Vecka 36 & 37; Hälften shaping, hälften drag!

Det har varit två intensiva veckor på jobbet, de två som nu har passerat. Eller egentligen var det bara den första som var intensiv. Men efter en sådan vecka kommer alltid ett kölvatten som består av utmattning, sömnbrist och rubbningar i dagsrutinerna.

Mitt jobb är sådant. En period kan det vara extremt intensivt och en annan är det bara allmänt stressigt. I början var det svårt att jobba på det sättet, men efter ett tag hittade jag olika överlevnadsstrategier. Numera är det bara dessa superintensiva veckor som sätter mig ur balans och lyckligtvis inträffar de bara ett par gånger om året.

Det är en lurig väg att gå, det där. Jag vet att det är en lyx att älska sitt jobb, men det är verkligen en konst att hålla jobbet på en normal nivå och inte gå upp i molekyler av det. En bra beskrivning av dilemmat sägs i uttrycket "Att brinna utan att bränna ut sig". Jag att det är en balansgång som vi alltid måste hitta, i allt vi gör, oavsett om det är jobb, intressen eller andra engagemang. Det har sina baksidor, att älska det man gör. En av dem är att man lätt glömmer bort att ta hand om sig själv.

Föreningsliv och eldsjälar

Nu är jag inne på ett helt annat spår än jag normalt brukar jiddra om i bloggen. Men detta är någonting jag grubblat mycket över på senaste och jag ser det i alla möjliga miljöer och sociala sammanhang. Det är också någonting jag dagligen möter hos olika organisationer jag träffar i jobbet. Problemet med eldsjälarna.

Att vara eldsjäl är inte lätt. Jag är själv en sådan och alla mina erfarenheter är självlärda. Att vara eldsjäl är att gå in med en glöd och ett hopp, en önskan. En glädje. Att vara eldsjäl är att ge allt. Men att vara eldsjäl är också att känna sig meningslös. Att uppleva sig ensam om sitt engagemang.

Eldsjälen är den som får stora bollar i rullning, som får mycket att hända på kort tid. Men eldsjälen är också den som till slut antingen går vidare för nya utmaningar eller stannar kvar och många gånger blir bitter över att man är den enda som gör någonting, den enda som bryr sig. Även om man kanske inte har bränt ut sig i den bemärkelsen att man har gått i väggen, har man förmodligen bränt ut sig på så sätt att den drivande lågan har slocknat.

Jag skulle kunna beskriva hur mycket som helst, hur en eldsjäl fungerar. Men vi har alla mött dem och vi är alla eldsjälar när det kommer till de saker som ligger oss varmast om hjärtat. Istället för att tjata om hur vi funkar, vill jag ge några goda råd. De kommer från egna erfarenheter och observationer, inte minst från Siberian Husky-dagarna som på tre år förändrades från att vara en mardröm med lunginflammation, till att bli den lyckligaste helgen i mitt liv!

1. Bli egoist
Eldsjälen har en tendens att bli lite martyr efter ett tag. Man gör ALLT för klubben, för arrangemanget eller för någon annan. Det är bäddat för att bli besviken. För att ta vara på sin glöd och hålla lågan igång på lång sikt, måste eldsjälen ha jävligt klart för sig vad den själv vill ha ut av sitt engagemang. Det kan vara att se andra glada, att få egna erfarenheter eller meriter, att få uppleva saker, karriär, att tjäna pengar eller vad som helst. Men när allt känns piss är det jätteviktigt att titta tillbaka och fråga sig; Vad får jag personligen ut av detta? Är svaret "ingenting" är det redan försent och glöden är bränd. 

2. Delegera

Jag vet att det är as svårt. Som eldsjäl har man en förmåga att tro att man är den enda i världen som kan göra saker och ting. Men en person kan inte göra allt. En eldsjäl måste lära sig att låta andra ta ansvar, och att saker kanske inte alltid blir exakt som man tänkt sig. För eldsjälen är tyvärr extremt ofta en perfektionist...

3. Sätta gränser för sig själv

I eldsjälens värld kan saker alltid göras bättre. Men det är inte snällt mot sig själv att ställa för höga krav. Det är en typisk sådan sak som snabbt släcker glöden och orsakar utbränning. Jorden går inte under idag. Det kommer en chans att förbättras nästa gång, och tacka gudarna för det! Folk uppskattar mer än man tror, den enklaste träff kan vara värdefull på många sätt. Det är ingen kris om gräset inte är perfekt klippt, om det regnar, om det var dåligt skyltat, om inbjudan var sen, om rosetterna var skrynkliga, om kursen blev försenad, om diplomet får skickas i efterhand eller annat. Det ger oss bara någonting att förbättra till nästa gång. Det perfekta finns inte, men det är en vägledning till hur man kan utvecklas på längre sikt.

4. Njut!

Det är den bästa vägledningen till om du håller på att brinna ut eller om du är på rätt väg; Har du inte tid att njuta av det du själv har styrt upp, så har du satt ribban för högt.

Konstigt beteende och muskler

Nu till någonting helt annat. Issen har varit lite konstig på sistone. Dels har han verkligen inte velat dra och dels har han till slut sprungit och gömt sig så fort jag tagit fram dragselen. Jag bestämde mig för att känna igenom honom med lite massage. Herregud, jag har aldrig känt på maken! Hela ryggen var som en tvättbräda... Inte konstigt att han betett sig annorlunda...

Issen har en tendens att bli spänd på ett väldigt lustigt sätt. I början när vi hade honom, syntes det på hela hans rörelsemönster att han var väldigt spänd. Jag stretchade honom noggrannt efter varje träning och det tog väl drygt ett år innan hans ben gick att sträcka till normalt läge. 

Idag är han den av mina hundar som har minst spända benmuskler. Däremot midjan... Det är svårt att beskriva, men det känns som att hela hans midja är fylld med körtlar. Som halsmandeln ungefär, eller stora vattenfyllda rörliga blåsor. De ligger där ovanpå midjemuskulaturen. Jag har ingen aning om vad det kan vara för någonting, men de verkar ha ett samband med spänningarna iallafall.

En annan sak som är väldigt intressant med Issen, är att det syns väldigt tydligt på hans päls vart han har spänningar. När han är spänd i musklerna, ställer sig pälsen rakt ut. Det är ett lustigt fenomen men jag har läst att det inte är helt ovanligt. På sitt sätt, kan det ju vara riktigt praktiskt ibland.

Hursomhelst så bestämde jag mig för att låta honom vila nu när han var så spänd. Jag gav honom grundlig massage ett par dagar i rad och lät honom vila ytterligare ett par. Spänningarna gav med sig lite och nu, efter ett par dragrundor till, verkar han må mycket bättre. 

För att undvika skador och problem med spänningar nu när vi kör så mycket drag, har jag kommit fram till en strategi. Jag har lagt upp träningen på ett sådant sätt att vi med jämna mellanrum får två dagars vila i rad (kommer mer om det, senare i inlägget). Den första dagen masserar jag Baby och Iss (och de andra vid behov). Jag passar också på att promenera en sväng med Back on Track-täcke, ett tips som jag fått av Ylwa och som jag märker effekt av. Under massagen använder jag också täcket, för att ge lite extra värme där blodcirkulationen kommit igång och för att de ska få hålla värmen ett tag efter massagen. Jag hoppas få se resultat så småningom, att både Iss och Baby kan bygga upp muskulaturen så att det på sikt förebygger deras värk.

Shaping och passivitet

Jag hoppar raskt vidare till nästa ämne. Shaping av passiva hundar. Det är nämligen inte alla hundar som har det naturligt att jobba aktivt för att få belöningar. Många hundar tycker att det är allmänt ointressant att jobba. Att ha en sådan hund, är en stor utmaning. Jag skulle ändå vilja påstå, trots att det krävs mycket av dig som förare, att shaping är den helt klart bästa träningsmetoden för en passiv hund.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. När du lockar din hund till att göra någonting, förstärker du hundens passivitet. Det beteende hunden utför i just det ögonblick du tar fram godiset eller leksaken, är i slutänden det som förstärks. När du tränar med lockande, är det en enda sak du konstant förstärker; att hunden väntar.

Det är detta som orsakar så himla stor förvirring när du plötsligt vill att hunden ska göra saker utan att du tar fram godiset. Hunden har aldrig lärt sig att träna. Den har bara lärt sig att vänta på att godiset kommer fram, och sedan att följa godbiten. Du har byggt upp hundens passivitet och det är det sista du vill göra om du har en hund som redan har passiviteten naturligt! Tänk själv på hur man blir när man umgås mycket med en människa som hela tiden tar initiativ...

Jag har klickertränat Baby sedan jag fick henne. Det är snart sju år sedan... Jag kommer ihåg hur jag åkte till Stockholm för att gå en helgkurs med specialinriktning på klicker. Den var inte billig, kan jag ju säga. Vi tillbringade två dagar i en hundbox. Baby låg i soffan och sov medan jag väntade på beteenden. Hon gick inte igång på någonting. Inte ens instruktörens specialtorkade oxlever. Slutsatsen blev att Baby var en omöjlig hund.

Om jag idag hade fått en hund som Baby, hade jag gjort många saker annorlunda. Jag ska berätta lite om det nu. Först och främst hade jag lagt ner ordentligt med tid på att hitta och utveckla bra belöningar. Om man inte har någonting som är värt att jobba för, ja då är det svårt att omvända en passiv hund.

Det kan vara viktigt att tänka på olika belöningars konsekvenser. Godis fungerar ofta lugnande på en arbetande hund, medan leksak ger en helt annan aktivitet i belöningen. Jag är också helt övertygad om vikten av variation i belöningarna. Om hunden aldrig riktigt vet vad som kan komma, blir det betydligt mer spännande att jobba för belöningen. Jag skulle alltså ladda med tre-fyra olika godsaker som jag vet hunden är förtjust i, tillsammans med minst ett par extraordinärt mysiga leksaker.

I filmen kan du se hur jag använder ordentligt med tid och godis som belöning och varvar tätt med korta lekstunder! Här använder jag inte längre klicker, för Baby har redan förstått att jag vill ha henne i lådan. Det har bara blivit lurigare för henne att klara av att utföra sin uppgift!

Innan varje träningspass skulle jag förbereda mig noggrannt. Jag vill att mitt eget engagemang ska vara hundraprocentigt. Om jag själv börjar tänka på annat, leta godis eller gå och hämta leksak mitt i träningspasset, så har jag själv orsakat en stor förlust i hundens arbetsglädje. Bra förberedelser ger bra förutsättningar!

Jag skulle också vara förberedd på korta träningspass, kanske tre-fyra klick med godisbelöning och sedan en kort lekstund. Lekstunden är ett magiskt ögonblick, för det är denna som kommer få hunden att hålla tempot uppe. Här krävs timing och känsla! Gillar hunden dragkamp har du mycket tillgodo här, annars kanske leken består av att hunden får jaga leksaken när den släpas på marken, dinglar i luften eller annat roligt. Det viktigaste med leken är att avbryta när den är som bäst. När hunden studsar fram av iver att ta leksaken - det är då du bryter för nästa klickeromgång! En lekstund kanske varar i mellan fem och femton sekunder.

Att leka en jaktlek kan i mångt och mycket liknas vid lockande. Om det bara är just denna typ av lek som hunden går igång på, är det ändå värt det. För att undvika att belöna passivitet skulle jag dock se till att bryta innan hunden tröttnar, så vi inte hamnar i läget att jag försöker få igång hunden med leksaken. Om du läst inlägget noggrannt, vet du vid det här laget att man förstärker passiviteten genom att göra så!

Under den första tiden skulle jag sätta som högsta prioritet att hunden jobbar aktivt. Jag skulle klicka i princip allting hunden gör! Lyfta en tass, ta ett steg, sätta sig, vrida på huvudet, slicka sig om munnen, sätta sig, lägga sig, hoppa och allt möjligt annat. Jag skulle belöna strategiskt så vi inte så lätt fastnar i en passiv ställning. Om hunden sätter sig ned och har lätt för att börja vänta när den sitter, skulle jag belöna en bit bort så hon måste resa på sig för att nå godiset.

Min egen viktigaste uppgift i det här skedet, är att vara helt passiv och inte göra minsta rörelse, förutom att ge hunden godis efter varje klick. Det är extremt, och då menar jag extremt, lätt att fastna i ett mönster där man rör handen, huvudet, fötterna eller annat bara för att få en reaktion hos hunden. Då får man återigen en hund som väntar på en signal för att börja arbeta....

Det finns två andra saker som jag skulle undvika. För det första skulle jag inte klicka mer än ett par gånger för exakt samma beteende. Jag vill gärna att hunden ska utveckla beteendet vidare. Även att upprepa exakt samma beteende, är i längden en slags passivitet. Om hunden till exempel har belönats för en svag vridning på huvudet ett par gånger, vill jag alltså se att den vrider lite mer. För det andra skulle jag vara noga med att alltid belöna en aktiv handling. Hunden ska aldrig få vara still! Jag skulle alltid klicka när hunden är i rörelse och alltid belöna så att hunden förblir i rörelse.

Allt detta är ju ett uppstarts-tänk. Efter tre-fyra-fem pass (kanske ett par minuter per pass) skulle jag börja fokusera mer på speciella beteenden. Kanske fokusera på något roligt av de beteenden som kommit fram under provtiden. Det kommer att bli ett kritiskt ögonblick varje gång hunden måste utveckla beteendet lite för att få en ny belöning. Om belöningen inte är tillräckligt värdefull, eller man tappar tempo, är det här som hunden ger upp. Jag skulle försöka hitta så små framsteg att hunden knappt märker dem själv. Ju mer man kan dela upp beteendet, desto lättare är det för hunden att få belöningen och hålla arbetsviljan uppe!

Får jag lov....

...att presentera det dyraste jag köpt till hundarna! Förutom bilen och huset förståss, hihi. En fyrhjulig vagn från Rowerland i Polen. Jag har tittat mycket på olika cyklar och vagnar den senaste tiden. Det är inte realistiskt att köra fler än två hundar med en vanlig mountainbike - inte om du har något som helst intresse av att överleva. Jag har kikat på trehjulingar, fyrhjulingar och andra hembyggen. Det var skitnära att jag beställde en trehjuling innan David hittade dessa vagnar på nätet.

Vagnen från Rowerland är en fyrhjulig vagn med 100 mm trumbromsar på alla hjul. Den har ett lastplan framför styret där det går att ha tyngder eller en person. Jag tror att det i slutänden var just lastplanet som avgjorde att det blev en fyrhjulig vagn, tillsammans med att det går att köra lite "gästhundar" i spannet också. Det är begränsat med en trehjulig vagn, jag skulle inte gärna köra mer än fyra hundar åt gången då. Nu kan man säkert köra upp till åtta hundar, om man bara har tillräckligt med tyngd efter vagnen. För stabil är den!

Jag trodde först att det skulle bli tungt med vagnen. Att dra vagn med passagerare, kändes lite väl maffigt för fyra hundar. Men icke. Det blev för lätt! Inte förrän jag köpte en åtta kilos ankarkätting från Biltema, kunde jag vila bromsarna lite. Med kättingen har vi landat i ett bra läge där hundarna får jobba på ordentligt utan att det blir alldeles för tungt. Om jag vill sprinta lite kan jag istället ha en passagerare eller lite lättare kätting efter vagnen. Just nu, när det ännu är relativt varmt, kör vi tungt och långsamt med täta drickspauser. Jag vill inte på något sätt riskera att hundarna blir överhettade.

I somras hittade jag en artikel om hur man kan träna inför maraton, som jag sparade. Det kan nog finnas lite intressanta infallsvinklar där. Jag har funderat över hur jag ska lägga upp träningen. Det är liksom lite roligare när man har några dragsäkra hundar, då kan man njuta mer och planera träningen på ett annat sätt. Nu framöver har jag bestämt mig för att köra såhär; En dag träning, en dag vila. Två dagar träning, två dagar vila. Sedan låta det gå på rullning och då och då ta en fyradagarsvila. De två dagarna kör jag lite längre och tyngre sträckor, den ensamma dagen kör jag intervallträning om temperaturen tillåter. Och som jag skrev tidigare, har jag lagt in lite massage under tvådagarsvilan.

Temperaturen är ju som sagt avgörande för träningen. Om det är kring tio grader och torrt ute, så kör jag lugnt och tungt. Är det fuktigt så behöver det vara ännu kallare. Jag har satt fem grader (torr luft) som gräns för intervallträning och när jag så småningom ska låta dem hålla högt tempo under längre sträckor vill jag ha max kring nollan. Det återstår att se hur hundarna klarar temperaturen i lite högre tempon. Det optimala är ju kring tjugo minus... Vad har ni satt för temperaturgränser?

Jag har grubblat lite hit och dit över om jag ska åka och kolla på någon barmarkstävling i höst. Det är alltid roligt att se på och träffa alla draghundmänniskor. Efter Diva och Exxa var så himla duktiga på Siberian Husky-dagarnas träningstävling, har jag blivit så sugen på att tävla mer. Den enda klassen man kan tävla med en ettårig hund är linlöpning. Sagt och gjort. Jag har börjat springa!

Förr i tiden sprang jag väldigt mycket. Det var pulsträning och mil efter mil. Efter ett tag började knäna krångla och det slutade med att jag var tvungen att lägga av helt och hållet. Sedan dess har jag tränat annat men aldrig riktigt vågat springa. Så jag tänkte att det kan vara dags att ta nya tag nu. Jag fick jättefin hjälp från Johan på Intersport i Motala. Han kollade mina fötter i olika skor och vi kom till insikten att mina vanliga walkingskor med iläggssula är helt rätt för mina knän.

Frågan är varför jag får ont? Han rekommenderade en sjukgymnast som kan kolla om det är några menisker eller ligament eller sånt som knakar. Så det blir nästa steg. Under tiden varvar jag jogging med andra roliga konditionsmaskiner för att bygga upp småmuskulaturen kring knäna. För en gångs skull är det faktiskt riktigt roligt att köra hårt på gymmet! Visst, lyfta vikter är alltid kul, men kondisgrejer har jag inte haft mycket för. Vi får se hur sagan slutar, men ambitionen är iallafall linlöpningen på SM i mitten av oktober.

Mat och potatis

Det är mer än ett år sedan jag gjorde en ordentlig analys av den hundmat jag ger hundarna. Sedan dess har jag bytt foder ett par gånger, först till Bravo torrfoder och sedan till Fodax färskfoder. Bravos torrfoder var jag jättenöjd med, hundarna åt fint och var pigga och glada. Men det var så himla mycket krångel med deras leveranser! När det till slut dröjde två månader innan jag fick mina säckar, insåg jag att det inte var hållbart. Jag ville testa färskfoder istället och började med Fodax.

Fodax har funkat fint, hundarna äter bra och det är relativt lätthanterligt. Det är lyx att få leverans till Motala, även om det är lite omständigt att tajma tiderna. Däremot har Issen blivit lite tjock på maten medan Diva aldrig tycks få tillräckligt. Nu när vi kommer träna lite hårdare fysiskt under en period, har jag tagit mig en funderare om hundmat igen.

Issen tål inte ris så jag har utgått från risfria foder. Jag har hört från flera stycken som har husky att de upplever att hundarna är lite känsliga mot just ris. Jag vill gärna ha så mycket svenskt som möjligt i maten så det passar ju bättre med spannmål. Numera när jag har så många hundar (åtminstone i jämförelse med förr!) vill jag inte ha det för omständigt med fodret. Jag vill ha ett basfoder som alla hundarna får varje dag, och ett kompletteringsfoder som jag kan ge när vi jobbar och som Diva kan få dagligen för att hålla vikten.

Jag har bestämt mig för att testa någonting som jag var väldigt anti förut. Doggy. Det var inte länge sedan man sade att "Doggy skiter hundarna ut direkt". Men de har utvecklat sina foder och jag är nyfiken på deras professional-serie. Doggy professional extra aktiv blir vårt basfoder. Det har en låg dos, något som har flera fördelar. Dels så orkar Baby äta en hel portion även när hon inte är jättesugen och dels är det lätt att öka på lite utan att hundarna blir för mätta. Ja, det är ju först och främst Diva jag tänker på här.

Som kompletteringsfoder är jag nyfiken på färskfoder. Nordic är svårt att utläsa något energiinnehåll ur, lite trist för jag tror det är ett bra foder. Fodax verkar bara ha helfoder. Jag vill ha ett protein- och fettrikt kompletteringsfoder och då räcker det inte riktigt när det är massa spannmål i. De två alternativen jag kan se, är antingen Klass eller Vom og Hundemat. Har ni provat någon av dem? Om jag ska köra Klass, blir det deras köttkross. Vom og Hundemat har en laxvariant och det gillar jag. Så nu blir det att fundera lite på saken. Det lutar nog ändå åt det sistnämnda, just på grund av laxen.

Rasspecialen i Bjursås

Andra helgen i september är det alltid årets största begivenhet för huskymänniskor. Den stora specialutställningen. I år var 205 hundar anmälda och en av dem var Diva. Men lilla pluttan gick på kortisondroppar och fick snällt strykas från listan. Såhär i efterhand ser jag att det var ganska tur. Det blev en intensiv helg för oss alla ändå.

Det var som vanligt väldig trevligt att träffa folk igen. Ja, att träffa folk officiellt för första gången också. Det är många som jag tidigare bara haft kontakt med via facebook eller mail. Under lördagens middag var det först en föreläsning av den engelska domaren. Hon berättade hur de lever med sina hundar i england och för första gången insåg jag att det kan finnas ett mellanting, mellan arbetshund och sällskapshund.

I england har de sina huskies i hundgårdar. Men varje kväll får hundarna komma in och umgås och kela. Det spelar ingen roll om du har arton eller trettio hundar. De invaderar huset, allihopa. När det är dags att sova, får de gå ut i kojorna igen. Där spenderar de även dagarna, medan hussarna och mattarna är på jobbet. Jag misstänker att det kommer se ut på det här sättet hos oss också, inom en snar framtid. Inte att vi har trettio hundar, men att hundarna mestadels är ute, och bara kommer in för att kela lite på kvällen.

Under middagen hade de också stipendieutdelning och priser till vinnarna av Siberian Husky-cupen. När landslagsförarna Lisbeth och Ylwa fick sina saker, passade de på att prata varmt om draghundsporten. Jag kom till insikt om vilken förmån det är att ha en så liten ras ändå. De uppmanade alla att våga sig ut på tävlingsbanorna. Men inte nog med det. De erbjöd sig, helt öppet, att hjälpa till med goda råd och träningstips. Är inte det fantastiskt? Jag blev så himla inspirerad, och det är nog delvis därför jag nu vill försöka springa SM. Förhoppningsvis är det fler som blir sugna på att komma ut och tävla. Det ska bli roligt att se!

Förutom allt socialt, fanns det givetvis en himla massa fina hundar att titta på. Vi fick som sagt stryka både Diva och Dawn, men kullsystern Dream tog en tredjeplacering med HP i juniorklassen. Roligast var nog ändå att Divas uppfödare, Brenda, tog hem BIRet med sin otroligt kelgoda Moose. Jag meddelade snabbt att när det är dags för pension har han en given plats i vårt pensionärsspann. Keligare husky finns nog inte. Bortsett från Kinoo då...

Slutet gott, allting gott

Var det allt för denna gång? Det känns som att jag skrivit en smärre bok... Som eldsjäl har jag givetvis satt ett tydligt syfte med min blogg. Att sammanfatta och utvärdera vår träning. Att reda ut alla tankar som uppstått under veckan. Och att få råd och tips i vår träning.

Jag är relativt dålig på att sammanfatta träningen, åtminstone om det inte går att göra på ett roligt sätt. Det är fördelen med bloggen. När det blir lite bok-likt blir det roligare att se på och greja med. Det långsiktiga målet är att ta alla inlägg och trycka som bilderbok i slutet av året. Det blir ett stort projekt men skulle vara sjukt roligt att ha i efterhand!

Med det säger jag och Kinoo godnatt och tack för de här två veckorna. Issen och Diva är ute och kissar sig redo för sängdags. Baby har lagt sig för länge sedan, ute i köket där hon får vara lite ifred. Det blev en sen kväll, som alltid när jag bloggar. Som man säger; Tiden går fort, när man har roligt!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!