tisdag 1 mars 2011

En uppdatering om Diva...


Idag har Diva fått komma hem. Det har varit plågsamt att vänta på det här ögonblicket. Dels för att det är så många känslor och så mycket ovisshet, men mest av allt för att jag vetat att hon varit på ett helt främmande ställe, med främmande rutiner och människor, samtidigt som hon alldeles precis förlorat hela sin synförmåga. Diva är en extremt tålig hund, men jag tror ändå det finns gränser för vad hennes psyke klarar.

Hon har ylat, eller som personalen sade på telefon "hon sjunger för oss". Hon blev galen av att ligga i buren så de satte henne i koppel i ett rum, varpå hon rymde åtskilliga gånger. Herregud jag skulle inte vilja utsätta någon hund för detta. Hon måste ha varit extremt orolig, förvirrad och utelämnad...

Imorse ringde ögonspecialisten och sade att Diva får komma hem. Hon behöver tät medicinering och omsorg, men vad gör det just nu... Allt som jag vill är att Diva ska få vara hemma, i en miljö där hon känner sig trygg och med oss som hon litar på. Det var en otrolig lättnad att få beskedet att vi fick hämta henne.

Det var så lustigt när vi kom dit. Jag kände mig på bristningsgränsen, att alla mina känslor av saknad, oro, rädsla och kärlek bara skulle explodera ut när jag fick se min lilla tjej. Men när jag såg henne var allt som bortblåst. Jag blev bara varm och glad i hela kroppen. Hon har blivit spinkig, lilla gumman, men visst kunde hon pussa. Hon blev så ivrig att hon pussade med tänderna...

Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan dessa dagar. Sakta men säkert har jag nästan slutat tro att hon ska få synen tillbaka. Nej, hoppet har handlat om att hon kanske ändå skulle klara ett liv utan syn. Jag var övertygad om att det var omöjligt fram till att jag lämnade henne på Strömsholm. Hon var liksom bara Diva, galen och nyfiken, trots att hon inte kunde se någonting. När vi hämtade henne och började gå mot bilen, drog hon i kopplet, gick upp i snödrivan och rullade sig. När vi kom fram till bilen klättrade hon lydigt in vid mina fötter. Det var näst intill omöjligt att märka att hon var blind. De som satt i väntsalen drog en suck när de såg Divas blå öga, de sade det är så vackert. Inte ens de lade märke till att Diva var blind.

När vi satte oss i bilen var jag varm i kroppen. Hoppfull. Jag kände igen Diva, hon var inte den skugga jag oroat mig för att få se. Men värmen höll inte i sig länge. Diva är otroligt trött, försiktig, orolig och kinkig. Jag vet inte om hon är medicinerad, om det är dygnen på Strömsholm som tärt så hårt på henne eller om det helt enkelt är blindheten som har knäckt henne. Just nu känns det som djurplågeri att tvinga henne leva det här livet.

Det är nästan outhärdligt att känna så. Att se henne stanna, gnälla och inte våga gå över tröskeln. Att hjälpa henne hålla balansen nedför trapporna. Att se henne hoppa upp på sängen och nästan trilla ner på andra sidan. Det är inte Diva. Det är vad jag var orolig för. Det är en skugga av min lilla ivriga livsglada tjej...

Nu ligger hon här vid mina fötter och sover. Min högsta önskan slog in, att få ha Diva jämte mig i sängen igen. Hon sover djupt, är väldigt trött. Men hon har lagt sin nos tätt tätt intill mina fötter, så som hon alltid brukar. Det blåser varm fuktig luft mot mina tår när hon andas. Då och då gnäller hon oroligt i sömnen. Jag hysjar åt henne som jag brukar för att lugna. Hon suckar och sover vidare.

Hur ska vi orka oss igenom det här? Vi ska på undersökning på Strömsholm nästa vecka igen. Prognosen är dålig. Ingen syn har kommit tillbaka än. Tiden rinner iväg. Om inget hänt när veckan är slut så är hoppet ute. Fram till dess får vi göra vad vi kan för att muntra upp och ge Diva meningsfulla sysselsättningar. Jag önskar henne så lite lidande som möjligt...

Jag har funderat mycket på sorg på senaste, hur olika människor hanterar den. Jag isolerar mig lite, försöker låta känslorna komma och gå som de vill. Isoleringen är skön, jag har svårt att släppa ut känslorna på ett ärligt sätt när jag inte är ensam. Samtidigt är ensamheten plågsam i sig. Men jag har inte varit ensam. Ni har varit med mig genom allt detta, stöttat, hållt tummar, uppmuntrat och gett mig ork. Alla ni som har kommenterat, här och på facebook, om ni visste hur mycket det betytt för mig! Jag är oändligt tacksam för att ni tagit er tid, tänkt på oss och följt vår väg. Jag önskar att jag en vacker dag kan ge tillbaka detta till er!

Tack!

14 kommentarer:

  1. Jag skickar en stor stor stor kram till dig och Diva!

    SvaraRadera
  2. Många många många styrkekramar till dig och Diva! / Eva G

    SvaraRadera
  3. För jävligt. Lider så med dig och hoppas att det vänder.
    KRAM

    SvaraRadera
  4. Tänker på er! När jag läser din berättelse om Diva rinner tårarna...hoppas det vänder//Kram Pia

    SvaraRadera
  5. En stor kram från mig och Tiger...
    Maritha

    SvaraRadera
  6. Skånegänget hoppas .....
    Sänder många kramar och tankar <3<3<3<3

    SvaraRadera
  7. Jag hoppas verkligen det vänder... :( Kramar!

    SvaraRadera
  8. Vi håller alla tummar och tassar! Många styrkekramar till er!♥

    SvaraRadera
  9. Jag får svårt att andas när jag läser det du skriver. Förstår verkligen hur du känner.
    Kram Agneta

    SvaraRadera
  10. Mina tankar är hos er. Njut av ha Diva hos dig. Inte konstigt utan snarare naturligt att hon är annorlunda än vanligt just nu. Det vänder inte på en dag efter en så stor omställning. Från en dag till en annan helt blind. Sannolikt en traumatisk sjukhusvistelse. Det måste få ta tid att vänja sig vid omställning för Diva. Självklart är hon vilsen och lite olycklig just nu. Vad som än händer har du funnits där för henne och gjort allt vad som stått i din makt. Du har gjort ditt bästa! Nu håller vi alla tummar och tår för att hon får tillbaka synen. Många Kramar från oss alla! Vi tänker och känner med er!

    SvaraRadera
  11. Tänker mycket på er och kan inte i min vildaste fantasi få mig att förstå hur det måste kännas för dig - jag har inte själv varit där ännu men den dagen kommer och jag lixom alla andra måste finna ett sätt att bearbeta det på...svårt!!!
    Våra hundar är vårt allt i många situationer & att kanske behöva mista en tär på hjärtat, jag vill att du ska veta att vi tänker på er och håller tummarna för det bästa även om det ser dystert ut <3
    Kram från mig och vovvarna!!!

    SvaraRadera
  12. Erkänner att jag väl inte är den mest trogna läsaren....men ibland så =O)
    Detta gör mig så otroligt ledsen, kan inte hejda tårarna.....lider med dig och Diva. Håller alla tummar jag kan för att det ska gå åt rätt håll
    Kram från Tessan och Gimli

    SvaraRadera
  13. Hoppet är det sista som överger oss så därför fortsätter vi att hålla tummar, tår och tassar för er!

    Många kramar!

    /AC,Liam, Neo och Timmie

    SvaraRadera
  14. Du skriver rørende! Så mange kloke vakre ord. Og du er såå fantastisk god med hundene dine:) Håper det går bedre med Diva og at du har det bra.
    Stor klem Iselin

    SvaraRadera