Vecka 46, 47 & 48; Nya roller och äntligen massa lydnad

Nu går det inte att säga annat än att vintern har kommit, med buller och bång. Förra årets snömängd och kyla har visat sig inte vara en tillfällighet. Det har snöat i det närmaste oavbrutet de två senaste veckorna. En vild gissning ligger på trettio-fyrtio centimeter vit fluffig pudersnö som täcker skog och äng.

Här i söder är snön inte odelat positiv. Även om jag har vinterhundar, är jag inte fullt ut redo för ett vinterliv. Släden hänger fortfarande i taket i garaget, för jag har ingen bekant som kan köra upp spår. Ännu går det inte att köra ospårat, snön är så mjuk att släden förmodligen skulle gå igenom och slipas hårt mot gräs och grus. Ett par dagars blidväder och sedan kyla på det, skulle kunna skapa en bättre botten för slädföret, men just nu ser det mörkt ut. Eller kallt, om man säger så.

Däremot är vagnsföret riktigt fint nu. Förutom de närmaste par hundra metrarna, är vägarna numera täckta av hårt packad snö. De är riktigt fina, torra och med bra fäste för både tassar och däck. Däremot har jag fått börja våga mig ut på nya rundor. Det är inte alla småvägar som är plogade. Än så länge går det att köra med vagn även på de där snön ligger kvar, men det blir riktig styrketräning för hundarna. Någon kilometer här och där är nog bara nyttigt ändå, fast flera rundor får vila för stunden, där allt för långa sträckor är täckta av snön.

En fördel med vintern, är att de flesta husdjur håller sig inomhus. Inga får står i hagarna längre och katterna ligger nog framför öppna spisarna och spinner. De vilda djuren verkar däremot mer rörliga än vanligt. Kanske de får söka efter mat på ett annat sätt under vintern.

En morgon sprang en hjort parallellt med oss ute på ängen. Det var en ruskigt bra draghjälp och alla hundar jobbade på för fullt. Ända till den ändrade riktning och korsade vägen ett tiotal meter framför spannet... Det var riktigt tur att jag hade Issen i led. Jag bad honom fortsätta rakt fram medan de andra hängde ut mot vägrenen och de färska hjortdofterna. Efter den turen, ökar de tempot när de närmar sig just den sträckan!

Hundarna fortsätter vara ute mycket. En enda natt har jag gjort undantag, då det var tjugoen grader. Okej, det kanske också hade lite att göra med att jag var Diva-sjuk på kvällen och värmen från en liten tjeja passade gott i det kalla sovrummet. Men skoningslös som hon är, blev jag tvungen att stiga upp vid tre-tiden för att låta henne gå ut i hundkojan. Hennes päls är inte längre anpassad för inneklimatet.

Två minus ett, blir ett

Just som jag skrivit att det börjat funka så fint i spannet, dök det givetvis upp en utmaning. En av Kinoos "tantvårtor" på halsen sprack och ut kom en salig röra av blod och var. Det var ingen mysig affär utan nästa dag blev det att åka till Ritva. En rejäl dos antibiotika och diverse tabletter senare, så kunde vi operera bort bägge vårtorna som fanns där.

Visst känns det skönt att bli av med dem, de var lite snuskiga och kunde uppenbarligen gå sönder. Men Kinoo var ju givetvis inte fit for fight direkt. Sammanlagt nästan två veckor fick hon snällt gå på medicin. Helt rakad på halsen blev hon också, så numera har hon halsduk om dagarna.

Med Kinoo sjuk, fanns inget alternativ annat än att åka ut och köra utan henne. Men vilken skillnad det blev... Det kändes som att luften gick ur hela spannet. Även om alla hundarna stundvis drar, är det hon och Diva som gör den största insatsen. Men det är först nu som jag verkligen fått känna på den insikten. Och för första gången i år var det inte roligt att köra. Det var segt, hundarna ville knappt utan Diva fick kämpa på själv. Då känns det verkligen inte jublande roligt att sticka ut och träna...

Men inget ont som inte för något gott med sig. När inte Kinoo kunde gå i led och ta det tunga lasset, har jag istället fått byta platser på hundarna. Busan har varit skendräktig och inte varit riktigt i form så Issen har varit så illa tvungen att gå mycket fram. Men överraskande nog har han haft spänd lina!

Jag har haft många teorier om varför Iss inte velat dra, varav den senaste handlat om att han mentalt helt enkelt inte är en bra draghund. Men han drog ordentligt bra för något år sedan och det har gett mig lite huvudbry. Sedan dess har jag lärt honom att inte dra i kopplet när vi går promenad, och vi har tränat betydligt mer lydnad än förr. En teori är att hans brist på drag beror på dessa två saker. Att han helt enkelt tror att han inte får dra, eller att han hellre gör annat.

Men nu är jag nästan hundra procent säker på vad det handlar om. För att få lite variation på belastning på hundarna, bestämde jag mig för ett tag sedan för att beställa en ny typ av sele från Tjeckien. Jag har tidigare sett dem här i Sverige, men då i standardmått passande fågelhundar. Huskies har inte lika djupa bröstkorgar och därför säger många att selarna inte passar riktigt. Så jag måttbeställde direkt från tillverkaren istället.

Selen är en lite annorlunda konstruktion än den vanliga nomeselen. Bandet runt halsen är betydligt bredare och lite format som en kon. Bandet mellan frambenen är också väldigt brett men smalnar av för att ge utrymme åt frambenen. Tillsammans med de ovala sidobanden bildar de en tätt sittande och väldigt stabil grund för selen. Därmed kan hela ryggen vara fri!

Jag har hittills bara positiva erfarenheter av selen. Den sitter som sagt väldigt stabilt och halkar aldrig åt sidan även om hunden drar snett. Jag tror också att den fördelar trycket över en större yta och på ett lite annorlunda sätt än den traditionella nomeselen och därmed passar den ju mitt syfte perfekt.

Tillbaka till Issen då. Jag har länge märkt att hans sele inte längre passar riktigt som den ska. Av någon anledning är den mycket kortare än förr. Först trodde jag det berodde på att han blivit tjockare men nu är han tillbaka i form igen och problemet kvarstår. Kanske han har breddat sig eller fått mer muskler. Selen passar iallafall inte längre. Istället har vi kört med tjeckiska selen senaste gångerna.

Kan det vara selen som gör att Issen drar igen? Kanske. En sak är iallafall säker. Han jobbar betydligt bättre nu än han har gjort senaste året. Han går inte längre och gömmer sig när vi ska ta på selen och linan är sträckt även när han går i led. Så under Kinoos sjukdom, har Issen fått tillbaka sitt dragsug och fått bevisa att han kan jobba fint oavsett position. Ännu en möjlighet att variera spannet alltså!

Sammanfattningsvis kan man säga, om de tre senaste veckornas drag, att vi har råkat ut för några oplanerade incidenter. Det har blivit någon mil här och där men först den senaste veckan har vi kunnat köra fullt igen. Jag har lagt till en kolumn i träningsdagboken, på tips från Eva Marie Wergård. Istället för att behöva skriva en lång utförlig beskrivning av hur passet gick, fångar jag känslan med en smiley. Glad, neutral eller ledsen. Det ska bli mycket intressant att i framtiden se om där finns några samband mellan hur jag upplever passet och hur det faktiskt blev! 

Aktivering till alla

Efter att vi kört vårt aktiveringsprojekt med Issen några veckor har vi börjat låta även de andra hundarna få någon utmaning då och då. För Kinoo var det ett stort äventyr, jag tror inte hon har gjort någonting liknande tidigare. Efter lite uppmuntran började hon rulla på aktiveringsbollen och till hennes stora förtjusning kom där mat!

Det märks att det är rejäl mental träning för hundarna för de orkar sällan hålla på ända till maten är slut. Utom Iss och Diva då, de är ju lite mer vana vid hjärngympa och håller gladeligen på en bra stund. Vi varierar mellan de olika leksakerna och en petflaska. Svårast till dem som är vanast vid att jobba för maten. Det ska bli spännande att se hur vi kan utveckla detta!

Berikningen i hundgården har jag använt väldigt lite nu under hösten och vintern. Ibland glömmer jag bara bort att jag har den men oftast är det för att jag inte vill lämna massa mat i hundgården när jag åker hemifrån. Jag tror inte det blir några stora konflikter, men det är onödigt och om någonting skulle hända kan det vara upp till åtta timmar innan vi kommer hem. Trots det verkar hundarna inte ha någonting alls emot hundgården. När de är i trädgården och jag säger till dem att de ska "gå hem", rusar de i full fart in i hundgården. Även om de blir instängda där och vi lämnar dem, verkar de trivas väldigt bra.

Lilla vildingen

Jag har insett att det har varit en lång brytningsperiod för mig nu under hösten. Jag säger att jag inte vill skaffa en ny valp förrän jag har kommit över Diva. Nu är det ju inte så att hon är borta, hon finns ju kvar här i högst levande grad. Men det är klart att det blev en väldigt omtumlande period när hon blev blind och jag inte visste vad det handlade om.

Men det är nog inte bara det. Diva var min första valp och jag kan inte neka till att jag känner extra djupt för henne. Nu är hon sexton månader och har blivit en stor tjej. Det har inte varit helt enkelt, må jag säga. Ända sedan vi flyttade ut till huset, har hon varit extraordinärt självständig och ointresserad av mig. I ärlighetens namn har jag blivit sårad.

Ja det är ju inte så att jag har suttit och varit ledsen på det sättet, men jag har verkligen saknat hennes tillgivenhet och spontana vilja att vara i närheten av oss. Hon har hellre spenderat tid ute i trädgården och jagat möss, än varit inne med oss andra - människor och hundar. Jag har kunnat klappa henne kortare stunder men sedan går hon iväg och lägger sig själv. Och att få in henne från trädgården har varit i det närmaste hopplöst, oavsett vad jag jobbat med så har trädgården alltid varit det bättre alternativet.

Visst hade jag kunnat begränsa hennes frihet. Men jag är inte en sådan människa som begränsar någon för att få deras kärlek. Hon har fått hållas där ute i slänten med mössen för att hon älskar att vara där och hon får utlopp för sina sinnen och sin jaktglädje. Jag har försökt undvika att ropa för mycket på henne för att inte min inkallning ska bli ett bakgrundsljud utan värde. Jag har aldrig jagat henne för att få in henne, jag vill inte att hon ska uppleva det som en rolig lek när jag verkligen behöver få tag på henne. Nej, hon har fått sitta där "under sin korkek".

Men nu. Ta i trä, men senaste veckorna har det hänt någonting. Musjakten fortsätter, javisst, men numera kommer Diva när jag ropar. Ibland hoppar hon upp och lägger sig i soffan jämte mig på kvällen. Hon kommer till grinden när vi ska gå ut och smiter aldrig undan längre, när jag ska koppla henne.

Min älskade lilla självständiga tjej, kanske det kan vara så bra att hon har kommit över sin extrema självständighetsperiod och istället så småningom kommer landa i ett lagom mycket flockberoende status quo? Ni som har flockhundar, ser ni någonting liknande hos unghundar; perioder av mer självständighet? Det vore väldigt intressant att lära sig mer om detta. Om jag inte missminner mig så har jag i alla fall hört att vargar kan lämna flocken vid ett års ålder för att sedan återvända lite senare. Ja, allt det där är ju rena teorier. Men numera är jag en mycket nöjd matte till en något mer matteintresserad liten tjej.

Hursomhelst, efter en tid av separationsångest och plågsam insikt om att Diva inte längre är en gullig liten valp, kanske där så småningom kommer ett sug efter att få uppleva valptiden ännu en gång. Inte nu, inte nästa år men kanske sen. När Diva är vuxen.

Tävlingslydnad mitt i allt

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag anmälde mig till tävlingslydnadskurs mitt i vintern. Vår träning har varit i stort sett obefintlig de senaste månaderna. Kanske jag kände att vintern var ett bättre alternativ, då Iss brukar ha stora problem med klåda på sommaren och därför också har svårt att fokusera till fullo. Kanske det var för att vi garanterat skulle slippa en olidlig hetta i solen. Oavsett vilket, gick bägge planer i lås.

Det var mina favoritshejpare; Fanny och Thomas, som höll kursen och jag kände snabbt att vi var en väldigt trevlig grupp att jobba i. Mina mål med helgen var att förstå hur jag ska jobba vidare med två saker; signalkontroll och att sträcka tider.

Momenten i sig, hur man kan dela upp och shejpa fram dem, är inte längre något problem  och jag känner mig också väldigt trygg i själva shejpingförfarandet. Baklängeskedjning (när man sätter ihop de olika delarna av momentet som man tränat in) känns också tryggt och bra. Men dessa två saker, signalkontroll och tidssträckning... Oj vad jag har grubblat över dem!

Signalkontroll till att börja med. I shejping tar du vara på och utvecklar ett beteende som hunden gör. Men du är helt tyst och i princip all kommunikation sker genom klickern. Kommando börjar du träna in först när beteendet börjar bli klart! Det är en viktig anledning till att man gör så. Ju fler olika beteenden hunden gjort under ett kommando, desto större risk är det att få variation i beteendet i framtiden; i vardagliga träningen eller ännu värre; under press - till exempel på tävling.

Här kommer en dragparentes. Ovanstående är nämligen orsaken till att jag sällan manar på mina hundar när de springer sakta eller när det går tungt. Framåtkommandona vill jag att ska vara till hundra procent associerade till fullt ös medvetslös! Det händer att jag säger "Nu blev det tungt, jobba på" eller liknande för att förtydliga att det inte är jag själv som håller på att bromsa ekipaget. Ibland tittar nämligen hundarna bak på mig när det blir tungt. Kanske de undrar om vi ska stanna eller ej. Men de riktiga tjo- och framåtropen tar jag bara till när det går snabbt och lätt, för jag vill att hundarna ska få precis den känslan när jag sedan tävlar; här går det snabbt och lätt! Om jag ropar alltför mycket till dem när det går segt, kommer de även få den sega känslan när jag ropar och vill att de ska öka.

Tillbaka till lydnaden. Jag har alltså slitit med dessa kommandon. För det första har jag varit alldeles för osäker generellt på hur jag ska gå tillväga när jag lägger på ett kommando. När räknas ett beteende som tillräckligt klart för att sättas kommando på? Vad gör jag när hunden kopplat ihop kommandot och beteendet och jag vill att hunden ska vänta med beteendet tills kommandot kommer? Det har varit mina största frågor och mina största anledningar till att jag väntat alldeles för länge med att börja träna signalkontroll.

Som vanligt när jag går kurs hos Fanny och Thomas, visar sig mina stora problem vara väldigt lättlösta. Det var precis likadant förra gången jag gick kurs och även gången före, när jag var åskådare. Jag kommer hem med känslan "varför har jag väntat så länge?". För varje kurs, lär jag mig mer och mer hur snabbt utvecklingen går med shejping. Det är jag själv som bromsar, inte hundarna!

Det värsta är att ju mer man stannar upp och tvekar, desto svårare blir det att ta nästa steg... Och med stanna upp, menar jag inte att man står still i träningen i veckor. Jag menar att man står still i träningen under fler än tre klick, vilket innebär typ tjugo sekunder!! Det är en så svårt tidsram att hantera, när man är van att allt ska ta en sån himla tid. Jag kommer fortfarande på mig själv att tänka veckor, när Fanny säger att man ökar sträckan ut till rutan, att man ändrar riktning och position. Allt det sker inom loppet av tio klick.

Ja det verkar tydligen som att jag har mycket att grubbla över om lydnaden nu när den bokstavligen legat på is ett tag. Tillbaka till signalkontrollen. På kursen fick vi frågan "När kan man börja sätta kommando på ett beteende"? De spridda svaren var; När det börjar likna det beteende man är ute efter, när hunden förstår beteendet och när den kan bjuda det utan större avbrott.

De två första är relativt självklara faktorer. Men det tredje, det är intressant! Det mest effektiva sättet att lära in ett kommando, är nämligen att säga det precis innan hunden utför beteendet. Det är anledningen att kommandoinlärningen kommer först när hunden bjuder beteendet gång på gång. Först då kan du med säkerhet veta att beteendet kommer, och därför också säga kommandot redan innan!

Nästa steg är sedan att sluta belöna när hunden gör beteendet utan kommando. Här har min andra fastkörning varit. Jag vet inte varför jag har gjort en så stor grej av det. Som exempel läggande under gång. När jag hunnit säga "ner" innan läggandet, har Issen fått fin belöning. När han har tjuvat och lagt sig utan kommando, har jag försökt bryta på olika sätt. Det var överdrivet. I själva verket hade det ju såklart räckt med att inte belöna men fortsätta jobba. När det kommandolösa beteendet inte lönar sig, kommer han sluta att utföra det. Så enkelt!

Stretching

Så vidare till detta med att stretcha tiderna. Jag har grubblat mycket över hur man kan få ett beteende över längre tid, utan att det försämras eller att man avbryter med hjälper. För att göra en lång historia kort (vilket jag absolut inte klarade med signalkontrollen) verkar det hänga på två faktorer. Dels lägre kriterier och dels större belöningar. Om jag till exempel vill att min hund ska ligga platt med hakan i marken samt stabilt och balanserat med kroppen under ett platsligg, så bör jag givetvis träna på detta. Men det är minst lika viktigt att även träna på att ligga still i allmänhet. Detta går att träna parallellt! Att hunden kan ligga still med kroppen i fem minuter, underlättar självklart sedan när den ska ligga still och stabilt med hakan i marken fem minuter.

Genom att träna på att ligga still i allmänhet, blir det heller inte så svårt för hunden att lyckas. Om jag börjar stretcha tiden först när hakan är i marken och kroppen stabil, är det fler saker som kan gå galet. Hunden kanske lyfter på huvudet och då måste jag bryta - trots att den faktiskt fortfarande låg stabilt och stilla. Samtidigt som jag bryter felbeteendet, straffar jag även dubbelt så många rätta beteenden! Detta är en av de bästa sakerna med klickerträning. Det går att träna var och en av bitarna för sig, innan man sätter ihop och har ett i stort sett färdigt moment.

Det är detta jag har lärt mig under helgen. Att det faktiskt inte skadar platsligget att träna på att ligga stilla, även om övriga saker inte är på plats ännu. Inte konstigt att jag kört fast. Efter max åtta sekunder har Issen gjort någonting galet och jag har fått bryta. Utvecklingen har gått otroligt långsamt och det brukar vara ett tecken på att någonting i kriterierna eller belöningen är fel. I detta fall var det det förstnämnda.

Tävlingsträning

En till sak som vi diskuterade mycket och som gav mig stora insikter, var ämnet tävlingsträning. För mig betyder ordet att man åker till en klubb tillsammans med någon annan person som sedan får agera tävlingsledare och kör ett program. Men gud, där är ju så mycket mer! När Fanny sade att hon tävlingstränar typ sextio procent av träningstiden (eller var det ännu mer?) så undrade jag hur i hela friden hon hann med det... Att hitta någon som vill träffas, hitta tiden och åka iväg någonstans kan vara rätt så omständigt. Och flera gånger i veckan, det finns liksom inte som alternativ.

Men precis som att man delar upp beteenden i små delar, kan man givetvis även dela upp tävlingsträningen i små delar! Ojoj vad jag älskar klickerträning! Plötsligt är det inte alls så himla omständigt att tävlingsträna. Nej, det blir liksom en del av vardagen. Tävlingsträning kan till exempel vara miljöträning, träning i olika väder, träning med människor i närheten. Men viktigast av allt är att ständigt träna på att öka tiderna. Ett lydnadsprogram är en lång tid som hunden ska koncentrera sig. Med handen på hjärtat, hur många av er kör hela programmet på träning, innan hunden får sin första belöning? Och är det konstigt att våra hundar inte jobbar till max sedan på tävling?

Så tävlingsträning kan vara att göra ett moment extra långt. Ett dubbelt fritt följ. Ett trippelt. Eller flera moment i följd innan belöningen. Att träna på att jobba under lång tid och att sedan få en extraordinärt bra belöning. Jag håller helt med om att tävlingssituationen ska vara lätt i förhållande till hur man tränar. När tävlingen kommer ska hunden tycka att allt är simpelt!

Veckans tricks

Det är ett tag sedan jag hade veckans tricks nu. Tiden har gått åt till drag och jag har inte riktigt haft orken att småträna på kvällarna. Men minsann om inte suget kom igång efter kursen igen och här kommer det; vinterns första trick. Låt mig presentera; Visa magen!

Diva förstod snabbt att jag ville ha henne liggandes. Att lyfta upp framtassen var inget problem. Hon har, som de allra flesta huskies, väldigt lätt för att bjuda framtass. Men oj innan hon förstod att även baktassen skulle upp! Den låg där som en slapp liten pinne mot golvet.

Vid ett tillfälle lyfte hon till slut upp baktassen. Jag hade bara en enda godis kvar i handen, som hon givetvis fick, men tänk om jag kunnat ge henne en jackpot i det ögonblicket! Nejdå, det var tillbaka till ruta ett igen. Hon hade inte riktigt förstått att det var någonting extraordinärt hon gjorde just där. Lyckligtvis bjöd hon baktassen en gång till efter en stund och då var jag mer utrustad. En rejäl belöningsprocedur fick hon, bjöd beteendet direkt igen och sedan var det lätt som en plätt att med omvänt lockande få henne helt stilla i positionen.

Issens sommarklåda

Vi har ju nu, två somrar i rad, slitit rätt hårt med att Issen får så våldsam klåda. Första sommaren trodde vi det hade med en bakterieinfektion att göra, men det visade sig till slut inte vara så. Den här sommaren har jag grubblat över diverse slags problem som kan ligga bakom. Men nu börjar här utkristallisera sig ett par alternativ.

För det första misstänker jag att det kan ha med fästingmedel att göra. Klådan är som värst på baken och manken där jag brukar droppa medlet. Nästa sommar blir det inga fästingmedel, utan på sin höjd brickor som man hänger i halsbandet. Det blir intressant att se.

Men nu har här dykt upp en helt annan teori. Efter lydnadshelgen fick Issen plötsligt ovanligt mycket klåda igen! Det finns ett par alternativ. Antingen går han upp i en stress som gör att han får klåda, när vi tränar lydnad. Eller så tål han inte godiset. Jag tror mest på det sistnämnda. I det här fallet fick han blodpudding, rätt så mycket, och det innehåller ju egentligen bara diverse skit!

Vi har legat väldigt lågt med lydnadsträningen nu under hösten och problemen med klåda har varit i stort sett borta. Men så kom det tillbaka relativt omgående efter träning igen. Kan det hänga ihop? En till sak som jag har tänkt på angående Issen och lydnadsträningen, är att han numera är i superfin form. I somras var Issen riktigt rund - ja det var nästan pinsamt för han var lite väl tjock. Slurp har det sagt och nu är han jättefin! Jag har ju även bytt foder under hösten, kanske det kan ha någonting med saken att göra? Experimentet fortsätter. Från och med nu, blir det bara rena köttprodukter när vi tränar iallafall. Eller är det proteinet som ger allergi? Det återstår att se...

Tänkvärt

Då var det dags att avrunda för den här gången. Det var väl på tiden. Tre lärorika veckor har det varit, det här. Nu återgår saker till det normala igen, med fem draghundar att välja mellan. Min lydnadstarm har definitivt kommit igång igen och kanske det kan vara så bra att jag har fått mig ett par träningskamrater att dela erfarenheter med. Det är annars någonting jag saknar faktiskt.

Tre tänkvärda citat som har etsat sig fast under de här veckorna. Dels är det Ingemar Stenmark som av en journalist fick höra att han hade haft tur som vunnit så mycket på senaste.  Han svarade; "ja, är det inte konstigt att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag...". En bra och omfattande grundträning ger inte utrymme för annat är goda resultat!

Det andra citatet lyder ungefär såhär; "Det är motivationen som får dig att börja med någonting, men det är vanan som får dig att fortsätta med det". Också väldigt tänkvärt och det satte sig direkt i min hjärna. Jag tjatar så mycket om motivation att träna. Men i slutänden, kan det vara så enkelt att det är vanan som avgör huruvida träningen blir av eller ej? Någonstans läste jag att det tar tre veckor att skapa en vana. Det har motiverat mig att vara noggrann med mina knärehabiliteringsövningar och visst har det blivit en rutin av det!

Det sista citatet står i en jättehärlig bok av Mia Törnblom, som jag fick av min kära vän Elina. "Bara genom träning kan vi utveckla en färdighet eller förmåga som vi vill äga". Det citatet är också väldigt fint. För det första därför att det visar att ingenting är omöjligt. Om vi vill äga en förmåga så kan vi skapa den! Och för det andra därför att den säger någonting som är en viktig kärna i mina tankar kring hundträning. Nämligen att med rätt träning kan man nå precis hur långt som helst!

Nu ska jag återgå till funderingarna och en och annan shejpingövning. Tack för idag!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!