Vecka 46, 47 & 48; Nya roller och äntligen massa lydnad

Nu går det inte att säga annat än att vintern har kommit, med buller och bång. Förra årets snömängd och kyla har visat sig inte vara en tillfällighet. Det har snöat i det närmaste oavbrutet de två senaste veckorna. En vild gissning ligger på trettio-fyrtio centimeter vit fluffig pudersnö som täcker skog och äng.

Här i söder är snön inte odelat positiv. Även om jag har vinterhundar, är jag inte fullt ut redo för ett vinterliv. Släden hänger fortfarande i taket i garaget, för jag har ingen bekant som kan köra upp spår. Ännu går det inte att köra ospårat, snön är så mjuk att släden förmodligen skulle gå igenom och slipas hårt mot gräs och grus. Ett par dagars blidväder och sedan kyla på det, skulle kunna skapa en bättre botten för slädföret, men just nu ser det mörkt ut. Eller kallt, om man säger så.

Däremot är vagnsföret riktigt fint nu. Förutom de närmaste par hundra metrarna, är vägarna numera täckta av hårt packad snö. De är riktigt fina, torra och med bra fäste för både tassar och däck. Däremot har jag fått börja våga mig ut på nya rundor. Det är inte alla småvägar som är plogade. Än så länge går det att köra med vagn även på de där snön ligger kvar, men det blir riktig styrketräning för hundarna. Någon kilometer här och där är nog bara nyttigt ändå, fast flera rundor får vila för stunden, där allt för långa sträckor är täckta av snön.

En fördel med vintern, är att de flesta husdjur håller sig inomhus. Inga får står i hagarna längre och katterna ligger nog framför öppna spisarna och spinner. De vilda djuren verkar däremot mer rörliga än vanligt. Kanske de får söka efter mat på ett annat sätt under vintern.

En morgon sprang en hjort parallellt med oss ute på ängen. Det var en ruskigt bra draghjälp och alla hundar jobbade på för fullt. Ända till den ändrade riktning och korsade vägen ett tiotal meter framför spannet... Det var riktigt tur att jag hade Issen i led. Jag bad honom fortsätta rakt fram medan de andra hängde ut mot vägrenen och de färska hjortdofterna. Efter den turen, ökar de tempot när de närmar sig just den sträckan!

Hundarna fortsätter vara ute mycket. En enda natt har jag gjort undantag, då det var tjugoen grader. Okej, det kanske också hade lite att göra med att jag var Diva-sjuk på kvällen och värmen från en liten tjeja passade gott i det kalla sovrummet. Men skoningslös som hon är, blev jag tvungen att stiga upp vid tre-tiden för att låta henne gå ut i hundkojan. Hennes päls är inte längre anpassad för inneklimatet.

Två minus ett, blir ett

Just som jag skrivit att det börjat funka så fint i spannet, dök det givetvis upp en utmaning. En av Kinoos "tantvårtor" på halsen sprack och ut kom en salig röra av blod och var. Det var ingen mysig affär utan nästa dag blev det att åka till Ritva. En rejäl dos antibiotika och diverse tabletter senare, så kunde vi operera bort bägge vårtorna som fanns där.

Visst känns det skönt att bli av med dem, de var lite snuskiga och kunde uppenbarligen gå sönder. Men Kinoo var ju givetvis inte fit for fight direkt. Sammanlagt nästan två veckor fick hon snällt gå på medicin. Helt rakad på halsen blev hon också, så numera har hon halsduk om dagarna.

Med Kinoo sjuk, fanns inget alternativ annat än att åka ut och köra utan henne. Men vilken skillnad det blev... Det kändes som att luften gick ur hela spannet. Även om alla hundarna stundvis drar, är det hon och Diva som gör den största insatsen. Men det är först nu som jag verkligen fått känna på den insikten. Och för första gången i år var det inte roligt att köra. Det var segt, hundarna ville knappt utan Diva fick kämpa på själv. Då känns det verkligen inte jublande roligt att sticka ut och träna...

Men inget ont som inte för något gott med sig. När inte Kinoo kunde gå i led och ta det tunga lasset, har jag istället fått byta platser på hundarna. Busan har varit skendräktig och inte varit riktigt i form så Issen har varit så illa tvungen att gå mycket fram. Men överraskande nog har han haft spänd lina!

Jag har haft många teorier om varför Iss inte velat dra, varav den senaste handlat om att han mentalt helt enkelt inte är en bra draghund. Men han drog ordentligt bra för något år sedan och det har gett mig lite huvudbry. Sedan dess har jag lärt honom att inte dra i kopplet när vi går promenad, och vi har tränat betydligt mer lydnad än förr. En teori är att hans brist på drag beror på dessa två saker. Att han helt enkelt tror att han inte får dra, eller att han hellre gör annat.

Men nu är jag nästan hundra procent säker på vad det handlar om. För att få lite variation på belastning på hundarna, bestämde jag mig för ett tag sedan för att beställa en ny typ av sele från Tjeckien. Jag har tidigare sett dem här i Sverige, men då i standardmått passande fågelhundar. Huskies har inte lika djupa bröstkorgar och därför säger många att selarna inte passar riktigt. Så jag måttbeställde direkt från tillverkaren istället.

Selen är en lite annorlunda konstruktion än den vanliga nomeselen. Bandet runt halsen är betydligt bredare och lite format som en kon. Bandet mellan frambenen är också väldigt brett men smalnar av för att ge utrymme åt frambenen. Tillsammans med de ovala sidobanden bildar de en tätt sittande och väldigt stabil grund för selen. Därmed kan hela ryggen vara fri!

Jag har hittills bara positiva erfarenheter av selen. Den sitter som sagt väldigt stabilt och halkar aldrig åt sidan även om hunden drar snett. Jag tror också att den fördelar trycket över en större yta och på ett lite annorlunda sätt än den traditionella nomeselen och därmed passar den ju mitt syfte perfekt.

Tillbaka till Issen då. Jag har länge märkt att hans sele inte längre passar riktigt som den ska. Av någon anledning är den mycket kortare än förr. Först trodde jag det berodde på att han blivit tjockare men nu är han tillbaka i form igen och problemet kvarstår. Kanske han har breddat sig eller fått mer muskler. Selen passar iallafall inte längre. Istället har vi kört med tjeckiska selen senaste gångerna.

Kan det vara selen som gör att Issen drar igen? Kanske. En sak är iallafall säker. Han jobbar betydligt bättre nu än han har gjort senaste året. Han går inte längre och gömmer sig när vi ska ta på selen och linan är sträckt även när han går i led. Så under Kinoos sjukdom, har Issen fått tillbaka sitt dragsug och fått bevisa att han kan jobba fint oavsett position. Ännu en möjlighet att variera spannet alltså!

Sammanfattningsvis kan man säga, om de tre senaste veckornas drag, att vi har råkat ut för några oplanerade incidenter. Det har blivit någon mil här och där men först den senaste veckan har vi kunnat köra fullt igen. Jag har lagt till en kolumn i träningsdagboken, på tips från Eva Marie Wergård. Istället för att behöva skriva en lång utförlig beskrivning av hur passet gick, fångar jag känslan med en smiley. Glad, neutral eller ledsen. Det ska bli mycket intressant att i framtiden se om där finns några samband mellan hur jag upplever passet och hur det faktiskt blev! 

Aktivering till alla

Efter att vi kört vårt aktiveringsprojekt med Issen några veckor har vi börjat låta även de andra hundarna få någon utmaning då och då. För Kinoo var det ett stort äventyr, jag tror inte hon har gjort någonting liknande tidigare. Efter lite uppmuntran började hon rulla på aktiveringsbollen och till hennes stora förtjusning kom där mat!

Det märks att det är rejäl mental träning för hundarna för de orkar sällan hålla på ända till maten är slut. Utom Iss och Diva då, de är ju lite mer vana vid hjärngympa och håller gladeligen på en bra stund. Vi varierar mellan de olika leksakerna och en petflaska. Svårast till dem som är vanast vid att jobba för maten. Det ska bli spännande att se hur vi kan utveckla detta!

Berikningen i hundgården har jag använt väldigt lite nu under hösten och vintern. Ibland glömmer jag bara bort att jag har den men oftast är det för att jag inte vill lämna massa mat i hundgården när jag åker hemifrån. Jag tror inte det blir några stora konflikter, men det är onödigt och om någonting skulle hända kan det vara upp till åtta timmar innan vi kommer hem. Trots det verkar hundarna inte ha någonting alls emot hundgården. När de är i trädgården och jag säger till dem att de ska "gå hem", rusar de i full fart in i hundgården. Även om de blir instängda där och vi lämnar dem, verkar de trivas väldigt bra.

Lilla vildingen

Jag har insett att det har varit en lång brytningsperiod för mig nu under hösten. Jag säger att jag inte vill skaffa en ny valp förrän jag har kommit över Diva. Nu är det ju inte så att hon är borta, hon finns ju kvar här i högst levande grad. Men det är klart att det blev en väldigt omtumlande period när hon blev blind och jag inte visste vad det handlade om.

Men det är nog inte bara det. Diva var min första valp och jag kan inte neka till att jag känner extra djupt för henne. Nu är hon sexton månader och har blivit en stor tjej. Det har inte varit helt enkelt, må jag säga. Ända sedan vi flyttade ut till huset, har hon varit extraordinärt självständig och ointresserad av mig. I ärlighetens namn har jag blivit sårad.

Ja det är ju inte så att jag har suttit och varit ledsen på det sättet, men jag har verkligen saknat hennes tillgivenhet och spontana vilja att vara i närheten av oss. Hon har hellre spenderat tid ute i trädgården och jagat möss, än varit inne med oss andra - människor och hundar. Jag har kunnat klappa henne kortare stunder men sedan går hon iväg och lägger sig själv. Och att få in henne från trädgården har varit i det närmaste hopplöst, oavsett vad jag jobbat med så har trädgården alltid varit det bättre alternativet.

Visst hade jag kunnat begränsa hennes frihet. Men jag är inte en sådan människa som begränsar någon för att få deras kärlek. Hon har fått hållas där ute i slänten med mössen för att hon älskar att vara där och hon får utlopp för sina sinnen och sin jaktglädje. Jag har försökt undvika att ropa för mycket på henne för att inte min inkallning ska bli ett bakgrundsljud utan värde. Jag har aldrig jagat henne för att få in henne, jag vill inte att hon ska uppleva det som en rolig lek när jag verkligen behöver få tag på henne. Nej, hon har fått sitta där "under sin korkek".

Men nu. Ta i trä, men senaste veckorna har det hänt någonting. Musjakten fortsätter, javisst, men numera kommer Diva när jag ropar. Ibland hoppar hon upp och lägger sig i soffan jämte mig på kvällen. Hon kommer till grinden när vi ska gå ut och smiter aldrig undan längre, när jag ska koppla henne.

Min älskade lilla självständiga tjej, kanske det kan vara så bra att hon har kommit över sin extrema självständighetsperiod och istället så småningom kommer landa i ett lagom mycket flockberoende status quo? Ni som har flockhundar, ser ni någonting liknande hos unghundar; perioder av mer självständighet? Det vore väldigt intressant att lära sig mer om detta. Om jag inte missminner mig så har jag i alla fall hört att vargar kan lämna flocken vid ett års ålder för att sedan återvända lite senare. Ja, allt det där är ju rena teorier. Men numera är jag en mycket nöjd matte till en något mer matteintresserad liten tjej.

Hursomhelst, efter en tid av separationsångest och plågsam insikt om att Diva inte längre är en gullig liten valp, kanske där så småningom kommer ett sug efter att få uppleva valptiden ännu en gång. Inte nu, inte nästa år men kanske sen. När Diva är vuxen.

Tävlingslydnad mitt i allt

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag anmälde mig till tävlingslydnadskurs mitt i vintern. Vår träning har varit i stort sett obefintlig de senaste månaderna. Kanske jag kände att vintern var ett bättre alternativ, då Iss brukar ha stora problem med klåda på sommaren och därför också har svårt att fokusera till fullo. Kanske det var för att vi garanterat skulle slippa en olidlig hetta i solen. Oavsett vilket, gick bägge planer i lås.

Det var mina favoritshejpare; Fanny och Thomas, som höll kursen och jag kände snabbt att vi var en väldigt trevlig grupp att jobba i. Mina mål med helgen var att förstå hur jag ska jobba vidare med två saker; signalkontroll och att sträcka tider.

Momenten i sig, hur man kan dela upp och shejpa fram dem, är inte längre något problem  och jag känner mig också väldigt trygg i själva shejpingförfarandet. Baklängeskedjning (när man sätter ihop de olika delarna av momentet som man tränat in) känns också tryggt och bra. Men dessa två saker, signalkontroll och tidssträckning... Oj vad jag har grubblat över dem!

Signalkontroll till att börja med. I shejping tar du vara på och utvecklar ett beteende som hunden gör. Men du är helt tyst och i princip all kommunikation sker genom klickern. Kommando börjar du träna in först när beteendet börjar bli klart! Det är en viktig anledning till att man gör så. Ju fler olika beteenden hunden gjort under ett kommando, desto större risk är det att få variation i beteendet i framtiden; i vardagliga träningen eller ännu värre; under press - till exempel på tävling.

Här kommer en dragparentes. Ovanstående är nämligen orsaken till att jag sällan manar på mina hundar när de springer sakta eller när det går tungt. Framåtkommandona vill jag att ska vara till hundra procent associerade till fullt ös medvetslös! Det händer att jag säger "Nu blev det tungt, jobba på" eller liknande för att förtydliga att det inte är jag själv som håller på att bromsa ekipaget. Ibland tittar nämligen hundarna bak på mig när det blir tungt. Kanske de undrar om vi ska stanna eller ej. Men de riktiga tjo- och framåtropen tar jag bara till när det går snabbt och lätt, för jag vill att hundarna ska få precis den känslan när jag sedan tävlar; här går det snabbt och lätt! Om jag ropar alltför mycket till dem när det går segt, kommer de även få den sega känslan när jag ropar och vill att de ska öka.

Tillbaka till lydnaden. Jag har alltså slitit med dessa kommandon. För det första har jag varit alldeles för osäker generellt på hur jag ska gå tillväga när jag lägger på ett kommando. När räknas ett beteende som tillräckligt klart för att sättas kommando på? Vad gör jag när hunden kopplat ihop kommandot och beteendet och jag vill att hunden ska vänta med beteendet tills kommandot kommer? Det har varit mina största frågor och mina största anledningar till att jag väntat alldeles för länge med att börja träna signalkontroll.

Som vanligt när jag går kurs hos Fanny och Thomas, visar sig mina stora problem vara väldigt lättlösta. Det var precis likadant förra gången jag gick kurs och även gången före, när jag var åskådare. Jag kommer hem med känslan "varför har jag väntat så länge?". För varje kurs, lär jag mig mer och mer hur snabbt utvecklingen går med shejping. Det är jag själv som bromsar, inte hundarna!

Det värsta är att ju mer man stannar upp och tvekar, desto svårare blir det att ta nästa steg... Och med stanna upp, menar jag inte att man står still i träningen i veckor. Jag menar att man står still i träningen under fler än tre klick, vilket innebär typ tjugo sekunder!! Det är en så svårt tidsram att hantera, när man är van att allt ska ta en sån himla tid. Jag kommer fortfarande på mig själv att tänka veckor, när Fanny säger att man ökar sträckan ut till rutan, att man ändrar riktning och position. Allt det sker inom loppet av tio klick.

Ja det verkar tydligen som att jag har mycket att grubbla över om lydnaden nu när den bokstavligen legat på is ett tag. Tillbaka till signalkontrollen. På kursen fick vi frågan "När kan man börja sätta kommando på ett beteende"? De spridda svaren var; När det börjar likna det beteende man är ute efter, när hunden förstår beteendet och när den kan bjuda det utan större avbrott.

De två första är relativt självklara faktorer. Men det tredje, det är intressant! Det mest effektiva sättet att lära in ett kommando, är nämligen att säga det precis innan hunden utför beteendet. Det är anledningen att kommandoinlärningen kommer först när hunden bjuder beteendet gång på gång. Först då kan du med säkerhet veta att beteendet kommer, och därför också säga kommandot redan innan!

Nästa steg är sedan att sluta belöna när hunden gör beteendet utan kommando. Här har min andra fastkörning varit. Jag vet inte varför jag har gjort en så stor grej av det. Som exempel läggande under gång. När jag hunnit säga "ner" innan läggandet, har Issen fått fin belöning. När han har tjuvat och lagt sig utan kommando, har jag försökt bryta på olika sätt. Det var överdrivet. I själva verket hade det ju såklart räckt med att inte belöna men fortsätta jobba. När det kommandolösa beteendet inte lönar sig, kommer han sluta att utföra det. Så enkelt!

Stretching

Så vidare till detta med att stretcha tiderna. Jag har grubblat mycket över hur man kan få ett beteende över längre tid, utan att det försämras eller att man avbryter med hjälper. För att göra en lång historia kort (vilket jag absolut inte klarade med signalkontrollen) verkar det hänga på två faktorer. Dels lägre kriterier och dels större belöningar. Om jag till exempel vill att min hund ska ligga platt med hakan i marken samt stabilt och balanserat med kroppen under ett platsligg, så bör jag givetvis träna på detta. Men det är minst lika viktigt att även träna på att ligga still i allmänhet. Detta går att träna parallellt! Att hunden kan ligga still med kroppen i fem minuter, underlättar självklart sedan när den ska ligga still och stabilt med hakan i marken fem minuter.

Genom att träna på att ligga still i allmänhet, blir det heller inte så svårt för hunden att lyckas. Om jag börjar stretcha tiden först när hakan är i marken och kroppen stabil, är det fler saker som kan gå galet. Hunden kanske lyfter på huvudet och då måste jag bryta - trots att den faktiskt fortfarande låg stabilt och stilla. Samtidigt som jag bryter felbeteendet, straffar jag även dubbelt så många rätta beteenden! Detta är en av de bästa sakerna med klickerträning. Det går att träna var och en av bitarna för sig, innan man sätter ihop och har ett i stort sett färdigt moment.

Det är detta jag har lärt mig under helgen. Att det faktiskt inte skadar platsligget att träna på att ligga stilla, även om övriga saker inte är på plats ännu. Inte konstigt att jag kört fast. Efter max åtta sekunder har Issen gjort någonting galet och jag har fått bryta. Utvecklingen har gått otroligt långsamt och det brukar vara ett tecken på att någonting i kriterierna eller belöningen är fel. I detta fall var det det förstnämnda.

Tävlingsträning

En till sak som vi diskuterade mycket och som gav mig stora insikter, var ämnet tävlingsträning. För mig betyder ordet att man åker till en klubb tillsammans med någon annan person som sedan får agera tävlingsledare och kör ett program. Men gud, där är ju så mycket mer! När Fanny sade att hon tävlingstränar typ sextio procent av träningstiden (eller var det ännu mer?) så undrade jag hur i hela friden hon hann med det... Att hitta någon som vill träffas, hitta tiden och åka iväg någonstans kan vara rätt så omständigt. Och flera gånger i veckan, det finns liksom inte som alternativ.

Men precis som att man delar upp beteenden i små delar, kan man givetvis även dela upp tävlingsträningen i små delar! Ojoj vad jag älskar klickerträning! Plötsligt är det inte alls så himla omständigt att tävlingsträna. Nej, det blir liksom en del av vardagen. Tävlingsträning kan till exempel vara miljöträning, träning i olika väder, träning med människor i närheten. Men viktigast av allt är att ständigt träna på att öka tiderna. Ett lydnadsprogram är en lång tid som hunden ska koncentrera sig. Med handen på hjärtat, hur många av er kör hela programmet på träning, innan hunden får sin första belöning? Och är det konstigt att våra hundar inte jobbar till max sedan på tävling?

Så tävlingsträning kan vara att göra ett moment extra långt. Ett dubbelt fritt följ. Ett trippelt. Eller flera moment i följd innan belöningen. Att träna på att jobba under lång tid och att sedan få en extraordinärt bra belöning. Jag håller helt med om att tävlingssituationen ska vara lätt i förhållande till hur man tränar. När tävlingen kommer ska hunden tycka att allt är simpelt!

Veckans tricks

Det är ett tag sedan jag hade veckans tricks nu. Tiden har gått åt till drag och jag har inte riktigt haft orken att småträna på kvällarna. Men minsann om inte suget kom igång efter kursen igen och här kommer det; vinterns första trick. Låt mig presentera; Visa magen!

Diva förstod snabbt att jag ville ha henne liggandes. Att lyfta upp framtassen var inget problem. Hon har, som de allra flesta huskies, väldigt lätt för att bjuda framtass. Men oj innan hon förstod att även baktassen skulle upp! Den låg där som en slapp liten pinne mot golvet.

Vid ett tillfälle lyfte hon till slut upp baktassen. Jag hade bara en enda godis kvar i handen, som hon givetvis fick, men tänk om jag kunnat ge henne en jackpot i det ögonblicket! Nejdå, det var tillbaka till ruta ett igen. Hon hade inte riktigt förstått att det var någonting extraordinärt hon gjorde just där. Lyckligtvis bjöd hon baktassen en gång till efter en stund och då var jag mer utrustad. En rejäl belöningsprocedur fick hon, bjöd beteendet direkt igen och sedan var det lätt som en plätt att med omvänt lockande få henne helt stilla i positionen.

Issens sommarklåda

Vi har ju nu, två somrar i rad, slitit rätt hårt med att Issen får så våldsam klåda. Första sommaren trodde vi det hade med en bakterieinfektion att göra, men det visade sig till slut inte vara så. Den här sommaren har jag grubblat över diverse slags problem som kan ligga bakom. Men nu börjar här utkristallisera sig ett par alternativ.

För det första misstänker jag att det kan ha med fästingmedel att göra. Klådan är som värst på baken och manken där jag brukar droppa medlet. Nästa sommar blir det inga fästingmedel, utan på sin höjd brickor som man hänger i halsbandet. Det blir intressant att se.

Men nu har här dykt upp en helt annan teori. Efter lydnadshelgen fick Issen plötsligt ovanligt mycket klåda igen! Det finns ett par alternativ. Antingen går han upp i en stress som gör att han får klåda, när vi tränar lydnad. Eller så tål han inte godiset. Jag tror mest på det sistnämnda. I det här fallet fick han blodpudding, rätt så mycket, och det innehåller ju egentligen bara diverse skit!

Vi har legat väldigt lågt med lydnadsträningen nu under hösten och problemen med klåda har varit i stort sett borta. Men så kom det tillbaka relativt omgående efter träning igen. Kan det hänga ihop? En till sak som jag har tänkt på angående Issen och lydnadsträningen, är att han numera är i superfin form. I somras var Issen riktigt rund - ja det var nästan pinsamt för han var lite väl tjock. Slurp har det sagt och nu är han jättefin! Jag har ju även bytt foder under hösten, kanske det kan ha någonting med saken att göra? Experimentet fortsätter. Från och med nu, blir det bara rena köttprodukter när vi tränar iallafall. Eller är det proteinet som ger allergi? Det återstår att se...

Tänkvärt

Då var det dags att avrunda för den här gången. Det var väl på tiden. Tre lärorika veckor har det varit, det här. Nu återgår saker till det normala igen, med fem draghundar att välja mellan. Min lydnadstarm har definitivt kommit igång igen och kanske det kan vara så bra att jag har fått mig ett par träningskamrater att dela erfarenheter med. Det är annars någonting jag saknar faktiskt.

Tre tänkvärda citat som har etsat sig fast under de här veckorna. Dels är det Ingemar Stenmark som av en journalist fick höra att han hade haft tur som vunnit så mycket på senaste.  Han svarade; "ja, är det inte konstigt att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag...". En bra och omfattande grundträning ger inte utrymme för annat är goda resultat!

Det andra citatet lyder ungefär såhär; "Det är motivationen som får dig att börja med någonting, men det är vanan som får dig att fortsätta med det". Också väldigt tänkvärt och det satte sig direkt i min hjärna. Jag tjatar så mycket om motivation att träna. Men i slutänden, kan det vara så enkelt att det är vanan som avgör huruvida träningen blir av eller ej? Någonstans läste jag att det tar tre veckor att skapa en vana. Det har motiverat mig att vara noggrann med mina knärehabiliteringsövningar och visst har det blivit en rutin av det!

Det sista citatet står i en jättehärlig bok av Mia Törnblom, som jag fick av min kära vän Elina. "Bara genom träning kan vi utveckla en färdighet eller förmåga som vi vill äga". Det citatet är också väldigt fint. För det första därför att det visar att ingenting är omöjligt. Om vi vill äga en förmåga så kan vi skapa den! Och för det andra därför att den säger någonting som är en viktig kärna i mina tankar kring hundträning. Nämligen att med rätt träning kan man nå precis hur långt som helst!

Nu ska jag återgå till funderingarna och en och annan shejpingövning. Tack för idag!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 39; Hundgårdshundar och återfall

Ibland tänker jag att folk som inte är intresserade av hundar måste ju tycka att en annan är helknäpp. Hela våra liv kretsar ju kring dessa små lurviga djur. Stora, små, långhåriga eller lockiga spelar ingen roll. För många människor är hunden en bästa vän och för många människor är hunden den enda vännen.

Jag var hästtjej när jag var liten och föga intresserad av hundar. Vi hade en familjehund och visst kelade vi lite ibland men det var inte mycket mer än så. Nej, hundar betydde inte mycket för mig. Det var hästarna som var intressanta.

När jag tänker tillbaka på den där tiden i livet, för lite mer än sex år sedan, när jag bestämde mig för att skaffa hund så kan jag inte komma ihåg varför jag plötsligt vände. Jag bodde på den tiden tillsammans med ett par andra tjejer, varav en hade en schäfer. Jag ägnade knappt någon tid alls åt denna hund, kommer knappt ihåg att den bodde där. Det var först när jag skulle ta med den hem efter skolan en gång, som jag började se de positiva sidorna med att ha hund.

Istället för att ta den tråkiga asfaltvägen hem, gick vi genom skogen. Jag mådde inte så värst bra i allmänhet just då, men skogspromenaden piggade upp mig rejält. I slutet av promenaden kom jag att tänka på att en man hade rört sig i just det området och blottat sig. Jag hade gått där helt själv utan att vara rädd överhuvudtaget. Vilken trygghet det var, att gå med en hund! Någonstans där föddes kanske fröet som skulle leda vidare till det liv jag lever idag.

På samma sätt som vi människor bevisligen mår bättre när vi lever med djur, tror jag att våra hundar mår bra av att leva med oss. Jag har fått en tankeställare kring detta sedan Kinoo flyttade till oss. Tidigare har jag alltid känt mig mer eller mindre som en djurplågare när jag inte kunnat låta mina hundar bo ute. De är ju huskies! De allra flesta polarhundar lever trots allt ute i flockar i hundgårdar. Jag har varit orolig att mina hundar inte kunnat vara fullt lyckliga då de, av praktiska skäl, inte fått bo så.

Nu när Kinoo har flyttat in, har jag fått ett annat perspektiv på saken. Kinoo är ju en extremt kelig hund, men inte bara det. Hon gör allt för att få vara inne hos oss. Efter två månader måste jag fortfarande släpa ut henne ur huset när vi ska på promenad eller när de ska ut i hundgården. Hon vill stanna inne. Jag pratade med Mari för ett tag sedan och hon berättade att de hundgårdshundar hon tagit över också var så extrema. Utan att göra anspråk på några vetenskapliga teser, har jag börjat fundera. Våra hundar är domesticerade under lång tid, så lång tid att vi kan leva tätt inpå varandra utan att känna hot eller konkurrens. Men kan det vara så, att våra hundar rent av längtar efter att leva med människor? Att de allra helst vill leva nära oss? Kanske! Hursomhelst så känns det inte alls lika illa längre, att ha hundarna inomhus då och då. I soffan. I sängen. I famnen. För de vill ju det!

Gamla hundar 

Baby har inte riktigt varit kry den här veckan. Hon har varit orolig om nätterna och inte ätit ordentligt. Jag har hittat en större knöl på hennes hals, den sitter fast i huden, och ett par mindre på hennes mage. Jag har tänkt att hon inte behöver följa med på dragträningarna, men hon har själv rusat ut och ner till grinden när det varit dags så hon har fått vara med och springa ändå.

I fredags vaccinerade vi allihopa och sedan har Baby varit seg, runnit ur ögonen och snarkat högt när hon sovit. Jag har köpt ögonsalva och hon har fått bestämma själv även under helgen, om hon vill vara med eller vila. Klart hon vill vara med! Min lilla skruttetant, hon får då göra precis som hon vill. Bara hon har det bra.

Jag har sedan länge bestämt mig för att inte utsätta Baby för fler långvariga behandlingar, operationer eller annat. Hon är bara nio år, men har haft ont i ryggen de senaste två åren. Jag håller igång henne med massage och hon får som sagt springa i spannet, men det är tydligt att hon regelbundet har ont i alla fall. Så om någonting skulle drabba Baby nu, vill jag inte utsätta henne för mer smärta, fler smärtor och under längre tid. Jag bara hoppas att jag ska få ha kvar henne länge till, att hon ska slippa ha värst ont i ryggen och vilja vara med när vi gör roliga saker.

Det känns som ett tufft beslut som jag förr eller senare kommer att ta. Men någonstans när Diva blev sjuk, kom jag till en stor insikt. Att min egen rädsla för förlust eller saknad aldrig ska tvinga någon av mina älskade hundar att leva i konstant smärta. Förr har jag tyckt det känts främmande när människor sagt att man inte kan hålla hunden vid liv för ens egen skull. Nu förstår jag precis vad de menar.

Dogpower

Jag har tidigare skrivit om att jag tänkt ta in ett par extra hundar över vintern, för att kunna köra spann ordentligt. Kinoo var given och har redan bott hos oss två månader. Men nu provar vi hund nummer två! Det är Vox Celesta´s Baby Breeze, som vi har lånat av våra vänner Tobias och Emma. Under tre veckor ska hon bo här och springa i spannet, innan vi bestämmer oss för om vi ska låna henne över vintern.

Jag var först lite nervös över hur det skulle gå att introducera en ny hund i flocken nu när Issen är lite påfrestad av att bo med Kinoo. Iss har träffat Baby Breeze, eller "Bus" som vi kallar henne, förut. Jag lånade nämligen henne ett par gånger förra vintern för att köra tillsammans med Iss.

David fick ta de stora stegen för jag är lite för orolig för att kunna göra det på ett bra sätt. När jag kom hem från jobbet, berättade han att Iss och Bus varit både inne och ute tillsammans och att det gått jättefint! Det är en stor lättnad och nu tänker jag inte överhuvudtaget på det. Bus är en så pass socialt anpassad hund och hon viker undan när Iss blir orolig. Det är bara Kinoo som är lite missnöjd med att bo med ännu en hund som kan ta människornas uppmärksamhet från henne...

Bus är tre år gammal och har de längsta bakben jag någonsin sett på en husky. Förhoppningen är att hon ska kunna matcha Divas tempo så jag kan få in lite fart-träning i det hela. Hon har inte dragit jättemycket tidigare så vi börjar med en inkörningsperiod och så får vi se hur hon går framöver. Ett par turer har vi hunnit med och springa kan hon i alla fall definitivt.

Det roliga med Bus är också att hon är just busig. Diva leker ju lite med Issen ibland men skulle behöva lite fler kamrater som kan hålla igång henne ute i trädgården under vilodagarna. Bus och Diva har kommit igång bra med leken och de ömsom jagar, ömsom brottas med varandra. Så flockmässigt fungerar Bus otroligt bra, hon har sin givna plats som lekmamma till allihopa. Nu återstår att se hur hon jobbar i selen.




Bilden länkad från hemsidan
http://www.zerodc.cz/

Selar

Apropå selar så har jag specialbeställt en (för mig) ny typ av dragsele från Tjeckien. Jag har tidigare sett den ett par gånger och provade den på Diva under rasspecialen för ett par veckor sedan. Den satt sådär halvbra men när jag hittade hemsidan och såg att det gick att måttbeställa, tänkte jag att det kan vara värt ett försök.

Selen är helt öppen i ryggen och sitter i cirklar runt hundens bröstkorg. Jag tycker det verkar som ett smart sätt att ge hunden maximal kraft och samtidigt frigöra från onödig belastning. Om inte annat, så sitter den lite annorlunda än en nomesele och omväxlingen kan vara bra som avlastning för hundarnas kroppar.

Speciellt hoppas jag att den ska hjälpa Issen, som inte alls är speciellt bekväm i den sele han har idag. Jag tror att den begränsar hans rörelser eller trycker på ett sätt som gör att han inte kan jobba ordentligt. De gånger som han är spänd i kroppen är det så illa att han faktiskt springer och gömmer sig när selen kommer fram. Divas sele har hon börjat växa ur, den trycker över revbenen. Inte för att hon verkar speciellt bekymrad över det, men i längden kan det ge onödiga konsekvenser. Så det känns skönt att ha en ny till henne också. Det ska även bli spännande att se hur denna annorlunda konstruktion fungerar i praktiken!

Återfall på spår

I helgen har jag åkt ut till spårskogen och träffat Noomi igen. För att falla in på ett snabbt sidospår måste jag säga att jag har funderat mycket på detta med att ha mentorer i (hund)livet. Det senaste året har jag haft förmånen att få otroligt mycket och värdefull hjälp av duktiga människor runt omkring mig. Det går inte att beskriva nog hur stor betydelse det har för mig att få så goda råd. Noomi är en av de personerna.

Även denna gång blev spårandet mycket lärorikt. Noomi kom med iakttagelser som jag aldrig tänkt på förut. Dels så sade hon att Diva alltid har svansen rätt upp i vädret när hon är i spåret. Det har jag aldrig tänkt på! Lustigt, en så uppenbar sak. Jag är så himla fokuserad på att se vart hon har nosen och vart spåret tar vägen, att jag liksom aldrig har tittat på svansen.

Dels så påpekade hon att Diva gärna spårar i ett sick-sack-mönster. Det är inget fel med det, utan kan bara vara bra att veta. Just där som det var tydligast, låg vinden på från sidan. Diva följde vinden någon meter ut åt sidan och jobbade sig sedan tillbaka till spårkärnan, gång på gång. Det var väldigt intressant, då jag alltid varit orolig för att hon ska försvinna helt bort till vittringen och tappa kärnan. Men inte gjorde hon det! Hon jobbade fint tillbaka hela tiden.

Så dagens spår blev en liten nytändning för mig. Diva är verkligen duktig och hon jobbar fint. Hon lär sig ju någonting nytt varje spår och varje svårighet vi stöter på. Idag fick vi bland annat svampplockare, snitslar och vilda djur som vittrade i spåret och Diva fick sortera noggrannt för att komma vidare. Nu ska vi jobba någon gång i veckan med korta spår och superbelöningar. Jag funderar på mjukost med rensmak, blandat med rökt skinka, hehe!

Lydnadspremiär?

Lägligt nog råkade jag i förbifarten se att Motala Brukshundklubb ska ha klubbmästerskap i lydnad den nittonde oktober. Jag har velat lite hit och dit på senaste, om hur länge jag ska vänta till vi börjar tävla tillsammans, jag och Issen. Nu på höstkanten blir det roligare med drag och jag blir slö med lydnadsträningen. Kanske en start i KM kan motivera mig?

Jag har försökt få en överblick över vad vi saknar för att klara de olika momenten. Platsligget är ju helt klart största bristen. Det gick bra förut, men de senaste gångerna jag testat så har han blivit alldeles för vild och till slut kommit till mig istället för att ligga kvar. Inte så konstigt, vid närmare eftertanke, för vi har verkligen aldrig utvecklat platsligget. Så nu har vi satt igång med det.

En intressant sak som har uppdagat sig nu när vi börjat träna, är att Issen konsekvent börjar vifta på svansen efter åtta sekunder. Visst, det är mysigt med lite svansvift, men den blygsamma lilla viften är snart stor som en propeller och slutar med att Issen hoppar upp med ett stort skutt och kommer till mig. Inte helt önskvärt i ett platsligg…

Jag har nog gjort ett klassiskt fel i just detta fall. När jag tidigare har tränat platsligg har jag varit alldeles för feg i att stretcha tiden. Eller så har jag varit slarvig och gått på känsla. Enligt den mänskliga tröghetsprincipen och paragrafen om vanans makt, har jag förmodligen belönat alldeles för ofta just efter åtta sekunder. Typiskt fel, när man tror att man har koll men verkligen inte tänker på vad man gör. Så nu jobbar vi stenhårt med att komma över åtta sekunder utan att helikoptern ska lyfta…!

Veckans tricks

Det var länge sedan vi tränade på någon använda-tassen-grej så jag tänkte det kunde vara lite roligt att göra någonting sådant. En av de mer praktiska sakerna en hund kan göra med tassen, är att tända och släcka lampan. Jag gjorde iordning en planka med en lysknapp på och på ett par tramp förstod Diva att tassen skulle trycka på den där stora vita plastbiten. Jag flyttade successivt upp plankan högre och högre upp längs väggen och efter en sisådär tio klick var den i normal lysknapphöjd. Nästan.

Våra lysknappar sitter uppenbarligen sjukt högt upp. Jag insåg snabbt när vi började närma oss, att Diva förmodligen aldrig skulle nå upp till våran ordinarie lysknapp. Lite klantigt av mig att märka det först när trickset nästan var klart… Jaja, det var ju nästan ett tricks, tänkte jag och tog fram kameran. Okej jag erkänner att jag samtidigt var i full gång med att komma på någon bra ursäkt till varför jag var så klantig och inte tänkte på detta i förväg.

Så står jag där med kameran i högsta hugg och vad gör Diva? Hon liksom dragspels-sträcker upp kroppen och trycker till rejält med tassen på lysknappen! Lika snabbt tog jag avtryckarknappen på kameran och vips; mission completed! Oftast är det just på det här sättet. Att det bara är våra egna tankar och fördomar som sätter gränserna för hur mycket en hund kan lära sig!

Avslutning för denna gången

Det finns så mycket mer att skriva just nu. Som till exempel att vi har haft våra första minusgrader på nätterna, att Diva och Kinoo numera är ute både dag och natt, att det nog är löp på gång och att vi har haft besök av många fina vänner. Men huvudet är trött nu, jag ska hoppa i säng och läsa en ny bok som kanske blir recenserad i bloggen nästa vecka. Imorgon väntar en lång dag med morgondrag och eftermiddagslöpning.

Det är två hektiska veckor som ligger här framöver. Jag tränar för fullt för att få någon slags kondition inför SM och det skulle även vara väldigt trevligt att prova på att tävla lydnad. Vi får se vad det blir av allt, det förstnämnda har i alla fall helt klart högst prioritet för mig och är även det allra roligaste jag gör just nu. För visst är det härligt att spendera tiden på det man gillar allra mest och känner att man gör det tillsammans med sina finaste älsklingar? Det är värt allt i livet!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 38; Njuta livet och börja dra

Jag lever numera i en orgie av bra dragvägar. Visst har jag sett att det finns mycket körvägar häromkring men först nu inser jag vidden av det. Det är verkligen ett oändligt rutnät av vägar att välja mellan! Vi har än så länge tre olika rundor på åtta kilometer, två på tolv och en på femton. Det är mjuka fina skogsvägar blandat med vanliga grusvägar. På flera ställen finns blöta diken eller sjöar att vattna i. Heaven on earth, alltså!

Hundarna har börjat få upp kondisen nu. Igår kväll höll Issen tempot och fick gå i led hela rundan. Vanligtvis får jag flytta bak honom efter fyra-fem kilometer. Det var roligt när hundarna spontant fattade galopp i en uppförbacke efter en mil. Då känns det att de älskar att dra och att de börjar komma i bättre form!

Baby får som vanligt hänga med och springa i spannet. Hon har varit öm i tassarna nu ett par gånger så hon springer med strumpor. Hon är inte speciellt förtjust i dem, men när vi väl kommit iväg så glömmer hon bort dem. Hon har väldigt känsliga tassar och får ofta små sår i kanterna av trampdynorna när vi kört på grus. Inget roligt att springa när man har ont! Så nu är det sockar som gäller.

Tre veckor till SM

Nu har jag anmält mig och Diva till barmarks-SM. Vi ska springa tillsammans och rundan är tre kilometer. För Diva är ju detta barnmat, desto värre är det för mig... Jag joggar för fullt för att få upp kondisen åtminstone skapligt. Det är tre veckor kvar så någon slags flås ska jag väl lyckas få upp. Fascinerande nog har knäna ännu inte sagt ett ord. Jag känner inte av dem överhuvudtaget, trots ökningar i tempo och sträcka. Kanske det kan vara så bra att det senaste årens styrketräning byggt upp tillräcklig stadga runt knäna.

Målet är i allla fall att jag ska göra tre kilometer på en kvart. Utan hund, alltså. Jag har ingen aning om hur snabbt jag kan springa när jag har Diva framför. Till helgen blir första provrundan och jag måste erkänna att jag gruvar mig. Det är en sak att jogga på själv i eget tempo men tänk dig typ att någon cyklar framför och drar dig springandes med en lina, snabbare och snabbare. Frågan är hur levande jag kommer att ta mig ur detta...

Jag har fått frågor om draget på senaste. Dels hur man kommer igång och dels hur man tränar hundarna att gå på kommando, främst då höger och vänster. Detta har gett mig en del huvudbry och jag har fått grubbla över det flera veckor. Det är lustigt, att vara i en motsatt situation från vad jag brukar. Vanligtvis är det jag själv som grundligt försöker lära mig hur man lär sin hund att spåra eller lyda, något som de flesta brukshundar gör i princip automatiskt. När jag får frågan hur man lär sin hund att dra, är det spontana svaret för mig såhär: Ta på hunden en dragsele, sätt kopplet i selen och sätt igång!

Drag är ett extremt bra sätt att träna upp hundens kondition och styrka i hela kroppen. Det spelar ingen roll om hunden är liten eller stor, har man en bra sele kan man alltid dra. Du kan dra snabbt eller långsamt, tungt eller lätt. Det går att variera på en mängd olika sätt för att få en mångsidig träning. Även om jag hade någon annan hundras skulle jag definitivt använda draget som fysträning, just på grund av möjligheten till variation.

Det finns några saker som är viktiga att tänka på när man börjar med drag. Nu hoppas jag att det är några dragveteraner som kan följa upp och komplettera det här inlägget med goda råd. Jag har bara hållt på med drag i några år, på hobbynivå, och det jag skriver här är lärdomar jag snappat upp här och där, blandat med egna erfarenheter.

Innan man börjar tänka på någonting annat, gäller det att ha en bra sele. När hundar drar, jobbar de med kroppen på samma sätt som vi gör när vi bär en tung väska på fjällvandringen. Om väskan inte passar, börjar vi snart att felbelasta och få ont. Dragråttan förklarar jättebra hur en sele ska sitta! En bra sele stöttar hunden och ger utrymme för fulla rörelser. Den behöver vara lång, typ en nomesele, för att hunden ska få jobba med hela kroppen. En bröstsele ger inte hunden möjlighet att jobba med hela kroppen och därför är en längre sele att föredra.

Kondisen kommer på köpet

Det är lätt att tro att hundens kondition är avgörande för hur man lägger upp dragträningen. I själva verket är det två andra saker som ska ha den högsta uppmärksamhet. För det första tassarna. "No feet, no race, no win" säger man i draghundkretsar. Våra hundars tassar slits hårt av att dra, speciellt i början av säsongen och speciellt på hårt underlag.

En del hundar börjar plötsligt springa i diket eller vägrenen, andra säger inte till alls utan man hittar skavsår på tassarna efteråt. Tassarna är en av de två viktigaste anledningarna att börja lugnt och har hunden lätt att få en öm tass, är det bättre att använda en socka för säkerhets skull. 

Den andra anledningen att starta lugnt, är hundens hjärna. Det ska vara roligt att dra och om man ökar sträckan eller hastigheten för snabbt, kan de tappa sugen. Det märks i regel tydligt när hundens hjärna tar slut; den börjar titta efter fåglar, lukta, kissa och annat istället för att springa. Om man tränar hunden ensam kan jag tänka mig att detta är största dilemmat; att få hunden att fokusera på draget. Då är det lättare att komma igång om man tränar några gånger tillsammans med någon annan. Att ha en hund som springer framför, kan egga de flesta dragare som har lite jaktinstinkt.

Om man, som de flesta, inte har fri tillgång till dragträningskompisar, får man istället vara kreativ. Förra vintern tränade jag bara Issen. Han springer gärna och drar mig på cykeln en liten stund, men sedan tappar han sugen. Det är sällsynt, även bland huskies, att en hund kan springa själv och dra på i fullt ös. De jobbar i regel mycket bättre när de är flera tillsammans. För att kunna träna lite längre sträckor och få upp Issens kondition gjorde jag istället så att han fick dra en kätting och jag hade honom jämte cykeln. Till viss del kunde jag då ersätta en hundkompis och motivera honom att hålla tempot.

Förutom att hålla tassarna och hjärnan fräscha, är det några andra grundläggande saker man inte får glömma. Dels så är det jobbigt med drag. Om man har en hund som är känslig för värme, ska man inte dra när det är varmt. Hundar med polar päls ska i princip aldrig jobba om det är varmare än tio-tolv grader. Det är en hög risk för överhettning och kollaps av värmeväxlingssystemet. Men även fukt kan vara en bov i dramat. Hög luftfuktighet är minst lika farligt som värme! Förutom värme och fukt, är det viktigt att låta hundarna dricka små mängder då och då, speciellt om temperaturen är på gränsen. Att låta dem gå ner i ett dike och svalka benen är också väldigt bra, då får kroppen kylas ner en liten stund.

Nu har jag ju babblat om drag med cykel eller i annat högre tempo. Det går ju även att träna på andra sätt. Att låta hunden dra en kätting under skogspromenaden är en bra styrketräning - inte minst om du har en brukshund som kan vara lös. Det är sällan vikten på kättingen som avgör hur tungt det blir, snarare dess längd och vilket underlag det är. En kort femkiloskätting på asfalt är inte på långa vägar lika tung som en lång tvåkiloskätting på en skogsstig!

Anledningen att jag pratar om kätting hela tiden, är att det är ett hållbart material som inte fastnar så lätt i stenar och rötter. Jag har tidigare provat med stockar, bildäck och annat. Antingen fastnar de lätt så det blir ryck i selen, inte värst bekvämt, eller så slits de så snabbt att man måste byta för jämnan. Kätting är det bästa jag hittat hittills.

Unga hundar?

Det finns ingenting som hindrar att man börjar med drag när hunden är ung. Det viktigaste är att hunden själv får bestämma hur mycket den vill belasta. Ingen kätting alltså! Jag började med Diva när jag fick hem henne. Vi gick alltid promenad med sele och när hon fick lust att springa så joggade jag efter och lät henne tynga i selen. Det hände då och då, och redan här kopplade jag på kommandon som sedan suttit i som positiva pårop!

När Diva var fem månader körde jag henne någon gång då och då. När hon var pigg och sugen fick hon följa med på en runda runt kvarteret. Det tog inte mer än några minuter, och jag höll farten så hon precis fick galoppera. Väl hemma igen låtsades vi stretcha och hon fick lite fruset kött som snacks, precis som rutinen för de vuxna.

Vi hade lyckan att ha relativt kallt ända in i juni det här året. När vi flyttade ut på landet körde jag en sväng då och då med Diva och Iss. Mellan fyra och sex kilometer någon gång i veckan blev det. Vid det här laget var Diva åtta månader. Många som har stora spann, börjar låta valparna dra lite i den här åldern. Då får de springa i ett långsammare spann och korta sträckor, det vill säga bara en-två mil. Eftersom Diva är den enda ledarhund jag har, och jag inte hade något spann att stoppa henne i, körde jag fortfarande ganska kort med henne. Som tidigare sagt, man vill inte tappa dragsuget och det är svårare när man inte har någon att jaga.

Och så var det ju detta med höger och vänster. Det har jag shapeat fram, i vanlig ordning. Under promenader har jag använt mig av våra rutiner. Jag visste redan innan, att Diva gärna svängde åt ett visst håll i ett visst vägskäl. Till exempel tog hon gärna höger mot skogen. Det var enkelt för mig att lägga på kommandot höger, när jag visste att hon gärna ville ditåt och att det var en positiv känsla för henne. Samma med vänster i andra fall. På så sätt har hon lärt sig svänga på kommando och dessutom får starka positiva associationer till sväng-situationen i allmänhet!

Agility för en gångs skull

Den här veckan har jag haft två stycken inofficiella domaruppdrag i agility. Det är dels Motala brukshundklubb och dels Klubbarps hundklubb som har haft klubbmästerskap. I Motala dömde jag förra året också och i Klubbarp har jag varit på en träningstävling för några månader sedan. Det var fascinerande och spännande att se hur alla har utvecklats under den här säsongen. Speciellt i Motala där jag förut tränade tillsammans med många av ekipagen, fick jag en rejäl överraskning. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket som hinner hända under ett års träning. Kanske jag skulle försöka bli duktigare på att se vår egen utveckling på samma sätt!

Jag har ett par gånger slagits av en längtan efter agilityn. Det är himla roligt och fartfyllt, men det kräver hundra procents fokus och med en hund som Issen blir det sällan så. Jag får en känsla av att jag tycker det är roligare än vad han tycker, och det är liksom ingen bra grund att stå på. Det handlar inte om grundträning utan snarare om miljön runtomkring. Issen är en hund som lätt blir påverkad av miljöm och dessutom blir låst av den. På något sätt hoppas jag att det här ska växa bort litegrann med åldern. För visst vore det roligt att plocka upp agilityn en dag!

Klicka på banan för större format!

När jag gjorde en agilitybana till Motala BK, hade jag några baktankar i huvudet. Jag ville ge en nöt att knäcka för de duktigaste förarna, samtidigt som det inte skulle vara omöjligt att komma runt för en nybörjare. Jag ville också att handling och bra grundträning skulle vinna i längden.

Det busigaste med den här banan, var tunneln under balansbommen. Jag satte dit den för att sätta lite griller i huvudet på förarna. Egentligen tycker jag inte att det är svårt att handla sig till en säker väg i det här fallet, men det är intressant att se om förarna avfärdar denna låtsasfälla eller om de lägger massa tid på att klura på den.

De riktiga svårigheterna, tycker jag, är dels passagen 6-7-8-9 där det krävs att hunden kan samla sig och att förare och hund har ett bra samarbete. Dels är det hinder 11-12 som står på en lurig linje. Inget svårt för den som kan lämna sin hund i slalomet, men desto svårare för den som måste vänta ut. Slutligen så hinder 18-19, där man måste kunna förbereda hunden på en tvär sväng efter tunneln.

Som tidigare sagt så var det otroligt roligt att se hur ekipagen tog sig igenom banan. Många lyckades lösa mina utmaningar på bra sätt. Speciellt slalomet var roligt att se, då en sådan slalomingång kan vara en riktig pärs om man inte har grundtränat bra, något som samtliga ekipage verkligen hade. De klarade slalomet galant!

Nej, nog har jag allt fått en nytändning på agilityn. Jag vet vart våra luckor i träningen ligger och det skulle säkerligen inte alls ta speciellt lång tid att fylla dem. Det är bara så tråkigt att aldrig kunna ta det ett steg längre och tävla ordentligt. Issen blir så ängslig och disträ, jag blir frustrerad och ledsen och så är allt bara trist. Nej, agilityn får fortsätta  ligga på is över vintern så får vi se om Issen har mognat mer nu när han fyller fyra.

Däremot känner jag att nästa hund mycket möjligt kan bli en agilityhund. En agilityhusky då, givetvis. Det skulle vara otroligt roligt att träna upp en hund från grunden igen, men en hund som inte har en massa med sig i det mentala bagaget utan bara kan ha roligt. Vi får se, det är nog gott och väl ett par år kvar till dess i alla fall.

Lydnad och shapeinguppdatering

När jag var i Klubbarp i lördags passade jag också på att träna Iss och Diva. Tanken var att gå igenom lite lydnad när vi ändå var på en klubb. Det blev totalt misslyckat. Alltså jag tappar verkligen motivationen när jag inte är fokuserad och har koll på träningen. Det är tredje gången som vårt träningspass ser i princip likadant ut, utan framsteg och nya mål. Det beror på en enda sak; jag förbereder mig för dåligt.

Det blir liksom bara så att jag tar ut hunden och kör lite, sen in igen. Utan någon genomtänkt plan under träningspasset blir det automatiskt så att vi tränar det som vi redan kan. Det är av en enda anledning; det är förstärkande för mig själv. Såklart känns det bra att bekräfta att vi kan någonting. Men va fasen, det vet jag ju redan!

Nej, i fortsättningen blir det mer tid för planering och mindre tid för träning. Det kan låta knäppt, men nu har vi slösat bort tre hela kvällar på att lunka runt i ett halvknackigt fritt följ. Då kunde jag hellre använt två av kvällarna till att konstatera vad vi behöver träna på och sedan sätta nya mål. På tre träningspass hade vi nått någonstans istället för som nu, att jag suckar och tycker det är långtråkigt, ja till och med bortkastad tid. Det är klart hundarna blir glada att vi gör någonting, men det blir ingen utmaning för dem heller. De hade kunnat ha mycket roligare och det hade jag med.

Veckans tricks

Tro det eller ej, men vi har tränat in ett Veckans tricks! Det är "hoppa rakt upp i luften" som vi har pysslat med denna gång. Jag utgick från när Diva stod på bakbenen och fångade därigenom ett hopp. Hoppet blev högre och högre, parallellt med att vi har tränat fler och fler hopp i rad. Hon gör fyra-fem höga hopp i rad nu.

Hoppa rakt upp har blivit en solklar favorit i vårt uppvärmningsrepertoar. Det kräver verkligen full explosivitet i musklerna och hunden blir snabbt både varm och lite trött. Om vi en vacker dag ska börja träna agility, kommer detta helt klart att vara vår uppvärmningsövning nummer ett.

Det var lurigt till en början, att se ordentligt när Diva hoppade högt eller ej. Du har väldigt kort tid på dig att bedöma om hoppet duger. Det gjorde detta till en bra träning av timing. Allra helst skulle jag också vilja belöna uppe i luften, men det var näst intill omöjligt att ha den reaktionstiden. Det är klart det går att kasta godis när hunden är i luften, men att först bedöma om hoppet är tillräckligt högt, sen klicka och till slut belöna, ja det är en utmaning att göra på strax under en sekund... Så duktig är jag inte. Än.

..och ett boktips

När Elina kom över för att träna lite drag häromdagen, hade hon med sig en bok till mig. Hon vet att jag stundom sliter med sorgen över allt som hänt med Diva och förstod, klokt nog, att jag behövde komma vidare med mina tankar. Boken heter "Att leva ett liv - inte vinna ett krig" och är skriven av Anna Kåver.

Boken handlar om acceptans, i olika former och i olika lägen. Inte acceptans som i att gilla läget. Snarare att inse hur läget är, för att sedan kunna gå vidare därifrån. För det är inte alltid lätt. Man vill inte alltid acceptera saker som händer i livet. Men för att kunna leva måste man kunna gå vidare, och för att kunna gå vidare måste man acceptera att verkligheten ser ut som den gör.

Hon skriver det så bra, Anna, när hon skriver att alla människor måste uppleva sorg. Men man väljer själv om sorgen ska få utvecklas till ett lidande. För det är inte samma sak. Sorg är inte automatiskt lidande. Men det blir ett lidande när man vägrar acceptera hur verkligheten ser ut och istället försöker fly den, kämpa mot den, hämnas den.

Det är några fler saker som har fastnat i mig efter att ha läst boken. Dels att utveckla förmågan att ta ett steg tillbaka och inte styras så dramatiskt i känslomässiga lägen. Istället för att få ett utbrott om jag blir arg, kan jag konstatera att jag blir arg och att jag gärna vill uttrycka det fysiskt. Jag kan få en distans till känslorna och sedan bestämma mig för att hantera det på ett annat sätt. Att sätta ord på det man känner, och det som känslorna framkallar, kan vara ett sätt att hantera det bättre.

Dels har jag fått med mig en annan insikt, och det kanske är den viktigaste av alla. Jag är sträng mot mig själv och har ibland svårt att komma ur olika dödlägen. Har skrivit om detta i bloggen många gånger, men aldrig rent konkret lyckats hitta en väg ur det. Men nu har jag kanske det. Boken tar nämligen upp just sådana dödlägen och det är första gången jag ser någon annan än mig själv beskriva just detta.

Istället för att jag sitter i soffan och egentligen vill träna men så orkar jag inte och blir less på mig själv och därmed orkar jag ännu mindre, så går det att göra såhär. Jag kan konstatera läget. Alltså acceptera. Acceptera att jag sitter i soffan. Att jag vill träna. Att jag är trött. Att jag känner mig pressad. Genom att beskriva situationen, känslorna och läget för mig själv, kan jag se på det ur ett mer objektivt perspektiv. Pressen blir inte genomgående, utan en av alla känslor och tankar jag har för stunden. Och jag lägger ingen värdering i dem! Soffan är inte bra eller dålig. Träningen är inte det. Pressen är inte det. Jag är trött och träningssugen och det är varken bra eller dåligt, det bara är.

Ja, problemet för mig i många lägen är nog helt klart att jag värderar mina tankar och känslor alltför ofta. Det är ju en del av mig och den jag är. Jag kan välja att se dem som en del av mig och acceptera att de finns där, eller så kan jag döma dem som dåliga och vilja bli av med dem. Försök själv att medvetet sluta att tänka på någonting speciellt. Omöjligt!

Anna föreslår att man ska se på sina tankar som att man sitter i ett rum med en massa människor som pratar. En del säger saker du gillar, andra inte. En del är glada, andra inte. Man kan sitta där och bara låta de prata, utan att lägga en massa värderingar i det de säger, utan att reagera hela tiden. Bara lyssna och låt dem hållas. Så småningom kommer de tystna och man blir lugn inuti.

Så jag bör acceptera att Diva är sjuk. Jag bör acceptera att jag ibland är väldigt ledsen, frustrerad, arg och besviken på det. Det är en del av livet, varken bra eller dåligt. Men även om det är en sorg, behöver det inte bli ett lidande. Jag kan välja att acceptera läget, acceptera mina känslor och upplevelser och punkt där. That´s it.

Jag skulle iallafall rekommendera boken till alla som går igenom kriser, som är för hårda mot sig själv och som påverkas kraftigt av sina känslor och tankar. Den är tunn och lättläst men mycket intressant och givande!

Det boktipset får avsluta veckans inlägg. Nu har meterologerna lovat att hösten ska komma och det är redan sju grader ute. Imorgon bitti ska vi ut och möta gryningen tillsammans, i skogen. Det är så meditativt att se solen gå upp, dimman skingras och strålarna leta sig ner över daggvåta ängar. Höra hundarnas rytmiska steg och andetag, se deras öron vikas bakåt av arbetsmoral och springglädje. Det är livet, helt enkelt.

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!