En uppdatering om Diva...

Idag har Diva fått komma hem. Det har varit plågsamt att vänta på det här ögonblicket. Dels för att det är så många känslor och så mycket ovisshet, men mest av allt för att jag vetat att hon varit på ett helt främmande ställe, med främmande rutiner och människor, samtidigt som hon alldeles precis förlorat hela sin synförmåga. Diva är en extremt tålig hund, men jag tror ändå det finns gränser för vad hennes psyke klarar.

Hon har ylat, eller som personalen sade på telefon "hon sjunger för oss". Hon blev galen av att ligga i buren så de satte henne i koppel i ett rum, varpå hon rymde åtskilliga gånger. Herregud jag skulle inte vilja utsätta någon hund för detta. Hon måste ha varit extremt orolig, förvirrad och utelämnad...

Imorse ringde ögonspecialisten och sade att Diva får komma hem. Hon behöver tät medicinering och omsorg, men vad gör det just nu... Allt som jag vill är att Diva ska få vara hemma, i en miljö där hon känner sig trygg och med oss som hon litar på. Det var en otrolig lättnad att få beskedet att vi fick hämta henne.

Det var så lustigt när vi kom dit. Jag kände mig på bristningsgränsen, att alla mina känslor av saknad, oro, rädsla och kärlek bara skulle explodera ut när jag fick se min lilla tjej. Men när jag såg henne var allt som bortblåst. Jag blev bara varm och glad i hela kroppen. Hon har blivit spinkig, lilla gumman, men visst kunde hon pussa. Hon blev så ivrig att hon pussade med tänderna...

Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan dessa dagar. Sakta men säkert har jag nästan slutat tro att hon ska få synen tillbaka. Nej, hoppet har handlat om att hon kanske ändå skulle klara ett liv utan syn. Jag var övertygad om att det var omöjligt fram till att jag lämnade henne på Strömsholm. Hon var liksom bara Diva, galen och nyfiken, trots att hon inte kunde se någonting. När vi hämtade henne och började gå mot bilen, drog hon i kopplet, gick upp i snödrivan och rullade sig. När vi kom fram till bilen klättrade hon lydigt in vid mina fötter. Det var näst intill omöjligt att märka att hon var blind. De som satt i väntsalen drog en suck när de såg Divas blå öga, de sade det är så vackert. Inte ens de lade märke till att Diva var blind.

När vi satte oss i bilen var jag varm i kroppen. Hoppfull. Jag kände igen Diva, hon var inte den skugga jag oroat mig för att få se. Men värmen höll inte i sig länge. Diva är otroligt trött, försiktig, orolig och kinkig. Jag vet inte om hon är medicinerad, om det är dygnen på Strömsholm som tärt så hårt på henne eller om det helt enkelt är blindheten som har knäckt henne. Just nu känns det som djurplågeri att tvinga henne leva det här livet.

Det är nästan outhärdligt att känna så. Att se henne stanna, gnälla och inte våga gå över tröskeln. Att hjälpa henne hålla balansen nedför trapporna. Att se henne hoppa upp på sängen och nästan trilla ner på andra sidan. Det är inte Diva. Det är vad jag var orolig för. Det är en skugga av min lilla ivriga livsglada tjej...

Nu ligger hon här vid mina fötter och sover. Min högsta önskan slog in, att få ha Diva jämte mig i sängen igen. Hon sover djupt, är väldigt trött. Men hon har lagt sin nos tätt tätt intill mina fötter, så som hon alltid brukar. Det blåser varm fuktig luft mot mina tår när hon andas. Då och då gnäller hon oroligt i sömnen. Jag hysjar åt henne som jag brukar för att lugna. Hon suckar och sover vidare.

Hur ska vi orka oss igenom det här? Vi ska på undersökning på Strömsholm nästa vecka igen. Prognosen är dålig. Ingen syn har kommit tillbaka än. Tiden rinner iväg. Om inget hänt när veckan är slut så är hoppet ute. Fram till dess får vi göra vad vi kan för att muntra upp och ge Diva meningsfulla sysselsättningar. Jag önskar henne så lite lidande som möjligt...

Jag har funderat mycket på sorg på senaste, hur olika människor hanterar den. Jag isolerar mig lite, försöker låta känslorna komma och gå som de vill. Isoleringen är skön, jag har svårt att släppa ut känslorna på ett ärligt sätt när jag inte är ensam. Samtidigt är ensamheten plågsam i sig. Men jag har inte varit ensam. Ni har varit med mig genom allt detta, stöttat, hållt tummar, uppmuntrat och gett mig ork. Alla ni som har kommenterat, här och på facebook, om ni visste hur mycket det betytt för mig! Jag är oändligt tacksam för att ni tagit er tid, tänkt på oss och följt vår väg. Jag önskar att jag en vacker dag kan ge tillbaka detta till er!

Tack!