Vidare tankar om spårning...

Jag har fått många fina tips angående Babys spårande. Tack! Det var ett speciellt tips som gav mig en rejäl tankeställare. Såhär lät det: "Fundera lite på följande...om du har stannat när hon klivit av spåret eller hjälpt henne på annat sätt så har hon lärt sig att du tar över ansvaret för spårarbetet när det blir svårt...i värsta fall kan det leda till en hund som skenspårar och då har hunden lärt sig att det ska se ut som att den spårar och då blir föraren nöjd."..."När vi lägger våra egna spår så påverkar vi ofta hunden medvetet eller omedvetet, tänk på att de är experter på att läsa av vårt kroppspråk och vår sinnesstämning. Alltså...be nån annan lägga spåren, förklara hur du vill ha spåren men säg till att du inte vill veta vart det leder :-)"

Det är helt rätt att mina försök att hjälpa Baby tillbaka till spåret har gjort att hon litar mer på mig än sig själv där ute. Därför har jag bestämt mig för följande: Vi ska gå spår med minst några dagars mellanrum. Varje gång lägger vi flera, lätta spår. Jag ska blanda mellan att själv lägga spåren och låta andra lägga dem. Oavsett vilket så ska det antingen vara så man kommer ihåg vart klöven ligger eller att det är snitslat både på vägen till och från spåret. Om jag efteråt på egen hand kan hitta fram till klöven spelar det ingen roll om Baby går ifrån spåret.

När Baby ska gå spåret så visar jag fram henne till skottplatsen och gör vår speciella procedur. Sedan ska jag följa henne, tyst och på avstånd, utan att stoppa eller styra henne. Som Marie Engelfors/Hermansson skrev: "Tappar hunden spåret så märker vi det ju så småningom och då är det bara att sela av och gå tillbaka och se det hela som en trevlig skogspromenad." De orden har fäst sig i mitt huvud och så ska jag tänka framöver när vi tränar spår.

Idag var det så premiär för den nya taktiken. Vi var uppe i Nydalen hos Linda och Niklas. Niklas hade lagt två korta spår till oss, ett på en äng och ett i en gles skog med gräsunderlag. När vi kom dit lade han ett tredje spår, i ännu glesare skog och gräsunderlag. Det första spåret, ängen, gjorde jag inte proceduren ordentligt. Jag vet inte om Baby ens förstod att det var ett spår eller om hon bara promenerade, men hon följde iallafall det som var upptrampat på ängen. Nosen var i vädret och rätt vad det var hade vi hamnat på en fotbollsplan. Det blev promenad istället för spår och vi kom så småningom tillbaka till Niklas.

Andra spåret gjorde jag en ordentlig procedur. Jag hade förväntat mig att spåret skulle gå rakt fram från skottplatsen, och det gjorde också Baby under ett par meter innan hon vände och gick in rakt till höger. Jag såg att hon spårade på riktigt en bit men så kom vi ut till ett väldigt blött område (vatten upp till vaderna, mysigt med gympadojor!). Hon började käka gräs och titta på fåglarna så vi vände hemåt igen.

Tredje spåret gjorde jag igen proceduren. Den här gången var hon lite mer tänd på att komma iväg. Hon spårade en bit så såg jag att hon började vädra istället. Hon vädrade runt, hit och dit litegrann, innan hon vände och började gå tillbaka. Så plötsligt stannade hon upp, satte nosen i backen och började jobba på riktigt igen. Femton meter och rätt på klöven! Så duktig tjeja!

Det känns skönt att hon inte lyckades vädra sig till klöven utan jobbade fint med nosen i backen hela vägen fram. Hon kände säkert av den då hon vädrade hit och dit i närheten av den, men det var som att hon inte riktigt kunde placera den och återgick till spåret för att hitta den. Roligt! Det var en skön avslutning också, att hon faktiskt fick hitta en klöv till slut, bära hem den och sedan få ett öra som belöning :)