Luckor i grundträningen och goda nyheter...

Idag har vi tränat agility med våra dragkompisar! Det var en ny upplevelse, många hundar inne på banan som störningsmoment men utan att jag behövde bli nervös - Issen hade träffat alla sedan tidigare och det var bara tikar + en kastrerad hanne. Tio dagars vila börjar märka på min lillkille, han är väldigt rastlös och okoncentrerad. Skulle behöva galoppera en mil eller så nu för att kunna koppla av igen. Jag ska ringa veterinären imorgon och fråga snällt om vi kan få lov att springa lite iallafall, innan Issen helt klättrar på väggarna...

Hursomhelst så gjorde vi en framförbytesövning, precis samma som jag tränat för drygt en månad sen, fast spegelvänd. Hur jag än försökte så lyckades jag inte få in honom. Gång på gång blev det en vid båge och han hamnade bakom mig, mot hinder 6. Jag testade en mängd olika saker men lyckades inte...

I efterhand när jag pratade med Emmeli förstod jag att det finns två alternativ; antingen var han helt enkelt för okoncentrerad för att lyssna på mig, vilket jag brukar tro men i efterhand alltid inser är fel. Eller så har vi brister i grundträningen. Det kan jag på stående fot erkänna. Vi har inte tränat tillräckligt mycket på de kontaktbaserade övningarna. Där får jag bakläxa!

Samma sak insåg jag när vi tränade kontaktfält för ett par dagar sedan. Vi får inte riktigt upp farten på nergången på balansbommen. Jag har grubblat och bollat med Emmeli hur vi ska kunna lösa detta och vi har testat några olika sätt med rätt så bra framgång. Men jag insåg att även här har vi en brist i grundträningen; Issen springer inte med full fart till targeten. Bakläxa igen!

Det känns skönt att vara klar med slalomet och ha fina bakombyten när jag ser att vi har luckor i träningen. Långsamt blir det mindre och mindre vi måste fylla upp. Nu kan jag fokusera på detta under en period när jag litar på att det andra sitter. Det slog mig också att jag måste arbeta med att ställa om mig mentalt. Sedan jag har tränat Baby, som är en otroligt svårmotiverad hund, sitter det kvar en spärr i min hjärna. Att lära in någonting nytt eller göra det bättre känns nästan som en oöverstiglig uppgift. Med Baby var det så. Två steg fram och ett eller två bak hela tiden. Issen är på ett helt annat sätt. Han kan visa stora framsteg efter en enda övning. Ett par- tre gångers träning tror jag kommer förbättra våra framförbyten radikalt! Det är synd, bara, att när jag inser att vi har en lucka i träningen känns det som att jag har ett berg att flytta på..när det i själva verket är en småsten! Onödigt att förbruka energi på den slags oro.

Slutligen vill jag ge ett stort grattis till Eva och Ronja som plockade hem ett LPII idag!! Agility med en husky är en sak, men att vara lydnadsförare med en husky måste vara något av det mest krävande som finns. Vi ska så småningom prova på lite lydnad och då är det givet vilka våra förebilder är :)

Bilden föreställer Ronja under ett platsligg. Om jag inte har missförstått Evas kalender helt så verkar det inte bättre än att hon startar nästa husky i ettan inom kort :) Vi får se vad det blir av den lille parveln - en halvsyster till vår eventuelle nye flockmedlem!

Det känns så roligt att huskisarna börjar visa framfötterna inom de övriga hundsporterna också (förutom drag). Jag tror att många som har skaffat huskyn som sällskap nu ser att det går att hålla på med olika saker och därmed även blir både hund och människa lyckligare! Tyvärr verkar det hända allt för ofta att man tror att promenader gör en husky nöjd med livet men det räcker bara i undantagsfall. Så ut och sporta med er!!