Vecka 44 & 45; Tävling och nya harmoniska steg

Det är någonting som har lossnat i träningen just de här senaste veckorna. När jag vågade börja byta lite positioner på hundarna i spannet är det som att de, var och en, har påbörjat en positiv utveckling. Det liknar ingenting jag någonsin upplevt förut. Hundarnas jobb sinsemellan gör att de stärks och blir bättre. Jag har knappt ett finger med i spelet utan står som en åskådare och ser dem ta steg för steg framåt.

Busan har fortsatt som ledarhund och går längst fram stora delar av vår träning. Då och då blir hon lite disträ, precis på samma sätt som Diva, och får då förmånen att gå bakom och jaga en stund för att vila hjärnan. Hon verkar trivas väldigt bra i vår flock, bor ute med de andra tjejerna om dagarna och ligger i soffan nattetid. Vinterpälsen har börjat komma och jag vet inte om det är muskler eller hull men lite rund har hon allt blivit!

Sedan förra helgens tävlande, har jag blivit grymt biten. Det är som att det har blivit en helhet nu, att cirkeln är sluten. Under min agilitytid med Baby var tävlandet så prestationsinriktat. Jag hade inte samma självdistans och tänkte inte på samma sätt på den tiden. Ett par års tävlingsuppehåll med fokus på annat, har tydligen förändrat saken. Men först ska jag berätta om tävlingen förra helgen.

Lilla guldklimpen Kinoo

Jag tog med mig Diva och Kinoo till Nybro för att tävla i Kosta off snow. Såhär i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag anmälde både till löpnings- och cyklingsklassen. Det var väldigt lätt att kryssa i på pappret, men visst började jag undra vad jag gett mig in på när jag väl kom till tävlingen.

Jag var helt inställd på att cykla med Baby. Det skulle vara jätteroligt att tävla med henne för en gångs skull. Men på morgonen innan vi reste tänkte jag om. Baby hatar att åka bil, hon blir riktigt dålig. En kvart framför cykeln tror jag inte väger upp det riktigt. Nej, det blev istället Kinoo som fick följa med. Tur man inte måste bestämma hund förrän det är dags!

Kinoo är lite lurig att köra i led. Hon kan få för sig att stanna och lukta lite, följa ett ekorrspår in i skogen eller stanna och kissa. Tillsammans med någon annan går det ändå rätt så okej. Men har Kinoo någonsin dragit själv, på egen hand? Ingen aning. Jag var alltså inställd på en lugn cykelrunda i skogen.

Första dagen fick en funktionär hålla i Kinoo i starten. När det var dags att köra, hade hon redan tagit sikte på alla de mysiga åskådarna som stod och hade armarna fria. Fria armar, det betyder att de kan kela! Kinoo startade fint, sprang omedelbart rakt till höger till åskådarna. Ojoj att jag inte hade förutsett det!? Jag fick cykla vidare och ropa med mig henne. Hon följde motvilligt med, men fattade sedan galopp och började springa framför cykeln.

Ja, vad ska jag säga om denna gamla tant? Kinoo, soffpotatisen. Ju mer jag trampade på, desto snabbare sprang hon och desto mer drog hon. Det fanns inget stopp. Kommandona satt finfint varenda gång som jag lyckades säga rätt (ja, och även de gånger jag lyckades säga fel, eh...). Jag försökte hjälpa henne så mycket som möjligt och så mycket som jag orkade trampa på. Men så var det ju funktionärerna... 

Oj så lycklig hon blev, lilla Kinoo-vännen, när hon fick syn på funktionärer längs banan! De stod där och bara väntade på att få en liten hund att kela med. Åtminstone var det så i Kinoos ögon. Med beslutsamma steg tog hon sikte på den som såg mest tillgänglig ut. Jag fick cykla febrilt, ropa på henne, släpa henne i linan och inte förrän efter några hundra meter började hon titta framåt och springa vidare igen.

Ja det var ju funktionärer på flera platser längs banan. Till slut fick jag upp en teknik att få henne med mig. Hon lyckades, som tur var, aldrig nå fram till någon funktionär. Ojoj om hon fått den belöningen, då hade jag aldrig kunnat cykla med henne mer! Nejdå, vi tog oss ända fram till mål och där fick hon en stor god dos av ordentligt kel som belöning. När jag satt där med henne i famnen insåg jag att hon inte stannat en enda gång för att nosa eller kissa. Hon hade jobbat på i fullt ös, så när som på funktionärsproblemet!

Rehabilitering och en glad överraskning!

Så var det dags för Diva och löpningen. Lilltjejen var som vanligt väldigt pigg och redo för nya äventyr. På SM stördes hon av att ha publik längs banan och mitt största mål var att lära henne jobba vidare trots applåder och rop.

Själv var jag hos sjukgymnasten strax innan tävlingen och fick diagnosen "hopparknä" samt hemläxa med rehabiliteringsövningar och springförbud. Om jag är flitig med övningarna kommer jag kunna springa om några månader! Men jag ville inte offra tävlingen och Divas miljöträning så jag bestämde mig för att delta, men springa lugnt.

Diva var fullt fokuserad i starten. Det var så tydligt att hon visste vad som gällde, sedan förra tävlingen. Jag satt och höll henne i selen. Vid ett tillfälle råkade jag lätta på greppet och hon röck framåt direkt. Snacka om beredd! Nedräkningen gjorde jag högt, som planerat, och så stack vi iväg. Diva var pigg och jobbade på, jag försökte att inte bromsa utan springa med snabbare steg när tempot ökade.

Banan gick upp och ned, förbi funktionärerna och förbi ett annat ekipage. Diva fokuserade framåt och jobbade hårt. I en uppförsbacke kom jag på mig själv att titta på mina egna fötter och jag kände hur tungt det var. Men så lyfte jag blicken och såg upp mot krönet istället och fick med ens nytt mod. Tänk att så lite kan göra så stor skillnad! Genom hela banan tog jag det lugnt och var knappt andfådd. När vi närmade oss målrakan och publiken, manade jag på Diva och lät henne spurta i mål. Hon tittade knappt alls på människorna omkring utan behöll fokus hela vägen. Oj så glad jag blev! Och lika glad blev jag när jag insåg att jag sprungit hela banan och inte kände av någonting alls i knät!

Helgens läxa nummer ett

Efter loppen under dag ett (en dragtävling pågår nästan alltid i flera dagar) låg vi riktigt bra till i cykelklassen. Sex sekunder efter ledande Malin Granqvist. Trodde jag. Jag lade upp värsta strategin över hur jag skulle slå henne nästa dag, innan jag återigen fick se resultatlistorna och insåg att jag blandat minuter och sekundrar. Vi låg nästan två minuter efter Malin.

Det blev ett rejält bakslag. Från att göra någonting riktigt roligt, känna att man presterar bra och märka att det håller i konkurrensen, till att inse att man blev totalt utklassad... I det läget kan man välja att tappa modet, ge upp, se sin prestation som dålig och värdelös. Eller så kan man ladda om, tänka andra mål och ta nya tag. Av någon anledning gjorde jag det sistnämnda och det skedde nästan automatiskt!

Det var en jätteviktig erfarenhet detta, för mig. Jag har väldigt lätt att ge upp i prestationssammanhang, men de senaste veckornas läsande och funderande kring detta med prestation har tydligen gett frukt! Jag samlade mig och tog beslutet att slå min gamla tid istället. Vi låg på en fin andraplats och det är ju inte fy skam. Däremot blev jag nyfiken på hur snabbt vi skulle kunna köra om Kinoo inte bromsade så dant vid varenda funktionär. Jag bestämde mig för att säga några ordentliga "nej" vid funktionärsmötena framöver.

Helgens läxa nummer två

Sagt och gjort. När vi värmde upp under dag två, mötte vi några människor här och där. Jag var bestämd och sade "nej" till Kinoo så snart jag såg att hon tittade och tog sikte mot dem. Det funkade fint och hon försökte inte springa fram till dem. I starten hade jag henne jämte cykeln så jag kunde egga henne lite. Det gick kanon, hon stack iväg framåt och jobbade på. I ungefär hundra meter.

Sen gick luften ur Kinoo. Jag vet inte vad som hände, men jag har starka aningar om vad det berodde på. Förmodligen blev Kinoo låg av mina "nej". Hon har säkert associerat dem mer till draget än till att hon tittade på människor. Hon ville inte dra alls. Bromsade, sprang jämte cykeln och tittade på mig.

Jag försökte egga på henne lite, men jag visste att hon var lite stel efter gårdagens fartiga lopp och ville inte pressa henne ifall hon hade ont i musklerna. Det var bara att fint kliva av cykeln och promenera backe upp och backe ned. Jag väntade på att bakomvarande ekipage skulle komma ikapp, i hopp om att Kinoo skulle kunna få upp sugen om hon fick jaga lite istället. Och javisst funkade det! Så snart de drog om, fick lilla gumman tillbaka sugen tillräckligt för att börja springa igen.

Jag hejade på och muntrade upp henne så gott jag kunde och det dröjde inte länge förrän vi kunde öka på tempot och lägga oss i täten igen. Jag kände mig stark och pigg och Kinoo hade uppenbarligen förlåtit mig för mina tidigare misstag. Fullt ös blev det, hela vägen in i mål! Det var otroligt skönt, att komma över känslan av att ha gjort fel mot Kinoo och istället avsluta loppet med glädje och fart. Jag kommer aldrig mer skälla på min känsliga, ödmjuka lilla tjej. Hon älskar människor och det går det inte att klandra henne för. Det är faktiskt en av de egenskaper som jag uppskattar allra mest hos henne. Nej, tacka vet jag min goa keliga Kinoo!

En stolt avslutning

Så var det dags för sista loppet, löpning med Diva. Sedan gårdagens lopp kände jag att jag vågade satsa lite mer med mina knän. Den här gången sprang jag på i högre tempo men kände ändå att kroppen var med. Gud så skönt, konditionsträningen börjar ge effekt! Diva var pigg och glad, om än lite mer disträ än föregående dag. Det fick snart sin förklaring; två rejäla stopp för bajsning blev det innan fokuset var tillbaka.

Målet var samma som för cyklingen, att slå gårdagens tid. Det kändes som att det gick ännu bättre än så; kanske till och med ett personbästa? De två bajsstoppen tog sin tid, lilltjejen hade ätit gräs och det slutade med att jag fick leta upp ett löv och dra ut det sista... Okej, rätt så onödig information men proceduren i sig gör att jag misstänker ett tapp om minst en minut.

Mitt personliga mål, som jag har tränat för, är att kunna hålla ett sådant tempo att Diva kan galoppera hela vägen. Jag var ruskigt nära den här gången! Det var inte många hundra meter av trav under loppet. Sammanlagt gick vi i mål på en tid strax under gårdagens, trots de två stoppen vi fick göra. Fjorton minuter och tjugosju sekunder landade vi på. Personbästa, räknat på de fyra lopp vi genomfört!

Detta med fysik

Sedan jag började träna lite hårdare, inför SM och Kosta, har jag fått mig en tankeställare kring kost och näring. Trots att jag åt ordentligt före och under SM, kände jag mig ändå matt och orkeslös i kroppen. Samma har jag känt på gymmet, jag orkar till en viss gräns men sedan tar kroppen slut.

Logiskt sett, borde det ha med bränsle att göra. Jag pluggade på lite och insåg ganska snabbt att jag äter för lite protein. Med vegetarisk kost är det inte helt lätt att få i sig en så pass rejäl dos protein som man behöver om man styrketränar flera gånger i veckan. Det har jag väl egentligen vetat länge men inte tagit tag i riktigt.

Samma med kolhydrater. Om proteinerna är byggstenar för musklerna, är kolhydraterna bensinen som gör att musklerna orkar jobba. När jag var på hälsokosten och köpte proteintillskott, passade jag på att även köpa en tub med brustabletter som innehöll snabba kolhydrater. Tanken var att prova dricka energi under träning och tävling. Jag måste bara säga; gud vilken skillnad!!! Efter en kvarts intensiv cykling i Nybro borde jag varit i det närmaste död. Men inte! Löpningen började strax efteråt och kroppen visade inte tillstymmelse till trötthet.

Ja, sedan förra helgen har jag använd sportdryck när jag har tränat. Jag orkar betydligt mer och plötsligt är träningen riktigt, riktigt rolig! Jag känner hur det tar hårt på musklerna, men känner inte av den matthet och slutligen "väggen" som jag tidigare upplevt på träning och tävling. Mycket intressant och en god lärdom inför framtida tävlingar.

Lilla goa Gunne

När vi var i Nybro passade jag också på att kela lite med Ylwas Gunne. Hon är en otroligt fin hund som jag blev förälskad i vid första ögonkastet på en utställning för några år sedan. Det var långt innan jag hade Diva och Kinoo, men ni ser nog likheterna! Gunne är nämligen tremänning med Diva, på pappans sida.

Vid första anblicken tyckte jag att Gunne verkade vara en väldigt försiktig hund. Hon såg lite orolig ut på utställningen, även om hon tog hem hela segern med ett BIR. När jag så lånade henne lite och gick en sväng med henne förra helgen fick jag ett helt annat intryck. Hon var helt obekymrad att följa med på promenad och var relativt obrydd om Diva, som också var med.

Vid ett par tillfällen klappade jag henne lite och det dröjde inte länge förrän hon låg på marken med benen i vädret och ville bli klappad på magen. Att det bodde en sån go kelgris i henne! Ja det var trevligt att få en liten stund med en så fin hund, som jag beundrat på avstånd så länge men aldrig riktigt fått någon relation till. Vi får se, någon gång kanske jag kan prova köra henne med Diva. Det vore roligt!

En glädjande vinst

Som avslutning på hela tävlingshelgen, var det lotteri och prisutdelning. Jag hade sett ut en sele som jag ville vinna till Diva, men så gick det ju inte sådär jättebra på tävlingen. Men döm om min förvåning när selen visade sig ligga på lotteribordet och första namn som drogs var mitt! Jag blev så himla glad; inte nog med att Diva vann en ny sele från Annemonens. Äntligen slipper hon sin lilla valpsele! Med nya selen följde även ett halsband. Det är första gången som Diva får ett alldeles eget nytt halsband och det var hon definitivt värd.

Förutom vår fina vinst, vill jag gratulera alla andra ekipage som det gick bra för. Ingen nämnd, ingen glömd! Det har varit så härlig stämning på de dragtävlingar jag varit på. Alla stöttar varandra, gratulerar och muntrar upp. Draghundsporten är uppenbarligen en väldigt sympatisk sport. Kanske det också beror på att kretsen ännu är så liten, att man stöter på samma folk från tävling till tävling. Hursomhelst är det alltid lika trevligt att möta bekanta, gamla som nya. Jag hoppas vi ses fler gånger framöver, kanske det blir på snö nästa gång?

Tillbaka till glädjen

Ja, så tar vi ett par steg tillbaka igen då. Angående detta med prestation, fokus och självdistans. Jag kan inte komma ihåg senast jag fick tvinga mig ut för ett träningspass med hundarna. Tvärtom ser jag fram emot varje omgång med längtan och glädje!

Jag har inte satt några höga mål med träningen den här säsongen. Det är första gången jag faktiskt har ett spann, första säsongen jag har bra träningsvägar och möjlighet att faktiskt tävla. Det känns som att en ny värld har öppnat sig för mig!

Jag har inga topphundar. Diva är ruskigt duktig och det är de andra också i omgångar. Men jag ser mina hundar för dem de är, varken mer eller mindre. Är de duktiga en gång? Så roligt! Är de trötta en gång - ja då är de trötta. Istället för att se träningspass som dåliga, ser jag det som fyllt av nya erfarenheter. Kanske det kan vara detta som spökar sedan jag läste boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Jag ser på träningspassen utan att lägga värderingar i dem.

Efter förra helgen kom det en massa snö. Ungefär tjugo centimeter skulle jag tippa. Veckans körning blev spännande, hundarna piggnade till och vissa sträckor blev vagnen fasligt tung att dra. Jag tycker det är bra att träningen varieras på ett naturligt sätt, som till exempel att hjulen plötsligt sjunker ner i en massa snö.

Det var intressant att se vad som händer med vägarna när det har snöat. Ute i skogarna kring oss, vet man aldrig om husen är sommarstugor eller året-runt boenden. Plogbilen var dock väldigt tydlig i den frågan. Det blir spännande att se hur jag får lägga upp träningen i vinter. Kommer det mycket snö, blir det att köra släde på de oplogade vägarna. Kommer det lite, blir det vagn.

Det är så lätt, så njutbart och så fridsamt att träna draghundar. De är så tacksamma. Jag slänger dem ett uppmuntrande ord då och då medan de jobbar på. Ibland byter jag någon position när jag märker att de är trötta. Ibland stannar vi och står stilla några minuter, kanske en fotografisession eller drickspaus. Det tar inte lång tid innan de är pigga och vill springa vidare igen. Under tiden som jag står där på vagnen kan jag se hur de utvecklas. Hur de lär sig hantera störningar, ta kommandon, samarbeta. Den ena hjälper den andra, för att nästa gång själv få stöd. På något sätt, är ett hundspann ett slags symbios. Det är väldigt intressant och väldigt givande att iaktta.

Det syns så tydligt i filmen. Det är tungt att dra vagnen i den djupa snön, men ändå försöker Kinoo öka tempot. Diva hänger snabbt på men de andra orkar inte riktigt. De återgår till lugn trav. Bara några sekunder senare gör Busan ett försök. Kinoo som är pigg, hänger direkt på. Men vagnen är tung och Baby trött. De återgår allesammans till en lugn stark trav igen. Strax efter filmens slut kommer ett bilspår på vägen. Jag styr vagnen till spåret så de får lite avlastning. Baby får också springa i spåret och det dröjer inte länge förrän hundarna tillsammans jobbar vidare i galopp.

Jag bestämde mig redan tidigt i höstas, att den här säsongen ska jag inte stressa hundarna. Går de snabbt så får de gå snabbt, går de långsamt så får de gå långsamt. Det känns inte naturligt att stå och ropa på hundarna hela träningspassen för att få dem att öka tempot. Snarare blir det något slags stressmoment. Förrförra året tränade jag så. Varken Iss eller Baby drog nåt värst och det kändes väl lite bättre när jag ropade på dem. Men varför ska man det? Hundarna väljer de tempo de förmår. Är de pigga så låt de springa. Blir det för tungt eller de blir trötta, ja då får det gå långsamt ett tag. Jag är så glad för den omvändningen i min syn på dragträning. Plötsligt råder här en helt annan harmoni.




Därmed inte sagt att jag inte ska planera och hålla koll på träningen! Jag hittade en gammal whiteboardtavla i garaget och bestämde mig för att prova på ett nytt sätt att planera träningen. Jag skriver först upp planerad träning på tavlan och följer sedan upp den i bloggen. Grubblade lite över om jag skulle fokusera på träningstid eller sträcka men nu blev det både och. Genom en enkel kolumn går det också att se hur hundarna går i förhållande till väderlek. En av mina sämsta egenskaper är att jag har jättesvårt att hålla rutiner. Nu återstår att se om detta är ett tillräckligt roligt sätt att föra träningsdagbok, att jag fortsätter med det!



Vidare om stress

Vi har nu jobbat i två veckor för att lindra Issens stressproblem. Man kan nog lugnt säga att Iss är den av våra hundar som har störst behov av att få jobba med huvudet. Det är en markant skillnad på hans beteende och negativa reaktioner när han är regelbundet aktiverad eller inte. Han börjar också klia sig frenetiskt när han är rastlös på grund av för lite arbete med hjärnan.

Varje kväll har Issen nu fått ett uppdrag. Han har fått sin mat serverad på diverse sätt. Utspridd på gräsmattan, i näringsspår, i busboll, i petflaska, under gallerkorgar och så vidare. En utmaning om dagen. Nu i helgen har vi börjat ta av honom tratten och han har bara kliat sig någon enstaka gång. Förhoppningen är att den dagliga hjärngympan ska göra Issen till en mer harmonisk hund, även när vi inte är inne i värsta lydnadssäsongen.

Issen är en mycket speciell hund. Jag skulle aldrig lämna honom vidare till någon annan, det har tagit oss år av missförstånd innan vi har sett hans riktiga personlighet. Han är en otroligt känslig och ödmjuk hund som bär på för mycket rädsla. Rädslan hanterar han på olika, mer eller mindre konstruktiva, sätt. Idag känner vi honom så utan och innan att vi vet hur vi förebygger och motverkar rädslorna. Men livet med Iss är en ständig balansgång och först den dagen han lämnar oss, tror jag att vi kommer inse hur mycket vi anpassar för hans skull.

Då återstår att runda av de här två veckorna. Hundarna vilar och det behöver jag också göra. Det är trots allt inte bara de som rör på sig när vi är ute. Ibland springer jag för att lätta lite på lasten. Det är en hemlighet, egentligen ska jag inte springa alls under rehabiliteringen. Men några steg här och där kan inte göra alltför stor skada.

Nu har vi ett par månader i lugn och ro framför oss. Ingen tävling planerad, enbart någon enstaka resa för att träna i goda vänners lag. I övrigt blir det att upptäcka traktens skogar vidare. Några längre rundor vore kul att ha, just nu ligger de mellan tolv och tjugofyra kilometer. Helst med fikaplats också, hehe.

Jag väntar också på nya selar som är måttbeställda från Tjeckien. Ser fram emot att testa en helt annan modell än vi är van vid och se om det kan funka för hundarna. Baby skulle behöva ha variation för att hennes sele skaver, Issen för att hans inte passar alls och de andra tre helt enkelt för att de jobbar så hårt. Vet inte alls hur länge det kan ta, men förhoppningsvis inte alltför. Variation förnöjer, som jag hört någon säga.

Nej, nu är det godnatt som gäller. Till helgen blir det att köra igen. Fram till dess får hundarna en väl förtjänt långvila. Det har de nog ingenting emot, så när som på Diva som redan tuggat sönder en kudde i vardagsrummet. Fattar inte hur mycket ludd det kan få plats i en enkel liten kudde. Mer än vad som ryms i en plastpåse iallafall. Ännu en av de värdsliga tingestar som hamnat i soporna efter Divas frammarsch. Snart hamnar förhoppningsvis även min gamla mobil där, till förmån för en ny med gps, pulsmätare och automatisk träningsdagbok. So long!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!