Numera är världen vit om mornarna, gräset frasar under fötterna och rutorna måste skrapas innan det går att åka till jobbet. Hundarna spenderar mycket tid ute och de är nästan lika ivriga allihopa när det vankas dragtur. Issen talar ljudligt om att han är redo, står vid grinden och viftar på svansen.
Det är så roligt att se Issen och den förändring han har gått igenom senaste tiden. Förut när vi skulle dra, högg han omkring sig och hade svansen långt in mellan benen när det var dags att starta. Han ville dra, men ivern slog över och blev för mycket. Nu har han växt i sin identitet och i samma takt har kroppen kommit i form igen. Det "lilla extra", hullet han har burit på i somras, är helt borta och han är rent av riktigt stilig.
Busan har börjat löpa och blir regelbundet tuktad av Kinoo som inte är helt nöjd med att ha henne tätt inpå. Inte för att Busan bryr sig, hon travar glatt vidare till nästa hund och hoppas på lek. Jag tror hon trivs fint att springa runt i trädgården på jakt efter en mus eller en lekkamrat. Vi har också ökat tiden för henne i hundgården, då och då spenderar hon hela dagen där tillsammans med de andra tjejerna. Det verkar inte gå någon nöd på någon av dem, de ligger där och solar. Men när vi kommer hem är lyckan nådd; de piper och studsar högt upp i luften till dess jag öppnar dörren och de får flyga ut i våldsam fart.
Baby ur form...eller?
Baby har en tendens att bli förvildad på hösten, men i år har hon varit något utöver det vanliga. Hon har varit extremt ihärdig med att öppna ytterdörren och endera gå in eller ut. Hon följer ofta efter mig och tittar på vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag bara ska hämta någonting, hon följer troget efter. Det brukar vanligtvis betyda att hon har ont, så jag har masserat flitigt.
Men sen framåt slutet av förra veckan, började hon gå och gömma sig. Mina tankar började kretsa kring naturens djur, jag har hört att när de är gamla eller sjuka, går de och gömmer sig för att dö. Usch, det var inte roligt att komma på... Jag förberedde mig mentalt på det värsta. Baby spenderade till slut hela nätterna ute i hundkojan, ensam.
Kulmen av det hela var när jag varit på utbildning i tre dagar med övernattning. Baby hade totalvägrat att äta under tiden. Nu är hon ju ingen mager tös, så några dagar utan mat är inget problem direkt. Därmed inte sagt att min oro var av den lätta sorten... Jag bestämde mig för att börja ge henne medicin igen, smärtstillande, för att hon inte ska ha ont iallafall.
Men så en morgon när jag steg upp och gick ut för att hämta Baby ur hundgården, insåg jag att hon var på ett superbra humör. Det var svalt och skönt ute och hon började omedelbart busa med småtjejerna. Då plötsligt kom jag ihåg att det var på precis samma sätt förra året. Baby flyttade ju ut, helt på eget bevåg, när det blev kallare om kvällarna. Hon får en maffig päls nu när hon är kastrerad, så jag kan inte klandra henne. Det är säkert väldigt gott där i halmen i hundkojan nu när temperaturen sjunker under nollan. Lilla frosthunden har flyttat ut för säsongen helt enkelt!
Fem är fler än fyra...
Fem hundar är starkare än fyra, det var jag väl förberedd på när jag kopplade på dem framför vagnen. Men jag tänkte inte riktigt lika noga på hur mycket längre ett femspann är, än ett fyrspann... Plötsligt blir det aningen svårare att manövrera, om man säger så.
Det är på många sätt tärande, psykologiskt, att ha siberian husky. Det är en självständig och väldigt jaktintresserad ras, vilket kan få många konsekvenser. Det är därför jag aldrig släpper mina hundar lösa i skog och mark under våra promenader. Det är koppel som gäller. De får mindre rörelse och motion på promenaderna men det är en smäll som är värd att ta jämfört med vad som kan hända om de sticker.
Men även huskyägare kan göra misstag. Tappar man sin hund, kan det lätt få alltför stora konsekvenser. Baby har smitit ett par gånger och "hårdvallat" får. Hon sorterar ut ett får och ställer det, helt enkelt. Hon biter aldrig, men en av gångerna vallade hon dem så hårt att ett par får bröt benen i rusningen. Det går inte att beskriva den maktlöshet man känner när någonting sådant inträffar. Det är sådant som bara inte får hända.
När vi körde senast, en sen solig söndageftermiddag, provade jag en ny väg. Jag ville köra med fart så jag hade lämnat kättingen hemma. Issen stoppade ganska snabbt för hastigheten och jag vågade mig på att flytta fram Kinoo istället. Det funkade hur fint som helst och hundarna jobbade på för fullt. Ganska snart hade vi nått vändplatsen och jag kände att jag ville köra vidare. Alla var pigga och vädret var fint. Så dyker där upp en hage med elstängsel på höger sida. Instinktivt kollar jag av att där inte är några djur, den verkar helt tom. Längst bort vid slutet av hagen står en kvinna vid en jeep. Inte förrän vi nästan kommit ända fram, ser jag de två fåren som plötsligt sticker iväg uppåt i hagen. Ja ni kan ju gissa...
Det flyger så många tankar genom huvudet i ett sånt läge, och man reagerar i princip instinktivt. Jag parerade med vagnen för att få maximalt avstånd till hagen, men ett sexspann är långt. Hinner kasta en snabb förhoppning om att det ska vara ström på de breda stängsel-banden men när både Diva och Kinoo dyker under dem, inser jag att det inte finns någon. Jag har fått stopp på ekipaget som nu står tvärs över vägen, med mina kära skit-ledarhundar inne i fårhagen.
På sätt och vis var det lyckosamt att fårägaren stod precis där och då. Jag insåg direkt hur korkat det var av mig att inte ta med kättingen och att köra på ny väg utan att ha Issen i led. Det var liksom dömt att misslyckas och jag erkände mitt brott direkt. Hon som ägde fåren var nog i någon slags chock. Hon tyckte hundarna var jättefina, samtidigt som hon försiktigt frågade om de jagar får och om de kan komma loss från spannet. Jag svarade artigt på alla frågor och skämdes så sjukt mycket. Bytte ut Kinoo mot Issen och så fick det bli resten av vägen. Men usch, all glädje försvann verkligen på ett ögonblick. Jag är inte rädd att tappa hundarna, inte alls. Men det var bara så himla onödigt att skrämma fåren.
En psykologisk studie
Jag har ju sprungit i tre veckor, för att få upp konditionen till barmarks-SM som var förra helgen. Jag har i allmänhet rätt så lätt att få upp kondisen och musklerna är tåliga efter år av styrketräning. Det har gått lätt att börja springa, rent fysiskt. Men min svaghet sitter i huvudet... Jag har helt enkelt inte någon vinnarskalle.
Okej, jag vet att jag kan vara ambitiös, men detta är någonting helt annat. Av någon anledning går musten oftast ur mig på målrakan. Jag har tävlat mycket men sällan vunnit. Någonstans på vägen, händer någonting i min hjärna som får mig att ge upp innan loppet är förlorat. Éller är det så illa att jag ger upp redan innan jag börjat? Ja jag kan minst sagt säga att mental träning orsakat en del grubblerier på senaste.
Innan jag går djupare in på detta med mental träning, måste jag konstatera några saker. När jag var yngre, hade jag ofta stora planer om arrangemang, men lyckades aldrig riktigt genomföra dem. Numera är det inga problem, det är nästan mitt expertisområde. Vägen dit har kantats av små och väl belönade framgångar, som har motiverat mig att testa gränserna.
Det är inte länge sedan som jag skulle ha mycket svårt att genomföra en sådan renovering som vi har gjort senaste halvåret. Speciellt husgrunden har definitivt varit en mental påfrestning. Men jag har klarat det, med små mål och mycket belöning. Det har nog varit det tyngsta jag har gjort någonsin. Men jag har gjort det!
Nej, i slutänden är det inte många situationer där jag förlorar min mentala drivkraft. Inte i vardagen. Men annat är det på tävling.
Klicka sig själv?
Min motivation är svår att hålla uppe under hård fysisk ansträngning. När kroppen måste jobba maximalt under längre tid än någon enstaka minut. Till exempel så lång tid som det tar att springa ett tre-kilometers-lopp. För att få någon slags bukt på detta, gick jag till biblioteket och lånade en bok som heter "Bli en vinnare med kognitiv coaching" av Eva Rusz. Jag har tidigare gått i kognitiv beteendeterapi och tycker det är ett bra sätt att lära sig någonting. Man kan säga att det handlar om att träna sig att tänka och agera på nya sätt och inte älta det gamla så mycket. Okej jag erkänner; just nu är jag lite ältig, men jag jobbar på det!
Tillbaka till boken. Döm om min förvåning, när författaren börjar skriva om betingning, alltså i princip klickerträning! Hon menar nämligen att vi människor borde ha lättare för positiv förstärkning, efters om vi kan koppla ihop ett beteende med en belöning genom att tänka logiskt. Inom hundträningen är det viktigt att klicket kommer exakt när hunden gör rätt beteende - det är ju styrkan med klicker - och att belöningen blir presenterad direkt där efter. Vi människor kan tänka oss fram till vad som var rätt beteende. Därmed inte sagt att det är det mest effektiva, eller att vi ständigt använder oss av denna förmåga!
Jag blev en gång riktigt ovän med en kille från Malmö. Det var länge sedan, över tio år. Trots det får jag fortfarande obehagskänslor när jag hör en arg skånsk man. Logiskt sett vet jag att detta var länge sedan, det är någon helt annan som är arg och det är inte mig han är arg på. Men obehagskänslan har spritt sig till att omfatta alla arga skånska män. Åtminstone vid första ögonblicket.
Vad har då detta med vinnarskalle att göra? Jo det kan vara så enkelt att jag har förlorat några gånger och därför av gammal vana ser mig själv som en förlorare. Det kan till och med vara så illa att jag automatiskt kopplar hård fysisk ansträngning till att jag inte orkar så mycket som jag velat. Med dessa utgångspunkter, blir det svårt att göra sitt bästa. Lyckligtvis har jag förmågan att tänka logiskt kring mina motgångar och det kommer att hjälpa mig att förändra tankemönstret och få vinnarskallen!
Startbild blev målbild
När det drog ihop sig och blev dags att styra kosan mot Mora och SM i barmarksdrag, spenderade jag först morgonen med min kära vän Emmeli. Hon är en grubblare, precis som jag, och vi brukar ofta utvecklas några steg för varje gång vi ses. Emmeli hade varit på en föreläsning i tävlingspsykologi och berättade om några saker som fastnat efteråt.
Dels sade hon såhär, och det var mycket klokt; "Kom ihåg att det är samma hund du tar med dig hem, som du hade med dig dit"! Jag tror att många går in på en tävling med inställningen att man har bästa hunden, man kanske har tränat länge och vet att man ligger på topp. Men så visar det sig att motståndet var tuffare än förväntat och man blir utklassad.
I ett sånt läge tror jag att det är viktigt att hålla fast vid just denna tanke. Det är inte en sämre hund jag har med mig hem. Det är fortfarande min hund, min bästa hund, vi hade tränat länge och låg på topp utifrån våra förutsättningar.
Det är oerhört svårt att behålla fötterna på jorden när man satsar på resultat. Jag slet hårt med det när jag och Baby tävlade agility förr i tiden. Under vintrarna när det var säsongsuppehåll, planerade jag för mycket grundträning och några få tävlingar kommande sommar. När väl sedan sommaren var igång, hade det en tendens att till slut bli tävling varje helg och en enda lång jakt på uppflyttningspinnar. Jag tappade greppet om det viktigaste i livet; vardagen, kärleken till hundarna och att ha roligt tillsammans.
Jag fick ett jättebra tips av Emmeli. När jag står på startlinjen inför en tävling, ska jag ha en bild i huvudet. En bild som kännetecknar det som jag själv tycker är allra viktigast. Jag hade bilden klar för mig i huvudet. Jag och Diva, som ett team. En bild som kännetecknar kontakt, glädje och gemenskap. Det är det allra viktigaste för mig!
Den bilden fick vara återkommande för mig under hela helgen. Den avdramatiserade all nervositet och höll prestationsångesten på ett tryggt avstånd. Det var en målbild, men också en påminnelse om hur glad och lycklig jag är att få tävla med min lilla älskling efter allt turbulent som vi har gått, och går, igenom. Och även om vi blev slagna av båda våra motståndare, fick vi med oss ett fin minne från vår allra första riktiga tävling tillsammans. En bronspeng som ska få hänga på väggen tillsammans med min framtida målbild.
Oändlig motivation?
Diva har älskat att dra från första stund hon fick på sig en sele. Jag har tagit vara på egenskapen och uppmuntrat henne så fort hon tagit eget initiativ att jobba. Det har varit ett tacksamt arbete; med en hund som har en sådan motor i grund och botten krävs det inte mycket för att hålla igång henne. Men det är ändå inte en självklarhet.
Ibland önskar jag att jag hade många, duktiga, hundar. Det hade varit så enkelt att ta vara på en talang som Diva genom att låta henne jobba sig framåt i spannet. Kanske låta henne gå i led då och då, se henne utvecklas och till slut bli en riktigt bra draghund. Nu har jag begränsade resurser på ett sådant sätt att jag alltid måste ha Diva i led när jag kör mina egna hundar. Av de andra är det bara Kinoo som sträcker upp linan tillräckligt mycket, men hon och Issen är inte bekväma med varandra så henne kan jag inte sätta i led. Issen, i sin tur, är min enda hund som klarar av att passera en fårhage utan att ge efter för sina lustar. Han måste av säkerhetsskäl gå fram under stora delar av träningen.
Det kan vara löp eller någonting annat, men jag måste också vara förberedd på att det kan vara ett tecken på motivationsbrist. Den senaste tiden har jag i alla fall sett att Diva då och då springer och tänker på annat. Min draglina är lite felkonstruerad så den blir för tung, vilket gör att den ser ut att gå slak ibland. Men det kan också vara så att Diva ibland inte håller spänt. Detta är två saker som har fått mig att tänka efter rejält de senaste veckorna.
Jag har begränsat med variationsmöjligheter. Men jag har några. Utifrån dem har jag gjort en strategi: Jag ska börja variera träningen på ett sådant sätt att de rutinmässiga spannturerna inte blir för många på rad. Ett sätt är att jobba hårdare för att träna tillsammans med andra. Både att ha fler hundar i spannet så jag kan variera Divas dragupplevelse, och att träna med andra spann så vi kan få jaga ibland. Diva har gått i led sedan januari och aldrig jagat någon! I vanliga fall när man tränar drag, brukar jagandet vara den allra bästa motivationen. Men jag har uppenbarligen varit väldigt slö, kanske för att jag fått Divas dragvilja så billigt.
När vi var uppe på SM passade jag på att utnyttja möjligheterna. Dels så sprang vi, så Diva fick jobba på egen hand ett par omgångar. Såhär i efterhand måste jag säga att jag är lite överraskad att hon ändå jobbade så bra. Vid ett speciellt ställe på banan, ville hon gärna springa höger istället för rakt fram. Det var samma ställe bägge dagarna så det kan ha varit en doft eller annat. I övrigt jobbade hon faktiskt konstant och fokuserat, trots min låga fart. Vi fick också erfarenheten att springa med ett annat ekipage bakom oss. Några gånger ville Diva stanna och se vem det var som följde oss, men jag manade på henne och hon kunde snart jobba på framåt trots att de låg precis i hälarna på oss. Det är jättebra erfarenheter!
Förutom själva draget, var SM också en oerhört bra miljöträning för Diva. Inte nog med att det stod spöken överallt i skogen (jepp, se längre ner om mentalbeskrivningen), de ropade dessutom och klappade händerna! Målgången var det mest spännande av allt, alla människor tycktes titta på Diva och hon hade svårt att välja ut vem hon skulle hälsa på först. Men inte fick hon hälsa på någon, vi skulle ju över mållinjen först! Det var en stor utmaning...
Efter sista loppet fick jag låna Snowstreams Tradus Iliacus, "Liac", för att köra honom och Diva en sväng med kickbike. Det var en mycket intressant upplevelse och jag måste säga att Liac är en extraordinärt tålmodig hund. Vanligtvis brukar Diva vara lite vild mot Issen när vi startar, men bara de första par hundra metrarna när Issen jobbar som hårdast. Men mot Liac.... Hon var på honom gång på gång där de sprang i full karetas och det slutade med att hon sprang med munnen i ett fast grepp om necklinen. Liac jobbade trofast på i ett bra tempo och sade inte ett ord om Divas ohyfsade beteende. Till slut gav Diva med sig och lät honom vara. De tre kilometrarna tog alldeles för snabbt slut, men vilken känsla det var att åka efter två duktiga draghundar!
En annan aspekt...
Det finns en till faktor som jag är så illa tvungen att ta ställning till. Jag har hört ett mantra upprepas gång på gång, ända sedan jag för första gången kom in i draghundvärlden. Att en hund som får göra för mycket annat roligt, inte kommer göra sitt bästa i dragselen.
Det kan mycket väl vara sant. I så fall har jag en rad viktiga ställningstaganden framför mig. Men det kan också vara så att det inte är sant. Det kan vara så att en duktig draghund är och förblir en duktig draghund, även om man tränar den i agility, lydnad eller annat. Förlusten av allt det andra roliga skulle i så fall vara helt bortkastat.
Hur är det då? Mig veterligen finns det ingen vetenskaplig forskning på något av alternativen. Jag har ingen lång erfarenhet, inte i närheten av de flesta som talat om denna fakta för mig. Det gör att jag till viss del måste acceptera att det kan vara sant. Jag har funderat så mycket kring om, och vad, det finns för bevis på det. Men jag har också grubblat över hur det kan komma sig att det i så fall är på det viset.
En spårhund blir inte sämre av att du tränar agility med den. En polishund utför inte sitt arbete sämre för att den får gå på långa promenader i skogen. Varför tappar då draghundar motivationen, om de får göra annat?
Jag har en teori, som jag ska hårddra lite just nu. Jag tror att en hund, en människa eller vem som helst, kommer njuta sina friheter mer ju stramare den lever. För att gå in på det lite mer konkret. En människa som lever en inrutad tillvaro med jobb, barn och hushållsarbete kommer förmodligen njuta semesterresan mer än en människa som ständigt är på resande fot. Under de omständigheterna tror jag absolut att det är sant. En hund som har drag som enda ordentliga aktivitet, kommer förmodligen att glädjas mer och jobba hårdare under draget, än en hund som lever ett liv med många olika roliga och innehållsrika aktiviteter.
När det nu är som det är, att jag tycker det är riktigt roligt och inspirerande att syssla med flera olika aktiviteter, måste jag ju ta ställning till hur jag vill göra. Man kan kalla det en prioriteringsfråga, men för mig är det också en fråga om att leva ett liv tillsammans. Jag älskar att spendera tid med mina hundar, och jag älskar också att jobba med dem på ett sådant sätt att de får en ständig mental och fysisk utveckling. Den kontakten jag upplever med mina hundar när vi tränar fler saker än drag, är någonting som jag upplever som en djupare relation. Jag ser att mina hundar utvecklas, att deras självkänsla byggs upp och att de blir generellt mer arbetsvilliga. Frågan är om det är till nackdel för draget?
Jag kommer förmodligen inte att få svaret på detta nu, kanske aldrig. Jag har själv inte erfarenheten av att se hundarna utvecklas enbart som draghundar så jag har ingenting att jämföra med. Men med de hundar som jag har i bakfickan, upplever jag att de duktiga är duktiga draghundar oavsett vad annat jag tränar med dem, medan de halvduktiga lätt blir lite omotiverade i draget. Det kan jag nästan gå i god för själv, för Issen har blivit en märkbart sämre draghund efter denna sommarens flitiga lydnadsträning. Eller så beror det på smärta, hans övervikt eller att jag numera jämför honom med hundar som har betydligt mer dragskalle. Who knows. Diva får stå för experimentet nu. I sinom tid kan jag förhoppningsvis svara på om en spårhusky också kan bibehålla sin dragskalle. Det ska, oavsett vilket, bli intressant att se hur jag tänker kring detta igen om några år!
Mentalbeskrivning och ett nervvrak
Jag anmälde Diva till mentalbeskrivning redan i somras. Hon är ju en lite udda ras så jag satsade på att anmäla tidigt för att få en plats. Den andra oktober var det planerade datumet. När jag inte fått något pm under veckan innan, började jag bli orolig. Jag ringde till den arrangerande klubben och frågade vad som var på gång. Då hade de glömt notera att vi betalt för oss, vilket innebar att vi inte hade fått en plats. Jag blev givetvis jätteledsen. Det blir liksom extra känsligt när det är Diva, varje gång vi ska göra någonting går jag smått på nålar och hoppas att hon ska hålla sig frisk. Så när vi väl är framme, och hon är frisk, är det inte roligt att höra att de slarvat bort oss...
Det fanns tyvärr inget att göra så vi fick stanna hemma. Jag skulle fundera på om jag ville ha tillbaka pengarna eller vänta till våren, men helst av allt ville jag inte tänka på någonting. Usch, jag var så besviken. Men så trillade där in ett mail i lådan. Klubben skulle göra en mentalbeskrivning på uppdrag, veckan efter. Där fanns en plats för oss. Jag tackade ja direkt. Diva är frisk och här ska mentalbeskrivas!
Jag måste säga att det var otroligt intressant att se hur min lilla tjeja hanterade de olika upplevelserna. Det mesta kunde jag nog förutsett, men det var ändå roligt att få hennes "järnskalle" bekräftad på riktigt. De olika delarna, och de skalor vi hamnade inom, står närmare beskrivet i filmen. Tyvärr gick kameran lite bananas så jag saknar en liten bit av två olika moment.
En psykologisk studie
Jag har ju sprungit i tre veckor, för att få upp konditionen till barmarks-SM som var förra helgen. Jag har i allmänhet rätt så lätt att få upp kondisen och musklerna är tåliga efter år av styrketräning. Det har gått lätt att börja springa, rent fysiskt. Men min svaghet sitter i huvudet... Jag har helt enkelt inte någon vinnarskalle.
Okej, jag vet att jag kan vara ambitiös, men detta är någonting helt annat. Av någon anledning går musten oftast ur mig på målrakan. Jag har tävlat mycket men sällan vunnit. Någonstans på vägen, händer någonting i min hjärna som får mig att ge upp innan loppet är förlorat. Éller är det så illa att jag ger upp redan innan jag börjat? Ja jag kan minst sagt säga att mental träning orsakat en del grubblerier på senaste.
Innan jag går djupare in på detta med mental träning, måste jag konstatera några saker. När jag var yngre, hade jag ofta stora planer om arrangemang, men lyckades aldrig riktigt genomföra dem. Numera är det inga problem, det är nästan mitt expertisområde. Vägen dit har kantats av små och väl belönade framgångar, som har motiverat mig att testa gränserna.
Det är inte länge sedan som jag skulle ha mycket svårt att genomföra en sådan renovering som vi har gjort senaste halvåret. Speciellt husgrunden har definitivt varit en mental påfrestning. Men jag har klarat det, med små mål och mycket belöning. Det har nog varit det tyngsta jag har gjort någonsin. Men jag har gjort det!
Nej, i slutänden är det inte många situationer där jag förlorar min mentala drivkraft. Inte i vardagen. Men annat är det på tävling.
Klicka sig själv?
Min motivation är svår att hålla uppe under hård fysisk ansträngning. När kroppen måste jobba maximalt under längre tid än någon enstaka minut. Till exempel så lång tid som det tar att springa ett tre-kilometers-lopp. För att få någon slags bukt på detta, gick jag till biblioteket och lånade en bok som heter "Bli en vinnare med kognitiv coaching" av Eva Rusz. Jag har tidigare gått i kognitiv beteendeterapi och tycker det är ett bra sätt att lära sig någonting. Man kan säga att det handlar om att träna sig att tänka och agera på nya sätt och inte älta det gamla så mycket. Okej jag erkänner; just nu är jag lite ältig, men jag jobbar på det!
Tillbaka till boken. Döm om min förvåning, när författaren börjar skriva om betingning, alltså i princip klickerträning! Hon menar nämligen att vi människor borde ha lättare för positiv förstärkning, efters om vi kan koppla ihop ett beteende med en belöning genom att tänka logiskt. Inom hundträningen är det viktigt att klicket kommer exakt när hunden gör rätt beteende - det är ju styrkan med klicker - och att belöningen blir presenterad direkt där efter. Vi människor kan tänka oss fram till vad som var rätt beteende. Därmed inte sagt att det är det mest effektiva, eller att vi ständigt använder oss av denna förmåga!
Jag blev en gång riktigt ovän med en kille från Malmö. Det var länge sedan, över tio år. Trots det får jag fortfarande obehagskänslor när jag hör en arg skånsk man. Logiskt sett vet jag att detta var länge sedan, det är någon helt annan som är arg och det är inte mig han är arg på. Men obehagskänslan har spritt sig till att omfatta alla arga skånska män. Åtminstone vid första ögonblicket.
Vad har då detta med vinnarskalle att göra? Jo det kan vara så enkelt att jag har förlorat några gånger och därför av gammal vana ser mig själv som en förlorare. Det kan till och med vara så illa att jag automatiskt kopplar hård fysisk ansträngning till att jag inte orkar så mycket som jag velat. Med dessa utgångspunkter, blir det svårt att göra sitt bästa. Lyckligtvis har jag förmågan att tänka logiskt kring mina motgångar och det kommer att hjälpa mig att förändra tankemönstret och få vinnarskallen!
Startbild blev målbild
När det drog ihop sig och blev dags att styra kosan mot Mora och SM i barmarksdrag, spenderade jag först morgonen med min kära vän Emmeli. Hon är en grubblare, precis som jag, och vi brukar ofta utvecklas några steg för varje gång vi ses. Emmeli hade varit på en föreläsning i tävlingspsykologi och berättade om några saker som fastnat efteråt.
Dels sade hon såhär, och det var mycket klokt; "Kom ihåg att det är samma hund du tar med dig hem, som du hade med dig dit"! Jag tror att många går in på en tävling med inställningen att man har bästa hunden, man kanske har tränat länge och vet att man ligger på topp. Men så visar det sig att motståndet var tuffare än förväntat och man blir utklassad.
I ett sånt läge tror jag att det är viktigt att hålla fast vid just denna tanke. Det är inte en sämre hund jag har med mig hem. Det är fortfarande min hund, min bästa hund, vi hade tränat länge och låg på topp utifrån våra förutsättningar.
Det är oerhört svårt att behålla fötterna på jorden när man satsar på resultat. Jag slet hårt med det när jag och Baby tävlade agility förr i tiden. Under vintrarna när det var säsongsuppehåll, planerade jag för mycket grundträning och några få tävlingar kommande sommar. När väl sedan sommaren var igång, hade det en tendens att till slut bli tävling varje helg och en enda lång jakt på uppflyttningspinnar. Jag tappade greppet om det viktigaste i livet; vardagen, kärleken till hundarna och att ha roligt tillsammans.
Jag fick ett jättebra tips av Emmeli. När jag står på startlinjen inför en tävling, ska jag ha en bild i huvudet. En bild som kännetecknar det som jag själv tycker är allra viktigast. Jag hade bilden klar för mig i huvudet. Jag och Diva, som ett team. En bild som kännetecknar kontakt, glädje och gemenskap. Det är det allra viktigaste för mig!
Den bilden fick vara återkommande för mig under hela helgen. Den avdramatiserade all nervositet och höll prestationsångesten på ett tryggt avstånd. Det var en målbild, men också en påminnelse om hur glad och lycklig jag är att få tävla med min lilla älskling efter allt turbulent som vi har gått, och går, igenom. Och även om vi blev slagna av båda våra motståndare, fick vi med oss ett fin minne från vår allra första riktiga tävling tillsammans. En bronspeng som ska få hänga på väggen tillsammans med min framtida målbild.
Oändlig motivation?
Diva har älskat att dra från första stund hon fick på sig en sele. Jag har tagit vara på egenskapen och uppmuntrat henne så fort hon tagit eget initiativ att jobba. Det har varit ett tacksamt arbete; med en hund som har en sådan motor i grund och botten krävs det inte mycket för att hålla igång henne. Men det är ändå inte en självklarhet.
Ibland önskar jag att jag hade många, duktiga, hundar. Det hade varit så enkelt att ta vara på en talang som Diva genom att låta henne jobba sig framåt i spannet. Kanske låta henne gå i led då och då, se henne utvecklas och till slut bli en riktigt bra draghund. Nu har jag begränsade resurser på ett sådant sätt att jag alltid måste ha Diva i led när jag kör mina egna hundar. Av de andra är det bara Kinoo som sträcker upp linan tillräckligt mycket, men hon och Issen är inte bekväma med varandra så henne kan jag inte sätta i led. Issen, i sin tur, är min enda hund som klarar av att passera en fårhage utan att ge efter för sina lustar. Han måste av säkerhetsskäl gå fram under stora delar av träningen.
Det kan vara löp eller någonting annat, men jag måste också vara förberedd på att det kan vara ett tecken på motivationsbrist. Den senaste tiden har jag i alla fall sett att Diva då och då springer och tänker på annat. Min draglina är lite felkonstruerad så den blir för tung, vilket gör att den ser ut att gå slak ibland. Men det kan också vara så att Diva ibland inte håller spänt. Detta är två saker som har fått mig att tänka efter rejält de senaste veckorna.
Jag känner att jag måste ta beslut nu, jag måste fundera ut hur jag ska arbeta framöver för att inte bränna ut Divas iver och dragvilja. Svaret är inte givet. Jag har legat lågt med träningen och grubblat istället. Och jag har kommit till en slutsats.
Jag har begränsat med variationsmöjligheter. Men jag har några. Utifrån dem har jag gjort en strategi: Jag ska börja variera träningen på ett sådant sätt att de rutinmässiga spannturerna inte blir för många på rad. Ett sätt är att jobba hårdare för att träna tillsammans med andra. Både att ha fler hundar i spannet så jag kan variera Divas dragupplevelse, och att träna med andra spann så vi kan få jaga ibland. Diva har gått i led sedan januari och aldrig jagat någon! I vanliga fall när man tränar drag, brukar jagandet vara den allra bästa motivationen. Men jag har uppenbarligen varit väldigt slö, kanske för att jag fått Divas dragvilja så billigt.
Jag har också bestämt mig för att, då och då, köra Diva i en- och tvåspann med cykel. På så sätt kan vi få upp farten på ett annat sätt - vanligtvis kör vi ju tungt när vi kör med vagnen. Tanken är att i första hand köra henne med Busan, som har utvecklats de senaste gångerna vi kört och numera håller linan spänd. Busan har också en väldigt vägvinnande galopp. Enspannträningen kan låta motsägelsefullt, men jag kan inte bortse från det faktum att Diva under stora delar av träningspassen faktiskt får dra på Issen, i halsbandet. Det kan omöjligt vara ett jätteroligt sätt att jobba på... I enspannsträning är det ingen annan som stör hennes arbete och hon kan jobba på i egen takt.
När vi var uppe på SM passade jag på att utnyttja möjligheterna. Dels så sprang vi, så Diva fick jobba på egen hand ett par omgångar. Såhär i efterhand måste jag säga att jag är lite överraskad att hon ändå jobbade så bra. Vid ett speciellt ställe på banan, ville hon gärna springa höger istället för rakt fram. Det var samma ställe bägge dagarna så det kan ha varit en doft eller annat. I övrigt jobbade hon faktiskt konstant och fokuserat, trots min låga fart. Vi fick också erfarenheten att springa med ett annat ekipage bakom oss. Några gånger ville Diva stanna och se vem det var som följde oss, men jag manade på henne och hon kunde snart jobba på framåt trots att de låg precis i hälarna på oss. Det är jättebra erfarenheter!
Förutom själva draget, var SM också en oerhört bra miljöträning för Diva. Inte nog med att det stod spöken överallt i skogen (jepp, se längre ner om mentalbeskrivningen), de ropade dessutom och klappade händerna! Målgången var det mest spännande av allt, alla människor tycktes titta på Diva och hon hade svårt att välja ut vem hon skulle hälsa på först. Men inte fick hon hälsa på någon, vi skulle ju över mållinjen först! Det var en stor utmaning...
Efter sista loppet fick jag låna Snowstreams Tradus Iliacus, "Liac", för att köra honom och Diva en sväng med kickbike. Det var en mycket intressant upplevelse och jag måste säga att Liac är en extraordinärt tålmodig hund. Vanligtvis brukar Diva vara lite vild mot Issen när vi startar, men bara de första par hundra metrarna när Issen jobbar som hårdast. Men mot Liac.... Hon var på honom gång på gång där de sprang i full karetas och det slutade med att hon sprang med munnen i ett fast grepp om necklinen. Liac jobbade trofast på i ett bra tempo och sade inte ett ord om Divas ohyfsade beteende. Till slut gav Diva med sig och lät honom vara. De tre kilometrarna tog alldeles för snabbt slut, men vilken känsla det var att åka efter två duktiga draghundar!
En annan aspekt...
Det finns en till faktor som jag är så illa tvungen att ta ställning till. Jag har hört ett mantra upprepas gång på gång, ända sedan jag för första gången kom in i draghundvärlden. Att en hund som får göra för mycket annat roligt, inte kommer göra sitt bästa i dragselen.
Det kan mycket väl vara sant. I så fall har jag en rad viktiga ställningstaganden framför mig. Men det kan också vara så att det inte är sant. Det kan vara så att en duktig draghund är och förblir en duktig draghund, även om man tränar den i agility, lydnad eller annat. Förlusten av allt det andra roliga skulle i så fall vara helt bortkastat.
Hur är det då? Mig veterligen finns det ingen vetenskaplig forskning på något av alternativen. Jag har ingen lång erfarenhet, inte i närheten av de flesta som talat om denna fakta för mig. Det gör att jag till viss del måste acceptera att det kan vara sant. Jag har funderat så mycket kring om, och vad, det finns för bevis på det. Men jag har också grubblat över hur det kan komma sig att det i så fall är på det viset.
En spårhund blir inte sämre av att du tränar agility med den. En polishund utför inte sitt arbete sämre för att den får gå på långa promenader i skogen. Varför tappar då draghundar motivationen, om de får göra annat?
Jag har en teori, som jag ska hårddra lite just nu. Jag tror att en hund, en människa eller vem som helst, kommer njuta sina friheter mer ju stramare den lever. För att gå in på det lite mer konkret. En människa som lever en inrutad tillvaro med jobb, barn och hushållsarbete kommer förmodligen njuta semesterresan mer än en människa som ständigt är på resande fot. Under de omständigheterna tror jag absolut att det är sant. En hund som har drag som enda ordentliga aktivitet, kommer förmodligen att glädjas mer och jobba hårdare under draget, än en hund som lever ett liv med många olika roliga och innehållsrika aktiviteter.
När det nu är som det är, att jag tycker det är riktigt roligt och inspirerande att syssla med flera olika aktiviteter, måste jag ju ta ställning till hur jag vill göra. Man kan kalla det en prioriteringsfråga, men för mig är det också en fråga om att leva ett liv tillsammans. Jag älskar att spendera tid med mina hundar, och jag älskar också att jobba med dem på ett sådant sätt att de får en ständig mental och fysisk utveckling. Den kontakten jag upplever med mina hundar när vi tränar fler saker än drag, är någonting som jag upplever som en djupare relation. Jag ser att mina hundar utvecklas, att deras självkänsla byggs upp och att de blir generellt mer arbetsvilliga. Frågan är om det är till nackdel för draget?
Jag kommer förmodligen inte att få svaret på detta nu, kanske aldrig. Jag har själv inte erfarenheten av att se hundarna utvecklas enbart som draghundar så jag har ingenting att jämföra med. Men med de hundar som jag har i bakfickan, upplever jag att de duktiga är duktiga draghundar oavsett vad annat jag tränar med dem, medan de halvduktiga lätt blir lite omotiverade i draget. Det kan jag nästan gå i god för själv, för Issen har blivit en märkbart sämre draghund efter denna sommarens flitiga lydnadsträning. Eller så beror det på smärta, hans övervikt eller att jag numera jämför honom med hundar som har betydligt mer dragskalle. Who knows. Diva får stå för experimentet nu. I sinom tid kan jag förhoppningsvis svara på om en spårhusky också kan bibehålla sin dragskalle. Det ska, oavsett vilket, bli intressant att se hur jag tänker kring detta igen om några år!
Mentalbeskrivning och ett nervvrak
Jag anmälde Diva till mentalbeskrivning redan i somras. Hon är ju en lite udda ras så jag satsade på att anmäla tidigt för att få en plats. Den andra oktober var det planerade datumet. När jag inte fått något pm under veckan innan, började jag bli orolig. Jag ringde till den arrangerande klubben och frågade vad som var på gång. Då hade de glömt notera att vi betalt för oss, vilket innebar att vi inte hade fått en plats. Jag blev givetvis jätteledsen. Det blir liksom extra känsligt när det är Diva, varje gång vi ska göra någonting går jag smått på nålar och hoppas att hon ska hålla sig frisk. Så när vi väl är framme, och hon är frisk, är det inte roligt att höra att de slarvat bort oss...
Det fanns tyvärr inget att göra så vi fick stanna hemma. Jag skulle fundera på om jag ville ha tillbaka pengarna eller vänta till våren, men helst av allt ville jag inte tänka på någonting. Usch, jag var så besviken. Men så trillade där in ett mail i lådan. Klubben skulle göra en mentalbeskrivning på uppdrag, veckan efter. Där fanns en plats för oss. Jag tackade ja direkt. Diva är frisk och här ska mentalbeskrivas!
Jag måste säga att det var otroligt intressant att se hur min lilla tjeja hanterade de olika upplevelserna. Det mesta kunde jag nog förutsett, men det var ändå roligt att få hennes "järnskalle" bekräftad på riktigt. De olika delarna, och de skalor vi hamnade inom, står närmare beskrivet i filmen. Tyvärr gick kameran lite bananas så jag saknar en liten bit av två olika moment.
Och så en liten jämförelse
Om man jämför Diva med den lilla skara av huskies som har gjort mentalbeskrivning så kan man konstatera följande. Hon är mer kontaktsökande och lekbenägen än genomsnittet, åtminstone när personerna inte är utklädda. Hon har snäppet intensivare jakt och griper rejält.
Diva har minimalt med nyfikenhet när det gäller andra saker än ljud. Overallen brydde hon sig knappt om, men spökena var för läskiga för att undersöka själv. Aktiviteten ligger under snittet, samma som skottet och rädsla i allmänhet. Bortsett från spökena då, de var riktigt ruggigt farliga enligt lilltjejan.
Hothanteringen är ungefär som snittet, med undantag från spökena som hon "kontrollerade" mer än vad genomsnittet har gjort. Man kan nog säga att de största avvikelserna orsakats av just hennes sätt att hantera spökena.
Om vi istället jämför med brukshundarna, kan vi dra följande slutsats; vad gäller lek så är Diva mer lik brukshundarna än huskysarna. Detsamma gäller intresse för ljud. Däremot spökena, hanterar hon uppenbarligen mer som en husky än som en brukshund.
Egentligen är detta inga konstigheter. Diva är lärd att leka, sedan hon var liten valp. Däremot de grundläggande instinkterna och reaktionerna när hon blir överraskad, bär hon med sig från födseln. Därför är det naturligt att de blir mer likt en husky än en brukshund.
Det här är också roligt att se ur ett annat perspektiv, nämligen Divas resultat på mitt eget, högst ovetenskapliga, test när hon var liten valp. Redan som sex veckor gammal liten knudd, var hon nämligen väldigt nyfiken på, och orädd för, ljud. Den egenskapen finns kvar ännu och det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos henne. Hon är faktiskt generellt en väldigt svårpåverkad hund, men vi har tydligen fått en lucka vad gäller utklädda människor. Personligen ser jag nog mer vinst än förlust i hur hon reagerar på människor utan huvuden.
Apropå instinkter
Jag var på en föreläsning med David Selin häromdagen. Han är bland annat hundinstruktör och problemhundsutredare men verkar mest känd som motståndare mot rangordnings- och ledarskapsbegreppen. Jag hade nog rätt så höga förväntningar på föreläsningen och kom därifrån nöjd, men på ett helt annat sätt än jag först trott.
Jag är egentligen ganska överraskad att herr David möter så mycket motstånd i det han säger om rang och dominans. Han säger nämligen att det inte är bevisat att dessa saker finns - men att det heller inte är bevisat att det inte finns. Varken bu eller bä, alltså. Oavsett vilket, har han i alla fall konstaterat att det, här i Sverige, finns mängder av hundar som till slut får sätta livet till på grund av dessa abstrakta begrepp.
Det jag nu skriver här nedan, är saker som jag snappat upp under föreläsningen. Det är påståenden som hänvisar till konkret källitteratur som jag saknar lista på. Jag tycker ändå det är intressant och hoppas att jag återger det på ett skapligt rättvist sätt.
Under andra världskriget började man, i Tyskland, beskriva att man måste kuva sin hund till lydnad. Det var viktigt att människan var en övermakt i förhållande till hunden. Inte så konstigt, med tanke på hur övriga världen - och Tyskland i synnerhet - såg ut just då. Rangordningen blev översatt till relationen människa och hund.
När sedan hippietiden inföll sig, möblerade man om lite i ordförrådet. Istället för rangordning började man prata om ledarskap. Den hårda skolan menade att det var viktigt att "vinna över hunden" fysiskt, medan den mjuka skolan menade att det var viktigare att göra det mentalt. Om jag ska göra en personlig gissning, är det mentala betydligt mer vanligt idag.
Om man jämför Diva med den lilla skara av huskies som har gjort mentalbeskrivning så kan man konstatera följande. Hon är mer kontaktsökande och lekbenägen än genomsnittet, åtminstone när personerna inte är utklädda. Hon har snäppet intensivare jakt och griper rejält.
Diva har minimalt med nyfikenhet när det gäller andra saker än ljud. Overallen brydde hon sig knappt om, men spökena var för läskiga för att undersöka själv. Aktiviteten ligger under snittet, samma som skottet och rädsla i allmänhet. Bortsett från spökena då, de var riktigt ruggigt farliga enligt lilltjejan.
Hothanteringen är ungefär som snittet, med undantag från spökena som hon "kontrollerade" mer än vad genomsnittet har gjort. Man kan nog säga att de största avvikelserna orsakats av just hennes sätt att hantera spökena.
Om vi istället jämför med brukshundarna, kan vi dra följande slutsats; vad gäller lek så är Diva mer lik brukshundarna än huskysarna. Detsamma gäller intresse för ljud. Däremot spökena, hanterar hon uppenbarligen mer som en husky än som en brukshund.
Egentligen är detta inga konstigheter. Diva är lärd att leka, sedan hon var liten valp. Däremot de grundläggande instinkterna och reaktionerna när hon blir överraskad, bär hon med sig från födseln. Därför är det naturligt att de blir mer likt en husky än en brukshund.
Det här är också roligt att se ur ett annat perspektiv, nämligen Divas resultat på mitt eget, högst ovetenskapliga, test när hon var liten valp. Redan som sex veckor gammal liten knudd, var hon nämligen väldigt nyfiken på, och orädd för, ljud. Den egenskapen finns kvar ännu och det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos henne. Hon är faktiskt generellt en väldigt svårpåverkad hund, men vi har tydligen fått en lucka vad gäller utklädda människor. Personligen ser jag nog mer vinst än förlust i hur hon reagerar på människor utan huvuden.
Apropå instinkter
Jag var på en föreläsning med David Selin häromdagen. Han är bland annat hundinstruktör och problemhundsutredare men verkar mest känd som motståndare mot rangordnings- och ledarskapsbegreppen. Jag hade nog rätt så höga förväntningar på föreläsningen och kom därifrån nöjd, men på ett helt annat sätt än jag först trott.
Jag är egentligen ganska överraskad att herr David möter så mycket motstånd i det han säger om rang och dominans. Han säger nämligen att det inte är bevisat att dessa saker finns - men att det heller inte är bevisat att det inte finns. Varken bu eller bä, alltså. Oavsett vilket, har han i alla fall konstaterat att det, här i Sverige, finns mängder av hundar som till slut får sätta livet till på grund av dessa abstrakta begrepp.
Det jag nu skriver här nedan, är saker som jag snappat upp under föreläsningen. Det är påståenden som hänvisar till konkret källitteratur som jag saknar lista på. Jag tycker ändå det är intressant och hoppas att jag återger det på ett skapligt rättvist sätt.
Rangordning kommer ur begreppet hackordning som myntades på tjugotalet när man började studera hur höns betedde sig mot varandra. Ur studierna läste man att hönsen hackade på varandra i en nedåtstigande ordning och därifrån kommer sedan tanken om rang. Till saken hör att vissa resultat lämnats ute, och när man gjorde om undersökningen i modern tid kunde man konstatera att hackordningen fanns, men att den lägsta hönan även hackade på den högsta. Det hackades helt enkelt både till höger och vänster!
Experimentet utfördes givetvis på höns i en hönsgård. När man istället lät hönsen gå fritt på jord, som är deras naturliga miljö, gick det inte att se någon hackordning överhuvudtaget. Detta stämmer faktiskt rätt så bra överens med lite andra grejer jag läst tidigare, som handlar om att människor och djur som lever i en onaturlig miljö, eller som är hårt pressade på annat sätt, automatiskt attackerar andra som finns i närheten. Jag märker det själv när jag har det tufft på jobbet. Jag längtar hem till lugn och ro, men hittar mig själv sedan stående i huset i full färd med att skälla ut min oförstående älskade sambo. Och lika oförstående är jag!
Under andra världskriget började man, i Tyskland, beskriva att man måste kuva sin hund till lydnad. Det var viktigt att människan var en övermakt i förhållande till hunden. Inte så konstigt, med tanke på hur övriga världen - och Tyskland i synnerhet - såg ut just då. Rangordningen blev översatt till relationen människa och hund.
När sedan hippietiden inföll sig, möblerade man om lite i ordförrådet. Istället för rangordning började man prata om ledarskap. Den hårda skolan menade att det var viktigt att "vinna över hunden" fysiskt, medan den mjuka skolan menade att det var viktigare att göra det mentalt. Om jag ska göra en personlig gissning, är det mentala betydligt mer vanligt idag.
Dominans - javisst!
Jodå visst verkar det som att dominans förekommer, om än på ett lite annat sätt än vi kanske först tänker. I ett bråk om ett ben, handlar det om dominans. Men det är aldrig någon fråga om rang som avgör vem som får benet. Det är betydligt enklare än så. Den som vill ha benet mest, som är beredd att gå längst, får givetvis benet.
I övrigt verkar det som att förhållningssättet mellan vilda hundar fungerar precis på samma sätt som många av våra egna familjeliv. En mamma, en pappa och barn - både äldre och yngre. Alla hjälps åt i flocken i ett enda syfte; överleva. Klart det skulle vara extremt korkat att börja slåss inbördes, inte minst när det gäller någon slags abstrakt pondusordning. Det är snarare naturligt att värna om varandra och flockens fortlevnad.
Det är däremot tydligen bevisat att flockmedlemmarna har inbördes roller. Till exempel kan en individ larma för fara medan en annan tar hand om problemet. De snabba lätta budbärarna kommer med förvarning om krig, sedan skickas tunga artilleriet ut. Det är samma sak vid jakt; några snabba lätta individer vallar in ett byte som sedan de starkare individerna dödar.
Det är en sak hur vilda hundar jobbar tillsammans i flocken. Men en förståelse för sådana roller, kan förklara så mycket i vardagen. Till exempel så kan en hund som skäller vid dörren uppleva att den har uppdraget som larmare medan husse eller matte förväntas ta hand om problemet. Eller som en tjej som var på föreläsningen, som hade en bordercollie och en rottweiler. En vallare och en dödare. "Jag skulle inte skaffa katt, om jag var du", sade David. Två vänliga familjehundar går in i roller där utgången i värsta fall kan bli riktigt olycklig.
Det här med roller är någonting jag måste grubbla vidare mer kring. Om det är så att vilda hundar har olika roller i förhållande till varandra, kan jag se ett stort värde i att se till att mina egna hundar tar sina ansvar. Men även att jag själv visar vilken roll jag vill ha i olika sammanhang!
Lika olika
En till, väldigt intressant, sak som David tog upp, var en skala som visar olika orsaker att hundar kommer i konflikt med varandra. Självklart kan konflikter bero på att hundar vill ha samma sak - tuggben, hundsäng, boll och så vidare - men även på oklarheter om vilka roller som gäller för stunden. Utöver detta finns det alltså en till faktor som ställer till med problem. Hur lika och olika hundar är.
Bäst kompisar blir hundar som är relativt lika, men ändå lite olika. De kan vara kompisar och partners för livet. Svårare är det om hundarna är lite för lika. Självklart finns det lägen då de kommer uppfatta varandra som rivaler. Det kommer ställa till med problem som man lätt kan tolka som rangordningsproblem. I själva verket handlar det om rivalitet, då intressen och roller krockar alltför mycket.
Men även olikhet kan ställa till det i en flock. En hund som avviker tillräckligt mycket kan komma i konflikt med de andra. De har kanske inte riktigt samma språk och kanske alldeles för skiljda intressen för att skapa en riktig relation. Sen finns också risken, när olikheten blir alldeles för stor, att den ena hunden ser den andra hunden som mat. Då har olikheten blivit så stor att rollerna blir byte/predator.
Detta upplägg har gett mig ett annat perspektiv vad gäller oron mellan Kinoo och Iss här hemma. När vi tog hem Kinoo, var min största farhåga att hon och Baby skulle få problem med varandra. Att ta in en åttaårig självsäker tik i en flock där det redan bor en nioårig detsamma, var en chansning. Men de fann varandra från första stund och har aldrig visat ett ont öga mot den andra. Snarare tvärtom, att de gärna söker sig till varandra! Däremot Issen, som alltid brukar funka så fint med tikar, klarade verkligen inte av Kinoo. Det blev snabbt till ett problem.
Såhär i efterhand är det inte alls speciellt konstigt. Kinoo är en matglad, aktiv och kontaktsökande hund. Baby är en relativt mattrög, slö ensamvarg. De har ingenting att komma i konflikt om! Däremot är Issen precis lika matglad, aktiv och kontaktsökande som Kinoo. Ett givet problem.
Inte nog med detta. Hundar kan lätt ta efter både andra hundar och oss människor. En lugn hund kan lugna en flock som annars är lite orolig. En orolig hund kan störa till det i en flock som annars är lugn. Jag har hört det förut och fått det bekräftat nu. Både stressnivå och aggressionsnivå är någonting som smittar av sig på övriga flocken. Kanske det är därför som det ställer till det lite när man med ord och handling ska "visa sin hund vem som bestämmer"...
En sista suck
Nu är det verkligen dags att börja avsluta detta, tidernas kanske längsta, inlägg. Hundarna sover djupt och det ska snart även jag göra. Huset är fullt av gäster och imorgon fortsätter "projekt variera dragträningen". Det har varit tre händelserika veckor, inte minst för mig och Diva - och för vår relation. Den extra tiden vi har spenderat tillsammans på tu man hand, har resulterat i att mitt kära lilla yrväder faktiskt söker sig till mig lite oftare. En och annan gång kommer hon till och med på inkallning.
Igår eftermiddag hörde jag Diva skälla ute i trädgården. Hon har ett väldigt ihållande skall, när hon så önskar. Inget man vill uppmuntra direkt. Ur en positiv-förstärkning synvinkel vore det dumt att gå ut och uppmärksamma henne när hon skäller; det ökar sannolikheten för att hon ska skälla igen.
Men den här gången valde jag att tolka hennes skall som ett larm. Jag gick ut, för att visa att jag kan vara den som tar hand om situationen. Hon hade sett någonting som jag inte ens kunde få syn på, men när jag kom ut till henne och sade att allt var okej så kunde vi tillsammans gå tillbaka till huset i lugn och ro. Jag vill ju inte låta henne tro att hon själv även måste ta på sig rollen som "den som tar hand om problemet". Det skulle ju kunna sluta med att hon börjar mota gäster i grind!
Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!
Ja det där var nog tidernas längsta! Tänkte skriva lite om det där med drag och annan aktivering som du skrev om. Vi brukar också prata mycket om den biten! Jag har själv inga tävlingsambitioner och känner att vardagen är så viktig att vi väljer att göra annat också, även om det drar ner hundarnas nivå en aning.
SvaraRaderaJag tror att det spelar enormt stor roll vilken typ av hund det handlar om. Kanske man kan göra nån slags generalisering där fågelhundskorsningar drar i alla lägen, Alaskan huskies oftast gör detsamma, men Sibbar och Malamuter är lite "känsligare!. De är ju aningen svårare att köra in, det tar mer tid, det kräver mer eftertanke, och jag tror även att de kan vara aningen känsligare för vad man gör runtomkring. På samma sätt säger ju en del att hundar blir snäppet sämre av att bo inne och hela tiden ha tillgång till sin ägare osv...men skillnaden där ligger ju oftast mellan att vara jättebra och snäppet ännu bättre. Inga enorma differenser.
Däremot tror jag inte att såna saker gör så stor skillnad att en hund som inte anstränger sig så hårt plötsligt börjar jobba jättehårt. Har man däremot en hund som står och småväger så kan man absolut se till att låta den ha lite tråkigt, men vi gör så att vi ändå promenerar (vissa gamla gurus menar ju till och med att koppelpromenader förstör draghunden men det skiter jag högaktningsfullt i!), tränar lite agility mm när vi känner för det.
Man kan ju planera in "tråkiga" dagar just före draget osv. Konraster är helt klart användbara! Vissa dagar gör mina hundar precis ingenting annat än att vistas i hundgården och göra sina behov. Så jag tror att det är helt möjligt att nyttja kontrasterna mellan tråkigt/roligt och ändå leva ett skoj liv med hundarna och kunna göra allting man vill - kräver lite mer planering bara - samt att man biter sig i tungan ibland och vågar ha tråkigt och göra "ingenting" bara vissa dagar.
Har själv kört i många år med begränsade möjligheter när det gällerplacering i spannet och det är eländigt men vad gör man...Silva tvingades jag ju köra in i led i stort sett och hon är jätteduktig men kan bli ofokuserad så att man får flytta bak henneom hon får gå där för mycket. Sånt som nog inte hade hänt om hon inte gått där så mycket så tidigt. Man får göra det bästa av läget helt enkelt! "Negativa" energier är ju helt klart smittsamma till viss del tyvärr, men att samköra med nån samt singelköra låter klokt!
Nä nu ska jag kasta släden på taket och köra några mil inåt landet - sägs att det finns snö där! Här är gräsmattan irriterande grön...=(
Hmm ja dominans och ledarskap. Jag tror vi är ganska lika vovvarna. Vi har olika roller i olika konstellationer, beroende på vem som är bra på vad och vad som är viktigt för oss. Vissa trivs vi bra med vissa inte. Vi är olika men ändå så lika, kanske det är just därför människa och hund trívs så bra ihop. Ibland tror jag det är bättre att gå på sin känsla och/eller sin instinkt än att att följa mönster som någon bok beskriver. Fast naturligtvis är det viktigt att lyssna och lära av andra. Fast man får solla, vad passar mig, vad tror jag på och så gå sin egen väg.
SvaraRaderaSå det där med draget. Jag tror att det handlar om tid och prioritering. Det är svårt att toppa i allt därför blir de slädhundar bäst som 100 procent satsar på det. Hundar som gör annat tror jag också kan räcka långt men får sina begränsningar av att det har annat som "tar tid och fokus" för dem. Var de bor ute eller inomhus tror jag inte spelar någon som helst roll för dragprestationen.
Så till tävling. Målbild är mycketr bra men jag tror det ska handla om känslan upplevelsen. Av hur du individuellt ska genomföra tävlingen. Tänker man bara på placering tappar man fokus. Tänk istället på hur du nöjd rusar fram på mållinjen i en fin slutspurt. Var du placera dig är inte viktigt då, först och främst måste de individuella målen uppnås efter din förmåga och förutsättningar. Det intressanta är att när man börjar tänja på sin egen förmåga och tävla mot sig själv helt plötsligt så börjar du också konkurrera med andra.
Intressant inlägg även om det handlade om drag i början som jag inte alls är insatt i. Men.. På den tiden när jag tävlade dressyr gick jag igenom banan några dagar i rad före tävlingsdags. Jag spelade upp klassen som en film, såg mig själv till häst. Normal innan jag somnade. Jag såg mig rida den "rätt" med korrekta rörelser från häst och korrekta hjälper från mig. På något sätt var hjärnan inprogrammera att göra det på tävlingsdagen. Jag hade ju redan gjort det så många gånger, haha.. I vilket fall, det blev en otrolig skillnad. Från medelmåtta till.. nåja, bättre medemåtta. Har tyvärr aldrig haft vinnarskalle.. Men skillnaden var otroligt stor ändå stor ändå när jag väl började med det.
SvaraRaderaOch så läste jag något intressant om motivation...
http://barnmice.ning.com/group/bodylanguage/forum/topics/rewards-and-dopamine-what
Fanns en bättre studie på det, men jag har tyvärr tappat länken till det.. Men rätt intressant när man ser att dopaminen sjunker vid belöning. Även om min Hilda kunnat bekräfta det i ett par år redan, haha..
Vet att man i Tjeckien tränar både lydnad och drag, men vet tyvärr inget om hur det påverkar draget. Här hemma i Svedala är det ju bara ett fåtal som träna annat så det går ju inte att utvärdera.
SvaraRaderaTycker nog du ska lägga till komando på Divas skall istället för att ignorera, det kommer ju i brukset ...... Ett moment helt gratis :)
De här med som du väljer kalla roller kallar en del rangordning medan en del kallar det ledarskap. Jag skulle välja kalla det för team eller till viss del uppfostran. Kalla det för flock eller familj ....
I grunden tror jag det i stort är samma sak vi menar men kallar det olika.
Jag har provat Kickis ha tråkigt "metod", i draget fungerar det riktigt bra, till och med ibland på trögstartade Ronja :)
Men i lydnaden kan det bli katastrof med en "överhettad" hund. Jag har testat där med ......
Ylwa har också en viktig poäng med att tävling ska vara mot sig själva. Det är oerhört svårt att tävla i lydnad med Siberian och jämföra sig med t.ex. en BC. På något sätt får man sätta upp rimliga mål åt sig själv och med de man har i "snöret" och inte sätta målen ouppnåliga för då tappar man tävlingsgnistan.
Jag ska med de bums prova Pirres taktik med att drömma lydnaden med Ronja resten av veckan, det har jag aldrig testat. Låter mycket intressant, rapport följer :)
Jag skulle tycka det vore otroligt tråkigt om man måste välja mellan hundaktiviterna eftersom Sibben faktiskt är så otroligt mångsidig och verkar tycka att allt är kul!
Vill man tillhöra eliten är det ju en sak, men jag vill ha kul med "familjen"
Avslutningvis tack för en underbar helg!
Jag hoppas jag med "familj" ska kunna vara den Diva med spann ska behöva "jaga" nästa gång vi drar ihop!
Saga ska bara växa till sig lite och dra med sig Siri. Gammeltanten kan springa när hon får jaga, och med småtjejerna fram så .... Kanske ...