Det förbjudna har hänt. Det som till varje pris aldrig skulle hända. Divas andra öga har fått en inflammation.
Vi hade en perfekt dag tillsammans. Steg upp tidigt och cyklade en sväng med Diva och Gunne. De höll en jämn och fin fart, och till min glädje så jobbade Diva stundom på väldigt fint. Hemma igen så var hon trött och belåten, lade sig på mattan i vardagsrummet och vilade.
Jag åkte på uppfödarutbildning. Det var otroligt intressant! Såg fram emot kvällen, vi skulle baka pizza och ta det lugnt. När jag kom hem gick jag en kort promenad med Baby och Issen. Diva envisades som vanligt med att inte vilja gå in i huset när hon märkte att någonting var på gång. Hon är så rolig, stannar och tittar på mig där jag står och försöker få henne att göra som jag vill. Jäklar vilken vilja hon har!
Efter promenaden började jag med maten. Satte på radion, det var ett reportage om en slädhundresa. Diva hämtade ett par skor och en handske, precis som hon alltid gör när vi lagar mat. Vi lekte lite med handsken, kampade och vann. När det inte fanns någon handske att hämta, gick hon och hämtade små papperslappar istället. Hon är så söt när hon försöker räcka över dem till mig och de kladdar fast på tungan. Hon tittar på mig med en uppfordrande blick, vet mycket väl att hon varit duktig och kanske kan få någonting gott.
Jag ställer mig för att läsa nästa steg i receptet. Diva lägger sig nedanför mig och precis då ylar det på radion. Jag skrattar åt henne när hon vänder huvudet mot apparaten med spetsade öron. När hon tittar tillbaka mot mig, då ser jag direkt att någonting är fel.
Pupillen är jättestor och grumlig. Jag vet exakt vad det innebär. Jag har sett det förr. Tog direkt fram en ficklampa och lyste rakt in i ögat. Pupillen minskade en knapp millimeter i storlek men var fortfarande abnormt stor. Det bekräftade mina farhågor. Satte mig ner vid datorn för att leta fram numret till Strömsholm. Hela kroppen skakade. Diva gick ut i hallen, kanske för att hämta en ny sko, och när hon ska gå tillbaka in i köket så går hon rakt in i dörrkarmen. Hon blir ståendes, förvirrad och antagligen ganska förvånad. Det har gått ett par minuter sedan hundarna ylade på radion och Divas synförmåga är helt borta.
Jag tog med en gång henne i halsbandet och ledde henne till hundsängen. Där är hon trygg. Hon lägger sig ner. David, som jag precis har väckt - han har jobbat natt - kommer ner. Diva tittar mot honom när han kommer, tycks följa honom med blicken. Förmodligen är det bara ljudet och doften hon uppfattar. Jag får klartecken från Strömsholm att komma in omedelbart. När jag ska flytta Diva från hundsängen, vill hon inte röra på sig. Jag bär ner henne till bilen, håller henne vid öppningen till hundboxen så hon får känna doften och vet vart hon är. Så åker vi.
Jag sade en gång att jag körde hemifrån till Strömsholm på en och en halv timme. Tyckte det lät osannolikt i efterhand, men det stämde. Exakt en timme och fyrtio minuter efter att jag sett Divas pupill förändras, blir vi imottagna av veterinären i Strömsholm. Ni kanske förstår att tiden kan ha en helt avgörande betydelse i det här fallet.
Diva är ju så himla rolig. Inte ens två timmar efter att hon blivit fullständigt blind, kan hon låta bli att vara sådär som Diva är. Kamikaze-Diva. Fullständigt synrubbad skulle hon givetvis absolut undersöka hela veterinärstationen. Bonk, där var ett bord. Bonk, där var en stol. Vid den antibakteriella väskan stod hon kvar en stund och undersökte noggrant men på ett tryggt avstånd. Det var nog en väldigt annorlunda doft. Genom att spåra sig fram, lyckades hon undvika att krocka med väggarna. Förmodligen för att vi sällan går alldeles intill en vägg. En kabel som hängde i undersökningsrummet fick jag lyfta gång på gång när Diva gick runt och undersökte.
Det tog en kvart så blev lilla gumman inlagd med dropp. En kraftig dos av medel som skulle minska trycket i ögat. Jag fann mig själv ståendes utanför veterinärstationen med Divas halsband och ett papper i handen. Vad hände? När jag vände mig om, kände jag lättnad att jag inte såg Diva i korridoren. Det skulle krossat mitt hjärta att se henne försvinna bakom ett hörn, men de hade redan hunnit gå.
Imorse ringde veterinären. Trycket i ögat, anledningen att pupillen blev så stor och en av anledningarna till att Divas öga slutade fungera, hade inte minskat av medicinen. De fick sticka hål på ögat för att tömma på vätska. Nu hade trycket äntligen sjunkit. Diva kan fortfarande inte se någonting, men specialisten säger att det kan ta upp till en vecka innan synen kommer tillbaka. Om den kommer tillbaka. Om.
Jag är glad för många saker. Först och främst är jag glad att jag har lyckats släppa oron för Diva den senaste tiden. Vi har haft så roligt ihop. Att se Diva, att klappa henne, att leka och träna, har inte varit smärtsamt. Det har varit en stor glädje och njutning. Jag är oändligt glad för det. Jag är också glad för att jag, när Diva stod där överraskad av att ha gått in i dörrkarmen, kände mig fullständigt lugn och övertygad om hur jag skulle ta mina framtida beslut. Diva utan syn, är inte Diva. Det är en skugga.
Nu blev det inte så lätt som jag hade trott. Eller kanske till och med hoppats på. Imorgon ska Diva undersökas av specialisten. Eftersom trycket i ögat är så pass lågt nu, kan det bli svårt att se om ögat klarat sig. Kanske de vill behålla henne för observation. Kanske de vill att jag hämtar hem henne och kommer tillbaka om en vecka. Jag vet inte, och ännu en gång är ovissheten det värsta. Jag kommer att åka till Strömsholm en dag. Antingen för att säga farväl till min älskade lilla skruttunge. Eller för att hämta hem en blind Diva som kanske får tillbaka synen, kanske inte.
Oavsett vilket, kommer detta bli en av de mest plågsamma veckorna i mitt liv. En vecka mitt mellan dröm och verklighet, minnen och framtid. Min värld är ett vacuum, där jag stundom bara gråter och längtar efter henne, stundom försöker tänka på någonting annat för att orka andas och överleva. Jag är en extremt empatisk person, men i det här fallet är jag glad att det är jag själv som får gå igenom sorgen. Ni ska veta att jag mår bra, är stark och jag vet att jag kommer leva genom detta. En dag kommer jag ha fina minnen och se stora värden i den här upplevelsen - oavsett hur det nu kommer att sluta. Om jag förlorar Diva kommer jag vara jätteledsen men jag kommer vara lättad att jag gett henne ett fint liv och ett fint avslut där jag inte tvingat henne till ett undermåligt liv på grund av mina egna känslor för henne. Nej, det är ovissheten som är värst. Jag kan inte gå vidare i sorgearbetet förrän jag vet om jag har någonting att sörja. Jag vågar inte hoppas förrän jag vet att det kan bli bra. Min värld är ett vacuum. Men jag andas. Och jag överlever.
Så himla tråkigt! :( Håller tummarna för att det ordnar sig till det bästa.
SvaraRaderaBrukar vara inne och läsa på din blogg för du skriver alltid så intressant. Det här var däremot något man inte ville läsa. Vad ledsen jag blir att höra om finaste Diva! Hoppas, hoppas, hoppas att hon klarar det här och du får ha henne hos dig länge till. Tänker på dig! styrkekramar /Anna
SvaraRaderaOj vad ledsen jag blev nu! Förstår verklgien att du inte var sugen på skidor... Jag håller alla tummar jag har för att det ska gå bra och massor med kramar till er.. /Hedvig
SvaraRaderaGråter..massa varma kramar och lugna blickar till dig och diva!
SvaraRaderaJobbigt! Hoppas så att det löser sig till det bästa!
SvaraRaderaMina tankar är hos dig Marlene, jag vet hur det känns. Min första siberian Zacke blev också blind och blev bara 5 år gammal. Man överlever genom att minnas det fina man fick uppleva tillsammans med dom. Jag saknar fortfarande Zacke, men vet också att ett liv utan syn inte är något liv för en fyrbent vän.
SvaraRaderaJag hoppas och håller tummarna för att Diva får sin syn tillbaka på ögat. Jag hoppas!!
kram från Fia o gänget
Många kramar <3
SvaraRaderaStora varma kramar från oss på Odlingen!
SvaraRaderaJag håller alla mina tummar att ögat blir bra igen.
kram Elin
Jävlar också! Nu hålelr vi alla tummar o tassetår att det komemr att lösa sig för er. Jättestor kram till dig och Diva! <3
SvaraRaderaUsch så tråkigt att höra...vi tänker på er och håller alla tummar och tassar...
SvaraRaderaTänker på dig och vet vad du går igenom, under sker. kram Lena
SvaraRaderaTänker på dig och Diva och hoppas innerligt på det bästa. /Mari
SvaraRadera