Vecka 10 & 11; Sjukdom, kel och alternativ träning...

Nu är löpet över och vardagen har övergått till det normala igen. Så när som på, iallafall. Issen har hostat några gånger och när syrran ringde för att tala om att Lunas kanske har kennelhosta, och bara har träffat mina hundar, föll en del saker på plats. Diva är ju som hon brukar, full av energi och bus. Men Baby är ovanligt slö och Issen har jag ju redan tidigare konstaterat att han inte är i form. Han har sovit nästan hela dagarna den senaste veckan men varit pigg när vi varit ute. När vi hade varit på utställning i Örebro, tillsammans med Sofie och Kiwi, hade Kiwi blivit jättedålig. Snorig och hostig, det har inte riktigt gått över ännu. Kanske Diva fick med sig lite hem, även om hon själv inte varit märkbart påverkad? Som tur är, har vi inte mött speciellt många hundar alls senaste tiden.

Det är så ljust och fint om mornarna och det blir ofta långa promenader på morgonkvisten. Issen har fått gå med viktmanschetter för att få någon slags motion iallafall och ett par gånger har han fått dra kätting på promenad. Jag hade glömt att det finns så smarta sätt att träna i lugnare tempo! Har ju även klövjeväskan, dags att damma av den nu. Vägarna är nästan helt bara nu, men temperaturen stiger snart över tio grader och då är det slut på draget. Jag kommer ihåg i vintras, en stjärnklar natt med tjugofyra kallgrader. Åkte ut med hundarna och gud vad de sprang! Det är inte konstigt det blir tungt för dem sen när temperaturen når trettiofyra grader över det optimala...

Jag har följt Amundsen race litegrann nu i helgen. Det är fascinerande att folk orkar stå på en släde fyrtio timmar i streck, med någon enstaka timmes vila här och där. Själv kan jag knappt cykla till jobbet utan att gång på gång tänka "guud, är jag aldrig framme?". Vilken mental påfrestning det måste vara! Eller kanske det bara är njutningsfullt? Att stå där på fjället och glida fram bakom arbetande hundar... Snart får jag kanske veta - jag har möjligheten att träna åtminstone några mil åt gången kommande säsonger och kan åka ut på långtur på ett helt annat sätt i framtiden. Det är fascinerande att vi har så många duktiga huskies i Sverige, fler av dem har den här tävlingen som en "liten" avslutning på säsongen, flera har det som tävlingsträning under sin första säsong. Jag måste också säga att arrangörerna har gjort det riktigt bra med live uppdatering och bilder i bloggen samt gps-tracking, det vill säga att du kan följa alla ekipage som prickar på en karta i realtid!

Jag skrev lite med Divas systers matte, Sofie, häromdagen. Hon berättade att Shia har blivit jättekelig på sistone! Jag önskade detsamma skulle hända med Diva och minsann - det gjorde det. Hon har börjat komma och lägga sig jämte för att borra in nosen i en armhåla, bakom ryggen eller i nacken. Oh jag blir så glad och varm i hela kroppen! I dubbel bemärkelse dessutom, det blir vansinnigt varmt att ligga jämte den tjocka-ullgumman någon längre stund... Jag är så lycklig att jag har henne, lilltjejen, hon får mig att skratta och älska varenda dag! Goare tjej kunde jag knappast önskat mig.

Lite hundträningsanalys har jag minsann också hunnit med dessa två veckor. Denna gång har det gällt Baby. Hon är nämligen hopplös så fort vi går hemåt - ska alltid vika av till höger och vänster så fort hon får chansen. Litegrann som att hon försöker smita undan för att slippa gå hem. Jag har funderat mycket över detta. Jag låter henne ju aldrig "vinna" utan hon måste motvilligt följa med vidare hemåt. Hur kommer det sig då att hon ständigt försöker vika av åt andra håll? Hon borde förr eller senare ge upp, tänker jag, eftersom hon aldrig, aldrig aldrig, lyckas. Men inte det, för nu har jag kommit på hur det går till! Hon går nämligen alltid före på promenad, så att alla de gånger hon viker av och det är rätt väg, blir det ju automatiskt vinst! Jag har aldrig tänkt på att det belönar hennes initiativ att inte gå hemåt, men det är ju egentligen ganska logiskt. Så man kan säga att de första femtio procenten av promenaden blir hon belönad för att hon går hemifrån, genom att vi fortsätter gå den vägen. De andra femtio procenten går jag runt och fattar inte hur hon orkar försöka ta vägar som inte går hemåt. Haha jag har varit så korkad!!!


Jag har kommit igång lite med klickerträningen igen. Har haft svårt att få tid när vi har övningskört och fixat inför huset, men det är inte hela sanningen. Jag har också kämpat med (eller MOT kanske jag borde skriva) skuldkänslor/prestationsångest som har gjort att det inte känts roligt. Jag hittar inte riktigt rätt ord att beskriva det med, men det blir lite som att "Jag borde verkligen träna hundarna nu". Jag börjar tänka på hur mycket träningstid vi missat eller hur mycket de egentligen behöver en omgång. Detta låter ju definitivt som prestationsångest. Men det är mer komplext än så. Klickerträningen är också det roligaste jag vet, någonting jag längtar efter och fascineras av! Jag VILL klickerträna och önskar jag kunde göra det mycket mer...

Därför blir det så dumt när jag blir låst på detta sätt. Och det blir svårare ju längre tiden går. Det är ett tråkigt mönster som jag gärna skulle slippa. Några tips? En del gånger har jag bara väntat ut det och rätt som det är har jag fått tillbaka inspirationen. Men den här gången har varit en segdragen omgång och kombinerat med övrig stress i tillvaron plus ganska saftiga arbetsveckor, har det inte blivit en lätt match. Det är ju i samma ärende som jag har jobbat med att belöna mig själv, för att inte fokusera på det negativa utan istället uppmuntra mig när det går bra. Det har funkat rätt bra, men är något helt nytt för mig och det är inte så konstigt att jag tappar det ibland. Det roliga är, som tur är, att när jag väl sätter igång igen med träningen, kommer jag direkt in i det och tycker det är jätteroligt. Och hundarna blir förståss jättelyckliga och ivriga!

Det är svårt att hitta en rutin, jag önskar jag hade mer tid bara. Ett par timmar till om dagen skulle vara perfekt! En ordentlig promenad/motionsrunda om dagen tycker jag de ska ha och jag är alltid piggast på morgonen så det är den givna tiden för det. Samtidigt är det också den bästa tiden för klickerträning, så det är lite tråkigt att det är en begränsad period. I och för sig kan jag börja lite senare på jobbet, men då tycker jag att jag kommer hem så sent istället. Fast det är egentligen inte lika farligt. Hmm... Kanske ska ge det en chans? Konstaterar iallafall att två klickeromgångar om dagen är det överlägset bästa träningssättet, utvecklingen rusar framåt och jag håller andan uppe. Missar jag en omgång då, gör det inte någon större skillnad heller.

Det värsta är att jag känner mig lite desorienterad. Jag har gjort jättetydliga träningsplaner så jag ska veta exakt vad, när och i vilken ordning jag ska träna. Men sedan, i verkligheten, blir det liksom annorlunda. Det kan låta konstigt, men utvecklingen går oftast alldeles för snabbt...! Jag är inte van att om-anpassa mig så ofta. Det är också ovant att lägga tid på att loggföra träningen. Jag har fortfarande inte funnit den rutinen utan glömmer alltför ofta (läs: nästan jämt!). Det blir att jag antecknar dagen efter och upptäcker sedan att jag missat och tränar samma sak igen. Ni som klickar, hur ser era rutiner ut?

Welma är den lilla bruna tussen, omöjlig att ta kort på då hon är ständigt rörlig! I helgen som kommer är det iallafall första steget i Canis klickerTRÄNARutbildning. Många saker kommer förhoppningsvis falla på plats. Har sett fram emot den länge men just nu känns det sisådär. Eftersom att hundarna kanske har kennelhosta, kan jag inte ta med någon av dem... Känns verkligen jätte, jättetråkigt. Hade varit nyttigt och intressant att få feedback på vår träning. Nu blir det inte så. För att ändå kunna vara med på övningarna och få lite respons, har jag sett till att få låna Welma - Kims hund. Hon är en ettårig taxtjej med ett rejält sinne för lek och full av egna initiativ. Hade inte kunnat hitta mer lämplig ersättningshund! Var upp idag en sväng för att träna lite, så vi inte kommer totalt oförberedda. Hon var heltänd direkt och jag måste säga att det är spännande att börja klicka en hund helt från scratch igen! Märker att jag har lärt mig en hel del redan. Ska väl försöka hinna dit ett par gånger till innan helgen, så ska vi nog vara fit for fight :) Kommer dock sakna mina egna som fasen när vi är där och ska träna.... Usch och fy för hosta!!!

Diva har fått sina första sel-märken! Avslutningsvis måste jag berätta om häromdagen när vi gick morgonpromenad. Det var så fint väder och Diva hade dragsele på sig, så jag passade på att jogga stundom. Hon har ju mognat mycket på senaste och klarade av att springa jättefint utan att hoppa på de andra hundarna alltför mycket! Sprang bara korta bitar då och då men det gick jättefint. Det blir roligt nästa vinter när vi kan börja köra lite mer! Då har hon mognat ännu mer och Issen har blivit frisk och sugen igen, plus att vi har mycket mer vägar att träna på! Ska bli jätteroligt och jag hoppas få möjligheten att köra någon lite längre sträcka på snö sedan.

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!