Vecka 39; Hundgårdshundar och återfall

Ibland tänker jag att folk som inte är intresserade av hundar måste ju tycka att en annan är helknäpp. Hela våra liv kretsar ju kring dessa små lurviga djur. Stora, små, långhåriga eller lockiga spelar ingen roll. För många människor är hunden en bästa vän och för många människor är hunden den enda vännen.

Jag var hästtjej när jag var liten och föga intresserad av hundar. Vi hade en familjehund och visst kelade vi lite ibland men det var inte mycket mer än så. Nej, hundar betydde inte mycket för mig. Det var hästarna som var intressanta.

När jag tänker tillbaka på den där tiden i livet, för lite mer än sex år sedan, när jag bestämde mig för att skaffa hund så kan jag inte komma ihåg varför jag plötsligt vände. Jag bodde på den tiden tillsammans med ett par andra tjejer, varav en hade en schäfer. Jag ägnade knappt någon tid alls åt denna hund, kommer knappt ihåg att den bodde där. Det var först när jag skulle ta med den hem efter skolan en gång, som jag började se de positiva sidorna med att ha hund.

Istället för att ta den tråkiga asfaltvägen hem, gick vi genom skogen. Jag mådde inte så värst bra i allmänhet just då, men skogspromenaden piggade upp mig rejält. I slutet av promenaden kom jag att tänka på att en man hade rört sig i just det området och blottat sig. Jag hade gått där helt själv utan att vara rädd överhuvudtaget. Vilken trygghet det var, att gå med en hund! Någonstans där föddes kanske fröet som skulle leda vidare till det liv jag lever idag.

På samma sätt som vi människor bevisligen mår bättre när vi lever med djur, tror jag att våra hundar mår bra av att leva med oss. Jag har fått en tankeställare kring detta sedan Kinoo flyttade till oss. Tidigare har jag alltid känt mig mer eller mindre som en djurplågare när jag inte kunnat låta mina hundar bo ute. De är ju huskies! De allra flesta polarhundar lever trots allt ute i flockar i hundgårdar. Jag har varit orolig att mina hundar inte kunnat vara fullt lyckliga då de, av praktiska skäl, inte fått bo så.

Nu när Kinoo har flyttat in, har jag fått ett annat perspektiv på saken. Kinoo är ju en extremt kelig hund, men inte bara det. Hon gör allt för att få vara inne hos oss. Efter två månader måste jag fortfarande släpa ut henne ur huset när vi ska på promenad eller när de ska ut i hundgården. Hon vill stanna inne. Jag pratade med Mari för ett tag sedan och hon berättade att de hundgårdshundar hon tagit över också var så extrema. Utan att göra anspråk på några vetenskapliga teser, har jag börjat fundera. Våra hundar är domesticerade under lång tid, så lång tid att vi kan leva tätt inpå varandra utan att känna hot eller konkurrens. Men kan det vara så, att våra hundar rent av längtar efter att leva med människor? Att de allra helst vill leva nära oss? Kanske! Hursomhelst så känns det inte alls lika illa längre, att ha hundarna inomhus då och då. I soffan. I sängen. I famnen. För de vill ju det!

Gamla hundar 

Baby har inte riktigt varit kry den här veckan. Hon har varit orolig om nätterna och inte ätit ordentligt. Jag har hittat en större knöl på hennes hals, den sitter fast i huden, och ett par mindre på hennes mage. Jag har tänkt att hon inte behöver följa med på dragträningarna, men hon har själv rusat ut och ner till grinden när det varit dags så hon har fått vara med och springa ändå.

I fredags vaccinerade vi allihopa och sedan har Baby varit seg, runnit ur ögonen och snarkat högt när hon sovit. Jag har köpt ögonsalva och hon har fått bestämma själv även under helgen, om hon vill vara med eller vila. Klart hon vill vara med! Min lilla skruttetant, hon får då göra precis som hon vill. Bara hon har det bra.

Jag har sedan länge bestämt mig för att inte utsätta Baby för fler långvariga behandlingar, operationer eller annat. Hon är bara nio år, men har haft ont i ryggen de senaste två åren. Jag håller igång henne med massage och hon får som sagt springa i spannet, men det är tydligt att hon regelbundet har ont i alla fall. Så om någonting skulle drabba Baby nu, vill jag inte utsätta henne för mer smärta, fler smärtor och under längre tid. Jag bara hoppas att jag ska få ha kvar henne länge till, att hon ska slippa ha värst ont i ryggen och vilja vara med när vi gör roliga saker.

Det känns som ett tufft beslut som jag förr eller senare kommer att ta. Men någonstans när Diva blev sjuk, kom jag till en stor insikt. Att min egen rädsla för förlust eller saknad aldrig ska tvinga någon av mina älskade hundar att leva i konstant smärta. Förr har jag tyckt det känts främmande när människor sagt att man inte kan hålla hunden vid liv för ens egen skull. Nu förstår jag precis vad de menar.

Dogpower

Jag har tidigare skrivit om att jag tänkt ta in ett par extra hundar över vintern, för att kunna köra spann ordentligt. Kinoo var given och har redan bott hos oss två månader. Men nu provar vi hund nummer två! Det är Vox Celesta´s Baby Breeze, som vi har lånat av våra vänner Tobias och Emma. Under tre veckor ska hon bo här och springa i spannet, innan vi bestämmer oss för om vi ska låna henne över vintern.

Jag var först lite nervös över hur det skulle gå att introducera en ny hund i flocken nu när Issen är lite påfrestad av att bo med Kinoo. Iss har träffat Baby Breeze, eller "Bus" som vi kallar henne, förut. Jag lånade nämligen henne ett par gånger förra vintern för att köra tillsammans med Iss.

David fick ta de stora stegen för jag är lite för orolig för att kunna göra det på ett bra sätt. När jag kom hem från jobbet, berättade han att Iss och Bus varit både inne och ute tillsammans och att det gått jättefint! Det är en stor lättnad och nu tänker jag inte överhuvudtaget på det. Bus är en så pass socialt anpassad hund och hon viker undan när Iss blir orolig. Det är bara Kinoo som är lite missnöjd med att bo med ännu en hund som kan ta människornas uppmärksamhet från henne...

Bus är tre år gammal och har de längsta bakben jag någonsin sett på en husky. Förhoppningen är att hon ska kunna matcha Divas tempo så jag kan få in lite fart-träning i det hela. Hon har inte dragit jättemycket tidigare så vi börjar med en inkörningsperiod och så får vi se hur hon går framöver. Ett par turer har vi hunnit med och springa kan hon i alla fall definitivt.

Det roliga med Bus är också att hon är just busig. Diva leker ju lite med Issen ibland men skulle behöva lite fler kamrater som kan hålla igång henne ute i trädgården under vilodagarna. Bus och Diva har kommit igång bra med leken och de ömsom jagar, ömsom brottas med varandra. Så flockmässigt fungerar Bus otroligt bra, hon har sin givna plats som lekmamma till allihopa. Nu återstår att se hur hon jobbar i selen.




Bilden länkad från hemsidan
http://www.zerodc.cz/

Selar

Apropå selar så har jag specialbeställt en (för mig) ny typ av dragsele från Tjeckien. Jag har tidigare sett den ett par gånger och provade den på Diva under rasspecialen för ett par veckor sedan. Den satt sådär halvbra men när jag hittade hemsidan och såg att det gick att måttbeställa, tänkte jag att det kan vara värt ett försök.

Selen är helt öppen i ryggen och sitter i cirklar runt hundens bröstkorg. Jag tycker det verkar som ett smart sätt att ge hunden maximal kraft och samtidigt frigöra från onödig belastning. Om inte annat, så sitter den lite annorlunda än en nomesele och omväxlingen kan vara bra som avlastning för hundarnas kroppar.

Speciellt hoppas jag att den ska hjälpa Issen, som inte alls är speciellt bekväm i den sele han har idag. Jag tror att den begränsar hans rörelser eller trycker på ett sätt som gör att han inte kan jobba ordentligt. De gånger som han är spänd i kroppen är det så illa att han faktiskt springer och gömmer sig när selen kommer fram. Divas sele har hon börjat växa ur, den trycker över revbenen. Inte för att hon verkar speciellt bekymrad över det, men i längden kan det ge onödiga konsekvenser. Så det känns skönt att ha en ny till henne också. Det ska även bli spännande att se hur denna annorlunda konstruktion fungerar i praktiken!

Återfall på spår

I helgen har jag åkt ut till spårskogen och träffat Noomi igen. För att falla in på ett snabbt sidospår måste jag säga att jag har funderat mycket på detta med att ha mentorer i (hund)livet. Det senaste året har jag haft förmånen att få otroligt mycket och värdefull hjälp av duktiga människor runt omkring mig. Det går inte att beskriva nog hur stor betydelse det har för mig att få så goda råd. Noomi är en av de personerna.

Även denna gång blev spårandet mycket lärorikt. Noomi kom med iakttagelser som jag aldrig tänkt på förut. Dels så sade hon att Diva alltid har svansen rätt upp i vädret när hon är i spåret. Det har jag aldrig tänkt på! Lustigt, en så uppenbar sak. Jag är så himla fokuserad på att se vart hon har nosen och vart spåret tar vägen, att jag liksom aldrig har tittat på svansen.

Dels så påpekade hon att Diva gärna spårar i ett sick-sack-mönster. Det är inget fel med det, utan kan bara vara bra att veta. Just där som det var tydligast, låg vinden på från sidan. Diva följde vinden någon meter ut åt sidan och jobbade sig sedan tillbaka till spårkärnan, gång på gång. Det var väldigt intressant, då jag alltid varit orolig för att hon ska försvinna helt bort till vittringen och tappa kärnan. Men inte gjorde hon det! Hon jobbade fint tillbaka hela tiden.

Så dagens spår blev en liten nytändning för mig. Diva är verkligen duktig och hon jobbar fint. Hon lär sig ju någonting nytt varje spår och varje svårighet vi stöter på. Idag fick vi bland annat svampplockare, snitslar och vilda djur som vittrade i spåret och Diva fick sortera noggrannt för att komma vidare. Nu ska vi jobba någon gång i veckan med korta spår och superbelöningar. Jag funderar på mjukost med rensmak, blandat med rökt skinka, hehe!

Lydnadspremiär?

Lägligt nog råkade jag i förbifarten se att Motala Brukshundklubb ska ha klubbmästerskap i lydnad den nittonde oktober. Jag har velat lite hit och dit på senaste, om hur länge jag ska vänta till vi börjar tävla tillsammans, jag och Issen. Nu på höstkanten blir det roligare med drag och jag blir slö med lydnadsträningen. Kanske en start i KM kan motivera mig?

Jag har försökt få en överblick över vad vi saknar för att klara de olika momenten. Platsligget är ju helt klart största bristen. Det gick bra förut, men de senaste gångerna jag testat så har han blivit alldeles för vild och till slut kommit till mig istället för att ligga kvar. Inte så konstigt, vid närmare eftertanke, för vi har verkligen aldrig utvecklat platsligget. Så nu har vi satt igång med det.

En intressant sak som har uppdagat sig nu när vi börjat träna, är att Issen konsekvent börjar vifta på svansen efter åtta sekunder. Visst, det är mysigt med lite svansvift, men den blygsamma lilla viften är snart stor som en propeller och slutar med att Issen hoppar upp med ett stort skutt och kommer till mig. Inte helt önskvärt i ett platsligg…

Jag har nog gjort ett klassiskt fel i just detta fall. När jag tidigare har tränat platsligg har jag varit alldeles för feg i att stretcha tiden. Eller så har jag varit slarvig och gått på känsla. Enligt den mänskliga tröghetsprincipen och paragrafen om vanans makt, har jag förmodligen belönat alldeles för ofta just efter åtta sekunder. Typiskt fel, när man tror att man har koll men verkligen inte tänker på vad man gör. Så nu jobbar vi stenhårt med att komma över åtta sekunder utan att helikoptern ska lyfta…!

Veckans tricks

Det var länge sedan vi tränade på någon använda-tassen-grej så jag tänkte det kunde vara lite roligt att göra någonting sådant. En av de mer praktiska sakerna en hund kan göra med tassen, är att tända och släcka lampan. Jag gjorde iordning en planka med en lysknapp på och på ett par tramp förstod Diva att tassen skulle trycka på den där stora vita plastbiten. Jag flyttade successivt upp plankan högre och högre upp längs väggen och efter en sisådär tio klick var den i normal lysknapphöjd. Nästan.

Våra lysknappar sitter uppenbarligen sjukt högt upp. Jag insåg snabbt när vi började närma oss, att Diva förmodligen aldrig skulle nå upp till våran ordinarie lysknapp. Lite klantigt av mig att märka det först när trickset nästan var klart… Jaja, det var ju nästan ett tricks, tänkte jag och tog fram kameran. Okej jag erkänner att jag samtidigt var i full gång med att komma på någon bra ursäkt till varför jag var så klantig och inte tänkte på detta i förväg.

Så står jag där med kameran i högsta hugg och vad gör Diva? Hon liksom dragspels-sträcker upp kroppen och trycker till rejält med tassen på lysknappen! Lika snabbt tog jag avtryckarknappen på kameran och vips; mission completed! Oftast är det just på det här sättet. Att det bara är våra egna tankar och fördomar som sätter gränserna för hur mycket en hund kan lära sig!

Avslutning för denna gången

Det finns så mycket mer att skriva just nu. Som till exempel att vi har haft våra första minusgrader på nätterna, att Diva och Kinoo numera är ute både dag och natt, att det nog är löp på gång och att vi har haft besök av många fina vänner. Men huvudet är trött nu, jag ska hoppa i säng och läsa en ny bok som kanske blir recenserad i bloggen nästa vecka. Imorgon väntar en lång dag med morgondrag och eftermiddagslöpning.

Det är två hektiska veckor som ligger här framöver. Jag tränar för fullt för att få någon slags kondition inför SM och det skulle även vara väldigt trevligt att prova på att tävla lydnad. Vi får se vad det blir av allt, det förstnämnda har i alla fall helt klart högst prioritet för mig och är även det allra roligaste jag gör just nu. För visst är det härligt att spendera tiden på det man gillar allra mest och känner att man gör det tillsammans med sina finaste älsklingar? Det är värt allt i livet!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!