måndag 27 september 2010

Vecka 38; Njuta livet och börja dra

Jag lever numera i en orgie av bra dragvägar. Visst har jag sett att det finns mycket körvägar häromkring men först nu inser jag vidden av det. Det är verkligen ett oändligt rutnät av vägar att välja mellan! Vi har än så länge tre olika rundor på åtta kilometer, två på tolv och en på femton. Det är mjuka fina skogsvägar blandat med vanliga grusvägar. På flera ställen finns blöta diken eller sjöar att vattna i. Heaven on earth, alltså!

Hundarna har börjat få upp kondisen nu. Igår kväll höll Issen tempot och fick gå i led hela rundan. Vanligtvis får jag flytta bak honom efter fyra-fem kilometer. Det var roligt när hundarna spontant fattade galopp i en uppförbacke efter en mil. Då känns det att de älskar att dra och att de börjar komma i bättre form!

Baby får som vanligt hänga med och springa i spannet. Hon har varit öm i tassarna nu ett par gånger så hon springer med strumpor. Hon är inte speciellt förtjust i dem, men när vi väl kommit iväg så glömmer hon bort dem. Hon har väldigt känsliga tassar och får ofta små sår i kanterna av trampdynorna när vi kört på grus. Inget roligt att springa när man har ont! Så nu är det sockar som gäller.


Tre veckor till SM

Nu har jag anmält mig och Diva till barmarks-SM. Vi ska springa tillsammans och rundan är tre kilometer. För Diva är ju detta barnmat, desto värre är det för mig... Jag joggar för fullt för att få upp kondisen åtminstone skapligt. Det är tre veckor kvar så någon slags flås ska jag väl lyckas få upp. Fascinerande nog har knäna ännu inte sagt ett ord. Jag känner inte av dem överhuvudtaget, trots ökningar i tempo och sträcka. Kanske det kan vara så bra att det senaste årens styrketräning byggt upp tillräcklig stadga runt knäna.

Målet är i allla fall att jag ska göra tre kilometer på en kvart. Utan hund, alltså. Jag har ingen aning om hur snabbt jag kan springa när jag har Diva framför. Till helgen blir första provrundan och jag måste erkänna att jag gruvar mig. Det är en sak att jogga på själv i eget tempo men tänk dig typ att någon cyklar framför och drar dig springandes med en lina, snabbare och snabbare. Frågan är hur levande jag kommer att ta mig ur detta...

Jag har fått frågor om draget på senaste. Dels hur man kommer igång och dels hur man tränar hundarna att gå på kommando, främst då höger och vänster. Detta har gett mig en del huvudbry och jag har fått grubbla över det flera veckor. Det är lustigt, att vara i en motsatt situation från vad jag brukar. Vanligtvis är det jag själv som grundligt försöker lära mig hur man lär sin hund att spåra eller lyda, något som de flesta brukshundar gör i princip automatiskt. När jag får frågan hur man lär sin hund att dra, är det spontana svaret för mig såhär: Ta på hunden en dragsele, sätt kopplet i selen och sätt igång!

Drag är ett extremt bra sätt att träna upp hundens kondition och styrka i hela kroppen. Det spelar ingen roll om hunden är liten eller stor, har man en bra sele kan man alltid dra. Du kan dra snabbt eller långsamt, tungt eller lätt. Det går att variera på en mängd olika sätt för att få en mångsidig träning. Även om jag hade någon annan hundras skulle jag definitivt använda draget som fysträning, just på grund av möjligheten till variation.

Det finns några saker som är viktiga att tänka på när man börjar med drag. Nu hoppas jag att det är några dragveteraner som kan följa upp och komplettera det här inlägget med goda råd. Jag har bara hållt på med drag i några år, på hobbynivå, och det jag skriver här är lärdomar jag snappat upp här och där, blandat med egna erfarenheter.

Innan man börjar tänka på någonting annat, gäller det att ha en bra sele. När hundar drar, jobbar de med kroppen på samma sätt som vi gör när vi bär en tung väska på fjällvandringen. Om väskan inte passar, börjar vi snart att felbelasta och få ont. Dragråttan förklarar jättebra hur en sele ska sitta! En bra sele stöttar hunden och ger utrymme för fulla rörelser. Den behöver vara lång, typ en nomesele, för att hunden ska få jobba med hela kroppen. En bröstsele ger inte hunden möjlighet att jobba med hela kroppen och därför är en längre sele att föredra.


Kondisen kommer på köpet

Det är lätt att tro att hundens kondition är avgörande för hur man lägger upp dragträningen. I själva verket är det två andra saker som ska ha den högsta uppmärksamhet. För det första tassarna. "No feet, no race, no win" säger man i draghundkretsar. Våra hundars tassar slits hårt av att dra, speciellt i början av säsongen och speciellt på hårt underlag.

En del hundar börjar plötsligt springa i diket eller vägrenen, andra säger inte till alls utan man hittar skavsår på tassarna efteråt. Tassarna är en av de två viktigaste anledningarna att börja lugnt och har hunden lätt att få en öm tass, är det bättre att använda en socka för säkerhets skull. 

Den andra anledningen att starta lugnt, är hundens hjärna. Det ska vara roligt att dra och om man ökar sträckan eller hastigheten för snabbt, kan de tappa sugen. Det märks i regel tydligt när hundens hjärna tar slut; den börjar titta efter fåglar, lukta, kissa och annat istället för att springa. Om man tränar hunden ensam kan jag tänka mig att detta är största dilemmat; att få hunden att fokusera på draget. Då är det lättare att komma igång om man tränar några gånger tillsammans med någon annan. Att ha en hund som springer framför, kan egga de flesta dragare som har lite jaktinstinkt.

Om man, som de flesta, inte har fri tillgång till dragträningskompisar, får man istället vara kreativ. Förra vintern tränade jag bara Issen. Han springer gärna och drar mig på cykeln en liten stund, men sedan tappar han sugen. Det är sällsynt, även bland huskies, att en hund kan springa själv och dra på i fullt ös. De jobbar i regel mycket bättre när de är flera tillsammans. För att kunna träna lite längre sträckor och få upp Issens kondition gjorde jag istället så att han fick dra en kätting och jag hade honom jämte cykeln. Till viss del kunde jag då ersätta en hundkompis och motivera honom att hålla tempot.

Förutom att hålla tassarna och hjärnan fräscha, är det några andra grundläggande saker man inte får glömma. Dels så är det jobbigt med drag. Om man har en hund som är känslig för värme, ska man inte dra när det är varmt. Hundar med polar päls ska i princip aldrig jobba om det är varmare än tio-tolv grader. Det är en hög risk för överhettning och kollaps av värmeväxlingssystemet. Men även fukt kan vara en bov i dramat. Hög luftfuktighet är minst lika farligt som värme! Förutom värme och fukt, är det viktigt att låta hundarna dricka små mängder då och då, speciellt om temperaturen är på gränsen. Att låta dem gå ner i ett dike och svalka benen är också väldigt bra, då får kroppen kylas ner en liten stund.

Nu har jag ju babblat om drag med cykel eller i annat högre tempo. Det går ju även att träna på andra sätt. Att låta hunden dra en kätting under skogspromenaden är en bra styrketräning - inte minst om du har en brukshund som kan vara lös. Det är sällan vikten på kättingen som avgör hur tungt det blir, snarare dess längd och vilket underlag det är. En kort femkiloskätting på asfalt är inte på långa vägar lika tung som en lång tvåkiloskätting på en skogsstig!

Anledningen att jag pratar om kätting hela tiden, är att det är ett hållbart material som inte fastnar så lätt i stenar och rötter. Jag har tidigare provat med stockar, bildäck och annat. Antingen fastnar de lätt så det blir ryck i selen, inte värst bekvämt, eller så slits de så snabbt att man måste byta för jämnan. Kätting är det bästa jag hittat hittills.


Unga hundar?

Det finns ingenting som hindrar att man börjar med drag när hunden är ung. Det viktigaste är att hunden själv får bestämma hur mycket den vill belasta. Ingen kätting alltså! Jag började med Diva när jag fick hem henne. Vi gick alltid promenad med sele och när hon fick lust att springa så joggade jag efter och lät henne tynga i selen. Det hände då och då, och redan här kopplade jag på kommandon som sedan suttit i som positiva pårop!

När Diva var fem månader körde jag henne någon gång då och då. När hon var pigg och sugen fick hon följa med på en runda runt kvarteret. Det tog inte mer än några minuter, och jag höll farten så hon precis fick galoppera. Väl hemma igen låtsades vi stretcha och hon fick lite fruset kött som snacks, precis som rutinen för de vuxna.

Vi hade lyckan att ha relativt kallt ända in i juni det här året. När vi flyttade ut på landet körde jag en sväng då och då med Diva och Iss. Mellan fyra och sex kilometer någon gång i veckan blev det. Vid det här laget var Diva åtta månader. Många som har stora spann, börjar låta valparna dra lite i den här åldern. Då får de springa i ett långsammare spann och korta sträckor, det vill säga bara en-två mil. Eftersom Diva är den enda ledarhund jag har, och jag inte hade något spann att stoppa henne i, körde jag fortfarande ganska kort med henne. Som tidigare sagt, man vill inte tappa dragsuget och det är svårare när man inte har någon att jaga.

Och så var det ju detta med höger och vänster. Det har jag shapeat fram, i vanlig ordning. Under promenader har jag använt mig av våra rutiner. Jag visste redan innan, att Diva gärna svängde åt ett visst håll i ett visst vägskäl. Till exempel tog hon gärna höger mot skogen. Det var enkelt för mig att lägga på kommandot höger, när jag visste att hon gärna ville ditåt och att det var en positiv känsla för henne. Samma med vänster i andra fall. På så sätt har hon lärt sig svänga på kommando och dessutom får starka positiva associationer till sväng-situationen i allmänhet!


Agility för en gångs skull

Den här veckan har jag haft två stycken inofficiella domaruppdrag i agility. Det är dels Motala brukshundklubb och dels Klubbarps hundklubb som har haft klubbmästerskap. I Motala dömde jag förra året också och i Klubbarp har jag varit på en träningstävling för några månader sedan. Det var fascinerande och spännande att se hur alla har utvecklats under den här säsongen. Speciellt i Motala där jag förut tränade tillsammans med många av ekipagen, fick jag en rejäl överraskning. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket som hinner hända under ett års träning. Kanske jag skulle försöka bli duktigare på att se vår egen utveckling på samma sätt!

Jag har ett par gånger slagits av en längtan efter agilityn. Det är himla roligt och fartfyllt, men det kräver hundra procents fokus och med en hund som Issen blir det sällan så. Jag får en känsla av att jag tycker det är roligare än vad han tycker, och det är liksom ingen bra grund att stå på. Det handlar inte om grundträning utan snarare om miljön runtomkring. Issen är en hund som lätt blir påverkad av miljöm och dessutom blir låst av den. På något sätt hoppas jag att det här ska växa bort litegrann med åldern. För visst vore det roligt att plocka upp agilityn en dag!

Klicka på banan för större format!
När jag gjorde en agilitybana till Motala BK, hade jag några baktankar i huvudet. Jag ville ge en nöt att knäcka för de duktigaste förarna, samtidigt som det inte skulle vara omöjligt att komma runt för en nybörjare. Jag ville också att handling och bra grundträning skulle vinna i längden.

Det busigaste med den här banan, var tunneln under balansbommen. Jag satte dit den för att sätta lite griller i huvudet på förarna. Egentligen tycker jag inte att det är svårt att handla sig till en säker väg i det här fallet, men det är intressant att se om förarna avfärdar denna låtsasfälla eller om de lägger massa tid på att klura på den.

De riktiga svårigheterna, tycker jag, är dels passagen 6-7-8-9 där det krävs att hunden kan samla sig och att förare och hund har ett bra samarbete. Dels är det hinder 11-12 som står på en lurig linje. Inget svårt för den som kan lämna sin hund i slalomet, men desto svårare för den som måste vänta ut. Slutligen så hinder 18-19, där man måste kunna förbereda hunden på en tvär sväng efter tunneln.

Som tidigare sagt så var det otroligt roligt att se hur ekipagen tog sig igenom banan. Många lyckades lösa mina utmaningar på bra sätt. Speciellt slalomet var roligt att se, då en sådan slalomingång kan vara en riktig pärs om man inte har grundtränat bra, något som samtliga ekipage verkligen hade. De klarade slalomet galant!

Nej, nog har jag allt fått en nytändning på agilityn. Jag vet vart våra luckor i träningen ligger och det skulle säkerligen inte alls ta speciellt lång tid att fylla dem. Det är bara så tråkigt att aldrig kunna ta det ett steg längre och tävla ordentligt. Issen blir så ängslig och disträ, jag blir frustrerad och ledsen och så är allt bara trist. Nej, agilityn får fortsätta  ligga på is över vintern så får vi se om Issen har mognat mer nu när han fyller fyra.

Däremot känner jag att nästa hund mycket möjligt kan bli en agilityhund. En agilityhusky då, givetvis. Det skulle vara otroligt roligt att träna upp en hund från grunden igen, men en hund som inte har en massa med sig i det mentala bagaget utan bara kan ha roligt. Vi får se, det är nog gott och väl ett par år kvar till dess i alla fall.


Lydnad och shapeinguppdatering

När jag var i Klubbarp i lördags passade jag också på att träna Iss och Diva. Tanken var att gå igenom lite lydnad när vi ändå var på en klubb. Det blev totalt misslyckat. Alltså jag tappar verkligen motivationen när jag inte är fokuserad och har koll på träningen. Det är tredje gången som vårt träningspass ser i princip likadant ut, utan framsteg och nya mål. Det beror på en enda sak; jag förbereder mig för dåligt.

Det blir liksom bara så att jag tar ut hunden och kör lite, sen in igen. Utan någon genomtänkt plan under träningspasset blir det automatiskt så att vi tränar det som vi redan kan. Det är av en enda anledning; det är förstärkande för mig själv. Såklart känns det bra att bekräfta att vi kan någonting. Men va fasen, det vet jag ju redan!

Nej, i fortsättningen blir det mer tid för planering och mindre tid för träning. Det kan låta knäppt, men nu har vi slösat bort tre hela kvällar på att lunka runt i ett halvknackigt fritt följ. Då kunde jag hellre använt två av kvällarna till att konstatera vad vi behöver träna på och sedan sätta nya mål. På tre träningspass hade vi nått någonstans istället för som nu, att jag suckar och tycker det är långtråkigt, ja till och med bortkastad tid. Det är klart hundarna blir glada att vi gör någonting, men det blir ingen utmaning för dem heller. De hade kunnat ha mycket roligare och det hade jag med.


Veckans tricks

Tro det eller ej, men vi har tränat in ett Veckans tricks! Det är "hoppa rakt upp i luften" som vi har pysslat med denna gång. Jag utgick från när Diva stod på bakbenen och fångade därigenom ett hopp. Hoppet blev högre och högre, parallellt med att vi har tränat fler och fler hopp i rad. Hon gör fyra-fem höga hopp i rad nu.

Hoppa rakt upp har blivit en solklar favorit i vårt uppvärmningsrepertoar. Det kräver verkligen full explosivitet i musklerna och hunden blir snabbt både varm och lite trött. Om vi en vacker dag ska börja träna agility, kommer detta helt klart att vara vår uppvärmningsövning nummer ett.

Det var lurigt till en början, att se ordentligt när Diva hoppade högt eller ej. Du har väldigt kort tid på dig att bedöma om hoppet duger. Det gjorde detta till en bra träning av timing. Allra helst skulle jag också vilja belöna uppe i luften, men det var näst intill omöjligt att ha den reaktionstiden. Det är klart det går att kasta godis när hunden är i luften, men att först bedöma om hoppet är tillräckligt högt, sen klicka och till slut belöna, ja det är en utmaning att göra på strax under en sekund... Så duktig är jag inte. Än.




..och ett boktips

När Elina kom över för att träna lite drag häromdagen, hade hon med sig en bok till mig. Hon vet att jag stundom sliter med sorgen över allt som hänt med Diva och förstod, klokt nog, att jag behövde komma vidare med mina tankar. Boken heter "Att leva ett liv - inte vinna ett krig" och är skriven av Anna Kåver.

Boken handlar om acceptans, i olika former och i olika lägen. Inte acceptans som i att gilla läget. Snarare att inse hur läget är, för att sedan kunna gå vidare därifrån. För det är inte alltid lätt. Man vill inte alltid acceptera saker som händer i livet. Men för att kunna leva måste man kunna gå vidare, och för att kunna gå vidare måste man acceptera att verkligheten ser ut som den gör.

Hon skriver det så bra, Anna, när hon skriver att alla människor måste uppleva sorg. Men man väljer själv om sorgen ska få utvecklas till ett lidande. För det är inte samma sak. Sorg är inte automatiskt lidande. Men det blir ett lidande när man vägrar acceptera hur verkligheten ser ut och istället försöker fly den, kämpa mot den, hämnas den.

Det är några fler saker som har fastnat i mig efter att ha läst boken. Dels att utveckla förmågan att ta ett steg tillbaka och inte styras så dramatiskt i känslomässiga lägen. Istället för att få ett utbrott om jag blir arg, kan jag konstatera att jag blir arg och att jag gärna vill uttrycka det fysiskt. Jag kan få en distans till känslorna och sedan bestämma mig för att hantera det på ett annat sätt. Att sätta ord på det man känner, och det som känslorna framkallar, kan vara ett sätt att hantera det bättre.

Dels har jag fått med mig en annan insikt, och det kanske är den viktigaste av alla. Jag är sträng mot mig själv och har ibland svårt att komma ur olika dödlägen. Har skrivit om detta i bloggen många gånger, men aldrig rent konkret lyckats hitta en väg ur det. Men nu har jag kanske det. Boken tar nämligen upp just sådana dödlägen och det är första gången jag ser någon annan än mig själv beskriva just detta.

Istället för att jag sitter i soffan och egentligen vill träna men så orkar jag inte och blir less på mig själv och därmed orkar jag ännu mindre, så går det att göra såhär. Jag kan konstatera läget. Alltså acceptera. Acceptera att jag sitter i soffan. Att jag vill träna. Att jag är trött. Att jag känner mig pressad. Genom att beskriva situationen, känslorna och läget för mig själv, kan jag se på det ur ett mer objektivt perspektiv. Pressen blir inte genomgående, utan en av alla känslor och tankar jag har för stunden. Och jag lägger ingen värdering i dem! Soffan är inte bra eller dålig. Träningen är inte det. Pressen är inte det. Jag är trött och träningssugen och det är varken bra eller dåligt, det bara är.

Ja, problemet för mig i många lägen är nog helt klart att jag värderar mina tankar och känslor alltför ofta. Det är ju en del av mig och den jag är. Jag kan välja att se dem som en del av mig och acceptera att de finns där, eller så kan jag döma dem som dåliga och vilja bli av med dem. Försök själv att medvetet sluta att tänka på någonting speciellt. Omöjligt!

Anna föreslår att man ska se på sina tankar som att man sitter i ett rum med en massa människor som pratar. En del säger saker du gillar, andra inte. En del är glada, andra inte. Man kan sitta där och bara låta de prata, utan att lägga en massa värderingar i det de säger, utan att reagera hela tiden. Bara lyssna och låt dem hållas. Så småningom kommer de tystna och man blir lugn inuti.

Så jag bör acceptera att Diva är sjuk. Jag bör acceptera att jag ibland är väldigt ledsen, frustrerad, arg och besviken på det. Det är en del av livet, varken bra eller dåligt. Men även om det är en sorg, behöver det inte bli ett lidande. Jag kan välja att acceptera läget, acceptera mina känslor och upplevelser och punkt där. That´s it.

Jag skulle iallafall rekommendera boken till alla som går igenom kriser, som är för hårda mot sig själv och som påverkas kraftigt av sina känslor och tankar. Den är tunn och lättläst men mycket intressant och givande!

Det boktipset får avsluta veckans inlägg. Nu har meterologerna lovat att hösten ska komma och det är redan sju grader ute. Imorgon bitti ska vi ut och möta gryningen tillsammans, i skogen. Det är så meditativt att se solen gå upp, dimman skingras och strålarna leta sig ner över daggvåta ängar. Höra hundarnas rytmiska steg och andetag, se deras öron vikas bakåt av arbetsmoral och springglädje. Det är livet, helt enkelt.

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

4 kommentarer:

  1. Vad härligt att både du och vovvarna kommit igång med träningen. Nu håller vi tummarna för att dina knän håller. Det blir väl ett stafettlag på SM. Jag kanske själv bara får springa eftersom jag precis kommit igång med hundträningen. Vi får se vad det blir - håller temperaturen sig så här härligt låg så.......

    SvaraRadera
  2. Många kloka ord här! Det där med att låta bli att lägga värderingar på saker och ting är tänkvärt, helt klart. Det gör jag också alldeles för ofta.

    Som sagt - det där med drag låter KUL och bara Hobbe blir frisk ska vi testa :)

    Kram från oss :)

    SvaraRadera
  3. Heja Heja HEJA Marlene och Diva!!
    Det går MYCKET fortare med en draghund framför dig, men roligt är det!!
    Lycka till med träningen :)

    SvaraRadera
  4. Tack, väldigt inspirerande!! Me like! Även nyfiken på boken - får ta och beställa. =)

    SvaraRadera