Vecka 8, 9, 10 och 11; Genetik och flockliv, silikon och frustration

Jag försöker samla fokus och tänka tillbaka på de fyra senaste veckorna. Det har hänt jättemycket och finns många tankar att bena ut. Samtidigt känns skallen helt tom. På ett oplanerat sätt har det kommit sig att jag har tillbringat ett par helger hemma, helt ledig. I vanliga fall är det riktigt skönt, jag njuter av att kunna tillbringa tiden med hundarna och få lite smått pyssel hemma gjort. Men inte nu...

Det handlar på något sätt om koncentrationsförmåga. Jag har haft så sjukt svårt att fokusera helt enkelt. Svårt att fokusera, svårt att existera i nuet och svårt att njuta av livet. Det har varit lätt att gå igenom processen med Divas blindhet på ett rationellt sätt. Nu börjar jag undra om jag hunnit med, känslomässigt. För visst är det en slags sorg, att dagarna känns grå även om solen skiner?

Det handlar om andra saker också. Vårt liv har förändrats ganska snabbt på ganska kort tid. Två nya hundar, dragträningen har lyfts till en helt ny nivå, tävlingsmöjligheter. Samtidigt är det ett annat ansvar, tillvaron blir mer rutinmässig och allt ska hinnas med oavsett korta eller långa arbetsdagar. Hundlivet har blivit hårdare, helt enkelt. Att gå och lägga sig efter en lång arbetsdag innefattar numera även att vänta på att hundmaten ska svälla, plocka skit, byta vatten, ut med hundar i trädgården, in med dem igen och ut med nästa omgång, in i hundgården, matning och sista kvällsrastningen. Kvällskel i soffan blir många kvällar istället utbytt mot en kort klappstund i hundgården.

Det formar sig en tanke i huvudet som jag har lite svårt att få grepp om. Den kommer från ett frö som sattes när jag var på en uppfödarutbildning, och oroa dig inte, det kommer sjukt mycket mer om den lite längre ner i inlägget. Jo. Jag har slädhundar. Mina hundar uppskattar jättemycket när de får lite privat tid och träning med mig. Men i hur stor grad är de beroende av den för att vara lyckliga? Jag tror inte det är på samma sätt som med till exempel en sällskapshund eller vallhund.

Nu ska jag våga tänka en tanke öppet, som jag inte har någon aning om hur den kommer att spinna vidare. Kan det vara så med mina hundar att de är superlyckliga bara de får umgås med varandra och får en berikad tillvaro? Att agility, lydnad och annat som jag sysslar med inte är livsnödvändig för dem, utan snarare är ett nöje för min del? Det finns en anledning att jag funderar på detta och anledningen är avgörande för hur vår framtida flock kommer att se ut.

Mina hundar börjar bli gamla. Jag känner, i allt detta känslomässiga kaos, att jag är i en brytningspunkt. De senaste åren har jag gått igenom samma process om och om igen. Varje vinter drömmer jag om en större flock och varje sommar är jag glad att jag inte har så många hundar för då hinner jag träna dem ordentligt i annat än drag. Men det här året har någonting hänt. Mina känslor har förändrats.

Kanske det beror på att jag har fått fler hundar nu. Jag har fått smaka på dragträning i större mått, med hundar som älskar att jobba. Jag har fått anpassa mitt liv efter att plötsligt älska fem hundar istället för tre. Och det har ju faktiskt fungerat rätt så bra! Samtidigt, och nu ska sanningen upp på bordet, så känner jag mig ibland otillräcklig. En del dagar går jag och lägger mig med känslan att inte ha gett mina hundar det jag tycker de förtjänar. Det är därför jag nu ställer mig frågan. Kan mina hundar vara lyckliga även om jag inte tränar annat än drag med dem?

Jag är förmodligen väldigt otydlig och kaosig just nu. Hela mitt resonemang grundar sig i en insikt. Om jag vill fortsätta träna och tävla med ett spann, måste jag skaffa fler hundar inom kort. Det är därför jag står och väger till höger och vänster. Jag måste ta ett beslut om vad det är jag vill, för en ganska lång tid framöver.

Om jag skaffar fler hundar, måste jag släppa mina gamla ideal bakom mig. En av dessa är att jag också vill träna någonting annat än drag, på ett seriöst plan, med alla mina hundar. Det har jag delvis redan släppt och kanske det är därför som dessa nya dörrar öppnat sig för mig. Ett annat ideal är att var och en av mina hundar ska få en stunds aktivering varje dag. En promenad, shaping eller annan träning. Detta är viktigare för mig än den förstnämnda seriösa träningen. Jag vill att var och en av mina hundar ska få göra någonting speciellt varje dag. Och det är därför jag frågar mig hur stort värde som finns i flockliv och berikning. Kan det bli så att jag känner att mina hundar har fått sin dagliga värdefulla stund enbart genom berikning och flockliv? I så fall är problemet löst.

Det finns många fler faktorer som spelar in och väger åt det ena hållet eller det andra. Så det är lika bra jag börjar grubbla över dem direkt.

En hund är en hund...

Jag har hört det sägas många gånger, att en hund är en hund, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av vad det innebär. Innebörden har för mig dels varit typ att man inte klär ut en hund för skojs skull. Dels har det legat någon slags underton i det, ungefär som "en hund kommer aldrig bli lika värdefull som en människa". Men nu har jag börjat inse på allvar vad det betyder.

Hundarna är en annan art än oss människor. Därmed givetvis inte sagt att de är mindre värda. De har haft sina uppgifter i livet och ekosystemet precis som vi. Det som har varit unikt för hundarna, jämfört med de allra flesta andra arter här på vår jord, är att de har valt att leva tillsammans med människan. Inte för att de är människor, inte för att de vill vara människor, utan för att de haft den möjligheten, de egenskaperna som krävs och att vi har valt att ta emot dem.

Men de är fortfarande hundar. De har sina behov, precis som vi har våra. Det är sådant som jag pratar om när jag skriver berikning. De har behov som de behöver få utlopp för, de behöver få göra sånt som hundar gör bäst - och mest! Det kan vara att jaga, gräva, lösa problem, leka, äta, tvätta sig, röra på sig och bilda familj. Vidare, beroende på ras; kela, valla, dra, vakta, springa och mycket mer.

Får våra hundar det, i sitt vardagliga liv med oss? Med raska rastningsrundor runt kvarteret, mat serverad i en skål samt lite kel i soffan. Vad har vi för ansvar, vi som har bundit en individ av denna art till vårt liv? Hundar har, trots att de valt att leva med oss, andra behov och intressen än vad vi har. Jag tror tyvärr inte att alla nyblivna hundägare förstår detta. Kanske det är därför sådana människor som Caesar Millan kan bli så stora. Av någon anledning blir hundägare överraskade av att få höra att deras hundar behöver rastning och aktivering.

Men det är inte bara just detta, att en hund måste få vara hund. Jag tror också att vi har en förmåga att göra livet svårt för oss genom att tolka våra hundar hela tiden. "Hon blir så lessen när hon inte får ligga i soffan", "Han har varit sur på mig hela dagen för att han inte fick den där korven i morse", "Han försöker klättra i rang nu - han morrade när jag skulle ta hans mat från honom".

Hundar är precis som vi människor i ett avseende. De gör vad som lönar sig. Den som säger att vi människor gör saker utan att få någonting tillbaka kan jag lova att ljuger. Det finns alltid någon vinning i det vi gör. Det blir bara mer abstrakt, eftersom vi ibland jagar sånna saker som ära, sympati, medkänsla, respekt och annat. Sådant som inte går att ta på.

Hundar gör det de gör av två anledningar. Antingen att det är deras naturliga sätt att bete sig. Eller att det lönar sig. En hund som visar sina ledsna ögon när hon inte får komma upp i soffan, gör det inte därför att hon blir ledsen. Hundar är klokare än så. Dels blir de inte ledsna för de är kloka nog att gilla läget som det är. Dels lär de sig blixtsnabbt att om de tittar med just de ledsna hundögonen, så får de plötsligt lov att ligga i mjuka soffan.

En hund går inte och är sur. Motgångar är en naturlig, och jag är övertygad om att det även är en nödvändig, del av deras liv. Först kanske de kämpar en stund för att övervinna motgången, men sedan rycker den på axlarna och går vidare. Återigen tycker jag det är fantastiskt klokt. Vi skulle kunna lära oss mycket av våra fyrbenta vänner.

Slutligen så ska vi vara medvetna om att vi är människor. Om inte vi väljer att sätta oss in i, och lära oss, våra hundars språk, så kommer vi att tolka språket antingen på ett människosätt eller på ett fördomsfullt sätt. En hund som morrar säger inget annat än "lämna mig ifred". När i hela friden skulle vi ge oss på, trycka ner, kuva en familjemedlem som ville vara ifred? Och när i hela friden skulle vi säga om den familjemedlemmen att den försöker klättra i rang?

Nej, hundarna har valt att leva med oss. Men jag undrar ibland om vi har förtjänat den trofastheten. De är experter på att läsa vårt kroppsspråk, att lära sig av oss och anpassa sig till vårt samhälle. Trots det envisas vi med att vända bort blicken från deras behov, deras önskemål och deras språk. Eller så envisas vi med att skuldbelägga oss själva när vi tror att våra hundar är sura, ledsna, besvikna och annat. Men nej, de är alldeles för kloka för det.

Tillbaka till framtiden

Sådär. Nu krokar jag upp den röda tråden igen. Jag frågar mig; vad är det mina hundar vill ha i sitt liv? Hos oss är det inte längre så att hundarna lever i en familj. Nej, det är snarare vi människor som lever i en flock.

Det finns några basic saker som jag är övertygad om att mina hundar vill ha. De vill ha trygghet i sin tillvaro. Kanske är detta en av de viktigaste anledningarna till att hundarna en gång i tiden valde att leva med människor. Det är mitt ansvar att se till att inte tvinga ihop de av mina hundar som inte är trygga med varandra. Inte heller tvinga dem umgås med andra hundar som de inte litar på. De skulle själva aldrig välja att leva så.

Mina hundar vill också ha mat. I olika omfattning och förmodligen även på olika sätt. Issen vill helst ha så mycket mat som möjligt, så snabbt som möjligt. Baby ville förut ha en utmaning för att äta ordentligt. Hon behövde få jobba till sig maten. Lite som en jakt, en utmaning, problemlösning.

De behöver få jaga. De har en utpräglad jaktlust. Jag är så glad att vi har en trädgård full av möss. Det är ingen tvivel om att det är tillfredsställande för våra små vänner. De kan vara ute och nosa, gräva och knapra på möss i timmar. Men även spår och drag tillfredsställer delar av jaktlusten. För många hundar är just spårandet det allra roligaste som finns.

De behöver varandra och de behöver mig. Det är i olika omfattning. Iss är extremt beroende av uppmärksamhet och kanske till och med även träning. Han är nog den enda av mina hundar som uppenbart mår dåligt om han inte får jobba med mig med regelbundna mellanrum. Kinoo är också mycket beroende av uppmärksamhet. Hon är mer sällskapshund än de andra.

Baby och Gunne är rätt så lika. De är okomplicerade på ett sådant sätt. De tycker om att pyssla på för sig själva, tränger sig aldrig på någon annan men är gärna nyfikna på vad som händer. Diva är en ensamvarg, kan leka ibland men tycker bäst om att hålla sig på sin egen kant.

Jag tror det är de grundläggande behoven som mina hundar har. Ja, förutom motion då. Bortsett från Issen, så skulle nog samtliga nöja sig hur bra som helst med ett liv i trädgården, med promenader då och då och ett spår ibland. Jag vill av någon anledning inte riktigt acceptera det ännu. Men all annan träning än draget, är nog i huvudsak mer för min skull än deras.

Nu är det inte så enkelt. Vi är ju två parter i hund-människa relationen. Det handlar ju också om vad jag själv har för behov. Jag vet inte om jag vågar fråga mig.... Varför har jag hund? Vad ska jag svara på det? Kanske det är för att jag alltid tyckt om djur. Den kärlek jag ger, får jag mångfaldigt tillbaka. Det är en okomplicerad relation, hundar är alltid ärliga och visar samtidigt alltid respekt för mig och mina behov. De får mig att skratta, att vara ute och njuta naturen, att känna mig älskad och oumbärlig. Jag får bry mig om, ta hand om, pyssla med dem. De låter mig uppleva en helt annan värld än den mänskliga, men har också gjort att jag fått många människovänner för livet.

Utan att tänka på det, har jag nog också svarat på frågan vad mina behov är i den här relationen. Jag behöver bekräftelse, jag behöver känna mig behövd och samtidigt känna att jag vårdar mina kära. Och det är det här som kanske egentligen i slutänden avgör hur många hundar jag kan ha. För mig är det jätteviktigt att känna att jag har haft en stund med var och en av mina hundar varje dag. Både för deras skull och för min egen. Det är där som den verkliga tidsbegränsningen ligger.

Ett steg vidare

Nu är det oundvikligt att komma in på detta med uppfödarutbildningen. För några helger sedan gick jag nämligen på Hundia och HUNDutbildningsgruppens utbildning under namnet "Naturlig uppfödning". Mitt intresse hade egentligen i grund och botten ingenting med uppfödning att göra, utan jag fick så kraftig mersmak efter föreläsningen om rang så jag kunde inte låta bli. Alltid är det någonting man lär sig!

Nu blev det inte så enkelt. Jag har uppenbarligen en tendens att ryckas med väldigt i dessa föreläsningar. Det beror nog främst på två saker. Dels att de till stor del bygger på ren forskning och dels att den forskningen säger saker som faller mig själv väldigt bra i smaken.

Mina förväntningar på kursen var alltså att jag hoppades lära mig mer om hundars beteende. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att den inte alls handlade värst mycket om beteenden i sig, inte om hundars kommunikation i alla fall. Den handlade dels om hur djur i allmänhet, och hundar i synnerhet, själva bevarar sin art. Dels om hur hundar i det vilda lever tillsammans i flock.

Jag ska försöka förklara utan att bli alldeles för långrandig. Det jag berättar nu är det som satt djupast spår i min skalle och som jag behöver grubbla lite kring för att själv förstå det. Journalisten i mig frågar sig alltid varifrån fakta kommer. Därför ska jag försöka härleda så mycket som möjligt så alla korten ligger tydligt på bordet.

Djur i naturen… Om vi tittar på de arter som finns i naturen, kan man säga att det väldigt sällan finns avvikelser. Om du ställer tio rävar jämte varandra, kommer de förmodligen i stort sett vara likadana, både i färg, kroppsform och lynne. Vad jag känner till, finns det inga utbredda ärftliga sjukdomar hos rävar. Det är inte vanligt med blinda rävar, rävar med höftfel, rävar med epilepsi eller annat. Vi människor har inte haft någonting med rävarnas fortplantning att göra. Vi varken röntgar, dna-testar eller sätter avelsspärrar. De förökar sig helt fritt och är ändå fria från sjukdomar. Hur kommer det sig?

Annat är det med våra hundar. De finns verkligen i precis alla storlekar, färger, former… Vi säger att vi har avlat fram de olika raserna, men föreläsaren David Selin menar att det inte riktigt är sant. Det handlar nämligen bland annat om människans förmåga att gilla det avvikande.

Om du har en kull med sex valpar, där fem är vita och en är svart, så kommer förmodligen de allra flesta valpköparna känna sig utvald av, och älska, den svarta valpen. Det finns en anledning att husky-ovana människor med största säkerhet utbrister ”ååååh den har ju BLÅ ögon!!” när du är ute och går med din goding. Det avvikande är attraktivt i våra ögon.

På så sätt har vi, nästan så länge som vi samlevt med hundar, fastnat för och valt ut de avvikande. Har vi hittat två avvikare som påminner om varandra och som vi tycker är gulliga, har vi avlat vidare på dem. En tredje liknande individ blandas in i nästa led och efter några generationer har vi en ras. Det kan vara avvikelser i färg, form eller personliga egenskaper. Nu, minst femton tusen år senare, har vi över tre hundra slags hundraser bara i Sverige. Raser som är helt olika varandra på många sätt. Så olika att en raskunnig människa kan säga direkt vilken ras en individ hör till.

Men varför har naturen inte gjort så? Varför finns det inte tre hundra typer av rävar? Nej, för att så länge läget är stabilt och livet är sig likt, ser naturen till att de medelmåttiga rävarna är dem som förökar sig och lever vidare. Först vid naturkatastrofer eller andra slags kriser, kan det hända att en avvikare är den som överlever och bygger stammen vidare. Allt som oftast slutar det dock med att stammen dör ut ändå som en följd av inavel, då det är för få individer som överlever. (1)

Jag skriver att ”naturen ser till”. Det är så himla abstrakt men vad betyder det egentligen? Jo, det finns en rad säkerhetssystem som finns för att förhindra spridning av sjukdomar och genetiska defekter (mutationer). Alla sätt jag nu känner till, baseras i grund och botten på att förhindra inavel.

Det är nämligen så att våra kära hundar har tusentals genpar i sina anlag. I många av dessa genpar, har den ena eller andra av generna anlag för diverse olika skumma saker. Men så länge det är anlag, gör de ingen skada på individen i sig.

Men om man nu parar en hund med anlag för något djävulskap, med en hund som av någon anledning bär på samma anlag för något djävulskap, ja då kan plötsligt två gener med samma djävulska anlag slås ihop. Hokus pokus simsalabim. Vi har fått ett problem! Kennelklubben avråder av denna anledning från helsyskonparningar och mor-son eller far-dotterparningar. (2) I programmet "LatHunden", varnar genetikern Per-Erik Sundström för att avel ända ner till kusinnivå är skadligt för en hundstam.

Jag försöker tänka mig hur detta skulle se ut om jag omsätter det i praktiken. Jag har fått en hund med en (förmodligen) genetisk sjukdom och jag vill gärna slippa det igen. Vad ska jag undvika? Och vad får det för konsekvenser? Jag har kollat stamtavlor från diverse olika linjer, med tanken att avstå från hundar med många kusin/halvsyskonparningar i sig. Det är inte lätt, kan jag säga… Och jag vet heller inte om det är RÄTT. De gamla linjerna som jag gillar bäst, är gamla och bibehållna just genom linjeavel. Vad det får för konsekvenser i längden, och om/hur man kan undvika problem i framtiden, anar jag inte.

Nu tror jag inte att det är så himla enkelt. Naturen gör lite som den vill. Men jag tycker det är synd att vi, i vårt sätt att avla, går emot naturens egna förmåga att hålla sig frisk.

Apropå frisk måste jag nu plötsligt dra ett sidospår. Det handlar om sjukdomar. Det blir vanligare och vanligare att uppfödare ögonlyser och höftledsröntgar sina hundar. Jag har tyckt det har varit klokt, så man vet att man inte avlar vidare på individer med anlag för sjukdomar. Men nu har jag börjat fundera… Hur många sjukdomar finns inte i våra hundars anlag? I stort sett alla våra hundraser är olika för att vi har linjeavlat på individer som liknar varandra. Det skulle vara mycket konstigt om där inte fanns diverse sjukdomar i våra hundars anlag.

Vad händer då om vi tar bort hundar ur avel, för att de har anlag för sjukdom? Jo, antalet hundar som kan avlas på minskar. Beroende på rasens storlek och hur mycket inavlad den redan är, kommer risken för inavel att öka när man tar bort hundar ur avel. Konsekvensen blir att andelen sjukdomar istället ÖKAR i rasen. Såhär skriver den finske professorn S. Paatsama: "Jag önskar att man i sin iver att bekämpa något eller några enstaka fel och sjukdomar inte minskar genpoolen – genom att utesluta för rasen i övrigt värdefulla individer från avel." (3)

Nu kanske det låter som att jag tycker man ska avla på vilka sjukdomar som helst. Men man ska inte avla på sjukdomar. Det är jätteviktigt att göra skillnad på en sjuk hund och en hund med en sjukdom i generna. En sjuk hund ska givetvis inte gå till avel! Den har ju dubbla sjukdomsgener! Men om vi ska börja plocka bort hundar ur avel för att de har anlag för sjukdom tror jag vi skjuter oss själva i ryggen. Däremot ska vi givetvis göra vad vi kan för att anlagen inte ska dubblas. Och inte heller för det, behöver vi testa våra hundar…

Säkerhetssystemen

Ja, nu ska vi tillbaka till säkerhetssystemen. Naturen har nämligen en rad säkerhetsåtgärder för att djuren inte ska råka inavla sig och sprida sjukdomar inom arten. Jag ska försöka sammanfatta de jag har lärt mig om, lite kort.

För det första så känner djuren, eller snarare honorna, på doften om de är för nära släkt med en hane. Många har nog varit med om att åka med den höglöpande tiken till den utvalda hanen, men att tiken nobbar honom totalt och vill ha en annan. Det handlar om dessa dofter. (4) När vi planerar avel och får fram en inavelsprocent på en parning, måste vi tänka på att det är en rent statistisk uträkning. Den säger ingenting om hur det i verkligheten blir. Varje hund har olika gener från sin mor och far och även i en enda kull valpar kan individerna skilja sig mycket från varandra. Det är positivt! Det ger mångfald i rasen och minskar sannolikheten för att sjukdomar ökar. Det betyder också att syskonen, i verkligheten, kan ha olika grad av inavel sinsemellan. Nästa generation händer samma sak och nästa samma igen. På så sätt kan vi, när vi tittar på en andel procents inavel, ändå inte veta hur stor inavelsgraden är just på vår individ, på dens mor och far och så vidare. Men det vet hundarna. Eller tikarna, närmare bestämt.

Våra tikar känner på doften om en hane ligger för nära henne, genetiskt. Hon kommer avvisa honom. Men så finns här några förbehåll. Ju längre tiken kommer i sitt löp, desto mindre kräsen blir hon nämligen. Jag tror inte hon i första hand tänker på att få sina gener spridda, och jag vet inte om naturen driver henne till detta. Kanske hon bara blir desperat. Hursomhelst, när löpet gått så långt att det nästan är försent, ja då kommer hon att ta vilken hane som helst. Om det så är hennes egen bror eller far.

När tiken väl har parat sig, då sätter hennes kropp igång att jobba. För det första kommer hennes immunförsvar att angripa de spermier som är mest olika henne. De spermier som är tillräckligt lika tiken, simmar vidare och kommer till ägget. Där sker urvalet på motsatt sätt. Äggen släpper nämligen inte in de spermier som är mest lika henne! Naturen har valt mainstreamspermierna som får befrukta äggen och valparna blir till. (5)

Här finns ett litet problem. Eller två. För det första så om man linjeavlar för hårt, så blir variationen på spermier mycket mer begränsat. De spermier som till slut blir insläppta i äggen, skulle kanske inte blivit insläppta om det funnits bättre alternativ. För det andra så om man avlar på en gammal hane, kommer han släppa ifrån sig betydligt färre spermier än en ung hane. På så sätt minskar också urvalet och tikens ägg släpper igenom sämre spermier.

När väl äggen är befruktade och valparna börjar växa, finns här ännu ett säkerhetssystem. Om valparna, trots allt, är för olika tiken så kommer hennes immunförsvar att uppleva dem som ett främmande hot och stöta bort dem. Motsatt sak kan också hända. Om valparna är alltför lika tiken, genetiskt, kommer hennes kropp att efter 63 dagar inte uppleva valparna som ett hot. Immunförsvaret kommer inte att kämpa lika hårt för att bli av med dem och förlossningen kan bli svår. (6)

Nu har jag ingen alls egen erfarenhet av uppfödning. Jag har dessutom förstått att det här med avel kan vara ett väldigt känsligt ämne. Men jag vet också att jag har väldigt kloka människor runtomkring mig. Det skulle vara jätteintressant att höra av er som föder upp, vad ni har för erfarenheter. Går det till exempel att sätta samband med sena parningar (där tiken först sagt nej men sedan accepterar hanen) och problematiska födslar? Mellan gamla hanar och färre antal/mer sjuka valpar? Jag tror vi alla kan lära oss himla intressanta saker av detta!

Flocken och valparna

Även om jag säkerligen skulle kunna fördjupa mig i hundra år till på detta spännande ämne, ska vi hastigt förflytta oss vidare till nästa steg av utbildningen. Det handlade nämligen inte bara om hur naturen rent genetiskt fungerar för att undvika problem. Den handlade även om hundars naturliga sätt att leva tillsammans.

Jag tycker nu att ordet naturlig är ett himla krånglig begrepp i grund och botten. Det är lite som med ledarskap. Alla använder ordet, men det kan i slutänden betyda allt mellan himmel och jord. När David fortsatte föreläsningen om det naturliga sättet för hundar att leva tillsammans, var det med grund i hur vilda hundar lever idag. David har själv uppfödning av bland annat rasen Caanan dog. Han och hans fru har valt att låta hundarna leva i en så naturlig flockstruktur som möjligt. Det tyckte jag var väldigt intressant!

Jag beskriver inte närmare hur deras hundar lever, för det gör de själva så himla bra på sin hemsida. Men jag måste erkänna att jag är helt sjukt såld på det. På något sätt är det som att en massa poletter har trillat ner, bitar har fallit på plats och jag känner mig fullständigt rofylld i kroppen. Det är klart att det är så här jag vill att mina hundar ska leva!

Men det är inte bara det. Det är så som jag vill att mina nya flockmedlemmar ska växa upp! Jag har alltid velat att mina hundar ska vara lyckliga och jag har kämpat på allskaffens sätt för att ge dem ett bra liv. Vissa saker har varit mer effektiva och andra mindre. Att hitta en massa information om berikning i Hundsteg-Sannas blogg var ett roligt och givande genombrott, även om den berikningen i första hand baserades på mat. Men det stora genombrottet har nog ändå varit Diva.

Alltså att stå där och plötsligt ha en blind hund, det har nog förändrat mitt liv för alltid. Det var så många saker som plötsligt stod helt klart för mig. Mina egna intressen och behov hamnade helt i bakgrunden och jag frågade mig vad Diva egentligen ville. Det ögonblicket gjorde allt. Det var då som jag insåg till fullo vad det är för varelser som jag lever med, hur enkla önskemål de har i livet och hur mycket jag kan göra för dem. Det var då som jag förstod att jag bara är en del av deras dagliga behov och att jag själv förmodligen har mycket mindre värde för dem i slutänden, än vad andra mer grundläggande saker har.

Det kanske låter helknäppt att jag blev glad av den tanken, men såklart är det en lättnad för mig att veta att en hög med vedkubbar i hundgården kan vara mer värdefull för mina hundar än en timmes lydnadsträning. Min känsla av otillräcklighet har visat sig vara fullständigt onödig, jag kan släppa de kraven och istället träna för att ha roligt, när jag har tid och hundarna är sugna.

En sluten cirkel

Men nu var det ju valpar vi pratade om. När David Selin förklarade hur de håller sina hundar i familjer, där en hane hjälper tiken under dräktigheten och valptiden, hur de först är väldigt sparsamma med att störa valparna och sedan jobbar med berikning för att låta valparna utveckla sin balans, kroppskontroll, sitt luktsinne och tålighet. Ja, då kände jag bara en sak. Jag vill detta. Jag vill ha sådana valpar. Och jag vill föda upp dem själv, hemma, på det här sättet. Jag vill bli uppfödare.

Jag vet inte hur det gick till, att det kunde vara en så omvändande upplevelse att gå denna kursen. Som jag har sagt tidigare, har jag märkt att saker och ting hängt ihop, att allt hänt på rätt plats i mitt liv. Den här utbildningen gick jag samma helg som Diva fick åka till Strömsholm med sitt nyblinda öga. Jag har alltid tidigare känt motvilja inför egen uppfödning då det kan innebära stora risker och kontakt med döden. Jag har alltid varit väldigt rädd för döden, nämligen. Vad gör jag om en valp inte överlever, om det blir komplikationer, om någon blir sjuk, om tiken kastar fostren? Jag har inte velat uppleva det och den motviljan har varit tillräckligt stor för att inte ta riskerna.

Men Diva har lärt mig så mycket... Hon har visat mig att även en hårsmån från döden, klarade jag att behålla mitt lugn och prioritera någon annan före mig själv. Den upplevelsen, de tankarna jag hade och insikten om hur klar jag var i huvudet trots den oerhört hårda pressen och traumat jag upplevde, ja det lärde mig någonting om mig själv. Dessutom botade det fullständigt min rädsla för döden.

Mitt i uppfödarutbildningen hände allt detta. Jag kom hem från Strömsholm tidigt på söndag morgon, utan Diva och med vetskapen att jag kanske aldrig mer skulle få hem henne. Jag var trött och sliten, men ville ändå gå på utbildningen för att skingra tankarna och göra någonting annat än att oroligt vanka av och an hemma. Såhär i efterhand ser jag att jag var fullständigt färdiginställd för att ta emot de saker som jag sedan fick lära mig. Jag var nollad i skallen, orädd för döden och väldigt närvarande i mitt eget känsloliv.

Kanske det var därför som jag fick så starkt intryck och att allt plötsligt kändes så rätt med uppfödning. Det, i kombination med några fler insikter. Dels att jag plötsligt stod där utan tävlingsspann kommande två-tre tävlingssäsongerna. Ju längre jag väntar med att skaffa fler hundar, desto fler år kommer jag få vänta med att tävla. Dels att jag vill, och kan, ha fler hundar och gärna i par. Dels att det är en stor kostnad att införskaffa dessa om jag ska ha två åt gången. Ja, ett plus ett blev två. Kanske det blir en kull med valpar här nästa år då. Jag har två stycken oerhört fina tikar och såklart vore det ju korkat att inte använda dem. Så om du av en händelse känner dig väldigt förtjust i mina hundar, och tycker det verkar spännande med detta sätt att föda upp, så kanske det finns någon liten ullboll över till dig nästa vår.

Jag tror att även detta med familjelivet kan förändra hundarna på ett berikande sätt. Issen har uppenbart varit påverkad av tjejernas löp. Han har varit mer disträ, trött och ofokuserad än vanligt. Han har till och med stundom haft dålig aptit. Nu är han ju kastrerad så han har inte kunnat "göra någon nytta". Därmed inte sagt att han inte har påverkats, både fysiskt och psykiskt, av tjejernas löp.

Kinoo har flörtat stenhårt, till Issens stora förvirring. Ärkefienden är plötsligt väldigt inbjudande, vill leka och vara nära. Jag har haft dem separerade, åtminstone med galler, och det är nog Issen väldigt glad över. Kinoo har varit så sugen på honom, medan han själv försökt lugna henne.

Så var löpet över. Plötsligt började Issen passa på Kinoo. Jag har ingen aning om ifall detta faktiskt kan ha med familjelivet att göra. Issen, som vanligtvis springer upp och retar gallfeber på tjejerna i hundgården, har istället hållit sig i närheten på ett betydligt lugnare sätt. När jag hittade honom framför hundgården där han och Kinoo låg i princip tillsammans, slog det mig att han kanske mentalt håller på att bli pappa. Vem vet? Oavsett vilket, så är stämningen mellan Kinoo och Issen betydligt lugnare. Om än det alltid är på ett gallers avstånd.

Diva version 3.0

Om jag nu ska försöka slita mig från detta ämne, som det för övrigt har tagit mig nästan fyra veckor att skriva om, så måste jag ju givetvis berätta hur det går för Diva. Först och främst så har allt gått bra, vi har opererat bort ögat utan problem och hon har fått en fin blank silikonkula istället. Det har läkt klart och vi går nu på efterkontrollbesök resten av månaden. På så sätt är allt bra.

Jag gjorde som planerat och lärde henne att följa dofter för att hitta dörröppningar och undvika faror på ett bra sätt. Numera promenerar hon runt i huset utan problem och det måste jag säga är en stor lättnad. Jag har slutat vakta på henne när hon ska gå ner för trappan; av någon anledning håller hon sig längst ut mot väggen. Hon kanske själv känner att trappstegen blir för smala när hon går i innervarv.

Så förra helgen kände jag att det var dags att göra ett försök med hundspannet. Diva var pigg och på gott humör. Jag satte henne tillsammans med Baby bak i spannet och så körde vi iväg. Jag höll en låg hastighet för att se så Diva kände sig trygg och jobbade framåt. Första kilometrarna var det inget problem alls, mer än att jag lade märke till att hon ibland gled ut till vänster och ibland sprang åt höger och krockade lite med Baby. Efter några kilometer började hon dock att hänga kraftigt ut till vänster i necklinen och slutade nästan dra. Vi körde jättesakta medan jag grubblade på hur jag skulle lösa situationen. Så kom jag på det. Såklart hon hänger i necklinen, hon hör ju inte tydligt vilken riktning de andra håller! Det är nog svårt att urskilja riktningen på åtta tassar i en klump framför en...

Jag funderade ett tag och bestämde mig sedan för att testa något jag läst på nätet. En ägare till en blind hund rekommenderade att man skulle ha en bjällra på benet så kunde hunden lättare följa med. Jag köpte en liten kattbjällra och satte på ena ledarhunds-draglinan. Nästa dragtur hängde Diva i necklinen lite i början, men så småningom jobbade hon mer och mer fokuserat framåt. Tredje dragturen var det ingen tvekan längre. Draglinan var helt spänd hela passet.

Nils Wallin Håkansson, den veterinär som har haft hand om Diva nu på senaste, måste jag säga har varit ett fantastiskt stöd. Dels har han svarat på telefon eller ringt upp mig när jag i ur och skur haft frågor om allt möjligt angående ögat. Dels har han tagit sig tid att noggrannt förklara vad som händer, beskriva på ett förståeligt sätt och berätta hur framtiden kommer att se ut. Det är Nils som hela tiden har sagt åt mig att ge Diva en chans, att det kommer gå bra. Det var han som talade om för mig att jag absolut skulle sätta in henne i spannet och köra igen. Men inte bara det. Han tyckte inte jag skulle räkna bort henne som tävlingshund.

En av sakerna som jag passade på att fråga Nils om, var Divas fokus den senaste tiden. Jag har nämligen en väninna vars mamma lider av glaukom. Hon frågade henne lite mer om sjukdomen nu när Diva också fått någonting liknande. Tydligen är det så att det periodvis kan vara en molande värk och periodvis olika grader av blindhet, även innan ögat blivit förstört. När jag frågade Nils om det, sade han att det inte bara är möjligt, men även troligt, att Diva under åtminstone ett halvår har känt av sina ögonproblem. Eftersom det är ett halvår sedan hennes förra öga drabbades, innebär det att hon under ett helt år förmodligen periodvis haft ont och dålig syn.

Det förklarar en hel del saker. Bland annat att hon stundom har varit så himla intensiv och samtidigt svårfokuserad i lydnads- och spårträningen, men även att hon varit ofokuserad i draget. Jag har tänkt att det har varit en tonårsperiod men det har ändå inte riktigt känts sannolikt att lite tonårskaos skulle göra henne så radikalt annorlunda. Samtidigt har jag inte känt Diva så länge att jag har kunnat ha någonting att jämföra med.

Nu, när båda ögonen är borta, har Diva förändrats. Hon sover mer, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon måste lära sig orientera sig på ett helt nytt sätt. Men hon är också betydligt mer kelig, sällskaplig och... ja... lugn. Jag vet inte om det är konsekvenser av blindheten, men jag kan inte låta bli att undra om hon inte haft det ganska svårt det senaste året.

Nu vet jag inte alls vad som kommer hända framöver. Diva har visat stora framsteg på alla sätt och vis. Hon har klarat sin överlevnadslista med råge, lever som vilken flockmedlem som helst numera och går med i spannet på träning. Det är bara två veckor sedan hon blev blind och imorse när jag ropade på henne i trädgården kom hon i full galopp, passerade trädgårdsmöblerna med en meters marginal och hittade entrétrappen direkt. Ord kan inte beskriva den (skräckblandade) förtjusning jag upplevde i det ögonblicket!

Vi har tagit upp lydnadsträningen igen. Det är säkert roligt för Diva att få jobba lite men främst är det nog en bra möjlighet för mig själv att utvecklas som tränare. På många sätt är det givetvis utmaningar att bita i, detta att träna lydnad med en blind hund. Men det finns faktiskt också fördelar. Många svårigheter i våra moment beror på att hunden påverkas av sitt synintryck. Det kan vara dåliga positioner, tjuvstarter och annat. Jag tror att vi lätt skulle lösa alla klass ett-moment utom hopp över hinder, som givetvis inte är möjligt. Den mest spännande utmaningen blir nog det fria följet. Det är nog ingen större konst för Diva att gå i position, det har hon redan bjudit på. Värre är det med svängarna. Jag funderar på det och ska fundera en stund till.

För att minnas den här första tiden , oavsett vilken utgång den sedan har, har jag passat på att filma en del i vår vardag. Det blev Divas film, som handlar om hur hon kryssar av sak efter sak på listan över vad hon ska klara för att kunna vara lycklig. Några saker har jag varken på film eller bild. Dels kelar hon galet mycket numera. Dels klarar hon av att ta sig in och ut ur både hundkoja och bilbox. Och sist, men inte minst; häromdagen satt David och käkade lite. Då kommer Diva smygandes med en läderhandske i munnen! Det gav mig en så enorm lyckokänsla att tårarna föll nedför min kind.

Snabba hundar

Som en avslutning måste jag bara lite kort berätta om Gunne. Vi har börjat klickerträna lite olika roliga grundläggande saker. Det är alltid lika spännande att börja med klickerträning på en vuxen hund. Alltid finns där någonting spännande att lära! I det här fallet handlar det om en delvis försiktig, delvis intensiv hund. Låter kanske som två motsatser, men nejdå, det är det inte...

Gunne är en väldigt kreativ hund, men hon är en utmaning att motivera. Inte helt olik sina raslikar, alltså. Hon påminner mycket om Baby till sättet, även om Baby är lite mindre defensiv så tröttnar de precis lika snabbt. Nu har jag ju med lockande lyckats få Baby att göra en hel del saker, så att leka lite shaping med Gunne borde kunna ge gott om frukt! Sagt och gjort.

Såhär har jag gjort: Jag har valt ut några basic övningar som dels är offensiva och aktiva, dels grundläggande och dels sådant hon bjudit själv. Övningarna har kommit att bli: tasstarget (se bilden!), dutta med nosen i min handflata, föremålsintresse, lyfta höger eller vänster framtass, sitta vackert och stå på bakbenen.

Jag har varvat dem med varandra för att få en god variation så inte Gunne ledsnar. När vi har kört en övning har jag kört två till tre klick och sedan en paus. Extremt korta omgångar alltså. Jag har förändrat någonting litegrann för varje klick, för att få en utveckling på beteendet. Till exempel står jag aldrig på samma ställe i förhållande till tasstargeten (ja, vi har kommit så långt att jag inte behöver ha den i knät längre). Även om jag fortfarande står ganska nära, gör variationen i min position att det bara blir aningen svårare för henne för varje gång men även att det inte blir så stort hopp när jag vill öka avståndet. Då är hon redan van att jag byter position.

Vid belöningen har jag också varierat väldigt mycket. Jag har märkt att Gunne går igång på att jag kastar iväg godisen så den rullar längs golvet. Stundom belönar jag i rätt position, stundom kastar jag godis. För det mesta ger jag en godisbit per klick men ibland ger jag en jackpot.

Det är en väldigt bra träning på den allra största utmaningen inom klickerträning, tycker jag. Nämligen att bryta vanor och mönster. För på samma sätt som att Gunne gärna vill göra om det som lyckades, vill jag själv automatiskt gärna belöna det som Gunne gör. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag tycker det är roligt att ge belöning, för att jag känner mig som en bättre tränare eller för att jag är rädd att misslyckas. Oavsett vilket, är det det största hindret just för att lyckas!

Hur hänger det ihop? Jo, när ett beteende ska utvecklas med klicker och shaping, är det otroligt viktigt att hela tiden ta pytte-pyttesmå steg framåt. Om jag skulle klicka och belöna för samma beteende tre gånger i rad, ja då kommer det genast att bli svårare att ta nästa steg. Hunden har fastnat i utvecklingen. Jag skulle allra helst ha små små framsteg för varje klick! Men då krävs det både mod, timing och kreativitet.

Timingen går att träna, rent fysiskt. Efter att ha jobbat med klickerträning ett tag, får kroppen nästan en direkt koppling mellan hjärna och klicker. Istället för att, som jag kommer ihåg att det var i början, observera, tänka och klicka när hunden gör rätt, så hoppar hjärnan över steget "tänka". Synintrycket kopplar direkt till klicket på ett lustigt sätt och timingen blir jäkligt bra, helt enkelt.

Kreativiteten är en ömsesidig förmåga som utvecklas ju mer man tränar. För visst är det väl så att både hunden och föraren behöver vara kreativa för att träningen ska fungera? För hunden är det ett visst mått av frustration, extinction burst, som gör att den utvecklar sitt beteende hela tiden. Vi människor, däremot, får jobba mer med att hitta de små delarna av ett beteende som går att jobba fram. Vi får fråga oss; vad krävs av hunden rent fysiskt för att klara detta? Vad krävs det att den får förståelse för? Exakt vad vill vi att den ska göra, och vilken väg kan vi ta för att få fram det beteendet? Ni kanske förstår varför jag gillar klickerträning. Det finns inga gränser för hur mycket man kan grubbla!

Slutligen har vi vår sista utmaning att bita i. Modigheten. Det är här som jag tror att vi kan få kämpa mest. Ovanstående är ändå rätt så lätt att träna in. Modigheten är värre. Här krävs nämligen att vi måste våga göra misstag. Säg att du har fått hunden att göra ett perfekt platsligg i två minuter. Du ska nu öka till tre. Hur snabbt vågar du öka tiden? Tänk om hunden reser sig upp?

Misslyckande kan vara en viktig del av en shapingprocess. Det fungerar på två olika sätt. Antingen håller du på att utveckla ett aktivt beteende, till exempel få fram att hunden ska trampa med framtassen på en bricka. Genom att ta vara på små framsteg och sluta belöna för bakslagen, utvecklas hundens beteende hela tiden. Om hunden är träningsvan och har hög förväntan på belöning, kommer misslyckande att orsaka en viss portion frustration som förhoppningsvis gör att hunden tar i lite extra. Beteendet utvecklas.

Eller så tränar du stadgebeteenden, som till exempel platsligg. I stadgebeteenden blir det lite svårare. Här ska ju hunden vara passiv. Frustration leder till aktivitet, vilket inte alls är vad vi vill ha till exempel under ett platsligg. Jag tror det finns två saker som är extra viktiga när man tränar ett passivitetsbeteende. Dels att hunden har förståelse för att stillhet också är ett lönsamt beteende under vissa förutsättningar, dels att man på ett tydligt sätt kan tala om för hunden när det går fel. Att använda omvänt lockande är en bra metod att blanda in lite då och då i sådan träning.

Ja, nu var det ju modigheten jag var inne på egentligen. Jag vet hur det var när jag tränade platsligg med Issen. Jag räknade sekundrarna och svettades nervöst av oro att han skulle resa sig upp. Undrar vad jag var rädd för? Det är ju inte så att en hunds kropp blir stelopererad för att den reser sig upp. Den kan ju hur lätt som helst lägga sig igen för ett nytt försök. Nåja, någonting var jag orolig för, och det höll på att kosta oss hela platsligget. När jag väl bestämde mig för att chansa på tiden, så visade det sig inte vara några som helst problem.

Jag kommer ihåg för något år sedan när jag tränade hundarna. Jag jobbade sakta men säkert med att utveckla ett speciellt beteende. Så plötsligt körde jag fast och kunde inte komma vidare. Jag bestämde mig för att ta en paus och fundera. Under pausen fortsätter hunden att bjuda beteendet och pang, rätt som det är, blir den så frustrerad att den tar ett jättesteg framåt i utvecklingen! Den kunde ju hur lätt som helst utvecklas. Det var bara jag som inte hade modet att vänta ut den.

Det där är typiskt när man klickertränar. Man vågar inte riktigt ta nästa steg och istället befäster man ett ofärdigt beteende genom att klicka för samma sak flera gånger. Ja, egentligen är det inte bara beteendet som man befäster. Man tar också ifrån hunden förmågan att bli klickerklok. Den vänjer sig inte vid att vidareutveckla beteenden, helt enkelt!

Så, för att göra en lång historia kort så ska jag återkomma till Gunne. Hon har i grund och botten inte alls speciellt stort intresse vare sig för mat eller föremål. Det gör dels att belöningarna inte blir speciellt dyrbara för henne och dels att förlusten av dem blir detsamma. Det ligger alltså en hel del jobb i att skapa belöningar värda att jobba för. Tacka gudarna nu, du som har en leksakstokig eller matgalen hund!

Gunne är heller ingen offensiv hund. Hon håller sig hellre på sin kant, funderar lite och överväger sina beslut. Hon är aldrig den som tränger sig på, som stjäl mat eller ställer till med andra otyg. Om jag försöker "få igång" henne till lek, överöser hon mig med lugnande signaler.

Samtidigt har jag sett några glimtar av fantastisk kreativitet hos henne. Under de kort-korta passen vi har kört, har hon haft några stunder av fullständig beteendeexplosion. Gud så roligt det har varit! Hon har visat en kreativitet som jag inte sett hos någon av mina andra hundar. Till exempel har vi tränat backa vid ett par tillfällen för länge sedan. Nu kastade jag några godisar till henne för att hon lade sig ned. När jag slutade med det, började hon omedelbart backa i liggande läge. När inte det fungerade, började hon krypa framåt. När inte det fungerade, fällde hon baken först åt vänster, sedan åt höger. Innan hon var klar, testade hon också att lägga huvudet mot golvet och mot tassarna.

Det är en väldigt spännande hund att träna, Gunne. Det utmanar mig på många sätt. Inte minst mitt mod. Det är en extra hårfin balansgång att öka utmaningarna för en hund som lätt ger upp. Samtidigt så kräver det verkligen att jag utvecklar min snabbhet med belöningarna. Jag hinner klicka för rätt beteende, men det är sällan som jag hinner belöna innan beteendet är avslutat. Där är definitivt någonting att bita i!


Slutet gott, allting gott

Nu finns det bara en sak till för mig att bita i idag. Kudden. Diva ska strax orientera sig från vardagsrummet till trappen, upp och förbi mitt mellan galler och toadörr, fram till sovrumsdörren där hon förhoppningsvis stannar till jag öppnar åt henne. Hon kommer stanna och dricka i vattenskålen innan hon hoppar upp på sängen med ett skutt, till husses missnöjda mummel. Jag kryper ner och sticker in vintergolv-kalla fötter under den varma polarhunden till hon blir så varm att hon klättrar ner och lägger sig vid fotänden av sängen. Same procedur as last year. Samma procedur som varje kväll. Samma procedur som jag saknade så sjukt mycket när Diva låt inne på Strömsholm och som jag numera uppskattar minst lika mycket för varje dag som jag får uppleva den.

Ta vara på era nära och kära nu!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 6 & 7; Kommandon, Pavlov och tävling på riktigt

Det är lite action här hemma för stunden. Diva började löpa förra veckan och drog med sig både Kinoo och Busan... Ja, vad ska man säga? Lite spänt här hemma, lite småknorrigt och morrigt helt enkelt. Vi får se om även Gunne kommer igång nu eller om hon tänker vänta.

Det bekymrar mig lite, detta med löpen. Det är en vecka kvar till SHAM-draget när vi ska tävla. Inom draghundsporten finns inga restriktioner vad gäller löptikar, men jag vet att många väljer att inte ta med en löpande tik i spannet på tävling.

Kanske det beror på att tikarna jobbar sämre, kanske att man inte vill riskera parning i spannet eller kanske att man inte vill riskera parning med andra spann? I de två första fallen så stör det inte mig nåt värst, jag har inte så många hundar att välja på och hela spannet är tikar. Men det sista... Experterna, har ni något gott råd? Är det oklokt att starta med löptikar i spannet?

För mig är alternativet att stryka mig. Halva spannet är ju i löp! Det skulle inte kännas sådär jättekrisigt, jag skulle kunna ta med hundarna upp och köra en sväng efter tävlingen. Det är ju årsmöte med rasklubben så det blir oavsett att resa dit. Men om det är relativt riskfritt så är det givetvis roligare att vara med på tävlingen. Det känns viktigt att jag och hundarna lär oss rutinerna kring tävling och börjar bygga en tävlingsgrund. Ja, jag och Diva är det väl egentligen. De andra är rutinerade redan!

Att dela ett beteende

Vår extra ridhusträning har fortsatt under veckan. Det är riktig lyx, jag hinner nästan inte med att göra hemläxorna mellan passen! Senaste "köksträningarna" har vi jobbat på läggande under gång. Jag vill att Issen ska dunsa ner i marken när jag säger "ner". Han lägger sig nämligen direkt jag ber honom, men själva vägen ner till marken tar för lång tid enligt min smak. Sagt och gjort.

Jag gick tillbaka till att träna stillastående läggande. Redan där märkte jag att grunden inte var riktigt bra. Ibland lade han sig riktigt långsamt, ibland lite snabbare. Nu har jag shapat fram läggandet ordentligt igen, så han dunsar ner i marken från stående. Det är praktiskt, det där med dunsen, för det är lätt att höra när man ska klicka.

Samtidigt kommer jag ihåg att jag läst någonting om en tjej som tränade just med duns, och senare fick problem när hon kom till mjukare underlag. Jag kommer inte ihåg mer om det, men jag använder klickern och har dunsen mer som ett riktmärke för mig själv. Då kan jag förhoppningsvis undvika att Issen förknippar dunsen med någonting. Det är lite roligt det där, förresten, för Issen har själv kommit på att han kan göra läggande i kombination med hoppstå. Han fäller bakbenen samtidigt som han studsar fram med frambenen och får ett väldigt snabbt, fint läggande!

Då var dunsen på plats och nu kommer utmaningen. Att klara dunsen även i rörelse! Det är lurigt, tycker jag. Det är en helt annan sak att fälla hela kroppen stillastående jämfört med i rörelse. Jag vill gärna ha ett mellanting mellan rörelse och stillastående så man kan öka svårigheten successivt, men antingen är man stillastående eller så är man i rörelse... Jag tror att det är lika stor utmaning att lägga sig i sakta gång som i snabb, så hastigheten är inte till hjälp. Vart kan jag då hitta en brygga där vi kan få många rätta beteenden och framgång?

Jag har för mig att jag en gång såg någon träna läggande under baklängesgång. När hunden går baklänges, är den i rörelse, men det är betydligt lättare att fälla kroppen! Kanske detta kan bli min brygga? Det är just det här som är utmaningen för oss klickertränare. Att hitta sätt att med små steg förbättra och utveckla ett beteende. Det gäller att vara kreativ! Så läggande under baklängesgång får det nog bli. Fortsättning följer!

Känslomässiga genombrott

Det har hänt några saker med lydnaden, framsteg i vår utveckling som jag inte tänkt på förrän nu. Jag var en kväll i ridhuset och tränade med Pirre. Hon filmade när vi jobbade med position i fria följet. När jag nu ser filmen i efterhand, kommer flera insikter till mig!

För det första så har mina planer att alltid utgå från utgångsställningen verkligen fungerat. Det är självklart och naturligt för Issen att inta positionen för att påbörja nästa övning. Det är faktiskt ett stort framsteg. Det är några månader sedan som jag insåg att jag behövde jobba på det sättet, att alltid starta med utgångsställning, för att ha en bra helhetsgrund sedan på tävling. Men jag har inte tänkt vidare på det. Tydligen har det satt sig, både i min och Issens hjärna!

För det andra har träningen med "trial and success" (se förra blogginlägget) verkligen fungerat. Jag har utrymme att belöna mer eller mindre och man ser på hela filmen att Issen har en positiv attityd och vilja att arbeta. Han är inte på något sätt nedslagen, inte ens de få gångerna han blir utan belöning. Tvärtom, jag ser en hund som inte kan få nog av att jobba, som går med svansen som en flagga och tindrande ögon!



För det tredje, och kanske det viktigaste. När vi stod där och skulle börja gå, jag hade Pirre bakom ryggen med filmkameran, och jag tar första steget. Då kom en stor insikt till mig. Vi har jobbat mycket på att gallra ut signaler så Issen ska förstå vad som gäller och när. En av de saker vi kommit längst med, är starten i fria följet. Jag har från början visat med min fördelning av kroppsvikten att vi snart ska gå, och sedan tar jag första steget med vänster ben. Det har varit mina signaler som jag har jobbat in att Issen ska reagera på vid fria följets start.



En av mina absoluta favoritbilder! Foto: Emmeli Orrefjord

När vi så skulle träna dessa små detaljer, fylls jag plötsligt av en känsla. När vi ska starta från utgångspositionen, ja, vad ska jag säga? Jag hinner knappt tänka att vi ska starta. Vi är som en enda kropp! Issen reagerar fullständigt på mina signaler, fast jag inte ens själv märker dem längre! Kika lite extra på filmen. Mina signaler är i många fall helt omärkbara, jag kan inte ens själv se dem. Ändå reagerar han på dem, spänner kroppen och börjar gå precis samtidigt som mig. Det ser snyggt ut, men det är ingenting jämfört med känslan.

Jag har plötsligt fått ett helt galet känslomål för vårt fria följ. Om det kan bli såhär bra i starterna, då måste det kunna bli lika bra i svängarna! Att känna sig som ett med sin hund, att jag bara behöver tänka så vet han vad som är på gång. Det är mitt yttersta mål med fria följet! Och vi är redan där, när det gäller starterna.

Det vi tränar på filmen är svängsignaler. När vi ska svänga, vrider jag först kroppen svagt åt rätt håll, sedan vinklar jag vänsterfoten åt det håll vi ska svänga. Jag svänger alltså alltid först med min vänstra fot. Redan nu är det nästan omärkbart med signalerna, men Issen reagerar på dem. Förresten så är det samma sak med utgångspositionen som jag pratade om här tidigare. Jag har ett speciellt sätt att ställa mig, när jag vill att han ska inta utgångsposition. Det syns faktiskt rätt tydligt! Jag ser ut som en bodybuilder, stel, rak och med armarna lite ut från kroppen. Det har han också hundra procents rätt reaktion på.

Det är det här som är så fascinerande med lydnad och inte minst med lydnad med klickerträning. Eftersom jag har lärt in beteendena helt utan hjälper i grund och botten, kan jag sedan lägga på små små signaler som blir till väldigt stor hjälp för Issen. Istället för att jag hade lärt in beteendena med lockande och stora signaler, som jag sedan måste kämpa hårt för att kunna jobba bort. Med shapingen bygger jag upp Issens självkänsla i ett visst beteende och mina pyttesmå signaler blir sedan ett extra stöd och uppmuntran för honom. Medan jag med lockande hade fått fram ett beteende där jag först gör honom beroende av mig och sedan dessutom i större och större mån måste påfresta hans självkänsla genom att inte ställa upp för honom där han behövde mig. Det är ingen överraskning för mig, att lockade hundar jobbar sämre under press. Tävlingssituationen är förmodligen den situation som den lockade hunden behöver mest stöd, men får minst.

Äpplen och päron

Så var vi i Boxholm och tränade lydnad med Rose-Marie och Hilda. Och det är nu som utmaningarna börjar bli riktigt intressanta. Med ett extra par ögon till hjälp, ville jag nämligen börja finjustera våra höger- och vänstersvängar, fast utan halt. Men hur i hela friden ska Issen kunna skilja på om han ska sätta sig, eller bara vända baken, i en sväng? Han behöver ju veta det i god tid om vi ska få snygga svängar.

Min plan har varit att vända mig, men fortfarande trampa vidare på stället, till han vridit bakdelen och hittat positionen igen. På så sätt är jag fortfarande i rörelse och han kan lätt lära sig skilja på halt och vanlig sväng. Med Rose-Maries ögon på oss, gjorde vi några svängar. Nej, det blev faktiskt inte bra. Det var svårt för Issen att skilja på signalerna.

Men så kom Rose-Marie med en idé! Jag känner mig personligen väldigt anti att man bromsar för mycket eller gör för tydliga signaler till hunden hela tiden. Det blir inte riktigt snyggt. Nu har jag fått ett förslag som jag faktiskt kan tycka är riktigt bra. Istället för att bromsa ner tempot, kan jag minska steglängden några korta steg innan svängen. På så sätt är min kropp fysiskt förberedd att göra en bra sväng samtidigt som Issen får en sekunds förvarning om svängen. Visst gav det resultat snabbt, men jag behöver öva mer på att gå innan det kan bli helt bra.

Det är intressant det här, tycker jag. Jag inser mer och mer hur viktigt det är att göra tydligt för hunden vad man jobbar med. Nu menar jag absolut inte att locka och pocka. Nej, hunden ska i grund och botten redan veta vad den ska göra. Men när beteendet är klart, är det viktigt att koppla ihop det med tydliga signaler som gör att hunden aldrig behöver tveka om vad som gäller. Speciellt med en hund som Issen, som lätt blir osäker, är det otroligt viktigt att det aldrig dyker upp några frågetecken.

Ja så är det ju detta med att koppla på signal efter att hunden lärt sig beteendet. Jag får relativt ofta frågor om det. Det finns flera anledningar till detta, varav jag tycker att två stycken är extra viktiga. För det första så om du använder kommandot eller signalen under hela inlärningsprocessen, kommer hunden att associera det med samtliga beteenden den gjort under tiden - både de rätta och de felaktiga. Det blir helt enkelt större risk att hunden i slutänden utför fel beteende, speciellt i situationer under press (läs: tävling). I värsta fall upplever hunden stress eller osäkerhet under inlärningen och även detta kommer väckas när du använder kommandot eller signalen.

Hur kan det bli så? Jo, den förklaringen finns i anledning nummer två att vänta med kommandot. Det handlar om Pavlov. För dig som inte känner till denna farbror sedan tidigare, kan jag kort beskriva. Han gjorde vetenskapliga experiment på hungriga hundar. När han ställde fram maten började hundarna nämligen dregla. Pavlov testade att ringa i en klocka varje gång han ställde fram maten. Efter ett tag ringde han i klockan utan att ställa fram maten. Själva klockringningen hade först inte betytt någonting för hundarna, men efter att han ringt i samband med mat, började hundarna till slut att dregla bara av att höra klockan!

Det är på detta sätt som klickerträning fungerar. Du har en bra belöning som hunden älskar. Den får utföra ett beteende och då får den belöningen. Så småningom kommer beteendet i sig självt att få samma värde som belöningen, för hunden. Ett beteende kan alltså bli självbelönande! Om du nu kopplar på ett kommando på beteendet, kommer det vara en signal för hunden att få lov att göra någonting som den älskar. Det blir i princip som att säga "varsågod" till hunden vid matskålen. Konsekvensen av detta blir att du får en hund som går och väntar på att äntligen få lov att göra det rätta beteendet. Som till exempel i läggande under gång.

Tänk att ha en hund som knappt kan låta bli att lägga sig under gång? Så får den äntligen signalen och kan kasta sig ner på marken. En sådan hund jobbar självständigt och med full glädje, förväntan och attityd. Utmaningen, som jag ser det och utifrån vart vi ligger i träningen just nu, är att tala om för hunden att det är just läggande den ska få göra nu. På samma sätt som fria följet. Nu ska du få lov att vända baken! Eller nu ska du få lov att vända baken och sätta dig ner!

En kort parentes i allt detta, och en återknytning av säcken där jag skrev att ett kommando till och med kan utlösa osäkerhet hos hunden. Det är nämligen inte bara beteenden som hunden kan lära sig koppla ett kommando till. Även känslor kan kopplas. På det här sättet kan du, med smart träning, till exempel få en hund som automatiskt blir intensiv när den ser en apportbock och automatiskt lugn när det är dags för platsliggning. Om du nöter ett kommando eller signal när hunden är osäker, till exempel i en inlärningssituation där det krävs extra mycket av den, kan kommandot sedan utlösa osäkerhet igen. Klockan ringer, munnen dreglar.

Bra drag och en hund kort

Vi fortsätter hårdträningen inför tävlingarna. De senaste träningspassen har Busan gått lite dåligt. Det syns ganska tydligt på filmen i förra inlägget. Jag har först trott att det var på grund av att hon börjat löpa, men så en morgon såg jag att hon var lite röd i pälsen på en framtass. Jag undersökte och upptäckte att hon skurit upp simhuden mellan två av tårna! Inte konstigt att hon varit öm och bromsat...

Jag ringde direkt till Busans ägare och pratade med Emma som kan precis allt vad gäller sår. Efter lite konsultation lät jag såret vara men tog på en socka för säkerhets skull. Busan fick sedan vara på spa-weekend hos husse och matte, där hon blev ordentligt omplåstrad och bandagerad med rosa hjärt-prytt bandage. Lilla skrotunge!

Eftersom Busan fått ont, var det bara att träna vidare med tre hundar. Det är viktigt att få ordentlig fartträning inför en sprinttävling så jag ville inte lägga ner det. Baby får ont i ryggen av för mycket galopp och Issen hinner inte ordentligt med i de högre hastigheterna så de har fått stå tillbaka lite med någon promenad då och då istället. Det är ju fantastiskt hur snabbt det går, för Issen har redan börjat få lite hull. Jag måste verkligen anpassa matmängden efter varje enskild dag...

Med tre hundar blir det lite svårare att placera dem i spannet. Det är svårt för en hund att gå som ensam ledarhund en längre stund. Jag har försökt växla, men det har blivit väldigt omständigt då både Diva och Kinoo kan krångla en hel del när de går fram. Nej, det fanns egentligen bara ett alternativ som skulle kunna fungera riktigt bra. Att ha Gunne i singel-led, det vill säga själv längst fram.

Först när jag satte fram henne såg hon väldigt fundersam ut. Hon brukar ställa sig med spänd draglina och vänta på att få börja dra, men nu hade hon vänt sig om helt och hållet och tittade på vart jag tog vägen när jag gick bak till vagnen. Men när jag väl sade "jajamensan" som jag brukar när det är dags att köra, ja då fanns där ingen tvekan längre. Hon vände sig framåt och började jobba. Med muskelknuttarna Diva och Kinoo bakom sig, kunde hon fokusera på att hålla god fart och jobba framåt. Även om det kan vara väldigt mentalt tungt att gå själv, tror jag faktiskt att hon tyckte det var skönt att få jobba ostört för en gångs skull.

Det gick väldigt fint att ha Gunne i singelled och spannet kändes för en gångs skull harmoniskt och jämnt. När tävlingshelgen började närma sig kändes det helt rätt att köra på samma sätt på tävlingen. Jag skulle egentlingen lånat Berit av Ylwa, men efter hur många mekaniska, tekniska och allmänt jävliga problem som helst, blev Ylwa tvungen att stanna hemma. Det gjorde även tävlingssläden jag skulle lånat... Det är i sådana här lägen man verkligen behöver en Freddie, en riktig veteran med en tävlingssläde i bakfickan!

Draghundvärlden må vara lite, men den är naggande god. Visst håller vi kontakt sporadiskt via nätet, eller kanske inte ens det, men på många sätt känns det som att komma in i en enda stor familj när man åker på tävling.

Jag åkte upp och tävlade för första (och enda) gången för två år sedan. Det var jag och Monika som tjatade till oss att få köra linkörning med skidor på två slädhundstävlingar. Vi kände i stort sett ingen då. Men vad gjorde det? Människor var öppna mot oss, välkomnade oss och vi började lära känna många redan då. Nu när jag tänker efter, var det faktiskt då som vi lärde känna ovan nämnda räddare i nöden; Freddie. Vi blev hembjudna på middag till ett par som hade huskies och där minsann fanns också Freddie. Det blev en mycket trevlig kväll och början på en fin vänskap.

Jag funderar på många saker. Först och främst är det fascinerande att människor är öppna på det här sättet. Jag har aldrig upplevt något liknande inom andra (hund)sporter (no offence, ni är jättetrevliga; både lydnads- och agilityfolk!). Kanske det är för att det är en ganska liten skara människor som har huskies i detta avlånga land, och ännu färre som åker runt och tävlar. Kanske det är för att norrlänningar, vilket de flesta är, har lättare att bara vara öppna och bjuda hem folk på det sättet. Kanske det är för att dessa människor en gång var nybörjare och blev stöttade och hembjudna till "de gamle"?

Oavsett vilket har jag tre förhoppningar. Dels att fler ska våga sig ut och tävla och få träffa dessa härliga människor. Och dels att dessa härliga människor ska fortsätta vara härliga och öppna när hundratals nya nyfikna nybörjare börjar trilla runt i spåren! Sist men inte minst, hoppas jag att vi nybörjare i framtiden kommer ihåg allt vi fått och kan föra det vidare till blivande tävlingsekipage.

Så nu har jag ännu ett exempel på denna otroligt trevliga gästfrihet. Ett par telefonsamtal efter att jag blev utan Berit, fick jag ett meddelande av Ylwa. Hon hade ordnat så jag istället skulle få låna Fenrisulven Helga av familjen Antoniusson! En familj som jag sett mycket av i resultatlistor och hört mycket gott om, men själv aldrig träffat ordentligt. Nu blev det ändring på det.

Så var det dags!

Det är en hel vecka sedan jag började skriva det här blogginlägget. Jag bekymrade mig då för löptikarna, men bestämde mig för att tävla iallafall. Till min stora glädje valde David att följa med. Det är en väldigt lång bit att köra med bil, inte minst på hemvägen efter en intensiv helg.

Jag har grubblat länge över mitt mål med tävlingarna i år. En självskriven målsättning är givetvis att få rutinerna att flyta ordentligt. Det är en sak att värma en hund och starta ett agilitylopp, men när fyra hundar ska kopplas till en släde och startas med två minuters intervall efter andra spann - ja då är det lite att tänka på...

Det är inte bara det. Hundarna ska få i sig vätska i god tid innan start, helst hinna göra det mesta av sina behov och dessutom vara skapligt varma lagom till startident. Släden ska vara redo, ihopsatt med samtliga linor och ankare klart. Själv ska jag vara klädd med hjälm, säkerhetsbälte och tunna sportkläder i ganska stark kyla. Såhär i efterhand fattar jag inte hur jag trodde jag skulle klara allt detta utan Davids hjälp.

Jag läste Sandras blogg efter tävlingen och kan bara skratta igenkännande. För visst är det väl så, att man omöjligt bara kan åka till en tävling för att träna. Åtminstone om man har någon slags gnutta av tävlingslust i kroppen. Jag har känt att det inte skulle räcka med ett rutinmål med tävlingen. För att jag ska göra mitt bästa, vill jag även sätta ett resultatmål. Efter en stunds resonemang med mig själv bestämde jag mig för att satsa på att köra milen under en halvtimme. Det är ett ganska realistiskt mål, med tanke på hur det har gått på träning hittills.

Till min stora glädje åt och drack hundarna faktiskt helt okej fast vi var på en helt ny plats. Både Diva och Gunne har en tendens att matvägra när det är för mycket som händer runtomkring. Men inte den här gången. Det bådade gott för tävlingen! Rutinerna flöt på fint och vi var i god tid men någonstans hoppade en halvtimme bort. Vi hann inte rasta hundarna ordentligt... När vi spände dem för spannet hade ingen av mina tre skitit. Det är ett ganska dåligt utgångsläge när man ska köra en mil i ett rätt så bra tempo...

Vi kom till start i lagom tid. Hundarna fick se två spann sticka iväg, det var min plan att de skulle få se de andra för att bli extra taggade att jaga ikapp. Det funkade. Hundarna var väldigt heta när tiden räknades ner för vår start. Så bar det iväg.

Om jag hade kunnat ana hur det skulle vara att stå på en vallad tävlingssläde på stenhårda spår, vete katten om jag hade ställt upp till tävling... Jag gled både till höger och vänster, for som en vante över spåret. Fullständigt utan kontroll. Hundarna jobbade på medan jag tappert försökte hålla mig på spåret. Det kändes som att åka utför med längdskidor. Varför har man inte stålkanter på slädmedar? Är det för skaderisken?

Så småningom ledde spåret in i skogen. Här stod träd precis i spårkanterna, jag fick parera för att inte skrapa sidorna i dem. Så började svängarna... Jag vet inte hur många kraftiga svängar det var på banan. Men vi sladdade till höger och vänster. Efter ett tag började Gunne kika bak på mig. Jag tror hon undrade vad jag höll på med... Efter en sväng sladdade jag så kraftigt att jag kom av spåret. Det sa bara poff så låg jag i snödrivan. Upp igen, snabbt som attan, och vidare. Jag var halvt omtumlad och halvt panikslagen...

Det var inte en sådär jätterolig upplevelse faktiskt. Inte så mycket för min egen säkerhets skull, men jag märkte att hundarna blev berörda av att jag inte hade någon kontroll. Inte Diva då, hon påverkas fortfarande väldigt sällan av någonting. Men de andra. De jobbade på fint men kikade bak på mig med jämna mellanrum. Halvvägs i banan började jag kunna hålla balansen sådär skapligt iallafall.

Så såg jag ett ekipage komma bakom oss. De hade en god och jämn fart, närmade sig sakta men säkert. När vi kom till en raksträcka lät jag dem köra om. Vi tog plats några hundra meter bakom dem och fortsatte köra. Det var trevligt att låta hundarna jaga ett annat spann, de fick fokusera mer framåt och jobbade på fint. Vi kom ikapp, fick stanna och vänta och kom ikapp igen. Jag valde att inte köra om, men det var frustrerande att känna hundarna så pigga när vi var tvungna att stanna hela tiden.

Vid målgången var hundarna fortfarande pigga och glada, men jag var jättebesviken på mig själv. Dels för att jag fallit två gånger och gjort hundarna osäkra. Dels för att jag inte körde om igen så de fick jobba i sitt naturliga tempo. Det kändes inte alls bra, även om rutinerna funkat vid starten. Usch jag var så sur på mig själv! Men så pratade jag med Ylwa på telefon. Hon sade att det där med omkörning är inte alls självklart ett bra alternativ. Även de mest rutinerade kan hamna i situationer där det är svårt att avgöra vilket som är bäst att göra. Min besvikelse rann av mig väldigt snabbt. Jag hade nog gjort rätt iallafall, som lät mina osäkra hundar tänka på att jaga någon annan istället.

Det är lite lurigt det där med omkörningar. Om du inte har överlägsna hundar, kan det krångla rejält. Hundarna blir nämligen extra tända när de kan jaga ett annat spann. Om du blir omkörd av ett spann, kan dina hundar plötsligt jobba betydligt hårdare än när de springer utan att jaga någon. Samtidigt har spannet som jagat dig, precis kört om. De ledarhundarna har plötsligt ingen att jaga. Det är jättevanligt att ett spann som kört om, tappar fart. Det blir en oändlig historia, där spannet framför alltid kommer att bromsa spannet som ligger bakom och jagar. Man turas om att köra om och får fortsätta på det sättet fram till mål. Om inte ett av spannen är rejält mycket snabbare, så de som jagar inte orkar hänga på.

Så blev det dags för dag två. På morgonen hamnade jag i en frukostdiskussion om slädkörning som skulle visa sig vara precis vad jag behövde. Det slutade med en praktisk genomgång av svängteknik med Siberian Husky-dagarnas Annika. Vi fick många goda råd om viktfördelning och fotplacering.

För att göra dagen ännu bättre, åt alla hundarna och hann gott och väl rasta innan start. Vi skulle slippa stanna för att skita! När vi stod på startlinjen kände jag mig betydligt mer redo och förberedd. Men hundarna verkade inte sådär fullt tända...

Vi satte av och redan i första svängen märkte jag skillnad. Tack och lov! Jag kunde nu bestämma vart i spåret släden skulle gå, förbereda för svängar och dessutom undvika sladd i nästan alla kurvor. Hundarna jobbade på i galopp, men det kändes inte sådär som det brukar göra när jag skriver "starka" i träningsdagboken. Det var liksom inget ös. Jag manade på dem och hjälpte dem så gott jag kunde samtidigt som jag svängde och höll balansen. Andra dagen startar man alltid i placeringsordning så jag visste att jag mest troligt varken skulle bli omkörd eller behöva köra om någon. Det kändes tryggt. Vi gick i mål med en jämn och fin fart efter en kort travstund i mitten av banan. Det kändes fantastiskt bra och jag var jättenöjd med hundarna! De hade allihopa jobbat på med spänd lina och nästan bara i galopp.

Mitt lyckorus pågick alltmedan vi tog hand om hundarna, pysslade om dem, stretchade, vattnade, packade och gjorde oss klara för hemfärd. Så var det dags för att få resultaten. Jag visste att vi kört bra, så jag var väldigt nyfiken på hur bra det gått, tidsmässigt. När jag fick se tiden blev jag chockad. Tjugonio minuter och femtiotvå sekunder. En knapp minut snabbare än igår. Jag hade nog väntat mig någonting kring tjugofem. Trött, sliten och hungrig så hade jag inte mycket motståndskraft. Vi lämnade Nornäs och jag hade en sur känsla i magen. Gick det inte snabbare?

Såhär i efterhand förstår jag att det inte gjorde det. Det fanns två tecken som jag borde reagerat på under loppet. Dels så håller inte Kinoo spänd lina när det går närmare trettio kilometer i timmen. Under loppet var hennes lina helt spänd. Dels så kunde jag sparka på. Jag hinner aldrig sparka på när det går riktigt snabbt. På så sätt borde jag förstått att hundarna inte gav allt när de sprang. Och det var väl heller inte så konstigt. Förmodligen var de kloka och tog det lugnt när de visste att jag haft problem med att styra släden.

Även om jag blev besviken på tiden, så klarade vi faktiskt målet med åtta sekunder. Och vi hade mer att ge. Det är roligt att veta. Hundarna gick sådär och ändå gjorde vi skapligt ifrån oss. När vi kom i mål på söndagen var hundarna pigga och ivriga att fortsätta. De hade inte tagit ut sig.

Innan jag bjuder på vår målgång på söndagen, vill jag bara rikta ett stort tack till alla er som ställt upp och gjort den här tävlingen möjlig för oss! Det är bland annat Freddie, familjen Antoniusson, Lowlandssleddogs kennel, David, Maja, Annika, Maria och Jörgen, Ylwa och Eva. Tack för att ni finns!

Ett försök till avrundning

Nu börjar bloggprogrammet haka sig, jag har förmodligen skrivit alldeles för mycket... Men jag vill inte avsluta utan några ord om en föreläsning jag var på häromdagen. Det var Tobias Gustavsson som kom och föreläste hos Klickerklok. Tobias forskar på hundar, rovdjur och inlärning bland annat. Det var en väldigt intressant föreläsning på många sätt! Några speciella godbitar som jag fått med mig och måste filosofera om, kommer här.

Tobias pratade en del om träningsmetoder. Inte specifikt om metoderna i sig, utan mer allmänt om metoder. En sak som var väldigt intressant, som jag varit inne och tänkt på lite förut, är detta med relation och träning. Tobias sade att du kan vara hur duktig tränare som helst, om du inte har en bra relation till din hund kommer det inte gå bra oavsett. Jag började träna Gunne så smått när jag fick hem henne. Jobbade lite med enkla klickerövningar i kombination med lek, så som jag gör med både Iss, Diva och Baby. Men leken fungerade verkligen inte. Hon gjorde bara lugnande signaler oavsett vad jag gjorde. Jag försökte att inte vara så intensiv, att leka med attraktiva saker så som rådjursklövar och annat. Nej, hon ville inte leka.

När jag hade tänkt på det en liten stund stod det glasklart för mig. Här kommer hon till ett helt nytt ställe, nya hundar, nya rutiner och ny husse och matte. Så börjar plötsligt matte slänga omkring med grejer och bete sig skitkonstigt... Nej, det går inte att bygga upp lek på ett bra sätt med en husky om man inte först har en trygghetsrelation. Till råga på allt har Gunne själv valt att det är husse som gäller, inte matte. Hrm, så jag har lite att jobba på.

En annan sak som avgör om vi är bra tränare eller ej, är vår förmåga att sätta oss in i hundarnas sinnesvärld. Genom att ha förståelse för hur de ser på tillvaron, kan vi använda de redskap och signaler som passar bäst utifrån deras förutsättningar. Till exempel uppfattar hundar förmodligen inte färger så som vi gör, så färger som signal är alltså bra att undvika. Mycket klokt och en viktig del som kan vara avgörande för framgång i träningen.

Två instinktiva insikter fick jag också bekräftelse på under kvällen. Dels att rädsla är så stark motivation att den slår ut allt annat. Ingen överraskning, men skönt att ha vetenskapligt bekräftat. Och dels att när en förväntan blir för stor, tar instinkterna över! Det var en nyhet för mig. Kanske det är en kombination av dessa som gör att Issen löper amok när vi är på agilitytävlingar.

Slutligen bara rörde vi kort vid en diskussion som jag tyckte var väldigt intressant. Jag själv brukar säga att klickerträning är så effektivt därför att hunden får lista ut vad den ska göra och därmed förstår det. Nu verkar det som att de lärde tvistar om huruvida hundar i klickerträning verkligen förstår vad de gör, eller om de gör det mer eller mindre instinktivt. Till exempel kan man fråga sig om Pavlovs hundar dreglar när klockan ringer, därför att kroppen lärt sig reagera med dregel eller därför att hunden tänker på mat.

Jag vet inte om vi någonsin kommer att få svar på den frågan. Och jag frågar också mig själv; spelar det någon roll? Jag får jobba och utvecklas, likaså får min hund. Vi får en bättre relation, byggd på jämlikhet och kreativitet. Jag blir glad och min hund verkar glad. Jag tror det räcker för mig.

Nu får det faktiskt vara nog. Jag kommer förmodligen få klagobrev från blogger snart för att jag tar upp för mycket av deras hårddisk. Så är det när det finns mycket att fundera på. Det är först i ordform som det blir ordning på tankarna! Nu är dessa två veckor ordnade och ligger på plats i hjärnan. Till helgen är det uppfödarutbildning - nejdå jag ska inte föda upp någonting men det ska bli väldigt intressant - och det lär ju inte göra tankeverksamheten mindre... Men först blir det vila. Jag är fortfarande vansinnigt trött efter helgens kyla, rörelse, känslostormar och brist på ordentlig mat. Godnatt!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!