Vecka 6 & 7; Kommandon, Pavlov och tävling på riktigt

Det är lite action här hemma för stunden. Diva började löpa förra veckan och drog med sig både Kinoo och Busan... Ja, vad ska man säga? Lite spänt här hemma, lite småknorrigt och morrigt helt enkelt. Vi får se om även Gunne kommer igång nu eller om hon tänker vänta.

Det bekymrar mig lite, detta med löpen. Det är en vecka kvar till SHAM-draget när vi ska tävla. Inom draghundsporten finns inga restriktioner vad gäller löptikar, men jag vet att många väljer att inte ta med en löpande tik i spannet på tävling.

Kanske det beror på att tikarna jobbar sämre, kanske att man inte vill riskera parning i spannet eller kanske att man inte vill riskera parning med andra spann? I de två första fallen så stör det inte mig nåt värst, jag har inte så många hundar att välja på och hela spannet är tikar. Men det sista... Experterna, har ni något gott råd? Är det oklokt att starta med löptikar i spannet?

För mig är alternativet att stryka mig. Halva spannet är ju i löp! Det skulle inte kännas sådär jättekrisigt, jag skulle kunna ta med hundarna upp och köra en sväng efter tävlingen. Det är ju årsmöte med rasklubben så det blir oavsett att resa dit. Men om det är relativt riskfritt så är det givetvis roligare att vara med på tävlingen. Det känns viktigt att jag och hundarna lär oss rutinerna kring tävling och börjar bygga en tävlingsgrund. Ja, jag och Diva är det väl egentligen. De andra är rutinerade redan!

Att dela ett beteende

Vår extra ridhusträning har fortsatt under veckan. Det är riktig lyx, jag hinner nästan inte med att göra hemläxorna mellan passen! Senaste "köksträningarna" har vi jobbat på läggande under gång. Jag vill att Issen ska dunsa ner i marken när jag säger "ner". Han lägger sig nämligen direkt jag ber honom, men själva vägen ner till marken tar för lång tid enligt min smak. Sagt och gjort.

Jag gick tillbaka till att träna stillastående läggande. Redan där märkte jag att grunden inte var riktigt bra. Ibland lade han sig riktigt långsamt, ibland lite snabbare. Nu har jag shapat fram läggandet ordentligt igen, så han dunsar ner i marken från stående. Det är praktiskt, det där med dunsen, för det är lätt att höra när man ska klicka.

Samtidigt kommer jag ihåg att jag läst någonting om en tjej som tränade just med duns, och senare fick problem när hon kom till mjukare underlag. Jag kommer inte ihåg mer om det, men jag använder klickern och har dunsen mer som ett riktmärke för mig själv. Då kan jag förhoppningsvis undvika att Issen förknippar dunsen med någonting. Det är lite roligt det där, förresten, för Issen har själv kommit på att han kan göra läggande i kombination med hoppstå. Han fäller bakbenen samtidigt som han studsar fram med frambenen och får ett väldigt snabbt, fint läggande!

Då var dunsen på plats och nu kommer utmaningen. Att klara dunsen även i rörelse! Det är lurigt, tycker jag. Det är en helt annan sak att fälla hela kroppen stillastående jämfört med i rörelse. Jag vill gärna ha ett mellanting mellan rörelse och stillastående så man kan öka svårigheten successivt, men antingen är man stillastående eller så är man i rörelse... Jag tror att det är lika stor utmaning att lägga sig i sakta gång som i snabb, så hastigheten är inte till hjälp. Vart kan jag då hitta en brygga där vi kan få många rätta beteenden och framgång?

Jag har för mig att jag en gång såg någon träna läggande under baklängesgång. När hunden går baklänges, är den i rörelse, men det är betydligt lättare att fälla kroppen! Kanske detta kan bli min brygga? Det är just det här som är utmaningen för oss klickertränare. Att hitta sätt att med små steg förbättra och utveckla ett beteende. Det gäller att vara kreativ! Så läggande under baklängesgång får det nog bli. Fortsättning följer!

Känslomässiga genombrott

Det har hänt några saker med lydnaden, framsteg i vår utveckling som jag inte tänkt på förrän nu. Jag var en kväll i ridhuset och tränade med Pirre. Hon filmade när vi jobbade med position i fria följet. När jag nu ser filmen i efterhand, kommer flera insikter till mig!

För det första så har mina planer att alltid utgå från utgångsställningen verkligen fungerat. Det är självklart och naturligt för Issen att inta positionen för att påbörja nästa övning. Det är faktiskt ett stort framsteg. Det är några månader sedan som jag insåg att jag behövde jobba på det sättet, att alltid starta med utgångsställning, för att ha en bra helhetsgrund sedan på tävling. Men jag har inte tänkt vidare på det. Tydligen har det satt sig, både i min och Issens hjärna!

För det andra har träningen med "trial and success" (se förra blogginlägget) verkligen fungerat. Jag har utrymme att belöna mer eller mindre och man ser på hela filmen att Issen har en positiv attityd och vilja att arbeta. Han är inte på något sätt nedslagen, inte ens de få gångerna han blir utan belöning. Tvärtom, jag ser en hund som inte kan få nog av att jobba, som går med svansen som en flagga och tindrande ögon!



För det tredje, och kanske det viktigaste. När vi stod där och skulle börja gå, jag hade Pirre bakom ryggen med filmkameran, och jag tar första steget. Då kom en stor insikt till mig. Vi har jobbat mycket på att gallra ut signaler så Issen ska förstå vad som gäller och när. En av de saker vi kommit längst med, är starten i fria följet. Jag har från början visat med min fördelning av kroppsvikten att vi snart ska gå, och sedan tar jag första steget med vänster ben. Det har varit mina signaler som jag har jobbat in att Issen ska reagera på vid fria följets start.



En av mina absoluta favoritbilder! Foto: Emmeli Orrefjord

När vi så skulle träna dessa små detaljer, fylls jag plötsligt av en känsla. När vi ska starta från utgångspositionen, ja, vad ska jag säga? Jag hinner knappt tänka att vi ska starta. Vi är som en enda kropp! Issen reagerar fullständigt på mina signaler, fast jag inte ens själv märker dem längre! Kika lite extra på filmen. Mina signaler är i många fall helt omärkbara, jag kan inte ens själv se dem. Ändå reagerar han på dem, spänner kroppen och börjar gå precis samtidigt som mig. Det ser snyggt ut, men det är ingenting jämfört med känslan.

Jag har plötsligt fått ett helt galet känslomål för vårt fria följ. Om det kan bli såhär bra i starterna, då måste det kunna bli lika bra i svängarna! Att känna sig som ett med sin hund, att jag bara behöver tänka så vet han vad som är på gång. Det är mitt yttersta mål med fria följet! Och vi är redan där, när det gäller starterna.

Det vi tränar på filmen är svängsignaler. När vi ska svänga, vrider jag först kroppen svagt åt rätt håll, sedan vinklar jag vänsterfoten åt det håll vi ska svänga. Jag svänger alltså alltid först med min vänstra fot. Redan nu är det nästan omärkbart med signalerna, men Issen reagerar på dem. Förresten så är det samma sak med utgångspositionen som jag pratade om här tidigare. Jag har ett speciellt sätt att ställa mig, när jag vill att han ska inta utgångsposition. Det syns faktiskt rätt tydligt! Jag ser ut som en bodybuilder, stel, rak och med armarna lite ut från kroppen. Det har han också hundra procents rätt reaktion på.

Det är det här som är så fascinerande med lydnad och inte minst med lydnad med klickerträning. Eftersom jag har lärt in beteendena helt utan hjälper i grund och botten, kan jag sedan lägga på små små signaler som blir till väldigt stor hjälp för Issen. Istället för att jag hade lärt in beteendena med lockande och stora signaler, som jag sedan måste kämpa hårt för att kunna jobba bort. Med shapingen bygger jag upp Issens självkänsla i ett visst beteende och mina pyttesmå signaler blir sedan ett extra stöd och uppmuntran för honom. Medan jag med lockande hade fått fram ett beteende där jag först gör honom beroende av mig och sedan dessutom i större och större mån måste påfresta hans självkänsla genom att inte ställa upp för honom där han behövde mig. Det är ingen överraskning för mig, att lockade hundar jobbar sämre under press. Tävlingssituationen är förmodligen den situation som den lockade hunden behöver mest stöd, men får minst.

Äpplen och päron

Så var vi i Boxholm och tränade lydnad med Rose-Marie och Hilda. Och det är nu som utmaningarna börjar bli riktigt intressanta. Med ett extra par ögon till hjälp, ville jag nämligen börja finjustera våra höger- och vänstersvängar, fast utan halt. Men hur i hela friden ska Issen kunna skilja på om han ska sätta sig, eller bara vända baken, i en sväng? Han behöver ju veta det i god tid om vi ska få snygga svängar.

Min plan har varit att vända mig, men fortfarande trampa vidare på stället, till han vridit bakdelen och hittat positionen igen. På så sätt är jag fortfarande i rörelse och han kan lätt lära sig skilja på halt och vanlig sväng. Med Rose-Maries ögon på oss, gjorde vi några svängar. Nej, det blev faktiskt inte bra. Det var svårt för Issen att skilja på signalerna.

Men så kom Rose-Marie med en idé! Jag känner mig personligen väldigt anti att man bromsar för mycket eller gör för tydliga signaler till hunden hela tiden. Det blir inte riktigt snyggt. Nu har jag fått ett förslag som jag faktiskt kan tycka är riktigt bra. Istället för att bromsa ner tempot, kan jag minska steglängden några korta steg innan svängen. På så sätt är min kropp fysiskt förberedd att göra en bra sväng samtidigt som Issen får en sekunds förvarning om svängen. Visst gav det resultat snabbt, men jag behöver öva mer på att gå innan det kan bli helt bra.

Det är intressant det här, tycker jag. Jag inser mer och mer hur viktigt det är att göra tydligt för hunden vad man jobbar med. Nu menar jag absolut inte att locka och pocka. Nej, hunden ska i grund och botten redan veta vad den ska göra. Men när beteendet är klart, är det viktigt att koppla ihop det med tydliga signaler som gör att hunden aldrig behöver tveka om vad som gäller. Speciellt med en hund som Issen, som lätt blir osäker, är det otroligt viktigt att det aldrig dyker upp några frågetecken.

Ja så är det ju detta med att koppla på signal efter att hunden lärt sig beteendet. Jag får relativt ofta frågor om det. Det finns flera anledningar till detta, varav jag tycker att två stycken är extra viktiga. För det första så om du använder kommandot eller signalen under hela inlärningsprocessen, kommer hunden att associera det med samtliga beteenden den gjort under tiden - både de rätta och de felaktiga. Det blir helt enkelt större risk att hunden i slutänden utför fel beteende, speciellt i situationer under press (läs: tävling). I värsta fall upplever hunden stress eller osäkerhet under inlärningen och även detta kommer väckas när du använder kommandot eller signalen.

Hur kan det bli så? Jo, den förklaringen finns i anledning nummer två att vänta med kommandot. Det handlar om Pavlov. För dig som inte känner till denna farbror sedan tidigare, kan jag kort beskriva. Han gjorde vetenskapliga experiment på hungriga hundar. När han ställde fram maten började hundarna nämligen dregla. Pavlov testade att ringa i en klocka varje gång han ställde fram maten. Efter ett tag ringde han i klockan utan att ställa fram maten. Själva klockringningen hade först inte betytt någonting för hundarna, men efter att han ringt i samband med mat, började hundarna till slut att dregla bara av att höra klockan!

Det är på detta sätt som klickerträning fungerar. Du har en bra belöning som hunden älskar. Den får utföra ett beteende och då får den belöningen. Så småningom kommer beteendet i sig självt att få samma värde som belöningen, för hunden. Ett beteende kan alltså bli självbelönande! Om du nu kopplar på ett kommando på beteendet, kommer det vara en signal för hunden att få lov att göra någonting som den älskar. Det blir i princip som att säga "varsågod" till hunden vid matskålen. Konsekvensen av detta blir att du får en hund som går och väntar på att äntligen få lov att göra det rätta beteendet. Som till exempel i läggande under gång.

Tänk att ha en hund som knappt kan låta bli att lägga sig under gång? Så får den äntligen signalen och kan kasta sig ner på marken. En sådan hund jobbar självständigt och med full glädje, förväntan och attityd. Utmaningen, som jag ser det och utifrån vart vi ligger i träningen just nu, är att tala om för hunden att det är just läggande den ska få göra nu. På samma sätt som fria följet. Nu ska du få lov att vända baken! Eller nu ska du få lov att vända baken och sätta dig ner!

En kort parentes i allt detta, och en återknytning av säcken där jag skrev att ett kommando till och med kan utlösa osäkerhet hos hunden. Det är nämligen inte bara beteenden som hunden kan lära sig koppla ett kommando till. Även känslor kan kopplas. På det här sättet kan du, med smart träning, till exempel få en hund som automatiskt blir intensiv när den ser en apportbock och automatiskt lugn när det är dags för platsliggning. Om du nöter ett kommando eller signal när hunden är osäker, till exempel i en inlärningssituation där det krävs extra mycket av den, kan kommandot sedan utlösa osäkerhet igen. Klockan ringer, munnen dreglar.

Bra drag och en hund kort

Vi fortsätter hårdträningen inför tävlingarna. De senaste träningspassen har Busan gått lite dåligt. Det syns ganska tydligt på filmen i förra inlägget. Jag har först trott att det var på grund av att hon börjat löpa, men så en morgon såg jag att hon var lite röd i pälsen på en framtass. Jag undersökte och upptäckte att hon skurit upp simhuden mellan två av tårna! Inte konstigt att hon varit öm och bromsat...

Jag ringde direkt till Busans ägare och pratade med Emma som kan precis allt vad gäller sår. Efter lite konsultation lät jag såret vara men tog på en socka för säkerhets skull. Busan fick sedan vara på spa-weekend hos husse och matte, där hon blev ordentligt omplåstrad och bandagerad med rosa hjärt-prytt bandage. Lilla skrotunge!

Eftersom Busan fått ont, var det bara att träna vidare med tre hundar. Det är viktigt att få ordentlig fartträning inför en sprinttävling så jag ville inte lägga ner det. Baby får ont i ryggen av för mycket galopp och Issen hinner inte ordentligt med i de högre hastigheterna så de har fått stå tillbaka lite med någon promenad då och då istället. Det är ju fantastiskt hur snabbt det går, för Issen har redan börjat få lite hull. Jag måste verkligen anpassa matmängden efter varje enskild dag...

Med tre hundar blir det lite svårare att placera dem i spannet. Det är svårt för en hund att gå som ensam ledarhund en längre stund. Jag har försökt växla, men det har blivit väldigt omständigt då både Diva och Kinoo kan krångla en hel del när de går fram. Nej, det fanns egentligen bara ett alternativ som skulle kunna fungera riktigt bra. Att ha Gunne i singel-led, det vill säga själv längst fram.

Först när jag satte fram henne såg hon väldigt fundersam ut. Hon brukar ställa sig med spänd draglina och vänta på att få börja dra, men nu hade hon vänt sig om helt och hållet och tittade på vart jag tog vägen när jag gick bak till vagnen. Men när jag väl sade "jajamensan" som jag brukar när det är dags att köra, ja då fanns där ingen tvekan längre. Hon vände sig framåt och började jobba. Med muskelknuttarna Diva och Kinoo bakom sig, kunde hon fokusera på att hålla god fart och jobba framåt. Även om det kan vara väldigt mentalt tungt att gå själv, tror jag faktiskt att hon tyckte det var skönt att få jobba ostört för en gångs skull.

Det gick väldigt fint att ha Gunne i singelled och spannet kändes för en gångs skull harmoniskt och jämnt. När tävlingshelgen började närma sig kändes det helt rätt att köra på samma sätt på tävlingen. Jag skulle egentlingen lånat Berit av Ylwa, men efter hur många mekaniska, tekniska och allmänt jävliga problem som helst, blev Ylwa tvungen att stanna hemma. Det gjorde även tävlingssläden jag skulle lånat... Det är i sådana här lägen man verkligen behöver en Freddie, en riktig veteran med en tävlingssläde i bakfickan!

Draghundvärlden må vara lite, men den är naggande god. Visst håller vi kontakt sporadiskt via nätet, eller kanske inte ens det, men på många sätt känns det som att komma in i en enda stor familj när man åker på tävling.

Jag åkte upp och tävlade för första (och enda) gången för två år sedan. Det var jag och Monika som tjatade till oss att få köra linkörning med skidor på två slädhundstävlingar. Vi kände i stort sett ingen då. Men vad gjorde det? Människor var öppna mot oss, välkomnade oss och vi började lära känna många redan då. Nu när jag tänker efter, var det faktiskt då som vi lärde känna ovan nämnda räddare i nöden; Freddie. Vi blev hembjudna på middag till ett par som hade huskies och där minsann fanns också Freddie. Det blev en mycket trevlig kväll och början på en fin vänskap.

Jag funderar på många saker. Först och främst är det fascinerande att människor är öppna på det här sättet. Jag har aldrig upplevt något liknande inom andra (hund)sporter (no offence, ni är jättetrevliga; både lydnads- och agilityfolk!). Kanske det är för att det är en ganska liten skara människor som har huskies i detta avlånga land, och ännu färre som åker runt och tävlar. Kanske det är för att norrlänningar, vilket de flesta är, har lättare att bara vara öppna och bjuda hem folk på det sättet. Kanske det är för att dessa människor en gång var nybörjare och blev stöttade och hembjudna till "de gamle"?

Oavsett vilket har jag tre förhoppningar. Dels att fler ska våga sig ut och tävla och få träffa dessa härliga människor. Och dels att dessa härliga människor ska fortsätta vara härliga och öppna när hundratals nya nyfikna nybörjare börjar trilla runt i spåren! Sist men inte minst, hoppas jag att vi nybörjare i framtiden kommer ihåg allt vi fått och kan föra det vidare till blivande tävlingsekipage.

Så nu har jag ännu ett exempel på denna otroligt trevliga gästfrihet. Ett par telefonsamtal efter att jag blev utan Berit, fick jag ett meddelande av Ylwa. Hon hade ordnat så jag istället skulle få låna Fenrisulven Helga av familjen Antoniusson! En familj som jag sett mycket av i resultatlistor och hört mycket gott om, men själv aldrig träffat ordentligt. Nu blev det ändring på det.

Så var det dags!

Det är en hel vecka sedan jag började skriva det här blogginlägget. Jag bekymrade mig då för löptikarna, men bestämde mig för att tävla iallafall. Till min stora glädje valde David att följa med. Det är en väldigt lång bit att köra med bil, inte minst på hemvägen efter en intensiv helg.

Jag har grubblat länge över mitt mål med tävlingarna i år. En självskriven målsättning är givetvis att få rutinerna att flyta ordentligt. Det är en sak att värma en hund och starta ett agilitylopp, men när fyra hundar ska kopplas till en släde och startas med två minuters intervall efter andra spann - ja då är det lite att tänka på...

Det är inte bara det. Hundarna ska få i sig vätska i god tid innan start, helst hinna göra det mesta av sina behov och dessutom vara skapligt varma lagom till startident. Släden ska vara redo, ihopsatt med samtliga linor och ankare klart. Själv ska jag vara klädd med hjälm, säkerhetsbälte och tunna sportkläder i ganska stark kyla. Såhär i efterhand fattar jag inte hur jag trodde jag skulle klara allt detta utan Davids hjälp.

Jag läste Sandras blogg efter tävlingen och kan bara skratta igenkännande. För visst är det väl så, att man omöjligt bara kan åka till en tävling för att träna. Åtminstone om man har någon slags gnutta av tävlingslust i kroppen. Jag har känt att det inte skulle räcka med ett rutinmål med tävlingen. För att jag ska göra mitt bästa, vill jag även sätta ett resultatmål. Efter en stunds resonemang med mig själv bestämde jag mig för att satsa på att köra milen under en halvtimme. Det är ett ganska realistiskt mål, med tanke på hur det har gått på träning hittills.

Till min stora glädje åt och drack hundarna faktiskt helt okej fast vi var på en helt ny plats. Både Diva och Gunne har en tendens att matvägra när det är för mycket som händer runtomkring. Men inte den här gången. Det bådade gott för tävlingen! Rutinerna flöt på fint och vi var i god tid men någonstans hoppade en halvtimme bort. Vi hann inte rasta hundarna ordentligt... När vi spände dem för spannet hade ingen av mina tre skitit. Det är ett ganska dåligt utgångsläge när man ska köra en mil i ett rätt så bra tempo...

Vi kom till start i lagom tid. Hundarna fick se två spann sticka iväg, det var min plan att de skulle få se de andra för att bli extra taggade att jaga ikapp. Det funkade. Hundarna var väldigt heta när tiden räknades ner för vår start. Så bar det iväg.

Om jag hade kunnat ana hur det skulle vara att stå på en vallad tävlingssläde på stenhårda spår, vete katten om jag hade ställt upp till tävling... Jag gled både till höger och vänster, for som en vante över spåret. Fullständigt utan kontroll. Hundarna jobbade på medan jag tappert försökte hålla mig på spåret. Det kändes som att åka utför med längdskidor. Varför har man inte stålkanter på slädmedar? Är det för skaderisken?

Så småningom ledde spåret in i skogen. Här stod träd precis i spårkanterna, jag fick parera för att inte skrapa sidorna i dem. Så började svängarna... Jag vet inte hur många kraftiga svängar det var på banan. Men vi sladdade till höger och vänster. Efter ett tag började Gunne kika bak på mig. Jag tror hon undrade vad jag höll på med... Efter en sväng sladdade jag så kraftigt att jag kom av spåret. Det sa bara poff så låg jag i snödrivan. Upp igen, snabbt som attan, och vidare. Jag var halvt omtumlad och halvt panikslagen...

Det var inte en sådär jätterolig upplevelse faktiskt. Inte så mycket för min egen säkerhets skull, men jag märkte att hundarna blev berörda av att jag inte hade någon kontroll. Inte Diva då, hon påverkas fortfarande väldigt sällan av någonting. Men de andra. De jobbade på fint men kikade bak på mig med jämna mellanrum. Halvvägs i banan började jag kunna hålla balansen sådär skapligt iallafall.

Så såg jag ett ekipage komma bakom oss. De hade en god och jämn fart, närmade sig sakta men säkert. När vi kom till en raksträcka lät jag dem köra om. Vi tog plats några hundra meter bakom dem och fortsatte köra. Det var trevligt att låta hundarna jaga ett annat spann, de fick fokusera mer framåt och jobbade på fint. Vi kom ikapp, fick stanna och vänta och kom ikapp igen. Jag valde att inte köra om, men det var frustrerande att känna hundarna så pigga när vi var tvungna att stanna hela tiden.

Vid målgången var hundarna fortfarande pigga och glada, men jag var jättebesviken på mig själv. Dels för att jag fallit två gånger och gjort hundarna osäkra. Dels för att jag inte körde om igen så de fick jobba i sitt naturliga tempo. Det kändes inte alls bra, även om rutinerna funkat vid starten. Usch jag var så sur på mig själv! Men så pratade jag med Ylwa på telefon. Hon sade att det där med omkörning är inte alls självklart ett bra alternativ. Även de mest rutinerade kan hamna i situationer där det är svårt att avgöra vilket som är bäst att göra. Min besvikelse rann av mig väldigt snabbt. Jag hade nog gjort rätt iallafall, som lät mina osäkra hundar tänka på att jaga någon annan istället.

Det är lite lurigt det där med omkörningar. Om du inte har överlägsna hundar, kan det krångla rejält. Hundarna blir nämligen extra tända när de kan jaga ett annat spann. Om du blir omkörd av ett spann, kan dina hundar plötsligt jobba betydligt hårdare än när de springer utan att jaga någon. Samtidigt har spannet som jagat dig, precis kört om. De ledarhundarna har plötsligt ingen att jaga. Det är jättevanligt att ett spann som kört om, tappar fart. Det blir en oändlig historia, där spannet framför alltid kommer att bromsa spannet som ligger bakom och jagar. Man turas om att köra om och får fortsätta på det sättet fram till mål. Om inte ett av spannen är rejält mycket snabbare, så de som jagar inte orkar hänga på.

Så blev det dags för dag två. På morgonen hamnade jag i en frukostdiskussion om slädkörning som skulle visa sig vara precis vad jag behövde. Det slutade med en praktisk genomgång av svängteknik med Siberian Husky-dagarnas Annika. Vi fick många goda råd om viktfördelning och fotplacering.

För att göra dagen ännu bättre, åt alla hundarna och hann gott och väl rasta innan start. Vi skulle slippa stanna för att skita! När vi stod på startlinjen kände jag mig betydligt mer redo och förberedd. Men hundarna verkade inte sådär fullt tända...

Vi satte av och redan i första svängen märkte jag skillnad. Tack och lov! Jag kunde nu bestämma vart i spåret släden skulle gå, förbereda för svängar och dessutom undvika sladd i nästan alla kurvor. Hundarna jobbade på i galopp, men det kändes inte sådär som det brukar göra när jag skriver "starka" i träningsdagboken. Det var liksom inget ös. Jag manade på dem och hjälpte dem så gott jag kunde samtidigt som jag svängde och höll balansen. Andra dagen startar man alltid i placeringsordning så jag visste att jag mest troligt varken skulle bli omkörd eller behöva köra om någon. Det kändes tryggt. Vi gick i mål med en jämn och fin fart efter en kort travstund i mitten av banan. Det kändes fantastiskt bra och jag var jättenöjd med hundarna! De hade allihopa jobbat på med spänd lina och nästan bara i galopp.

Mitt lyckorus pågick alltmedan vi tog hand om hundarna, pysslade om dem, stretchade, vattnade, packade och gjorde oss klara för hemfärd. Så var det dags för att få resultaten. Jag visste att vi kört bra, så jag var väldigt nyfiken på hur bra det gått, tidsmässigt. När jag fick se tiden blev jag chockad. Tjugonio minuter och femtiotvå sekunder. En knapp minut snabbare än igår. Jag hade nog väntat mig någonting kring tjugofem. Trött, sliten och hungrig så hade jag inte mycket motståndskraft. Vi lämnade Nornäs och jag hade en sur känsla i magen. Gick det inte snabbare?

Såhär i efterhand förstår jag att det inte gjorde det. Det fanns två tecken som jag borde reagerat på under loppet. Dels så håller inte Kinoo spänd lina när det går närmare trettio kilometer i timmen. Under loppet var hennes lina helt spänd. Dels så kunde jag sparka på. Jag hinner aldrig sparka på när det går riktigt snabbt. På så sätt borde jag förstått att hundarna inte gav allt när de sprang. Och det var väl heller inte så konstigt. Förmodligen var de kloka och tog det lugnt när de visste att jag haft problem med att styra släden.

Även om jag blev besviken på tiden, så klarade vi faktiskt målet med åtta sekunder. Och vi hade mer att ge. Det är roligt att veta. Hundarna gick sådär och ändå gjorde vi skapligt ifrån oss. När vi kom i mål på söndagen var hundarna pigga och ivriga att fortsätta. De hade inte tagit ut sig.

Innan jag bjuder på vår målgång på söndagen, vill jag bara rikta ett stort tack till alla er som ställt upp och gjort den här tävlingen möjlig för oss! Det är bland annat Freddie, familjen Antoniusson, Lowlandssleddogs kennel, David, Maja, Annika, Maria och Jörgen, Ylwa och Eva. Tack för att ni finns!

Ett försök till avrundning

Nu börjar bloggprogrammet haka sig, jag har förmodligen skrivit alldeles för mycket... Men jag vill inte avsluta utan några ord om en föreläsning jag var på häromdagen. Det var Tobias Gustavsson som kom och föreläste hos Klickerklok. Tobias forskar på hundar, rovdjur och inlärning bland annat. Det var en väldigt intressant föreläsning på många sätt! Några speciella godbitar som jag fått med mig och måste filosofera om, kommer här.

Tobias pratade en del om träningsmetoder. Inte specifikt om metoderna i sig, utan mer allmänt om metoder. En sak som var väldigt intressant, som jag varit inne och tänkt på lite förut, är detta med relation och träning. Tobias sade att du kan vara hur duktig tränare som helst, om du inte har en bra relation till din hund kommer det inte gå bra oavsett. Jag började träna Gunne så smått när jag fick hem henne. Jobbade lite med enkla klickerövningar i kombination med lek, så som jag gör med både Iss, Diva och Baby. Men leken fungerade verkligen inte. Hon gjorde bara lugnande signaler oavsett vad jag gjorde. Jag försökte att inte vara så intensiv, att leka med attraktiva saker så som rådjursklövar och annat. Nej, hon ville inte leka.

När jag hade tänkt på det en liten stund stod det glasklart för mig. Här kommer hon till ett helt nytt ställe, nya hundar, nya rutiner och ny husse och matte. Så börjar plötsligt matte slänga omkring med grejer och bete sig skitkonstigt... Nej, det går inte att bygga upp lek på ett bra sätt med en husky om man inte först har en trygghetsrelation. Till råga på allt har Gunne själv valt att det är husse som gäller, inte matte. Hrm, så jag har lite att jobba på.

En annan sak som avgör om vi är bra tränare eller ej, är vår förmåga att sätta oss in i hundarnas sinnesvärld. Genom att ha förståelse för hur de ser på tillvaron, kan vi använda de redskap och signaler som passar bäst utifrån deras förutsättningar. Till exempel uppfattar hundar förmodligen inte färger så som vi gör, så färger som signal är alltså bra att undvika. Mycket klokt och en viktig del som kan vara avgörande för framgång i träningen.

Två instinktiva insikter fick jag också bekräftelse på under kvällen. Dels att rädsla är så stark motivation att den slår ut allt annat. Ingen överraskning, men skönt att ha vetenskapligt bekräftat. Och dels att när en förväntan blir för stor, tar instinkterna över! Det var en nyhet för mig. Kanske det är en kombination av dessa som gör att Issen löper amok när vi är på agilitytävlingar.

Slutligen bara rörde vi kort vid en diskussion som jag tyckte var väldigt intressant. Jag själv brukar säga att klickerträning är så effektivt därför att hunden får lista ut vad den ska göra och därmed förstår det. Nu verkar det som att de lärde tvistar om huruvida hundar i klickerträning verkligen förstår vad de gör, eller om de gör det mer eller mindre instinktivt. Till exempel kan man fråga sig om Pavlovs hundar dreglar när klockan ringer, därför att kroppen lärt sig reagera med dregel eller därför att hunden tänker på mat.

Jag vet inte om vi någonsin kommer att få svar på den frågan. Och jag frågar också mig själv; spelar det någon roll? Jag får jobba och utvecklas, likaså får min hund. Vi får en bättre relation, byggd på jämlikhet och kreativitet. Jag blir glad och min hund verkar glad. Jag tror det räcker för mig.

Nu får det faktiskt vara nog. Jag kommer förmodligen få klagobrev från blogger snart för att jag tar upp för mycket av deras hårddisk. Så är det när det finns mycket att fundera på. Det är först i ordform som det blir ordning på tankarna! Nu är dessa två veckor ordnade och ligger på plats i hjärnan. Till helgen är det uppfödarutbildning - nejdå jag ska inte föda upp någonting men det ska bli väldigt intressant - och det lär ju inte göra tankeverksamheten mindre... Men först blir det vila. Jag är fortfarande vansinnigt trött efter helgens kyla, rörelse, känslostormar och brist på ordentlig mat. Godnatt!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!