi har. Jag tror tyvärr inte att alla nyblivna hundägare förstår detta. Kanske det är därför sådana människor som Caesar Millan kan bli så stora. Av någon anledning blir hundägare överraskade av att få höra att deras hundar behöver rastning och aktivering.
Men det är inte bara just detta, att en hund måste få vara hund. Jag tror också att vi har en förmåga att göra livet svårt för oss genom att tolka våra hundar hela tiden. "Hon blir så lessen när hon inte får ligga i soffan", "Han har varit sur på mig hela dagen för att han inte fick den där korven i morse", "Han försöker klättra i rang nu - han morrade när jag skulle ta hans mat från honom".
Hundar är precis som vi människor i ett avseende. De gör vad som lönar sig. Den som säger att vi människor gör saker utan att få någonting tillbaka kan jag lova att ljuger. Det finns alltid någon vinning i det vi gör. Det blir bara mer abstrakt, eftersom vi ibland jagar sånna saker som ära, sympati, medkänsla, respekt och annat. Sådant som inte går att ta på.
Hundar gör det de gör av två anledningar. Antingen att det är deras naturliga sätt att bete sig. Eller att det lönar sig. En hund som visar sina ledsna ögon när hon inte får komma upp i soffan, gör det inte därför att hon blir ledsen. Hundar är klokare än så. Dels blir de inte ledsna för de är kloka nog att gilla läget som det är. Dels lär de sig blixtsnabbt att om de tittar med just de ledsna hundögonen, så får de plötsligt lov att ligga i mjuka soffan.
En hund går inte och är sur. Motgångar är en naturlig, och jag är övertygad om att det även är en nödvändig, del av deras liv. Först kanske de kämpar en stund för att övervinna motgången, men sedan rycker den på axlarna och går vidare. Återigen tycker jag det är fantastiskt klokt. Vi skulle kunna lära oss mycket av våra fyrbenta vänner.
Slutligen så ska vi vara medvetna om att vi är människor. Om inte vi väljer att sätta oss in i, och lära oss, våra hundars språk, så kommer vi att tolka språket antingen på ett människosätt eller på ett fördomsfullt sätt. En hund som morrar säger inget annat än "lämna mig ifred". När i hela friden skulle vi ge oss på, trycka ner, kuva en familjemedlem som ville vara ifred? Och när i hela friden skulle vi säga om den familjemedlemmen att den försöker klättra i rang?
Nej, hundarna har valt att leva med oss. Men jag undrar ibland om vi har förtjänat den trofastheten. De är experter på att läsa vårt kroppsspråk, att lära sig av oss och anpassa sig till vårt samhälle. Trots det envisas vi med att vända bort blicken från deras behov, deras önskemål och deras språk. Eller så envisas vi med att skuldbelägga oss själva när vi tror att våra hundar är sura, ledsna, besvikna och annat. Men nej, de är alldeles för kloka för det.
Tillbaka till framtiden
Sådär. Nu krokar jag upp den röda tråden igen. Jag frågar mig; vad är det mina hundar vill ha i sitt liv? Hos oss är det inte längre så att hundarna lever i en familj. Nej, det är snarare vi människor som lever i en flock.
Det finns några basic saker som jag är övertygad om att mina hundar vill ha. De vill ha trygghet i sin tillvaro. Kanske är detta en av de viktigaste anledningarna till att hundarna en gång i tiden valde att leva med människor. Det är mitt ansvar att se till att inte tvinga ihop de av mina hundar som inte är trygga med varandra. Inte heller tvinga dem umgås med andra hundar som de inte litar på. De skulle själva aldrig välja att leva så.
Mina hundar vill också ha mat. I olika omfattning och förmodligen även på olika sätt. Issen vill helst ha så mycket mat som möjligt, så snabbt som möjligt. Baby ville förut ha en utmaning för att äta ordentligt. Hon behövde få jobba till sig maten. Lite som en jakt, en utmaning, problemlösning.
De behöver få jaga. De har en utpräglad jaktlust. Jag är så glad att vi har en trädgård full av möss. Det är ingen tvivel om att det är tillfredsställande för våra små vänner. De kan vara ute och nosa, gräva och knapra på möss i timmar. Men även spår och drag tillfredsställer delar av jaktlusten. För många hundar är just spårandet det allra roligaste som finns.
De behöver varandra och de behöver mig. Det är i olika omfattning. Iss är extremt beroende av uppmärksamhet och kanske till och med även träning. Han är nog den enda av mina hundar som uppenbart mår dåligt om han inte får jobba med mig med regelbundna mellanrum. Kinoo är också mycket beroende av uppmärksamhet. Hon är mer sällskapshund än de andra.
Baby och Gunne är rätt så lika. De är okomplicerade på ett sådant sätt. De tycker om att pyssla på för sig själva, tränger sig aldrig på någon annan men är gärna nyfikna på vad som händer. Diva är en ensamvarg, kan leka ibland men tycker bäst om att hålla sig på sin egen kant.
Jag tror det är de grundläggande behoven som mina hundar har. Ja, förutom motion då. Bortsett från Issen, så skulle nog samtliga nöja sig hur bra som helst med ett liv i trädgården, med promenader då och då och ett spår ibland. Jag vill av någon anledning inte riktigt acceptera det ännu. Men all annan träning än draget, är nog i huvudsak mer för min skull än deras.
Nu är det inte så enkelt. Vi är ju två parter i hund-människa relationen. Det handlar ju också om vad jag själv har för behov. Jag vet inte om jag vågar fråga mig.... Varför har jag hund? Vad ska jag svara på det? Kanske det är för att jag alltid tyckt om djur. Den kärlek jag ger, får jag mångfaldigt tillbaka. Det är en okomplicerad relation, hundar är alltid ärliga och visar samtidigt alltid respekt för mig och mina behov. De får mig att skratta, att vara ute och njuta naturen, att känna mig älskad och oumbärlig. Jag får bry mig om, ta hand om, pyssla med dem. De låter mig uppleva en helt annan värld än den mänskliga, men har också gjort att jag fått många människovänner för livet.
Utan att tänka på det, har jag nog också svarat på frågan vad mina behov är i den här relationen. Jag behöver bekräftelse, jag behöver känna mig behövd och samtidigt känna att jag vårdar mina kära. Och det är det här som kanske egentligen i slutänden avgör hur många hundar jag kan ha. För mig är det jätteviktigt att känna att jag har haft en stund med var och en av mina hundar varje dag. Både för deras skull och för min egen. Det är där som den verkliga tidsbegränsningen ligger.
Ett steg vidare
Nu är det oundvikligt att komma in på detta med uppfödarutbildningen. För några helger sedan gick jag nämligen på Hundia och HUNDutbildningsgruppens utbildning under namnet "Naturlig uppfödning". Mitt intresse hade egentligen i grund och botten ingenting med uppfödning att göra, utan jag fick så kraftig mersmak efter föreläsningen om rang så jag kunde inte låta bli. Alltid är det någonting man lär sig!
Nu blev det inte så enkelt. Jag har uppenbarligen en tendens att ryckas med väldigt i dessa föreläsningar. Det beror nog främst på två saker. Dels att de till stor del bygger på ren forskning och dels att den forskningen säger saker som faller mig själv väldigt bra i smaken.
Mina förväntningar på kursen var alltså att jag hoppades lära mig mer om hundars beteende. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att den inte alls handlade värst mycket om beteenden i sig, inte om hundars kommunikation i alla fall. Den handlade dels om hur djur i allmänhet, och hundar i synnerhet, själva bevarar sin art. Dels om hur hundar i det vilda lever tillsammans i flock.
Jag ska försöka förklara utan att bli alldeles för långrandig. Det jag berättar nu är det som satt djupast spår i min skalle och som jag behöver grubbla lite kring för att själv förstå det. Journalisten i mig frågar sig alltid varifrån fakta kommer. Därför ska jag försöka härleda så mycket som möjligt så alla korten ligger tydligt på bordet.
Djur i naturen… Om vi tittar på de arter som finns i naturen, kan man säga att det väldigt sällan finns avvikelser. Om du ställer tio rävar jämte varandra, kommer de förmodligen i stort sett vara likadana, både i färg, kroppsform och lynne. Vad jag känner till, finns det inga utbredda ärftliga sjukdomar hos rävar. Det är inte vanligt med blinda rävar, rävar med höftfel, rävar med epilepsi eller annat. Vi människor har inte haft någonting med rävarnas fortplantning att göra. Vi varken röntgar, dna-testar eller sätter avelsspärrar. De förökar sig helt fritt och är ändå fria från sjukdomar. Hur kommer det sig?
Annat är det med våra hundar. De finns verkligen i precis alla storlekar, färger, former… Vi säger att vi har avlat fram de olika raserna, men föreläsaren David Selin menar att det inte riktigt är sant. Det handlar nämligen bland annat om människans förmåga att gilla det avvikande.
Om du har en kull med sex valpar, där fem är vita och en är svart, så kommer förmodligen de allra flesta valpköparna känna sig utvald av, och älska, den svarta valpen. Det finns en anledning att husky-ovana människor med största säkerhet utbrister ”ååååh den har ju BLÅ ögon!!” när du är ute och går med din goding. Det avvikande är attraktivt i våra ögon.
På så sätt har vi, nästan så länge som vi samlevt med hundar, fastnat för och valt ut de avvikande. Har vi hittat två avvikare som påminner om varandra och som vi tycker är gulliga, har vi avlat vidare på dem. En tredje liknande individ blandas in i nästa led och efter några generationer har vi en ras. Det kan vara avvikelser i färg, form eller personliga egenskaper. Nu, minst femton tusen år senare, har vi över tre hundra slags hundraser bara i Sverige. Raser som är helt olika varandra på många sätt. Så olika att en raskunnig människa kan säga direkt vilken ras en individ hör till.
Men varför har naturen inte gjort så? Varför finns det inte tre hundra typer av rävar? Nej, för att så länge läget är stabilt och livet är sig likt, ser naturen till att de medelmåttiga rävarna är dem som förökar sig och lever vidare. Först vid naturkatastrofer eller andra slags kriser, kan det hända att en avvikare är den som överlever och bygger stammen vidare. Allt som oftast slutar det dock med att stammen dör ut ändå som en följd av inavel, då det är för få individer som överlever. (1)
Jag skriver att ”naturen ser till”. Det är så himla abstrakt men vad betyder det egentligen? Jo, det finns en rad säkerhetssystem som finns för att förhindra spridning av sjukdomar och genetiska defekter (mutationer). Alla sätt jag nu känner till, baseras i grund och botten på att förhindra inavel.
Det är nämligen så att våra kära hundar har tusentals genpar i sina anlag. I många av dessa genpar, har den ena eller andra av generna anlag för diverse olika skumma saker. Men så länge det är anlag, gör de ingen skada på individen i sig.
Men om man nu parar en hund med anlag för något djävulskap, med en hund som av någon anledning bär på samma anlag för något djävulskap, ja då kan plötsligt två gener med samma djävulska anlag slås ihop. Hokus pokus simsalabim. Vi har fått ett problem! Kennelklubben avråder av denna anledning från helsyskonparningar och mor-son eller far-dotterparningar. (2) I programmet "LatHunden", varnar genetikern Per-Erik Sundström för att avel ända ner till kusinnivå är skadligt för en hundstam.
Jag försöker tänka mig hur detta skulle se ut om jag omsätter det i praktiken. Jag har fått en hund med en (förmodligen) genetisk sjukdom och jag vill gärna slippa det igen. Vad ska jag undvika? Och vad får det för konsekvenser? Jag har kollat stamtavlor från diverse olika linjer, med tanken att avstå från hundar med många kusin/halvsyskonparningar i sig. Det är inte lätt, kan jag säga… Och jag vet heller inte om det är RÄTT. De gamla linjerna som jag gillar bäst, är gamla och bibehållna just genom linjeavel. Vad det får för konsekvenser i längden, och om/hur man kan undvika problem i framtiden, anar jag inte.
Nu tror jag inte att det är så himla enkelt. Naturen gör lite som den vill. Men jag tycker det är synd att vi, i vårt sätt att avla, går emot naturens egna förmåga att hålla sig frisk.
Apropå frisk måste jag nu plötsligt dra ett sidospår. Det handlar om sjukdomar. Det blir vanligare och vanligare att uppfödare ögonlyser och höftledsröntgar sina hundar. Jag har tyckt det har varit klokt, så man vet att man inte avlar vidare på individer med anlag för sjukdomar. Men nu har jag börjat fundera… Hur många sjukdomar finns inte i våra hundars anlag? I stort sett alla våra hundraser är olika för att vi har linjeavlat på individer som liknar varandra. Det skulle vara mycket konstigt om där inte fanns diverse sjukdomar i våra hundars anlag.
Vad händer då om vi tar bort hundar ur avel, för att de har anlag för sjukdom? Jo, antalet hundar som kan avlas på minskar. Beroende på rasens storlek och hur mycket inavlad den redan är, kommer risken för inavel att öka när man tar bort hundar ur avel. Konsekvensen blir att andelen sjukdomar istället ÖKAR i rasen. Såhär skriver den finske professorn S. Paatsama: "Jag önskar att man i sin iver att bekämpa något eller några enstaka fel och sjukdomar inte minskar genpoolen – genom att utesluta för rasen i övrigt värdefulla individer från avel." (3)
Nu kanske det låter som att jag tycker man ska avla på vilka sjukdomar som helst. Men man ska inte avla på sjukdomar. Det är jätteviktigt att göra skillnad på en sjuk hund och en hund med en sjukdom i generna. En sjuk hund ska givetvis inte gå till avel! Den har ju dubbla sjukdomsgener! Men om vi ska börja plocka bort hundar ur avel för att de har anlag för sjukdom tror jag vi skjuter oss själva i ryggen. Däremot ska vi givetvis göra vad vi kan för att anlagen inte ska dubblas. Och inte heller för det, behöver vi testa våra hundar…
Säkerhetssystemen
Ja, nu ska vi tillbaka till säkerhetssystemen. Naturen har nämligen en rad säkerhetsåtgärder för att djuren inte ska råka inavla sig och sprida sjukdomar inom arten. Jag ska försöka sammanfatta de jag har lärt mig om, lite kort.
För det första så känner djuren, eller snarare honorna, på doften om de är för nära släkt med en hane. Många har nog varit med om att åka med den höglöpande tiken till den utvalda hanen, men att tiken nobbar honom totalt och vill ha en annan. Det handlar om dessa dofter. (4) När vi planerar avel och får fram en inavelsprocent på en parning, måste vi tänka på att det är en rent statistisk uträkning. Den säger ingenting om hur det i verkligheten blir. Varje hund har olika gener från sin mor och far och även i en enda kull valpar kan individerna skilja sig mycket från varandra. Det är positivt! Det ger mångfald i rasen och minskar sannolikheten för att sjukdomar ökar. Det betyder också att syskonen, i verkligheten, kan ha olika grad av inavel sinsemellan. Nästa generation händer samma sak och nästa samma igen. På så sätt kan vi, när vi tittar på en andel procents inavel, ändå inte veta hur stor inavelsgraden är just på vår individ, på dens mor och far och så vidare. Men det vet hundarna. Eller tikarna, närmare bestämt.
Våra tikar känner på doften om en hane ligger för nära henne, genetiskt. Hon kommer avvisa honom. Men så finns här några förbehåll. Ju längre tiken kommer i sitt löp, desto mindre kräsen blir hon nämligen. Jag tror inte hon i första hand tänker på att få sina gener spridda, och jag vet inte om naturen driver henne till detta. Kanske hon bara blir desperat. Hursomhelst, när löpet gått så långt att det nästan är försent, ja då kommer hon att ta vilken hane som helst. Om det så är hennes egen bror eller far.
När väl äggen är befruktade och valparna börjar växa, finns här ännu ett säkerhetssystem. Om valparna, trots allt, är för olika tiken så kommer hennes immunförsvar att uppleva dem som ett främmande hot och stöta bort dem. Motsatt sak kan också hända. Om valparna är alltför lika tiken, genetiskt, kommer hennes kropp att efter 63 dagar inte uppleva valparna som ett hot. Immunförsvaret kommer inte att kämpa lika hårt för att bli av med dem och förlossningen kan bli svår. (6)
Nu har jag ingen alls egen erfarenhet av uppfödning. Jag har dessutom förstått att det här med avel kan vara ett väldigt känsligt ämne. Men jag vet också att jag har väldigt kloka människor runtomkring mig. Det skulle vara jätteintressant att höra av er som föder upp, vad ni har för erfarenheter. Går det till exempel att sätta samband med sena parningar (där tiken först sagt nej men sedan accepterar hanen) och problematiska födslar? Mellan gamla hanar och färre antal/mer sjuka valpar? Jag tror vi alla kan lära oss himla intressanta saker av detta!
Flocken och valparna
Även om jag säkerligen skulle kunna fördjupa mig i hundra år till på detta spännande ämne, ska vi hastigt förflytta oss vidare till nästa steg av utbildningen. Det handlade nämligen inte bara om hur naturen rent genetiskt fungerar för att undvika problem. Den handlade även om hundars naturliga sätt att leva tillsammans.
Jag tycker nu att ordet naturlig är ett himla krånglig begrepp i grund och botten. Det är lite som med ledarskap. Alla använder ordet, men det kan i slutänden betyda allt mellan himmel och jord. När David fortsatte föreläsningen om det naturliga sättet för hundar att leva tillsammans, var det med grund i hur vilda hundar lever idag. David har själv uppfödning av bland annat rasen Caanan dog. Han och hans fru har valt att låta hundarna leva i en så naturlig flockstruktur som möjligt. Det tyckte jag var väldigt intressant!
Men det är inte bara det. Det är så som jag vill att mina nya flockmedlemmar ska växa upp! Jag har alltid velat att mina hundar ska vara lyckliga och jag har kämpat på allskaffens sätt för att ge dem ett bra liv. Vissa saker har varit mer effektiva och andra mindre. Att hitta en massa information om berikning i Hundsteg-Sannas blogg var ett roligt och givande genombrott, även om den berikningen i första hand baserades på mat. Men det stora genombrottet har nog ändå varit Diva.
Alltså att stå där och plötsligt ha en blind hund, det har nog förändrat mitt liv för alltid. Det var så många saker som plötsligt stod helt klart för mig. Mina egna intressen och behov hamnade helt i bakgrunden och jag frågade mig vad Diva egentligen ville. Det ögonblicket gjorde allt. Det var då som jag insåg till fullo vad det är för varelser som jag lever med, hur enkla önskemål de har i livet och hur mycket jag kan göra för dem. Det var då som jag förstod att jag bara är en del av deras dagliga behov och att jag själv förmodligen har mycket mindre värde för dem i slutänden, än vad andra mer grundläggande saker har.
Det kanske låter helknäppt att jag blev glad av den tanken, men såklart är det en lättnad för mig att veta att en hög med vedkubbar i hundgården kan vara mer värdefull för mina hundar än en timmes lydnadsträning. Min känsla av otillräcklighet har visat sig vara fullständigt onödig, jag kan släppa de kraven och istället träna för att ha roligt, när jag har tid och hundarna är sugna.
En sluten cirkel
Men nu var det ju valpar vi pratade om. När David Selin förklarade hur de håller sina hundar i familjer, där en hane hjälper tiken under dräktigheten och valptiden, hur de först är väldigt sparsamma med att störa valparna och sedan jobbar med berikning för att låta valparna utveckla sin balans, kroppskontroll, sitt luktsinne och tålighet. Ja, då kände jag bara en sak. Jag vill detta. Jag vill ha sådana valpar. Och jag vill föda upp dem själv, hemma, på det här sättet. Jag vill bli uppfödare.
Jag vet inte hur det gick till, att det kunde vara en så omvändande upplevelse att gå denna kursen. Som jag har sagt tidigare, har jag märkt att saker och ting hängt ihop, att allt hänt på rätt plats i mitt liv. Den här utbildningen gick jag samma helg som Diva fick åka till Strömsholm med sitt nyblinda öga. Jag har alltid tidigare känt motvilja inför egen uppfödning då det kan innebära stora risker och kontakt med döden. Jag har alltid varit väldigt rädd för döden, nämligen. Vad gör jag om en valp inte överlever, om det blir komplikationer, om någon blir sjuk, om tiken kastar fostren? Jag har inte velat uppleva det och den motviljan har varit tillräckligt stor för att inte ta riskerna.
Men Diva har lärt mig så mycket... Hon har visat mig att även en hårsmån från döden, klarade jag att behålla mitt lugn och prioritera någon annan före mig själv. Den upplevelsen, de tankarna jag hade och insikten om hur klar jag var i huvudet trots den oerhört hårda pressen och traumat jag upplevde, ja det lärde mig någonting om mig själv. Dessutom botade det fullständigt min rädsla för döden.
Mitt i uppfödarutbildningen hände allt detta. Jag kom hem från Strömsholm tidigt på söndag morgon, utan Diva och med vetskapen att jag kanske aldrig mer skulle få hem henne. Jag var trött och sliten, men ville ändå gå på utbildningen för att skingra tankarna och göra någonting annat än att oroligt vanka av och an hemma. Såhär i efterhand ser jag att jag var fullständigt färdiginställd för att ta emot de saker som jag sedan fick lära mig. Jag var nollad i skallen, orädd för döden och väldigt närvarande i mitt eget känsloliv.
Kanske det var därför som jag fick så starkt intryck och att allt plötsligt kändes så rätt med uppfödning. Det, i kombination med några fler insikter. Dels att jag plötsligt stod där utan tävlingsspann kommande två-tre tävlingssäsongerna. Ju längre jag väntar med att skaffa fler hundar, desto fler år kommer jag få vänta med att tävla. Dels att jag vill, och kan, ha fler hundar och gärna i par. Dels att det är en stor kostnad att införskaffa dessa om jag ska ha två åt gången. Ja, ett plus ett blev två. Kanske det blir en kull med valpar här nästa år då. Jag har två stycken oerhört fina tikar och såklart vore det ju korkat att inte använda dem. Så om du av en händelse känner dig väldigt förtjust i mina hundar, och tycker det verkar spännande med detta sätt att föda upp, så kanske det finns någon liten ullboll över till dig nästa vår.
Jag tror att även detta med familjelivet kan förändra hundarna på ett berikande sätt. Issen har uppenbart varit påverkad av tjejernas löp. Han har varit mer disträ, trött och ofokuserad än vanligt. Han har till och med stundom haft dålig aptit. Nu är han ju kastrerad så han har inte kunnat "göra någon nytta". Därmed inte sagt att han inte har påverkats, både fysiskt och psykiskt, av tjejernas löp.
Kinoo har flörtat stenhårt, till Issens stora förvirring. Ärkefienden är plötsligt väldigt inbjudande, vill leka och vara nära. Jag har haft dem separerade, åtminstone med galler, och det är nog Issen väldigt glad över. Kinoo har varit så sugen på honom, medan han själv försökt lugna henne.
Så var löpet över. Plötsligt började Issen passa på Kinoo. Jag har ingen aning om ifall detta faktiskt kan ha med familjelivet att göra. Issen, som vanligtvis springer upp och retar gallfeber på tjejerna i hundgården, har istället hållit sig i närheten på ett betydligt lugnare sätt. När jag hittade honom framför hundgården där han och Kinoo låg i princip tillsammans, slog det mig att han kanske mentalt håller på att bli pappa. Vem vet? Oavsett vilket, så är stämningen mellan Kinoo och Issen betydligt lugnare. Om än det alltid är på ett gallers avstånd.
Diva version 3.0
Om jag nu ska försöka slita mig från detta ämne, som det för övrigt har tagit mig nästan fyra veckor att skriva om, så måste jag ju givetvis berätta hur det går för Diva. Först och främst så har allt gått bra, vi har opererat bort ögat utan problem och hon har fått en fin blank silikonkula istället. Det har läkt klart och vi går nu på efterkontrollbesök resten av månaden. På så sätt är allt bra.
Jag gjorde som planerat och lärde henne att följa dofter för att hitta dörröppningar och undvika faror på ett bra sätt. Numera promenerar hon runt i huset utan problem och det måste jag säga är en stor lättnad. Jag har slutat vakta på henne när hon ska gå ner för trappan; av någon anledning håller hon sig längst ut mot väggen. Hon kanske själv känner att trappstegen blir för smala när hon går i innervarv.
Så förra helgen kände jag att det var dags att göra ett försök med hundspannet. Diva var pigg och på gott humör. Jag satte henne tillsammans med Baby bak i spannet och så körde vi iväg. Jag höll en låg hastighet för att se så Diva kände sig trygg och jobbade framåt. Första kilometrarna var det inget problem alls, mer än att jag lade märke till att hon ibland gled ut till vänster och ibland sprang åt höger och krockade lite med Baby. Efter några kilometer började hon dock att hänga kraftigt ut till vänster i necklinen och slutade nästan dra. Vi körde jättesakta medan jag grubblade på hur jag skulle lösa situationen. Så kom jag på det. Såklart hon hänger i necklinen, hon hör ju inte tydligt vilken riktning de andra håller! Det är nog svårt att urskilja riktningen på åtta tassar i en klump framför en...
Jag funderade ett tag och bestämde mig sedan för att testa något jag läst på nätet. En ägare till en blind hund rekommenderade att man skulle ha en bjällra på benet så kunde hunden lättare följa med. Jag köpte en liten kattbjällra och satte på ena ledarhunds-draglinan. Nästa dragtur hängde Diva i necklinen lite i början, men så småningom jobbade hon mer och mer fokuserat framåt. Tredje dragturen var det ingen tvekan längre. Draglinan var helt spänd hela passet.
Nils Wallin Håkansson, den veterinär som har haft hand om Diva nu på senaste, måste jag säga har varit ett fantastiskt stöd. Dels har han svarat på telefon eller ringt upp mig när jag i ur och skur haft frågor om allt möjligt angående ögat. Dels har han tagit sig tid att noggrannt förklara vad som händer, beskriva på ett förståeligt sätt och berätta hur framtiden kommer att se ut. Det är Nils som hela tiden har sagt åt mig att ge Diva en chans, att det kommer gå bra. Det var han som talade om för mig att jag absolut skulle sätta in henne i spannet och köra igen. Men inte bara det. Han tyckte inte jag skulle räkna bort henne som tävlingshund.
En av sakerna som jag passade på att fråga Nils om, var Divas fokus den senaste tiden. Jag har nämligen en väninna vars mamma lider av glaukom. Hon frågade henne lite mer om sjukdomen nu när Diva också fått någonting liknande. Tydligen är det så att det periodvis kan vara en molande värk och periodvis olika grader av blindhet, även innan ögat blivit förstört. När jag frågade Nils om det, sade han att det inte bara är möjligt, men även troligt, att Diva under åtminstone ett halvår har känt av sina ögonproblem. Eftersom det är ett halvår sedan hennes förra öga drabbades, innebär det att hon under ett helt år förmodligen periodvis haft ont och dålig syn.
Det förklarar en hel del saker. Bland annat att hon stundom har varit så himla intensiv och samtidigt svårfokuserad i lydnads- och spårträningen, men även att hon varit ofokuserad i draget. Jag har tänkt att det har varit en tonårsperiod men det har ändå inte riktigt känts sannolikt att lite tonårskaos skulle göra henne så radikalt annorlunda. Samtidigt har jag inte känt Diva så länge att jag har kunnat ha någonting att jämföra med.
Nu, när båda ögonen är borta, har Diva förändrats. Hon sover mer, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon måste lära sig orientera sig på ett helt nytt sätt. Men hon är också betydligt mer kelig, sällskaplig och... ja... lugn. Jag vet inte om det är konsekvenser av blindheten, men jag kan inte låta bli att undra om hon inte haft det ganska svårt det senaste året.
Nu vet jag inte alls vad som kommer hända framöver. Diva har visat stora framsteg på alla sätt och vis. Hon har klarat sin överlevnadslista med råge, lever som vilken flockmedlem som helst numera och går med i spannet på träning. Det är bara två veckor sedan hon blev blind och imorse när jag ropade på henne i trädgården kom hon i full galopp, passerade trädgårdsmöblerna med en meters marginal och hittade entrétrappen direkt. Ord kan inte beskriva den (skräckblandade) förtjusning jag upplevde i det ögonblicket!
Vi har tagit upp lydnadsträningen igen. Det är säkert roligt för Diva att få jobba lite men främst är det nog en bra möjlighet för mig själv att utvecklas som tränare. På många sätt är det givetvis utmaningar att bita i, detta att träna lydnad med en blind hund. Men det finns faktiskt också fördelar. Många svårigheter i våra moment beror på att hunden påverkas av sitt synintryck. Det kan vara dåliga positioner, tjuvstarter och annat. Jag tror att vi lätt skulle lösa alla klass ett-moment utom hopp över hinder, som givetvis inte är möjligt. Den mest spännande utmaningen blir nog det fria följet. Det är nog ingen större konst för Diva att gå i position, det har hon redan bjudit på. Värre är det med svängarna. Jag funderar på det och ska fundera en stund till.
För att minnas den här första tiden , oavsett vilken utgång den sedan har, har jag passat på att filma en del i vår vardag. Det blev Divas film, som handlar om hur hon kryssar av sak efter sak på listan över vad hon ska klara för att kunna vara lycklig. Några saker har jag varken på film eller bild. Dels kelar hon galet mycket numera. Dels klarar hon av att ta sig in och ut ur både hundkoja och bilbox. Och sist, men inte minst; häromdagen satt David och käkade lite. Då kommer Diva smygandes med en läderhandske i munnen! Det gav mig en så enorm lyckokänsla att tårarna föll nedför min kind.
Som en avslutning måste jag bara lite kort berätta om Gunne. Vi har börjat klickerträna lite olika roliga grundläggande saker. Det är alltid lika spännande att börja med klickerträning på en vuxen hund. Alltid finns där någonting spännande att lära! I det här fallet handlar det om en delvis försiktig, delvis intensiv hund. Låter kanske som två motsatser, men nejdå, det är det inte...
Gunne är en väldigt kreativ hund, men hon är en utmaning att motivera. Inte helt olik sina raslikar, alltså. Hon påminner mycket om Baby till sättet, även om Baby är lite mindre defensiv så tröttnar de precis lika snabbt. Nu har jag ju med lockande lyckats få Baby att göra en hel del saker, så att leka lite shaping med Gunne borde kunna ge gott om frukt! Sagt och gjort.
Såhär har jag gjort: Jag har valt ut några basic övningar som dels är offensiva och aktiva, dels grundläggande och dels sådant hon bjudit själv. Övningarna har kommit att bli: tasstarget (se bilden!), dutta med nosen i min handflata, föremålsintresse, lyfta höger eller vänster framtass, sitta vackert och stå på bakbenen.
Jag har varvat dem med varandra för att få en god variation så inte Gunne ledsnar. När vi har kört en övning har jag kört två till tre klick och sedan en paus. Extremt korta omgångar alltså. Jag har förändrat någonting litegrann för varje klick, för att få en utveckling på beteendet. Till exempel står jag aldrig på samma ställe i förhållande till tasstargeten (ja, vi har kommit så långt att jag inte behöver ha den i knät längre). Även om jag fortfarande står ganska nära, gör variationen i min position att det bara blir aningen svårare för henne för varje gång men även att det inte blir så stort hopp när jag vill öka avståndet. Då är hon redan van att jag byter position.
Vid belöningen har jag också varierat väldigt mycket. Jag har märkt att Gunne går igång på att jag kastar iväg godisen så den rullar längs golvet. Stundom belönar jag i rätt position, stundom kastar jag godis. För det mesta ger jag en godisbit per klick men ibland ger jag en jackpot.
Det är en väldigt bra träning på den allra största utmaningen inom klickerträning, tycker jag. Nämligen att bryta vanor och mönster. För på samma sätt som att Gunne gärna vill göra om det som lyckades, vill jag själv automatiskt gärna belöna det som Gunne gör. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag tycker det är roligt att ge belöning, för att jag känner mig som en bättre tränare eller för att jag är rädd att misslyckas. Oavsett vilket, är det det största hindret just för att lyckas!
Hur hänger det ihop? Jo, när ett beteende ska utvecklas med klicker och shaping, är det otroligt viktigt att hela tiden ta pytte-pyttesmå steg framåt. Om jag skulle klicka och belöna för samma beteende tre gånger i rad, ja då kommer det genast att bli svårare att ta nästa steg. Hunden har fastnat i utvecklingen. Jag skulle allra helst ha små små framsteg för varje klick! Men då krävs det både mod, timing och kreativitet.
Timingen går att träna, rent fysiskt. Efter att ha jobbat med klickerträning ett tag, får kroppen nästan en direkt koppling mellan hjärna och klicker. Istället för att, som jag kommer ihåg att det var i början, observera, tänka och klicka när hunden gör rätt, så hoppar hjärnan över steget "tänka". Synintrycket kopplar direkt till klicket på ett lustigt sätt och timingen blir jäkligt bra, helt enkelt.
Kreativiteten är en ömsesidig förmåga som utvecklas ju mer man tränar. För visst är det väl så att både hunden och föraren behöver vara kreativa för att träningen ska fungera? För hunden är det ett visst mått av frustration, extinction burst, som gör att den utvecklar sitt beteende hela tiden. Vi människor, däremot, får jobba mer med att hitta de små delarna av ett beteende som går att jobba fram. Vi får fråga oss; vad krävs av hunden rent fysiskt för att klara detta? Vad krävs det att den får förståelse för? Exakt vad vill vi att den ska göra, och vilken väg kan vi ta för att få fram det beteendet? Ni kanske förstår varför jag gillar klickerträning. Det finns inga gränser för hur mycket man kan grubbla!
Slutligen har vi vår sista utmaning att bita i. Modigheten. Det är här som jag tror att vi kan få kämpa mest. Ovanstående är ändå rätt så lätt att träna in. Modigheten är värre. Här krävs nämligen att vi måste våga göra misstag. Säg att du har fått hunden att göra ett perfekt platsligg i två minuter. Du ska nu öka till tre. Hur snabbt vågar du öka tiden? Tänk om hunden reser sig upp?
Misslyckande kan vara en viktig del av en shapingprocess. Det fungerar på två olika sätt. Antingen håller du på att utveckla ett aktivt beteende, till exempel få fram att hunden ska trampa med framtassen på en bricka. Genom att ta vara på små framsteg och sluta belöna för bakslagen, utvecklas hundens beteende hela tiden. Om hunden är träningsvan och har hög förväntan på belöning, kommer misslyckande att orsaka en viss portion frustration som förhoppningsvis gör att hunden tar i lite extra. Beteendet utvecklas.
Eller så tränar du stadgebeteenden, som till exempel platsligg. I stadgebeteenden blir det lite svårare. Här ska ju hunden vara passiv. Frustration leder till aktivitet, vilket inte alls är vad vi vill ha till exempel under ett platsligg. Jag tror det finns två saker som är extra viktiga när man tränar ett passivitetsbeteende. Dels att hunden har förståelse för att stillhet också är ett lönsamt beteende under vissa förutsättningar, dels att man på ett tydligt sätt kan tala om för hunden när det går fel. Att använda omvänt lockande är en bra metod att blanda in lite då och då i sådan träning.
Ja, nu var det ju modigheten jag var inne på egentligen. Jag vet hur det var när jag tränade platsligg med Issen. Jag räknade sekundrarna och svettades nervöst av oro att han skulle resa sig upp. Undrar vad jag var rädd för? Det är ju inte så att en hunds kropp blir stelopererad för att den reser sig upp. Den kan ju hur lätt som helst lägga sig igen för ett nytt försök. Nåja, någonting var jag orolig för, och det höll på att kosta oss hela platsligget. När jag väl bestämde mig för att chansa på tiden, så visade det sig inte vara några som helst problem.
Jag kommer ihåg för något år sedan när jag tränade hundarna. Jag jobbade sakta men säkert med att utveckla ett speciellt beteende. Så plötsligt körde jag fast och kunde inte komma vidare. Jag bestämde mig för att ta en paus och fundera. Under pausen fortsätter hunden att bjuda beteendet och pang, rätt som det är, blir den så frustrerad att den tar ett jättesteg framåt i utvecklingen! Den kunde ju hur lätt som helst utvecklas. Det var bara jag som inte hade modet att vänta ut den.
Det där är typiskt när man klickertränar. Man vågar inte riktigt ta nästa steg och istället befäster man ett ofärdigt beteende genom att klicka för samma sak flera gånger. Ja, egentligen är det inte bara beteendet som man befäster. Man tar också ifrån hunden förmågan att bli klickerklok. Den vänjer sig inte vid att vidareutveckla beteenden, helt enkelt!
Så, för att göra en lång historia kort så ska jag återkomma till Gunne. Hon har i grund och botten inte alls speciellt stort intresse vare sig för mat eller föremål. Det gör dels att belöningarna inte blir speciellt dyrbara för henne och dels att förlusten av dem blir detsamma. Det ligger alltså en hel del jobb i att skapa belöningar värda att jobba för. Tacka gudarna nu, du som har en leksakstokig eller matgalen hund!
Gunne är heller ingen offensiv hund. Hon håller sig hellre på sin kant, funderar lite och överväger sina beslut. Hon är aldrig den som tränger sig på, som stjäl mat eller ställer till med andra otyg. Om jag försöker "få igång" henne till lek, överöser hon mig med lugnande signaler.
Samtidigt har jag sett några glimtar av fantastisk kreativitet hos henne. Under de kort-korta passen vi har kört, har hon haft några stunder av fullständig beteendeexplosion. Gud så roligt det har varit! Hon har visat en kreativitet som jag inte sett hos någon av mina andra hundar. Till exempel har vi tränat backa vid ett par tillfällen för länge sedan. Nu kastade jag några godisar till henne för att hon lade sig ned. När jag slutade med det, började hon omedelbart backa i liggande läge. När inte det fungerade, började hon krypa framåt. När inte det fungerade, fällde hon baken först åt vänster, sedan åt höger. Innan hon var klar, testade hon också att lägga huvudet mot golvet och mot tassarna.
Det är en väldigt spännande hund att träna, Gunne. Det utmanar mig på många sätt. Inte minst mitt mod. Det är en extra hårfin balansgång att öka utmaningarna för en hund som lätt ger upp. Samtidigt så kräver det verkligen att jag utvecklar min snabbhet med belöningarna. Jag hinner klicka för rätt beteende, men det är sällan som jag hinner belöna innan beteendet är avslutat. Där är definitivt någonting att bita i!
Slutet gott, allting gott
Nu finns det bara en sak till för mig att bita i idag. Kudden. Diva ska strax orientera sig från vardagsrummet till trappen, upp och förbi mitt mellan galler och toadörr, fram till sovrumsdörren där hon förhoppningsvis stannar till jag öppnar åt henne. Hon kommer stanna och dricka i vattenskålen innan hon hoppar upp på sängen med ett skutt, till husses missnöjda mummel. Jag kryper ner och sticker in vintergolv-kalla fötter under den varma polarhunden till hon blir så varm att hon klättrar ner och lägger sig vid fotänden av sängen. Same procedur as last year. Samma procedur som varje kväll. Samma procedur som jag saknade så sjukt mycket när Diva låt inne på Strömsholm och som jag numera uppskattar minst lika mycket för varje dag som jag får uppleva den.
Ta vara på era nära och kära nu!
Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!
Jag är förmodligen väldigt otydlig och kaosig just nu. Hela mitt resonemang grundar sig i en insikt. Om jag vill fortsätta träna och tävla med ett spann, måste jag skaffa fler hundar inom kort. Det är därför jag står och väger till höger och vänster. Jag måste ta ett beslut om vad det är jag vill, för en ganska lång tid framöver.
Om jag skaffar fler hundar, måste jag släppa mina gamla ideal bakom mig. En av dessa är att jag också vill träna någonting annat än drag, på ett seriöst plan, med alla mina hundar. Det har jag delvis redan släppt och kanske det är därför som dessa nya dörrar öppnat sig för mig. Ett annat ideal är att var och en av mina hundar ska få en stunds aktivering varje dag. En promenad, shaping eller annan träning. Detta är viktigare för mig än den förstnämnda seriösa träningen. Jag vill att var och en av mina hundar ska få göra någonting speciellt varje dag. Och det är därför jag frågar mig hur stort värde som finns i flockliv och berikning. Kan det bli så att jag känner att mina hundar har fått sin dagliga värdefulla stund enbart genom berikning och flockliv? I så fall är problemet löst.
Det finns många fler faktorer som spelar in och väger åt det ena hållet eller det andra. Så det är lika bra jag börjar grubbla över dem direkt.
Jag har hört det sägas många gånger, att en hund är en hund, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av vad det innebär. Innebörden har för mig dels varit typ att man inte klär ut en hund för skojs skull. Dels har det legat någon slags underton i det, ungefär som "en hund kommer aldrig bli lika värdefull som en människa". Men nu har jag börjat inse på allvar vad det betyder.
Hundarna är en annan art än oss människor. Därmed givetvis inte sagt att de är mindre värda. De har haft sina uppgifter i livet och ekosystemet precis som vi. Det som har varit unikt för hundarna, jämfört med de allra flesta andra arter här på vår jord, är att de har valt att leva tillsammans med människan. Inte för att de är människor, inte för att de vill vara människor, utan för att de haft den möjligheten, de egenskaperna som krävs och att vi har valt att ta emot dem.
Men de är fortfarande hundar. De har sina behov, precis som vi har våra. Det är sådant som jag pratar om när jag skriver berikning. De har behov som de behöver få utlopp för, de behöver få göra sånt som hundar gör bäst - och mest! Det kan vara att jaga, gräva, lösa problem, leka, äta, tvätta sig, röra på sig och bilda familj. Vidare, beroende på ras; kela, valla, dra, vakta, springa och mycket mer.
Men det är inte bara just detta, att en hund måste få vara hund. Jag tror också att vi har en förmåga att göra livet svårt för oss genom att tolka våra hundar hela tiden. "Hon blir så lessen när hon inte får ligga i soffan", "Han har varit sur på mig hela dagen för att han inte fick den där korven i morse", "Han försöker klättra i rang nu - han morrade när jag skulle ta hans mat från honom".
Hundar är precis som vi människor i ett avseende. De gör vad som lönar sig. Den som säger att vi människor gör saker utan att få någonting tillbaka kan jag lova att ljuger. Det finns alltid någon vinning i det vi gör. Det blir bara mer abstrakt, eftersom vi ibland jagar sånna saker som ära, sympati, medkänsla, respekt och annat. Sådant som inte går att ta på.
En hund går inte och är sur. Motgångar är en naturlig, och jag är övertygad om att det även är en nödvändig, del av deras liv. Först kanske de kämpar en stund för att övervinna motgången, men sedan rycker den på axlarna och går vidare. Återigen tycker jag det är fantastiskt klokt. Vi skulle kunna lära oss mycket av våra fyrbenta vänner.
Slutligen så ska vi vara medvetna om att vi är människor. Om inte vi väljer att sätta oss in i, och lära oss, våra hundars språk, så kommer vi att tolka språket antingen på ett människosätt eller på ett fördomsfullt sätt. En hund som morrar säger inget annat än "lämna mig ifred". När i hela friden skulle vi ge oss på, trycka ner, kuva en familjemedlem som ville vara ifred? Och när i hela friden skulle vi säga om den familjemedlemmen att den försöker klättra i rang?
Nej, hundarna har valt att leva med oss. Men jag undrar ibland om vi har förtjänat den trofastheten. De är experter på att läsa vårt kroppsspråk, att lära sig av oss och anpassa sig till vårt samhälle. Trots det envisas vi med att vända bort blicken från deras behov, deras önskemål och deras språk. Eller så envisas vi med att skuldbelägga oss själva när vi tror att våra hundar är sura, ledsna, besvikna och annat. Men nej, de är alldeles för kloka för det.
Sådär. Nu krokar jag upp den röda tråden igen. Jag frågar mig; vad är det mina hundar vill ha i sitt liv? Hos oss är det inte längre så att hundarna lever i en familj. Nej, det är snarare vi människor som lever i en flock.
Det finns några basic saker som jag är övertygad om att mina hundar vill ha. De vill ha trygghet i sin tillvaro. Kanske är detta en av de viktigaste anledningarna till att hundarna en gång i tiden valde att leva med människor. Det är mitt ansvar att se till att inte tvinga ihop de av mina hundar som inte är trygga med varandra. Inte heller tvinga dem umgås med andra hundar som de inte litar på. De skulle själva aldrig välja att leva så.
Mina hundar vill också ha mat. I olika omfattning och förmodligen även på olika sätt. Issen vill helst ha så mycket mat som möjligt, så snabbt som möjligt. Baby ville förut ha en utmaning för att äta ordentligt. Hon behövde få jobba till sig maten. Lite som en jakt, en utmaning, problemlösning.
De behöver få jaga. De har en utpräglad jaktlust. Jag är så glad att vi har en trädgård full av möss. Det är ingen tvivel om att det är tillfredsställande för våra små vänner. De kan vara ute och nosa, gräva och knapra på möss i timmar. Men även spår och drag tillfredsställer delar av jaktlusten. För många hundar är just spårandet det allra roligaste som finns.
Baby och Gunne är rätt så lika. De är okomplicerade på ett sådant sätt. De tycker om att pyssla på för sig själva, tränger sig aldrig på någon annan men är gärna nyfikna på vad som händer. Diva är en ensamvarg, kan leka ibland men tycker bäst om att hålla sig på sin egen kant.
Jag tror det är de grundläggande behoven som mina hundar har. Ja, förutom motion då. Bortsett från Issen, så skulle nog samtliga nöja sig hur bra som helst med ett liv i trädgården, med promenader då och då och ett spår ibland. Jag vill av någon anledning inte riktigt acceptera det ännu. Men all annan träning än draget, är nog i huvudsak mer för min skull än deras.
Nu är det inte så enkelt. Vi är ju två parter i hund-människa relationen. Det handlar ju också om vad jag själv har för behov. Jag vet inte om jag vågar fråga mig.... Varför har jag hund? Vad ska jag svara på det? Kanske det är för att jag alltid tyckt om djur. Den kärlek jag ger, får jag mångfaldigt tillbaka. Det är en okomplicerad relation, hundar är alltid ärliga och visar samtidigt alltid respekt för mig och mina behov. De får mig att skratta, att vara ute och njuta naturen, att känna mig älskad och oumbärlig. Jag får bry mig om, ta hand om, pyssla med dem. De låter mig uppleva en helt annan värld än den mänskliga, men har också gjort att jag fått många människovänner för livet.
Utan att tänka på det, har jag nog också svarat på frågan vad mina behov är i den här relationen. Jag behöver bekräftelse, jag behöver känna mig behövd och samtidigt känna att jag vårdar mina kära. Och det är det här som kanske egentligen i slutänden avgör hur många hundar jag kan ha. För mig är det jätteviktigt att känna att jag har haft en stund med var och en av mina hundar varje dag. Både för deras skull och för min egen. Det är där som den verkliga tidsbegränsningen ligger.
Nu är det oundvikligt att komma in på detta med uppfödarutbildningen. För några helger sedan gick jag nämligen på Hundia och HUNDutbildningsgruppens utbildning under namnet "Naturlig uppfödning". Mitt intresse hade egentligen i grund och botten ingenting med uppfödning att göra, utan jag fick så kraftig mersmak efter föreläsningen om rang så jag kunde inte låta bli. Alltid är det någonting man lär sig!
Nu blev det inte så enkelt. Jag har uppenbarligen en tendens att ryckas med väldigt i dessa föreläsningar. Det beror nog främst på två saker. Dels att de till stor del bygger på ren forskning och dels att den forskningen säger saker som faller mig själv väldigt bra i smaken.
Mina förväntningar på kursen var alltså att jag hoppades lära mig mer om hundars beteende. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att den inte alls handlade värst mycket om beteenden i sig, inte om hundars kommunikation i alla fall. Den handlade dels om hur djur i allmänhet, och hundar i synnerhet, själva bevarar sin art. Dels om hur hundar i det vilda lever tillsammans i flock.
Jag ska försöka förklara utan att bli alldeles för långrandig. Det jag berättar nu är det som satt djupast spår i min skalle och som jag behöver grubbla lite kring för att själv förstå det. Journalisten i mig frågar sig alltid varifrån fakta kommer. Därför ska jag försöka härleda så mycket som möjligt så alla korten ligger tydligt på bordet.
Annat är det med våra hundar. De finns verkligen i precis alla storlekar, färger, former… Vi säger att vi har avlat fram de olika raserna, men föreläsaren David Selin menar att det inte riktigt är sant. Det handlar nämligen bland annat om människans förmåga att gilla det avvikande.
Om du har en kull med sex valpar, där fem är vita och en är svart, så kommer förmodligen de allra flesta valpköparna känna sig utvald av, och älska, den svarta valpen. Det finns en anledning att husky-ovana människor med största säkerhet utbrister ”ååååh den har ju BLÅ ögon!!” när du är ute och går med din goding. Det avvikande är attraktivt i våra ögon.
På så sätt har vi, nästan så länge som vi samlevt med hundar, fastnat för och valt ut de avvikande. Har vi hittat två avvikare som påminner om varandra och som vi tycker är gulliga, har vi avlat vidare på dem. En tredje liknande individ blandas in i nästa led och efter några generationer har vi en ras. Det kan vara avvikelser i färg, form eller personliga egenskaper. Nu, minst femton tusen år senare, har vi över tre hundra slags hundraser bara i Sverige. Raser som är helt olika varandra på många sätt. Så olika att en raskunnig människa kan säga direkt vilken ras en individ hör till.
Jag skriver att ”naturen ser till”. Det är så himla abstrakt men vad betyder det egentligen? Jo, det finns en rad säkerhetssystem som finns för att förhindra spridning av sjukdomar och genetiska defekter (mutationer). Alla sätt jag nu känner till, baseras i grund och botten på att förhindra inavel.
Det är nämligen så att våra kära hundar har tusentals genpar i sina anlag. I många av dessa genpar, har den ena eller andra av generna anlag för diverse olika skumma saker. Men så länge det är anlag, gör de ingen skada på individen i sig.
Men om man nu parar en hund med anlag för något djävulskap, med en hund som av någon anledning bär på samma anlag för något djävulskap, ja då kan plötsligt två gener med samma djävulska anlag slås ihop. Hokus pokus simsalabim. Vi har fått ett problem! Kennelklubben avråder av denna anledning från helsyskonparningar och mor-son eller far-dotterparningar. (2) I programmet "LatHunden", varnar genetikern Per-Erik Sundström för att avel ända ner till kusinnivå är skadligt för en hundstam.
Nu tror jag inte att det är så himla enkelt. Naturen gör lite som den vill. Men jag tycker det är synd att vi, i vårt sätt att avla, går emot naturens egna förmåga att hålla sig frisk.
Apropå frisk måste jag nu plötsligt dra ett sidospår. Det handlar om sjukdomar. Det blir vanligare och vanligare att uppfödare ögonlyser och höftledsröntgar sina hundar. Jag har tyckt det har varit klokt, så man vet att man inte avlar vidare på individer med anlag för sjukdomar. Men nu har jag börjat fundera… Hur många sjukdomar finns inte i våra hundars anlag? I stort sett alla våra hundraser är olika för att vi har linjeavlat på individer som liknar varandra. Det skulle vara mycket konstigt om där inte fanns diverse sjukdomar i våra hundars anlag.
Vad händer då om vi tar bort hundar ur avel, för att de har anlag för sjukdom? Jo, antalet hundar som kan avlas på minskar. Beroende på rasens storlek och hur mycket inavlad den redan är, kommer risken för inavel att öka när man tar bort hundar ur avel. Konsekvensen blir att andelen sjukdomar istället ÖKAR i rasen. Såhär skriver den finske professorn S. Paatsama: "Jag önskar att man i sin iver att bekämpa något eller några enstaka fel och sjukdomar inte minskar genpoolen – genom att utesluta för rasen i övrigt värdefulla individer från avel." (3)
Nu kanske det låter som att jag tycker man ska avla på vilka sjukdomar som helst. Men man ska inte avla på sjukdomar. Det är jätteviktigt att göra skillnad på en sjuk hund och en hund med en sjukdom i generna. En sjuk hund ska givetvis inte gå till avel! Den har ju dubbla sjukdomsgener! Men om vi ska börja plocka bort hundar ur avel för att de har anlag för sjukdom tror jag vi skjuter oss själva i ryggen. Däremot ska vi givetvis göra vad vi kan för att anlagen inte ska dubblas. Och inte heller för det, behöver vi testa våra hundar…
Ja, nu ska vi tillbaka till säkerhetssystemen. Naturen har nämligen en rad säkerhetsåtgärder för att djuren inte ska råka inavla sig och sprida sjukdomar inom arten. Jag ska försöka sammanfatta de jag har lärt mig om, lite kort.
För det första så känner djuren, eller snarare honorna, på doften om de är för nära släkt med en hane. Många har nog varit med om att åka med den höglöpande tiken till den utvalda hanen, men att tiken nobbar honom totalt och vill ha en annan. Det handlar om dessa dofter. (4) När vi planerar avel och får fram en inavelsprocent på en parning, måste vi tänka på att det är en rent statistisk uträkning. Den säger ingenting om hur det i verkligheten blir. Varje hund har olika gener från sin mor och far och även i en enda kull valpar kan individerna skilja sig mycket från varandra. Det är positivt! Det ger mångfald i rasen och minskar sannolikheten för att sjukdomar ökar. Det betyder också att syskonen, i verkligheten, kan ha olika grad av inavel sinsemellan. Nästa generation händer samma sak och nästa samma igen. På så sätt kan vi, när vi tittar på en andel procents inavel, ändå inte veta hur stor inavelsgraden är just på vår individ, på dens mor och far och så vidare. Men det vet hundarna. Eller tikarna, närmare bestämt.
Våra tikar känner på doften om en hane ligger för nära henne, genetiskt. Hon kommer avvisa honom. Men så finns här några förbehåll. Ju längre tiken kommer i sitt löp, desto mindre kräsen blir hon nämligen. Jag tror inte hon i första hand tänker på att få sina gener spridda, och jag vet inte om naturen driver henne till detta. Kanske hon bara blir desperat. Hursomhelst, när löpet gått så långt att det nästan är försent, ja då kommer hon att ta vilken hane som helst. Om det så är hennes egen bror eller far.
När tiken väl har parat sig, då sätter hennes kropp igång att jobba. För det första kommer hennes immunförsvar att angripa de spermier som är mest olika henne. De spermier som är tillräckligt lika tiken, simmar vidare och kommer till ägget. Där sker urvalet på motsatt sätt. Äggen släpper nämligen inte in de spermier som är mest lika henne! Naturen har valt mainstreamspermierna som får befrukta äggen och valparna blir till. (5)
Här finns ett litet problem. Eller två. För det första så om man linjeavlar för hårt, så blir variationen på spermier mycket mer begränsat. De spermier som till slut blir insläppta i äggen, skulle kanske inte blivit insläppta om det funnits bättre alternativ. För det andra så om man avlar på en gammal hane, kommer han släppa ifrån sig betydligt färre spermier än en ung hane. På så sätt minskar också urvalet och tikens ägg släpper igenom sämre spermier.
När väl äggen är befruktade och valparna börjar växa, finns här ännu ett säkerhetssystem. Om valparna, trots allt, är för olika tiken så kommer hennes immunförsvar att uppleva dem som ett främmande hot och stöta bort dem. Motsatt sak kan också hända. Om valparna är alltför lika tiken, genetiskt, kommer hennes kropp att efter 63 dagar inte uppleva valparna som ett hot. Immunförsvaret kommer inte att kämpa lika hårt för att bli av med dem och förlossningen kan bli svår. (6)
Nu har jag ingen alls egen erfarenhet av uppfödning. Jag har dessutom förstått att det här med avel kan vara ett väldigt känsligt ämne. Men jag vet också att jag har väldigt kloka människor runtomkring mig. Det skulle vara jätteintressant att höra av er som föder upp, vad ni har för erfarenheter. Går det till exempel att sätta samband med sena parningar (där tiken först sagt nej men sedan accepterar hanen) och problematiska födslar? Mellan gamla hanar och färre antal/mer sjuka valpar? Jag tror vi alla kan lära oss himla intressanta saker av detta!
Även om jag säkerligen skulle kunna fördjupa mig i hundra år till på detta spännande ämne, ska vi hastigt förflytta oss vidare till nästa steg av utbildningen. Det handlade nämligen inte bara om hur naturen rent genetiskt fungerar för att undvika problem. Den handlade även om hundars naturliga sätt att leva tillsammans.
Jag tycker nu att ordet naturlig är ett himla krånglig begrepp i grund och botten. Det är lite som med ledarskap. Alla använder ordet, men det kan i slutänden betyda allt mellan himmel och jord. När David fortsatte föreläsningen om det naturliga sättet för hundar att leva tillsammans, var det med grund i hur vilda hundar lever idag. David har själv uppfödning av bland annat rasen Caanan dog. Han och hans fru har valt att låta hundarna leva i en så naturlig flockstruktur som möjligt. Det tyckte jag var väldigt intressant!
Jag beskriver inte närmare hur deras hundar lever, för det gör de själva så himla bra på sin hemsida. Men jag måste erkänna att jag är helt sjukt såld på det. På något sätt är det som att en massa poletter har trillat ner, bitar har fallit på plats och jag känner mig fullständigt rofylld i kroppen. Det är klart att det är så här jag vill att mina hundar ska leva!
Men det är inte bara det. Det är så som jag vill att mina nya flockmedlemmar ska växa upp! Jag har alltid velat att mina hundar ska vara lyckliga och jag har kämpat på allskaffens sätt för att ge dem ett bra liv. Vissa saker har varit mer effektiva och andra mindre. Att hitta en massa information om berikning i Hundsteg-Sannas blogg var ett roligt och givande genombrott, även om den berikningen i första hand baserades på mat. Men det stora genombrottet har nog ändå varit Diva.
Alltså att stå där och plötsligt ha en blind hund, det har nog förändrat mitt liv för alltid. Det var så många saker som plötsligt stod helt klart för mig. Mina egna intressen och behov hamnade helt i bakgrunden och jag frågade mig vad Diva egentligen ville. Det ögonblicket gjorde allt. Det var då som jag insåg till fullo vad det är för varelser som jag lever med, hur enkla önskemål de har i livet och hur mycket jag kan göra för dem. Det var då som jag förstod att jag bara är en del av deras dagliga behov och att jag själv förmodligen har mycket mindre värde för dem i slutänden, än vad andra mer grundläggande saker har.
Det kanske låter helknäppt att jag blev glad av den tanken, men såklart är det en lättnad för mig att veta att en hög med vedkubbar i hundgården kan vara mer värdefull för mina hundar än en timmes lydnadsträning. Min känsla av otillräcklighet har visat sig vara fullständigt onödig, jag kan släppa de kraven och istället träna för att ha roligt, när jag har tid och hundarna är sugna.
Men nu var det ju valpar vi pratade om. När David Selin förklarade hur de håller sina hundar i familjer, där en hane hjälper tiken under dräktigheten och valptiden, hur de först är väldigt sparsamma med att störa valparna och sedan jobbar med berikning för att låta valparna utveckla sin balans, kroppskontroll, sitt luktsinne och tålighet. Ja, då kände jag bara en sak. Jag vill detta. Jag vill ha sådana valpar. Och jag vill föda upp dem själv, hemma, på det här sättet. Jag vill bli uppfödare.
Jag vet inte hur det gick till, att det kunde vara en så omvändande upplevelse att gå denna kursen. Som jag har sagt tidigare, har jag märkt att saker och ting hängt ihop, att allt hänt på rätt plats i mitt liv. Den här utbildningen gick jag samma helg som Diva fick åka till Strömsholm med sitt nyblinda öga. Jag har alltid tidigare känt motvilja inför egen uppfödning då det kan innebära stora risker och kontakt med döden. Jag har alltid varit väldigt rädd för döden, nämligen. Vad gör jag om en valp inte överlever, om det blir komplikationer, om någon blir sjuk, om tiken kastar fostren? Jag har inte velat uppleva det och den motviljan har varit tillräckligt stor för att inte ta riskerna.
Mitt i uppfödarutbildningen hände allt detta. Jag kom hem från Strömsholm tidigt på söndag morgon, utan Diva och med vetskapen att jag kanske aldrig mer skulle få hem henne. Jag var trött och sliten, men ville ändå gå på utbildningen för att skingra tankarna och göra någonting annat än att oroligt vanka av och an hemma. Såhär i efterhand ser jag att jag var fullständigt färdiginställd för att ta emot de saker som jag sedan fick lära mig. Jag var nollad i skallen, orädd för döden och väldigt närvarande i mitt eget känsloliv.
Kanske det var därför som jag fick så starkt intryck och att allt plötsligt kändes så rätt med uppfödning. Det, i kombination med några fler insikter. Dels att jag plötsligt stod där utan tävlingsspann kommande två-tre tävlingssäsongerna. Ju längre jag väntar med att skaffa fler hundar, desto fler år kommer jag få vänta med att tävla. Dels att jag vill, och kan, ha fler hundar och gärna i par. Dels att det är en stor kostnad att införskaffa dessa om jag ska ha två åt gången. Ja, ett plus ett blev två. Kanske det blir en kull med valpar här nästa år då. Jag har två stycken oerhört fina tikar och såklart vore det ju korkat att inte använda dem. Så om du av en händelse känner dig väldigt förtjust i mina hundar, och tycker det verkar spännande med detta sätt att föda upp, så kanske det finns någon liten ullboll över till dig nästa vår.
Kinoo har flörtat stenhårt, till Issens stora förvirring. Ärkefienden är plötsligt väldigt inbjudande, vill leka och vara nära. Jag har haft dem separerade, åtminstone med galler, och det är nog Issen väldigt glad över. Kinoo har varit så sugen på honom, medan han själv försökt lugna henne.
Så var löpet över. Plötsligt började Issen passa på Kinoo. Jag har ingen aning om ifall detta faktiskt kan ha med familjelivet att göra. Issen, som vanligtvis springer upp och retar gallfeber på tjejerna i hundgården, har istället hållit sig i närheten på ett betydligt lugnare sätt. När jag hittade honom framför hundgården där han och Kinoo låg i princip tillsammans, slog det mig att han kanske mentalt håller på att bli pappa. Vem vet? Oavsett vilket, så är stämningen mellan Kinoo och Issen betydligt lugnare. Om än det alltid är på ett gallers avstånd.
Om jag nu ska försöka slita mig från detta ämne, som det för övrigt har tagit mig nästan fyra veckor att skriva om, så måste jag ju givetvis berätta hur det går för Diva. Först och främst så har allt gått bra, vi har opererat bort ögat utan problem och hon har fått en fin blank silikonkula istället. Det har läkt klart och vi går nu på efterkontrollbesök resten av månaden. På så sätt är allt bra.
Jag gjorde som planerat och lärde henne att följa dofter för att hitta dörröppningar och undvika faror på ett bra sätt. Numera promenerar hon runt i huset utan problem och det måste jag säga är en stor lättnad. Jag har slutat vakta på henne när hon ska gå ner för trappan; av någon anledning håller hon sig längst ut mot väggen. Hon kanske själv känner att trappstegen blir för smala när hon går i innervarv.
Så förra helgen kände jag att det var dags att göra ett försök med hundspannet. Diva var pigg och på gott humör. Jag satte henne tillsammans med Baby bak i spannet och så körde vi iväg. Jag höll en låg hastighet för att se så Diva kände sig trygg och jobbade framåt. Första kilometrarna var det inget problem alls, mer än att jag lade märke till att hon ibland gled ut till vänster och ibland sprang åt höger och krockade lite med Baby. Efter några kilometer började hon dock att hänga kraftigt ut till vänster i necklinen och slutade nästan dra. Vi körde jättesakta medan jag grubblade på hur jag skulle lösa situationen. Så kom jag på det. Såklart hon hänger i necklinen, hon hör ju inte tydligt vilken riktning de andra håller! Det är nog svårt att urskilja riktningen på åtta tassar i en klump framför en...
Nils Wallin Håkansson, den veterinär som har haft hand om Diva nu på senaste, måste jag säga har varit ett fantastiskt stöd. Dels har han svarat på telefon eller ringt upp mig när jag i ur och skur haft frågor om allt möjligt angående ögat. Dels har han tagit sig tid att noggrannt förklara vad som händer, beskriva på ett förståeligt sätt och berätta hur framtiden kommer att se ut. Det är Nils som hela tiden har sagt åt mig att ge Diva en chans, att det kommer gå bra. Det var han som talade om för mig att jag absolut skulle sätta in henne i spannet och köra igen. Men inte bara det. Han tyckte inte jag skulle räkna bort henne som tävlingshund.
En av sakerna som jag passade på att fråga Nils om, var Divas fokus den senaste tiden. Jag har nämligen en väninna vars mamma lider av glaukom. Hon frågade henne lite mer om sjukdomen nu när Diva också fått någonting liknande. Tydligen är det så att det periodvis kan vara en molande värk och periodvis olika grader av blindhet, även innan ögat blivit förstört. När jag frågade Nils om det, sade han att det inte bara är möjligt, men även troligt, att Diva under åtminstone ett halvår har känt av sina ögonproblem. Eftersom det är ett halvår sedan hennes förra öga drabbades, innebär det att hon under ett helt år förmodligen periodvis haft ont och dålig syn.
Nu, när båda ögonen är borta, har Diva förändrats. Hon sover mer, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon måste lära sig orientera sig på ett helt nytt sätt. Men hon är också betydligt mer kelig, sällskaplig och... ja... lugn. Jag vet inte om det är konsekvenser av blindheten, men jag kan inte låta bli att undra om hon inte haft det ganska svårt det senaste året.
Nu vet jag inte alls vad som kommer hända framöver. Diva har visat stora framsteg på alla sätt och vis. Hon har klarat sin överlevnadslista med råge, lever som vilken flockmedlem som helst numera och går med i spannet på träning. Det är bara två veckor sedan hon blev blind och imorse när jag ropade på henne i trädgården kom hon i full galopp, passerade trädgårdsmöblerna med en meters marginal och hittade entrétrappen direkt. Ord kan inte beskriva den (skräckblandade) förtjusning jag upplevde i det ögonblicket!
För att minnas den här första tiden , oavsett vilken utgång den sedan har, har jag passat på att filma en del i vår vardag. Det blev Divas film, som handlar om hur hon kryssar av sak efter sak på listan över vad hon ska klara för att kunna vara lycklig. Några saker har jag varken på film eller bild. Dels kelar hon galet mycket numera. Dels klarar hon av att ta sig in och ut ur både hundkoja och bilbox. Och sist, men inte minst; häromdagen satt David och käkade lite. Då kommer Diva smygandes med en läderhandske i munnen! Det gav mig en så enorm lyckokänsla att tårarna föll nedför min kind.
Snabba hundar
Gunne är en väldigt kreativ hund, men hon är en utmaning att motivera. Inte helt olik sina raslikar, alltså. Hon påminner mycket om Baby till sättet, även om Baby är lite mindre defensiv så tröttnar de precis lika snabbt. Nu har jag ju med lockande lyckats få Baby att göra en hel del saker, så att leka lite shaping med Gunne borde kunna ge gott om frukt! Sagt och gjort.
Såhär har jag gjort: Jag har valt ut några basic övningar som dels är offensiva och aktiva, dels grundläggande och dels sådant hon bjudit själv. Övningarna har kommit att bli: tasstarget (se bilden!), dutta med nosen i min handflata, föremålsintresse, lyfta höger eller vänster framtass, sitta vackert och stå på bakbenen.
Jag har varvat dem med varandra för att få en god variation så inte Gunne ledsnar. När vi har kört en övning har jag kört två till tre klick och sedan en paus. Extremt korta omgångar alltså. Jag har förändrat någonting litegrann för varje klick, för att få en utveckling på beteendet. Till exempel står jag aldrig på samma ställe i förhållande till tasstargeten (ja, vi har kommit så långt att jag inte behöver ha den i knät längre). Även om jag fortfarande står ganska nära, gör variationen i min position att det bara blir aningen svårare för henne för varje gång men även att det inte blir så stort hopp när jag vill öka avståndet. Då är hon redan van att jag byter position.
Det är en väldigt bra träning på den allra största utmaningen inom klickerträning, tycker jag. Nämligen att bryta vanor och mönster. För på samma sätt som att Gunne gärna vill göra om det som lyckades, vill jag själv automatiskt gärna belöna det som Gunne gör. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag tycker det är roligt att ge belöning, för att jag känner mig som en bättre tränare eller för att jag är rädd att misslyckas. Oavsett vilket, är det det största hindret just för att lyckas!
Hur hänger det ihop? Jo, när ett beteende ska utvecklas med klicker och shaping, är det otroligt viktigt att hela tiden ta pytte-pyttesmå steg framåt. Om jag skulle klicka och belöna för samma beteende tre gånger i rad, ja då kommer det genast att bli svårare att ta nästa steg. Hunden har fastnat i utvecklingen. Jag skulle allra helst ha små små framsteg för varje klick! Men då krävs det både mod, timing och kreativitet.
Timingen går att träna, rent fysiskt. Efter att ha jobbat med klickerträning ett tag, får kroppen nästan en direkt koppling mellan hjärna och klicker. Istället för att, som jag kommer ihåg att det var i början, observera, tänka och klicka när hunden gör rätt, så hoppar hjärnan över steget "tänka". Synintrycket kopplar direkt till klicket på ett lustigt sätt och timingen blir jäkligt bra, helt enkelt.
Slutligen har vi vår sista utmaning att bita i. Modigheten. Det är här som jag tror att vi kan få kämpa mest. Ovanstående är ändå rätt så lätt att träna in. Modigheten är värre. Här krävs nämligen att vi måste våga göra misstag. Säg att du har fått hunden att göra ett perfekt platsligg i två minuter. Du ska nu öka till tre. Hur snabbt vågar du öka tiden? Tänk om hunden reser sig upp?
Misslyckande kan vara en viktig del av en shapingprocess. Det fungerar på två olika sätt. Antingen håller du på att utveckla ett aktivt beteende, till exempel få fram att hunden ska trampa med framtassen på en bricka. Genom att ta vara på små framsteg och sluta belöna för bakslagen, utvecklas hundens beteende hela tiden. Om hunden är träningsvan och har hög förväntan på belöning, kommer misslyckande att orsaka en viss portion frustration som förhoppningsvis gör att hunden tar i lite extra. Beteendet utvecklas.
Ja, nu var det ju modigheten jag var inne på egentligen. Jag vet hur det var när jag tränade platsligg med Issen. Jag räknade sekundrarna och svettades nervöst av oro att han skulle resa sig upp. Undrar vad jag var rädd för? Det är ju inte så att en hunds kropp blir stelopererad för att den reser sig upp. Den kan ju hur lätt som helst lägga sig igen för ett nytt försök. Nåja, någonting var jag orolig för, och det höll på att kosta oss hela platsligget. När jag väl bestämde mig för att chansa på tiden, så visade det sig inte vara några som helst problem.
Jag kommer ihåg för något år sedan när jag tränade hundarna. Jag jobbade sakta men säkert med att utveckla ett speciellt beteende. Så plötsligt körde jag fast och kunde inte komma vidare. Jag bestämde mig för att ta en paus och fundera. Under pausen fortsätter hunden att bjuda beteendet och pang, rätt som det är, blir den så frustrerad att den tar ett jättesteg framåt i utvecklingen! Den kunde ju hur lätt som helst utvecklas. Det var bara jag som inte hade modet att vänta ut den.
Så, för att göra en lång historia kort så ska jag återkomma till Gunne. Hon har i grund och botten inte alls speciellt stort intresse vare sig för mat eller föremål. Det gör dels att belöningarna inte blir speciellt dyrbara för henne och dels att förlusten av dem blir detsamma. Det ligger alltså en hel del jobb i att skapa belöningar värda att jobba för. Tacka gudarna nu, du som har en leksakstokig eller matgalen hund!
Gunne är heller ingen offensiv hund. Hon håller sig hellre på sin kant, funderar lite och överväger sina beslut. Hon är aldrig den som tränger sig på, som stjäl mat eller ställer till med andra otyg. Om jag försöker "få igång" henne till lek, överöser hon mig med lugnande signaler.
Samtidigt har jag sett några glimtar av fantastisk kreativitet hos henne. Under de kort-korta passen vi har kört, har hon haft några stunder av fullständig beteendeexplosion. Gud så roligt det har varit! Hon har visat en kreativitet som jag inte sett hos någon av mina andra hundar. Till exempel har vi tränat backa vid ett par tillfällen för länge sedan. Nu kastade jag några godisar till henne för att hon lade sig ned. När jag slutade med det, började hon omedelbart backa i liggande läge. När inte det fungerade, började hon krypa framåt. När inte det fungerade, fällde hon baken först åt vänster, sedan åt höger. Innan hon var klar, testade hon också att lägga huvudet mot golvet och mot tassarna.
Det är en väldigt spännande hund att träna, Gunne. Det utmanar mig på många sätt. Inte minst mitt mod. Det är en extra hårfin balansgång att öka utmaningarna för en hund som lätt ger upp. Samtidigt så kräver det verkligen att jag utvecklar min snabbhet med belöningarna. Jag hinner klicka för rätt beteende, men det är sällan som jag hinner belöna innan beteendet är avslutat. Där är definitivt någonting att bita i!
Slutet gott, allting gott
Nu finns det bara en sak till för mig att bita i idag. Kudden. Diva ska strax orientera sig från vardagsrummet till trappen, upp och förbi mitt mellan galler och toadörr, fram till sovrumsdörren där hon förhoppningsvis stannar till jag öppnar åt henne. Hon kommer stanna och dricka i vattenskålen innan hon hoppar upp på sängen med ett skutt, till husses missnöjda mummel. Jag kryper ner och sticker in vintergolv-kalla fötter under den varma polarhunden till hon blir så varm att hon klättrar ner och lägger sig vid fotänden av sängen. Same procedur as last year. Samma procedur som varje kväll. Samma procedur som jag saknade så sjukt mycket när Diva låt inne på Strömsholm och som jag numera uppskattar minst lika mycket för varje dag som jag får uppleva den.
Ta vara på era nära och kära nu!
Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!
torsdag 3 mars 2011
Ett avslutande inlägg om Diva
Nu är det definitivt. Diva kommer förbli blind. Vi har behandlat hela tiden som vi skulle, men det hjälper inte. Visst skulle synen kunna komma tillbaka, men så länge vi inte klarar att hålla trycket i ögat nere, så kommer synen försvinna ändå. Och som det ser ut nu, är det fullständigt omöjligt. Hon får maxdoser av de kraftigaste medicinerna och det räcker knappt till...
Jag har gjort en liten faktaruta om hur det funkar med trycket i ögat. Det kallas i regel för Glaukom, de här symptomen, och kan antingen vara en sjukdom i sig, eller en följd av någonting annat. I Divas fall är det förmodligen det sistnämnda, för det löper liksom amok med en gång.
När vi kom in till Strömsholm, exakt en timme och fyrtio minuter efter att trycket började öka, så hade Diva 68 i tryck. De behandlade direkt, med dropp rakt in i blodet. Efter en halvtimme hade det ökat vidare till 88. Då stack de hål i ögat för att ha minsta chans att rädda synen. Som ni ser, är det liksom sjukt mycket över det farligaste...
Jag är inte överraskad och egentligen inte heller besviken. På något sätt har det hjälpt väldigt mycket att ha fått uppleva första halvåret med bara ett öga. Eller allt som har hänt egentligen. Det är som en lång, systematisk process. Känslan av att ha förlorat min blivande stamtik, ovissheten om vi någonsin skulle kunna tävla och oron över det andra ögat. Allt det var tärande men tvingade mig samtidigt att bearbeta alla känslorna. Lättnaden jag upplevde när Divas systers öga blev obducerat och man inte såg att det var någon sjukdom där. Då släppte jag oron och började se framåt igen, våga tänka på framtiden. Insikten om att det är relationen som räknas. Upplevelserna på vår första tävling och nu detta. Bitarna faller på plats på ett logiskt sätt. Jag har varit till hundra procent redo för detta.
När jag insåg att Diva var blind, i lördagskväll, kände jag direkt att det var fel att låta henne leva kvar. Hon var så osäker, så rädd. Helt annorlunda än min vanliga tuffa Diva. Jag bestämde mig omedelbart för att om de sade att det var kört, skulle vi ge upp. Där och då. Med en gång.
Så kom vi till Strömsholm. Jag hade inte ens tagit koppel på henne. Men visst skulle väl ändå min lilla skitunge envisas med att gå runt och undersöka, snubbla, lukta och inspektera hela rummet. När hon tröttnade, satte hon sig jämnte mig och försökte ge vacker tass. Krafsade hit och dit till hon hittade vart jag var. Det var Diva som började komma fram...
Sen dess har vi resonerat fram och tillbaka. Hur gör vi? Synen kunde komma tillbaka och det var ju ett drömscenario - om än extremt osannolikt. Det som i så fall skulle komma, var en livslång behandling med ögondroppar av diverse slag. För närvarande får hon ögondroppar åtta gånger om dagen. Ni kanske förstår hur det alternativet skulle förändra våra liv...
När Strömsholm sade att vi ger upp nu, ögat kommer inte bli bättre, då blev jag på många sätt lättad. Kanske först och främst för att jag fick ett besked att förhålla mig till, för en gångs skull. Men också för att jag inte visste hur ett liv med konstant medicinering skulle te sig, och hur mycket av synen som i så fall skulle fungera. Säg att hon bara kan skilja mellan ljus och mörker, och för att fortsätta kunna det behöver hon medicinering dagligen med två-tre timmars intervall. Är det värt det?
Nej, jag har tagit nästa steg nu. Diva är blind. Hur går vi vidare? Natten mot söndagen bestämde jag mig för två saker. Om hon blev helt blind, skulle vi ta bort henne. Och om hon blev så synskadad att det skulle påverka hennes liv, skulle vi ta samma beslut. Men så vaknade jag på morgonen med en enda fråga i mitt huvud; Om Diva fick välja, skulle hon hellre leva eller dö?
Det är inte en jättelätt fråga. Jag tror inte hundar är rädda för döden på samma sätt som vi, även om jag kan tänka mig att de gärna undviker den - fast i så fall mest på grund av den tillfälliga smärta som det oftast innebär att dö. De lever för stunden, våra kära djur. Ibland avundas jag dem...
En av de saker som jag tappert kunde hålla fast vid när Divas blev blind på första ögat, var frågan; har hon ett lyckligt liv? Jag känner min lilla tjej och jag tror mig veta vad hon skulle svara om jag frågade henne vad som gör henne lycklig. Det finns några saker som är en röd tråd i Divas liv, saker hon alltid älskat och ägnat tid till så fort hon fått chansen. Det är leka, springa, tugga och jaga. Klarar hon bara av att göra de sakerna så tror jag hon är fullständigt nöjd med sitt liv.
Jag googlade en hel del på blinda hundar igår, när vi fått beskedet att det är kört. Några saker som var tydliga, var dels att en blind hund kan leva ett mycket bra liv. Det var till och med så att veterinärerna menade att blindhet inte är en orsak att ta bort en hund. Iallafall inte för hundens egen skull. Dels fanns det en mängd tips på hur man kan anpassa hemmet så den blinda hunden känner sig trygg och kan bete sig normalt. Saker som aldrig slagit mig förr, men som var helt logiska. Och dels fanns det en massa råd om att man skulle akta sina hundar hela tiden.
Jag kan mycket väl tänka mig att anpassa vårt hem så Diva klarar sig så bra som möjligt. Men, som vissa skrev, att ständigt hålla golvet fritt från saker och stolarna inskjutna, det fungerar liksom inte riktigt här. Jag känner, som vanligt, att vi givetvis kan hjälpa henne. Men vi ska inte dalta med henne. Hon måste lära sig att hålla koll på vart soffan är för att inte falla ner på andra sidan när hon vilar, att känna sig för när hon ska gå uppför trappen och inte springa på för mycket när hon inte vet vad som finns framför henne.
Därför har jag landat i detta beslut. Jag kommer att använda dofter. En äcklig doft ska få känneteckna ett hot eller ett hinder. På några ställen i huset har vi hårda hörn i ansiktshöjd för Diva. Dem märker jag med en äcklig doft. Detsamma med våra grindar. Det är viktigt att Diva snabbt kan få veta om en dörröppning är avspärrad eller ej, utan att behöva gå rakt in i grindarna hela tiden. Jag funderar också på att märka upp stolarna i köket, för de kan stå lite varstans.
En god doft ska få känneteckna mitten av varje dörröppning. På så sätt kan hon tryggt ta sig från rum till rum utan att riskera att gå in i dörrkarmarna. En tredje doft ska känneteckna trappnedgångarna. Den är allra viktigast. Jag vill inte ha en blind hund som trillar nerför en vriden trappa...
På så sätt kan jag hjälpa henne i vardagen, utan att jag behöver dalta, locka, leda eller ens vara närvarande. Synintrycken ersätts av doftintryck. Jag har ingen aning om hur Diva kommer hantera det, hur lång tid det kan ta för henne att lära sig eller om det kommer hjälpa alls. Men jag tycker det är ett rimligt sätt att hjälpa en blind hund så det är helt klart värt ett försök. Dessutom tror jag det är viktigt att komma igång med detta tidigt. Just nu är hon förmoligen extra mottaglig för intryck, då hon håller på att lära sig hantera blindheten.
Vårt beslut är att ge Diva en chans. Hon ska få en chans att anpassa sig och få ett bra liv. Det är jättemycket upp till henne nu, hur hon hanterar situationen. Jag har förstått att det kan ta flera veckor för en hund att anpassa sig. Vi har inte bråttom. Men jag tror också att vi inom ett par månader har slutresultatet för hur gott hon kommer att klara sitt liv.
För att det ska bli så lätt och tydligt som möjligt, att bedöma om Diva har ett bra liv, har jag gjort en lista över sådana saker som hon brukade göra och som jag tycker är typiskt Diva att göra. Jag har försökt hitta mätbara saker, för att inte mina känslor ska få för mycket makt. Det kan komma en dag där jag konstaterar att Diva inte har ett bra liv, att hon inte är lycklig. Då vill jag inte ha tvingat henne leva dåligt i åratal bara för att jag inte velat se sanningen. Här är Divas saker:
Springa i trädgården
Leka med en annan hund
Dra i spannet
Hoppa upp på, och ner från, saker; hundkojan, stenmuren
Röra sig avslappnat inomhus
Hämta grejer för att få belöning
Tigga kel, pussas
Jaga möss
Utveckla beteenden med shaping
Vara i hundgården utan uppsikt
Hoppa in och ut i hundkoja, bur, box
Vara avslappnad i närheten av bekanta hundar även om de nosar på henne
Allt detta är väldigt lätt att bedöma. Antingen klarar hon det eller ej. Det enda som är abstrakt, är detta med att vara avslappnad. Jag visste inte hur jag skulle kunna skriva det på ett tydligare sätt. Förhoppningsvis kan jag försöka vara klarsynt när det kommer till det.
Nästa steg på schemat är operation i Strömsholm imorgon. Jag frågade om det inte gick att ta bort ögat på vanligt vis, som vi gjorde med det andra. Men tydligen är det inte socialt accepterat att ha en ögonlös hund. Veterinären berättade att man får massa problem med människor runtomkring då. Jag vet inte om det är ett försäljningstricks, men jag har valt att köpa det. Det kan faktiskt stämma. Så Diva kommer antingen få behålla sitt öga, men att man tar bort de celler som producerar vätska hela tiden, eller så får hon en protes. Det beslutet tar vi imorgon bitti när vi träffar ögonveterinären igen.
När vi kommer hem imorgon, börjar vårt nya liv. Vi har valt att lämna tillbaka Busan i förtid, då träningen och omsorgen i allmänhet är väldigt begränsad just nu. Då är vi färdiga, flocken är stabil och förhoppningsvis ska vi slippa fler sjukdomar och problem under ett tag. Jag kommer också att gå tillbaka till mitt standardbloggande, med de långa och mer sällsynta inläggen.
Återigen vill jag rikta ett stort tack till er alla som följt oss. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer och chattmeddelanden. För mig har det varit ovärderligt att ha ett så massivt stöd, att ni alla hållt tummarna för oss och frågat hur det gått. Jag är överraskad att det finns så mycket värme och omtanke runtomkring oss alla. Ni har alla stöttat mig genom detta och förmodligen kommer ni göra det även när andra hamnar i svåra, tunga situationer. Det unnar jag alla som upplever sorg och smärta. En stor kram till er, var och en, och ett tack för att ni tagit er tid.
tisdag 1 mars 2011
En uppdatering om Diva...
Idag har Diva fått komma hem. Det har varit plågsamt att vänta på det här ögonblicket. Dels för att det är så många känslor och så mycket ovisshet, men mest av allt för att jag vetat att hon varit på ett helt främmande ställe, med främmande rutiner och människor, samtidigt som hon alldeles precis förlorat hela sin synförmåga. Diva är en extremt tålig hund, men jag tror ändå det finns gränser för vad hennes psyke klarar.
Hon har ylat, eller som personalen sade på telefon "hon sjunger för oss". Hon blev galen av att ligga i buren så de satte henne i koppel i ett rum, varpå hon rymde åtskilliga gånger. Herregud jag skulle inte vilja utsätta någon hund för detta. Hon måste ha varit extremt orolig, förvirrad och utelämnad...
Imorse ringde ögonspecialisten och sade att Diva får komma hem. Hon behöver tät medicinering och omsorg, men vad gör det just nu... Allt som jag vill är att Diva ska få vara hemma, i en miljö där hon känner sig trygg och med oss som hon litar på. Det var en otrolig lättnad att få beskedet att vi fick hämta henne.
Det var så lustigt när vi kom dit. Jag kände mig på bristningsgränsen, att alla mina känslor av saknad, oro, rädsla och kärlek bara skulle explodera ut när jag fick se min lilla tjej. Men när jag såg henne var allt som bortblåst. Jag blev bara varm och glad i hela kroppen. Hon har blivit spinkig, lilla gumman, men visst kunde hon pussa. Hon blev så ivrig att hon pussade med tänderna...
Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan dessa dagar. Sakta men säkert har jag nästan slutat tro att hon ska få synen tillbaka. Nej, hoppet har handlat om att hon kanske ändå skulle klara ett liv utan syn. Jag var övertygad om att det var omöjligt fram till att jag lämnade henne på Strömsholm. Hon var liksom bara Diva, galen och nyfiken, trots att hon inte kunde se någonting. När vi hämtade henne och började gå mot bilen, drog hon i kopplet, gick upp i snödrivan och rullade sig. När vi kom fram till bilen klättrade hon lydigt in vid mina fötter. Det var näst intill omöjligt att märka att hon var blind. De som satt i väntsalen drog en suck när de såg Divas blå öga, de sade det är så vackert. Inte ens de lade märke till att Diva var blind.
När vi satte oss i bilen var jag varm i kroppen. Hoppfull. Jag kände igen Diva, hon var inte den skugga jag oroat mig för att få se. Men värmen höll inte i sig länge. Diva är otroligt trött, försiktig, orolig och kinkig. Jag vet inte om hon är medicinerad, om det är dygnen på Strömsholm som tärt så hårt på henne eller om det helt enkelt är blindheten som har knäckt henne. Just nu känns det som djurplågeri att tvinga henne leva det här livet.
Det är nästan outhärdligt att känna så. Att se henne stanna, gnälla och inte våga gå över tröskeln. Att hjälpa henne hålla balansen nedför trapporna. Att se henne hoppa upp på sängen och nästan trilla ner på andra sidan. Det är inte Diva. Det är vad jag var orolig för. Det är en skugga av min lilla ivriga livsglada tjej...
Nu ligger hon här vid mina fötter och sover. Min högsta önskan slog in, att få ha Diva jämte mig i sängen igen. Hon sover djupt, är väldigt trött. Men hon har lagt sin nos tätt tätt intill mina fötter, så som hon alltid brukar. Det blåser varm fuktig luft mot mina tår när hon andas. Då och då gnäller hon oroligt i sömnen. Jag hysjar åt henne som jag brukar för att lugna. Hon suckar och sover vidare.
Hur ska vi orka oss igenom det här? Vi ska på undersökning på Strömsholm nästa vecka igen. Prognosen är dålig. Ingen syn har kommit tillbaka än. Tiden rinner iväg. Om inget hänt när veckan är slut så är hoppet ute. Fram till dess får vi göra vad vi kan för att muntra upp och ge Diva meningsfulla sysselsättningar. Jag önskar henne så lite lidande som möjligt...
Jag har funderat mycket på sorg på senaste, hur olika människor hanterar den. Jag isolerar mig lite, försöker låta känslorna komma och gå som de vill. Isoleringen är skön, jag har svårt att släppa ut känslorna på ett ärligt sätt när jag inte är ensam. Samtidigt är ensamheten plågsam i sig. Men jag har inte varit ensam. Ni har varit med mig genom allt detta, stöttat, hållt tummar, uppmuntrat och gett mig ork. Alla ni som har kommenterat, här och på facebook, om ni visste hur mycket det betytt för mig! Jag är oändligt tacksam för att ni tagit er tid, tänkt på oss och följt vår väg. Jag önskar att jag en vacker dag kan ge tillbaka detta till er!
Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)