söndag 6 februari 2011

Vecka 5; Relationer, belöningsplacering och barmark

Oj så många goda skratt jag har fått den här helgen. Livet med hund är så fyllt av glädje! Och vilka spelevinkar jag lever med... Hundar har liksom inga gränser i sitt sätt att njuta livet. Det är bara pur äkta lycka. Det kan vara stora saker, som att återse en gammal vän, men också en liten kotte i trädgården och lyckan är gjord för en stund.

Jag önskar jag kunde vara mer som hundarna. De sörjer inte det som flytt och gruvar sig inte för vad som komma skall. Nej, det är Carpe Diem i stora mått som gäller. Att spendera dagarna med en flock hundar, påminner mig om vad som är viktigt i livet. Att leva här och nu, att njuta av det lilla som finns i vardagen. Eller det stora.

Det känns som att de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, är de då jag existerat precis bara för stunden. Det behöver inte nödvändigtvis vara stora händelser, nej, nästan tvärtom. Det är de små ögonblicken när jag bara stannar upp och inser att livet är så himla underbart. De ögonblicken när jag vill stanna tiden, när jag önskar att jag kunde ta ett mentalt fotografi och återvända en gråmulen dag. Att kunna leva i nuet är en styrka. Mig händer det bara då och då att jag verkligen upplever tillvaron, men det är nog dessa stunder som har blivit de allra starkaste för mig.

Jag har börjat läsa en bok som kommer att förändra mitt liv. Det har hänt två gånger förut. Första gången var för tio år sedan, när jag läste Noam Chomskys "Manufacturing Consent". Redan några sidor in i boken visste jag att jag aldrig skulle kunna se på världen som förut. Den boken är anledningen att jag började ifrågasätta, flyttade tillbaka till Sverige och pluggade journalistik, hamnade i Motala och slutligen här, med min kära flock.

Den andra boken var "Tävlingslydnad i teori och praktik". Det var samma sak här; bara några få sidor in i boken, visste jag att hela mitt synsätt på hundträning skulle förändras för alltid. Mycket riktigt; idag börjar i princip all min hundträning med shaping, vi har utvecklats i rekordfart och en stor del av bloggen, samtal och diskussioner jag har idag, handlar om just detta.

I helgen har jag börjat på bok nummer tre, som kommer att förändra mitt liv. Efter tjugosex sidor stod det klart för mig. Så många poletter som föll ner, så många tankar som samlats och summeras - och jag har knappt bara börjat läsa... Jag ska berätta mer, men först måste jag berätta om Issen.

Issen är inte en aggressiv hund. Hur konstigt det än låter... Det är svårt att beskriva. Issen har attackerat många hundar, och  nu känner jag mig som en sån där hundägare som säger "nämen sådäääääär har han aaaaldrig gjort förut...?!" samtidigt som deras lilla ettriga monster hoppar på en annan hund. Issen biter andra hundar och jag tänker aldrig förneka det. Jag gör medvetna val varje dag för att undvika att det ska hända igen. Om vi möter främmande hundar, låter jag dem sällan hälsa på Issen. Vid matning är han alltid själv i ett rum. Iss är en hund som kan bita, och många har sagt till mig att jag en vacker dag nog kommer att ta bort honom på grund av detta. Men Issen är ingen aggressiv hund...

När Issens tänd(ens)er började uppdagas, höll jag själv på att skicka honom till himlen. Jag förstod mig inte alls på honom, skämdes och ville verkligen inte ha med honom att göra. Jag kände mig frustrerad och hjälplös. En hund som i ena stunden kan hälsa på, och leka med, en annan hund. Men i nästa stund attackera den och bita hejdlöst... Det var så jag upplevde det då. Att Issen var en opålitlig och aggressiv hund. Men sedan började jag studera honom.

Jag har berättat tusen gånger att vi testade Issen och jag läste massor av böcker. Jag förstod att det var av rädsla som Issen bet, att han försökte försvara sig när han blev osäker. Det var ett genombrott och på den vägen är det. Jag har fått lita på mina känslor, det jag sett och tolkat i hans beteende och de erfarenheter vi fått. Det har slutat på ett ganska så bra sätt faktiskt för jag tror att Issen är en relativt harmonisk hund idag.

Men nu har jag börjat läsa Boken. Nu ska jag inte gå som katten runt het gröt längre. Boken heter "Släpp kontrollen lös" och översattes till svenska förra året. Den är i huvudsak riktad till agilityekipage där hundarna har problem med aggression, oro, stress och/eller rädsla och därför inte klarar av att prestera på tävling. Jag har som sagt inte läst mer än en fjärdedel av boken. Men det finns några saker jag vill dela med er. Författaren, Leslie McDevitt, skriver nämligen om någonting som hon kallar för "Reaktiva hundar". Såhär skriver hon:

"Reaktivitet kommer av ängslan som i sin tur kommer när hunden känner sig osäker på någonting. Reaktivitet är ett sätt att söka information. En reaktiv hund springer mot något eller någon han är osäker på och skäller, morrar, gör utfall och väsnas. Ofta misstas detta beteende för aggression men en reaktiv hund vill inte skada, han försöker ta reda på hur farlig situationen är. Hans sätt att undersöka situationens farlighet blir intensiv på grund av den höga adrenalinhalt han har. Om en reaktiv hund blir säker i en viss situation blir han mindre ängslig och reagerar därför mindre. Ibland säger man att ett reaktivt beteende beror på att hunden är dominant, därför att man anser att en hund som rusar mot retningen vill ta kommandot över den. Så är absolut inte fallet. Reaktiva hundar är ängsliga och deras reaktion är häftig för att de överreagerar.

Tydliga regler är därför nödvändiga för ängsliga hundar. De behöver veta vad som ska hända och de behöver veta att de är trygga. Om man inte hanterar ängsligheten (eller om man fysiskt korrigerar en överreagerande hund) kan reaktiviteten eskalera till aggression. Mycket, men inte all, aggression är rädslerelaterad. Reaktivitet och rädslerelaterad aggression är olika nivåer av reaktion på en stressfylld situation. Rädslerelaterad aggression uppkommer när hunden försätts i en situation som är svårare än han kan hantera med normal reaktion. Då orsakar hundens ängslan att han reagerar alldeles för starkt."

Tack, Leslie! Äntligen någon som uttalar det som jag känt och försökt förklara så länge! Issen är inte en slug, elak och oberäknelig hund. Han är en ängslig liten kille som inte klarar av att hantera situationen ibland. Det är detta jag har lärt mig; att inte försätta honom i situationer som han inte kan hantera. Och nu när det står där i boken, så tydligt svart på vitt, så har jag fått ett klartecken att jag tänkt och hanterat saken helt rätt. Jag har nämligen lagt märke till, att när Issen attackerar en annan hund så slutar han så fort jag ropar till. Men inte nog med det. Han flyr! Han flyr situationen med svansen mellan benen, och oftast kommer han raka vägen till mig och gömmer huvudet mellan mina ben.

Ni som har varit med om hundslagsmål vet att en arg hund inte slutar, knappt ens när man handgripligen försöker få stopp på den. Men det har alltid varit tydligt på Issen att hans attacker inte handlat om ilska eller annan skit. Han har helt enkelt bara fått panik. Och nu har jag fått ord på det, bekräftelse på att mina teorier stämmer och även om det egentligen inte är någonting nytt för mig, har en sten fallit från mitt hjärta. För det här problemet går att hantera.

När det är sagt, måste jag berätta om Issen och Gunne. Issen har haft en ganska så orolig period sedan augusti då Kinoo kom in i flocken. Issen och Kinoo är inte bästa vänner, inte någonstans. Jag har tidigare berättat att jag tror det beror på att de är alldeles för lika; deras största intressen är mat och uppmärksamhet från människor. Det blir helt enkelt en krock.

I slutet av december kom så söta Gunne in i flocken. Jag tog det väldigt försiktigt med Issen och ville inte pressa honom, eftersom han redan var berörd av Kinoo. Men Issen tog eget initiativ och närmade sig Gunne. Och oj vilken sida han plockade fram! Issen blev plötsligt världens charmör. Han gjorde sig till på tusen sätt, för att få Gunnes uppmärksamhet. Gunne var missnöjd och osäker i sitt nya hem så hon morrade bara åt honom. Men Issen fortsatte envetet med sina inviter, på tryggt avstånd.

Det har gått en månad nu, sedan Gunne kom hit, och Issens känslor har inte svalnat. Däremot har jag i allt störra grad låtit honom umgås med Gunne. Hon har blivit tryggare här, är mer lekfull och inte alls så försiktig. Issen har lugnat sig och nöjer sig med att nosa henne i öronen med djupa andetag, eller puffa lite på henne när hon ligger och vilar. Det är helt uppenbart att han fortfarande är väldigt förtjust i henne. Ni skulle se honom!

Men det är inte bara det. Sedan Gunne kom in i flocken, har Issen blivit generellt betydligt mer lugn, harmonisk och glad! På en månad har det inte varit tillstymmelse till oro, jag har inte behövt övervaka honom eller avbryta någonting på grund av att han blivit osäker.

Nej, Issen har genomgående varit glad och munter! Det känns avlägset att se honom smyga, stelna, gömma sig eller få runda ögon. Jag säger inte att det är borta och jag slarvar fortfarande inte med säkerheten här hemma. Men det är helt klart en avsevärt skillnad på Issens allmäntillstånd. Speciellt när han är i närheten av Gunne.

Om du är intresserad av att läsa mer om början av Issens utveckling, finns det blogginlägg från den tiden här!


Relationer och en hård insikt

Jag tänker inte lämna boken ännu. Det var nämligen en till sak som verkligen etsade sig fast i min skalle när jag läste dessa första kapitel. Det handlar om våra relationer till våra hundar. Jag skrev i förra inlägget om hur man kan förhålla sig till sina konkurrenter på tävlingar. Men det finns någonting betydligt viktigare som jag inte alls kom att tänka på just där och då. Hur vi förhåller oss till våra hundar...

När jag skaffade Baby var det för att jag ville dela mitt liv med en hund. Min och Babys relation är väldigt speciell och jag känner henne verkligen utan och innan. Men från början var hon en skitsvår hund. Hon släppte inte alls till, nej, hon var fullständigt ointresserad både av mig och av andra människor. Jag lade ner min själ på att lära känna denna lilla knepiga ärta och få igång henne att börja leva igen.

Jag hade inga egna krav på Baby. Min inställning var helt och fullt att jag ville lära känna henne och att vi kunde ha roligt tillsammans. Vi började med agilityn, som en aktivering, och hamnade så småningom på tävlingar. Det var en lång process men tyngdpunkten låg hela tiden på vår relation, att jag älskade denna lilla hund.

När jag skaffade Issen hade jag ambitioner. Han var, och är, en väldigt lättlärd hund som är tacksam att träna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; en sådan husky kommer jag nog aldrig mer att få. Men vår relation har varit en berg-och-dalbana. I omgångar har jag känt att jag har velat ge upp, att vi aldrig kommer att komma någonstans, jag frågar mig vad i hela friden jag håller på med. Jag har blivit besviken på Issen så många gånger. Det är ju korkat att lägga ner hur mycket träning som helst på en hund som kanske aldrig kan tävla, för att han är så påverkad av miljön. Och ibland tycker jag det är korkat att ens behålla en hund som har sådana negativa sidor, i flocken.

När jag skaffade Diva hade jag ännu större ambitioner. Jag valde ut henne för att kunna träna, tävla och till och med arbeta skarpt med henne. Det har varit min tanke från första stund jag såg henne. Och jag ska komma närmare in på detta, när jag har berättat om vad som stod i boken. McDevitt själv, berättar nämligen om hur det var när hon skaffade sig en ny hund. Hon hade stora ambitioner om att tävla och tränade hunden ända från valpstadiet. Men så, vid ett och ett halvt års ålder, fick hunden en obotlig ryggskada. McDevitt blev förkrossad, liksom alla hennes planer och drömmar. Hennes vänner sade åt henne att lämna tillbaka hunden, men hon ville inte det. Däremot lade hon all träning på hyllan. Det kändes meningslöst, nu när hon visste att de inte skulle kunna tävla.

McDevitts historia liknar till mångt och mycket min egen, min egen historia med Diva. Men hon har tänkt vidare, och det är nu som det börjar bli riktigt intressant. Och riktigt känsligt. Hon konstaterar nämligen, att hon enbart byggt upp en "presterande relation" till sin hund. På bara något år, hade hennes attityd mot hundar förändrats fullständigt. Istället för att älska sin hund som den var, tog hon avstånd från den. De började tävla rallylydnad istället. Men så en dag fick McDevitt en insikt. De hade varit på tävling och det hade gått riktigt bra. Men när hon tittade på sin hund, där de gick med segerrosetten, insåg hon att hunden bara ville därifrån. Han hade gjort allt hon bad om, av pliktkänsla, men inget mer. Han trivdes inte alls med tävlandet. Såhär skriver hon:

"Så Ru blev 'bara en familjehund'. Många av mina vänner tyckte detta beslut var helt galet. Vi hade just vunnit. Varför ville jag inte fortsätta och göra honom till rallylydnadschampion? 'För att han inte vill', sa jag. När jag tagit bort prestationskraven på Rumor och återgått till mitt tidigare förhållningssätt till hundar - att lära känna och glädjas åt honom sådan han är, låta honom göra saker som han tycker om att göra - så har vår relation fördjupats." "...Visst hade jag älskat Rumor men mina planer, förhoppningar och drömmar för hans del hade kommit i vägen för att jag verkligen skulle lära känna honom. Eftermiddagen efter rallylydnadstävlingen såg jag honom med nya ögon och jag började uppskatta honom för den han var."

När Diva blev dålig i ögat och vi till slut fick operera bort det, var det just drömmarna som var den tuffaste smällen. Alla drömmarna som gick i kras. Jag kommer ihåg hur det gång på gång poppade upp i mitt huvud och krossade mitt hjärta; alla planer som vi nu gick miste om. Alla gånger jag varit stolt över hur Diva klarat situationer, därför att det visat på extraordinärt bra egenskaper för en arbetshund. Allt var förstört.

Men Diva finns kvar. Hon kan inte bli en räddningshund, men hon lever, här, i min flock, i mitt liv. Hon har inte haft några drömmar, hon har bara velat ha ett bra liv. Och oavsett hur många ögon hon har, finns det ingenting som säger att hon inte kan ha det. Ett bra liv.

Jag vill inte säga att jag skäms. Men när jag var som mest förkrossad sade min käraste vän åt mig att jag kommer se en mening med detta en dag. Och nu gör jag det. Tänk om Diva aldrig fått sitt problem med ögat. Om vi fortsatt träna lika hårt och ambitiöst. Om hon blivit räddningshund, brukschampion. Om hon blivit gammal. Och jag först då, om någonsin, insåg att jag egentligen aldrig sett min lilla älskling för den hon är? Det är en skrämmande tanke...men inte alls orealistisk. Min relation med Diva var en presterande relation, där min vilja att se henne för den hon var kom i skymundan bakom alla mina drömmar och planer. Jag har inte förstått det så klart och tydligt förrän nu. Divas blindhet, tillsammans med den här boken, har förmodligen räddat min relation till mina framtida tävlingshundar!


Bokstäver på pappret

Ett exempel på hur Divas blindhet påverkat min relation till mina hundar kom när jag tog över Gunne. Det var många som gratulerade mig då och jag är jättetacksam för alla era lyckönskningar och önskar ingen ogjord! Men jag måste förklara en sak. Jag vet att Gunne är champion. Inte bara så. Hon är en av få huskies i Sverige som är både utställningschampion och polarhundchampion. Det är jättefina meriter och jag respekterar dem högt. Men när jag tackade ja till att ta över Gunne, var det inte för hennes meriter. För min del kunde hon lika gärna vara oprövad. Jag vet inte om det låter kaxigt men det är inte så jag menar det. Jag blev förälskad i Gunne första gången jag såg henne och har sedan dess känt väldigt djupt för henne. När jag tackade ja till Gunne, var det för att hon var just Gunne. En liten ängel i mitt hjärta.

Ja, jag erkänner. Det är första gången i mitt liv, som meriter varit fullständigt oviktiga. I agilityn var det en ständig jakt på pinnar, i lydnaden satte jag senast förra året som mål att ta ett LP1. Visst, absolut har det ett värde att ha de här meriterna. Det kan dessutom vara en bra morot i träningen. Men jag fick höra några ord från en  tävlingspsykologiföreläsning en gång (Eva Marie, var det du som höll den?); "Kom ihåg att det är samma hund du har med dig hem, som du hade med dig till tävlingen". Förut betydde det citatet för mig, att den träning du har i bakfickan när du går in på tävlingsbanan, ger det resultat du förtjänar. Men nu betyder det mer än så. Det betyder att din bästa kompis är din bästa kompis både före och efter tävlingen, oavsett vad för siffror som står i protokollen. Vår relation till våra hundar är (förhoppningsvis) så oändligt mycket mer än dessa små papper.


Träningsdagbok - förhoppningsvis!

Min träningsdagbok för draget fungerar kanonbra och den är jag jättenöjd med! Värre är det med lydnadsträningen... Har testat flera olika tidskrävande sätt, med samma resultat. Det har inte fungerat i praktiken när jag spenderar halva träningspasset med att skriva träningsdagbok.

Bloggen är tänkt att vara en veckosammanfattning av träningen, men den är ju mycket mer fokuserad på mina tankar och känslor kring träningen än själva träningen i sig. Jag har märkt att vi då och då går för sakta framåt i träningen just på grund av att jag inte har någon översikt över de olika delarna och momenten.

När Mia frågade hur jag för dagbok över klickerträningen, började min hjärna arbeta igen. Ska jag verkligen inte kunna hitta ett sätt som fungerar? Jag tog mig samman och satte mig ner en dag och här kommer resultatet: För att kunna föra dagbok på ett enkelt och inte för tidskrävande sätt, bestämde jag mig ganska snabbt för att inte bokföra varenda träningspass. Det blir ett här och ett där, ibland flera små varje dag. Det blir dels för små detaljer för att jag ska kunna hålla fokus i en dagbok och dels tar själva bokföringen till slut mer tid än själva träningen. Jag vill inte känna att jag inte har tid att träna, för att jag inte har tid att föra dagbok!

Jag bestämde mig för att dagboksföra de "stora" lydnadspassen, det vill säga de där jag åker hemifrån och kör ett riktigt rejält pass. Det är oftast dessa där jag sätter ihop delarna av momenten och kedjar flera moment i rad - jag får alltså börja se resultatet av träningen. Här är det lätt att dela upp passet i olika delar och sedan för varje del anteckna tankar, hur vi ska gå vidare och sist men inte minst; hemläxan! Såhär blev det (min ambition är inte att lägga in klickerdagboken i bloggen varje vecka, men jag vill visa bildligt hur jag har gjort):


Genom ett sånt här upplägg, kan jag sedan sträva efter tydliga framsteg när jag småtränar hemma mellan passen. Själva bokföringen hjälper mig också komma ihåg vilka som är de viktigaste övningarna att jobba med när jag kör nästa omfattande träningspass, istället för att jag tappert sitter i bilen på väg dit och försöker komma ihåg vad vi gjorde senast.

Som ni kanske ser, jobbar vi ganska mycket med signalkontroll just nu. Att skilja mellan läggande och ställande under gång, vänstersvängens signaler jämfört med högersvängens signaler, stilla sittande och väntan på inkallning eller läggande och så vidare. Det är en utmaning att jobba med signalerna för det kan bli många fel. Säg till exempel att vi har tränat väldigt mycket platsligg på senaste. När vi står stilla i fotposition, ska jag kommendera Issen att lägga sig ner och sedan ska jag gå iväg. Så ska vi träna lite fritt följ. Vi står stilla i fotposition men nu ska Issen plötsligt vara beredd på att gå när jag börjar röra på mig. Det är två vitt skilda beredskapslägen för honom. Men hur ska han skilja på dem? För att lära sig, måste han misslyckas och göra fel. Och misslyckas, det är känsliga saker för Issen.

Det finns ett begrepp som heter "trial and error" som i grund och botten handlar om att man slutar utföra beteenden som man inte uppnår någonting med. Till exempel slutar en hund tigga vid bordet om den aldrig får någon mat där. När vi så var på kurs hos Klickerklok, sade Thomas att Issen nog är en "trial and success"-hund. Han behöver lyckas, för att hålla modet uppe helt enkelt! Sedan jag började jobba på det sättet, upplever jag att träningen blivit roligare och mer framgångsrik. Istället för att sluta belöna beteenden som inte var riktigt riktigt bra, har jag belönat dem med en dålig belöning. De bra beteendena får bättre belöning och de bästa beteendena får givetvis kanonfin jackpot-belöning! Allt från en torr matkula till ett kast med pipbollen, alltså! På så sätt behöver Issen aldrig riktigt misslyckas, men han motiveras ändå till att göra bättre och bättre ifrån sig.

Det är en noggrann balansgång det där, i klickerträningen. Balansgången med att belöna endast de bästa beteendena för att ständigt få en utveckling framåt. Det är extremt lätt att vara feg och belöna för säkerhets skull. Då tappar hunden glöden att utveckla beteendet och man kör fast. I gengäld, om man är alldeles för kräsen och belönar väldigt sällan, kan hunden tappa glöden för att belöningen aldrig kommer. Konsten är alltså att se de små framstegen och vara noggrann att hitta och belöna dem!

När vi tränar raka sättanden, får Issen gång på gång chansen att sätta sig ned. Om han sätter sig lite snett, säger jag bara bra, tar ett par steg framåt och ger honom en ny chans. Om han sätter sig skapligt får han en godisbit, gärna placerad på ett sådant sätt att han får förväntningar i den riktning han ska jobba för att sitta rakt. Om han sätter sig helt rakt, får han många godisbitar, klapp, beröm och kanske till och med leksak. Så jobbar vi oss framåt. Hade Issen varit lite tåligare, kanske han inte fått godis för de halvbra sättandena, utan bara ett muntligt beröm. Endast de allra bästa sättanden hade belönats med godis och lek. Utvecklingen hade förmodligen gått snabbare då, men i Issens fall hade det även fått konsekvenser av osäkerhet och förlust av glädje och attityd. Det är det inte värt!


Belöningsplacering nyckeln till många framsteg!

Jag har slitit lite med Issens ställande under gång på senaste. I klickerträning gör man ofta så, för att det ska vara tydligt för hunden, att man utgår från rörelser. I ställande under gång ska hunden bara stanna, vilket inte är en speciell rörelse - tvärtom; det är avsaknad av rörelse! För att göra det enkelt för hunden kan man då lära den någonting som kallas "hoppstå", nämligen att hunden hoppar upp lite lätt med framtassarna i luften för att sedan trampa ner dem i marken samtidigt och bli stående. På så sätt blir ställandet en tydlig rörelse och hunden kan lättare förstå sin handling.

Jag har lärt Issen att trampa med framtassarna på kommando. Stillastående går det finfint, men så när vi ska börja träna på det i rörelse... Han trampar, men tar sedan ett steg framåt med ena tassen. Så vill jag inte ha det! Det kommer att se slarvigt ut, som att han inte lyder kommandot, om han stannar med framtassarna men sedan tar ett extra steg framåt. Jag vill gärna bli av med det beteendet! Men hur i hela friden ska det gå till? Till att börja med ville jag specialbelöna de gånger som han inte tog det där lilla steget framåt. Men det var sällan, kanske bara en gång av fem-sex. Det är inte tillräckligt för att han ska förstå vad jag vill ha! Jag fick grubbla vidare... Men så kom jag till en stor insikt!

Varför tar Issen ett extra steg framåt efter han gjort hoppstå? Jo, därför att han har en hög förväntan framåt! Det är inte så konstigt, för han är alltid vänd mot mig och det är jag som har godiset. När han gjort ett hoppstå har jag tagit fram godisen och gett den till honom. Självklart längtar han framåt, mot mig, då! Och här är ett kanonbra exempel på hur belöningsplacering kan lösa ett stort problem. Genom att sluta ge godis från handen och istället kasta godiset mellan hans framben, förändrade jag Issens förväntan till att istället ligga bakåt. Med en bakåtriktad förväntan, började Issen plötsligt göra perfekta hoppstå! Varför skulle han ta ett steg framåt, när belöningen kommer bakom? Problem solved med belöningsplacering!


Tävlingsbara men inte tävlingsklara

Draget fungerar sisådär just nu. Jag ska inte klaga, halva Sverige kan inte ens gå utomhus utan skridskor. Våra vägar är relativt körbara iallafall. Lite regn, blåst och sol har gjort att mycket av isen har smält och grusvägen skymtar fram. Periodvis är det isigt men bonden har lagt ordentligt med grus så det går att köra, om än lugnt så inte hundarna riskerar att halka och skada sig.

Jag skulle gärna vilja träna mer fart med cykeln, men nu vågar jag mig inte ut med den alls. Det räcker med en liten isfläck just där jag behöver bromsa så slår jag halvt ihjäl mig... Nej, det har blivit vagnträning den här veckan och så lär det fortsätta. Det är lite trist, för det sätter begränsningar i min träning. Den blöta grusvägen gör vagnen tung medan istäcket gör att jag måste hålla farten nere. Vi är alltså mitt uppe i en höstträning just nu! Långsamt och tungt, inte optimalt inför en sprinttävling, men jag är ändå tacksam att vi har möjlighet att köra alls.

Nu när jag ser tillbaka på veckan som varit, inser jag att vi kört ganska mycket. Fem pass, närmare bestämt. Diva, Busan och Gunne har gått över sex mil. Det är lyx, med tanke på omständigheterna. Kinoo har rivit sig på nosen och såret har envisats med att blöda ett par träningspass. Hon fick vila i början av veckan för att få läka ordentligt och även om det inte är helt läkt ännu, är det ändå betydligt bättre.

Jag har grubblat över hur jag ska placera hundarna i spannet sen när vi tävlar. Diva är min bästa hund, näst efter Gunne. Men Diva tappar lätt fokus, speciellt i nya miljöer. Inte alls bra utgångsläge på tävling, speciellt inte för Gunne som blir oerhört störd av Divas påhitt.

Busan har inte riktigt hängt med på sistone. Jag vet inte om det är löp på gång eller om någonting annat händer i hennes skalle eller kropp. Hon springer med, men jobbar inte. Jag testade henne i led med Gunne ett pass den här veckan men hon bromsade till den grad att jag till slut var tvungen att sätta bak henne. Längre bak i spannet springer hon iallafall med. Kinoo däremot funkar väldigt fint fram tillsammans med Gunne. Oftast är hon lydig och lyssnar på mina kommandon och om hon inte är det, drar Gunne numera helt ogenerat henne med sig åt rätt håll. Det måste Gunne göra oavsett vilken av hundarna som är jämte henne fram, men hon verkar vara mer bekväm med att ta intiativet över Kinoo.

Kinoo hade ju varit given som ledarhund tillsammans med Gunne, om det inte vore för funktionärerna... När vi tävlade i Nybro, ville ju Kinoo stanna och kela med varenda funktionär längs banan... Jag kan inte säga annat än att det tog skapligt bra med tid att behöva dra henne med sig förbi varenda funkis! Det blir jobbigt även för Gunne, om jag har Kinoo fram under tävlingen. Fast det verkar ändå, trots allt, vara det bästa alternativet för stunden. Även om det är funktionärer på några enstaka ställen längs vägen, är det bättre med de stoppen än ständiga störningsmoment i form av tittande Diva och bromsande Bus.

De senaste passen när jag har kört Diva bak, måste jag säga att det ändå har varit en skillnad. Hon började löpa häromdagen, som jag länge väntat på, och kanske det hjälper lite också. Men hon har jobbat bättre nu än hon gjort på länge. Mer fokuserad, även om hon då och då kikar åt sidorna eller vädrar lite så slutar hon inte dra utan jobbar fint framåt. Då är det acceptabelt, tycker jag. Jag försöker undvika att ha henne som ledarhund i den mån jag kan och nu när Kinoo går så fint så slipper jag grubbla över det alls.

Jag fick besök av Monika och Spiken häromdagen. Spiken är en himla duktig draghund och Monika har tålmodigt kämpat på med deras träning. Det är inte lätt att träna en ensam husky, det är mentalt betydligt enklare för dem att springa i grupp. Men Monika är inte dum. Hon kör med springer som Spiken drar i, samtidigt som hon styr honom med koppel och halsband! Ett hett tips till dig som bara har en hund och gärna vill kunna träna drag på ett säkert sätt. Med en orutinerad hund framför dig, kan du lätt råka ut för att den springer åt fel håll, ut på vägen, ner i diket, stannar eller annat som kan orsaka diverse skador både hos dig själv och hunden. Samtidigt är det inte roligt att skälla på hunden hela dragturen, för att den är ofokuserad. Nej, detta är faktiskt en himla smart lösning.

Och visst har det gett resultat! Spiken jobbade som ledarhund tillsammans med Gunne. Han var jättenoggrann att hålla höger kant på vägen och behöll fokus hela träningspassen. Till och med då han blev riktigt trött och inte orkade hålla linan sträckt, låg ändå öronen bakåtslickade och fokuset var framåt. Det var jätteroligt att se, och inte minst roligt för Gunne att få jobba med en annan fokuserad hund!


En sista fundering

Jag har den senaste tiden fått några förfrågningar om att hålla klickerkurser. Om det finns någonting jag går igång på, så är det att dela mina erfarenheter med andra. Kanske inte kommer som någon överraskning för er som är trogna bloggläsare...! Jag känner att jag har skapligt grepp om shaping-processen och hur man får fram roliga saker med klicker. På en skala ett till tio, skulle jag definiera mig som en femma om jag skulle beskriva hur duktig klickertränare jag är. Det finns definitivt saker jag kan bli mycket bättre på, tack och lov, men jag känner att jag har relativt bra koll på helheten iallafall.  

Men nu har jag börjat grubbla... Jag vet att jag är en duktig pedagog, det är en egenskap som jag burit på och utvecklat sedan jag var liten. Men kan man vara en bra tränare, om man inte haft några resultatmässiga framgångar? Alltså det är klart att man kan vara bra på att lära ut, men skulle du själv lägga pengar på att gå lydnadskurs för någon som inte ens startat i en lydnadstävling än? Det är den saken jag grubblar över. Hur viktiga är tävlingsresultat, som meriter för en instruktör? Vad tycker du objektivt sett?

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

8 kommentarer:

  1. Ååå vad jag älskar din inledning. Att se hundarna som hundar och de personligheter de är.. =) Då tror jag man kan ha större målsättning med dem, man gör det på ett bättre sätt helt enkelt.

    Och klickerkurserna, du behövar knappast bekymra dig för om du vunnit. Om jag ska lära mig klicker tittar jag inte på meriter, utan på om du kan lära mig. Har du ett sätt jag förstår? Är DU motiverad? Det betyder så mycket mer. Kanske inte för alla, men troligen för de flesta. När dina elever kan vad du kan, ja, då kanske de söker sig vidare och då är det ju bara gratulera dig. Du lyckades uppnå det du skulle med kursen! =)

    SvaraRadera
  2. Åh har Diva börjat löpa nu! Då förstår jag varför Spiken dregglade så det hängde och slängde :D

    SvaraRadera
  3. Verkligen bra inledning! Inspirerande!

    Jag älskar mina hundar i grunden, men visst kan man bli riktigt besviken om det går dåligt på tävling eller träning. Jag försöker tänka så då, att det är mina älsklingar oavsett.

    I grunden har jag och mina jyckar byggt vår relation i träningen en hel del eftersom mina hundar älskar att träna (träningsnarkomaner big time..) med mig och ofta bara skrattar jag eftersom dom är så härliga och har så kul. Det är verkligen ett uttryck för kärlek, att göra något tillsammans som båda älskar, oavsett vad det månde vara :)

    SvaraRadera
  4. ...vet du... jag får så mycket idéer och tankar när jag läser dina inlägg, men nu när jag skall kommentera kommer jag knappt ihåg allt! = tycker dina inlägg är kanon!

    * Super det där med att "älska hunden för vad den är" biten. Precis så menade jag den gången du lyssnade - och nu brukar jag även säga att vi hundmänniskor har det förspänt ute på tävlingsplan, för oavsett vad vi tävlar i så är vi aldrig ensamma där ute på bana. Vi har alltid vår bästa vän vid vår sida! :) (finns en sidohistoria till detta, men det får vi ta när vi ses... annars blir denna kommentar ett eget blogginlägg ;) )

    * Tigra är min Diva. Fast jag hade turen att se henne födas och växa upp, vilket gör att även om hon inte blev samma stjärna som sin mamma så kommer hon alltid vara min mys och knähund, mitt lilla hjärta <3

    * Trial and sucess - TACK för att du bloggade om detta. Tänkt göra det i evigheter men inte kommit mig för. Smått kontroversiellt i vissa djurtränarkretsar. Skall def blogga om det nu! :D

    * Sista funderingen: meriter hjälper MEN det finns inget som slår mun mot mun metoden! Börja så smått, få ett gott rykte. Det är det allra bästa! Finns massor som vill lyssna på dig och desto fler som lyssnar ju fler kommer de berätat för. Go for it!
    En snabbis; när jag gick A2 hade vi ett projekt där vi skulle träna ett annat ekipage. En tjej som bara tävlat klass1 skulle coacha mig och Piraya (då landslagsreserv). Hon var jättenervös "vad hade att ge mig?", var hennes tanke berättade hon efteråt. Hon var GRYM! Kom med jättevettiga idéer och jag fick med mig flera bra bitar! Bara för att man inte har meriter betyder det inte att man har ngt att säga.

    Lycka till!!

    SvaraRadera
  5. Vad roligt för Issen att han är lite kär <3
    Så intressant de här med "aggresiva" hundar, tror inte det finns!! Rädda hundar jepp!
    De här med belöning är inte lätt, speciellt när man har många hundar och alla är olika =)
    Undrar om man kanske kan få låna böcker av dig?
    Och sen undrar jag var din lugnande skiva är införskaffad?
    Älskar din blogg!

    SvaraRadera
  6. GRATTIS till en fin tävlingsdebut på släde. Det kommer väl snart ett inläg om detta hoppas jag. Kramar Ylwa & Snöbusarna

    SvaraRadera
  7. Mycket bra inlägg! Tror att jag har haft tur som haft Azlan som första hund. Även om jag inte hade allt för höga ambitioner när jag skaffade honom blev de snart det eftersom hunden var så duktig på träning. Det visade sig bli svårare än jag trott att lyckas prestera på samma sätt på tävling. Och det är jag evigt tacksam för! Från att gå till att alltid vara en dålig förlorare tål jag numera att misslyckas. Även om jag dock blir gladare över att lyckas! ;)

    SvaraRadera
  8. Är det därför jag fryser så förbaskat!! :D Får nog sätta på mig trosorna så kanske det blir varmare ;)

    /AC

    www.lillaliam.se

    SvaraRadera