Vecka 50 & 51; Förändring och framsteg

Året börjar gå mot sitt slut. Tiden går nästan automatiskt till att tänka på året som varit, och året som ska komma. Det har varit ett otroligt händelserikt år som har innehållt både glädje och sorg. Men det ska jag inte sammanfatta i det här inlägget. Så småningom blir det nog en liten årskrönika istället.

De här veckorna har vi haft träningsdagbokens första långvila, fem dagar i lugn och ro. Jag tror det kan vara nyttigt, både fysiskt och mentalt, för hundarna att få små uppehåll då och då. Det är också en bra möjlighet för mig att titta tillbaka på träningen och se hur det har gått.

Sedan början av november har vi legat och tränat i snitt tre gånger i veckan. Det är ganska lagom, tycker jag. Då och då kan man köra upp till fem pass, men för att tiden och lusten ska räcka till är det bra att inte pressa sig för mycket. Vi har kört mellan åtta och tjugofyra kilometer per gång. Jag gillar bäst de längre passen, det hinner hända mer då. Hundarna jobbar hårt, blir trötta, kommer igen och landar i ett jämnt och fint tempo till slut. Våran längsta runda är väldigt trevlig och hundarna vill gärna svänga in på den vägen. På två ställen finns kilometerlånga flacka passager, där snötunga träd hänger över oss och hundarna ökar på tempot. Det är mina favoritbitar!

Totalt har hundarna gått mellan tre och sex mil i veckan. Baby och Iss har fått turas om lite och det tycker jag är bra. De får jobba lite hårdare än de andra ändå, då Baby har svag rygg och Issen är lite tung i kroppen. Längst har Diva gått, i huvudsak för att hon är oumbärlig för spannet. Det känns roligt att ha en så duktig liten tjej, även om jag för en stund började undra om jag kört henne för långt eller hårt. Nu är jag övertygad om att så inte är fallet.

Jag var och hälsade på Ylwa i helgen. Hon har duktiga och vältränade draghundar som ofta ligger på topp i resultatlistorna. Min fråga var hur Diva skulle klara ett träningspass med dem? Vi har tränat relativt mycket, men jag har egentligen ingen erfarenhet sedan tidigare så jag kan inte säga hur vi egentligen ligger till. Genom att låta mina hundar springa med på ett par av Ylwas träningspass, ville jag se om de höll måttet.

Så var det då dags för första passet, sjutton kilometer i kvällsmörkret. Diva och Kinoo fick följa med den här gången. Ylwa kör i helt andra hastigheter än jag gör, i genomsnitt dubbelt så snabbt. I ett spann där inte alla hundar drar ordentligt, är det svårt att öka hastigheten så jag har inte så många val. Nu körde vi ett tiospann, där alla hundarna jobbade hårt. Alla utom Diva....

Herregud, det var ju nästan pinsamt. Diva tittade till höger och vänster, upp och ned. Linan hängde som ett hopprep.... Visst sprang hon med, men hon var extremt okoncentrerad och det blev inte bättre med tiden. Jag trodde det skulle göra skillnad att hon slapp springa i led men inte det. Hon gjorde helt enkelt ett uselt jobb!

Det bekymrade mig. I ett sånt läge vill man gärna hitta på diverse ursäkter. Jag funderade på om det varit mycket vilt ute, om det var för att det var en ny plats, att det var mörkt ute, om hon har löp på gång. Men samtidigt var jag tvungen att erkänna för mig själv att Diva kanske helt enkelt inte håller måttet i högre hastigheter.

Kinoo däremot, min älskade gamla vän. Det känns som att vi levt ihop hela livet, trots att hon bott hos oss knappt ett halvår. Hon är en så genuint öppen och ärlig hund. Och vilket jobb hon gjorde i spannet! Linan var sträckt i stort sett hela vägen. Hon galopperade på med tungan hängandes som en slips och visade inte tillstymmelse till trötthet. Jag blev så stolt över min goa tjej!

Nästa dag var det dags för en kortare runda, tolv kilometer. Den här gången fick Diva och Busan gå med. Busan har haft en lång svacka med måttlig draglust sedan sitt löp. Men nu fick hon bevisa att hon är i form igen! Linan var sträckt och Busan skuttade på i sin söta lilla studsgalopp. Farten var minsann inget problem för henne.

Efter en nedförsbacke frågade Ylwa om Busan har ont någonstans eller om hon gått för hårt nerför när hon var oerfaren. Ofta blir det så, om en nybörjarhund inte får tillräckligt med motstånd i linan i nedförsbackarna, att den blir lite osäker. Jag tror inte det sistnämnda är fallet med Busan, som jag tidigare skrev så rör vi oss sällan i några högre hastigheter. Hon kissade ganska snart efteråt så det kanske bara var kissebroms. Men jag ska nog ha lite koll på hennes fysik framöver, ifall det skulle vara någonting.

Diva då? Jodå den här gången var hon sitt vanliga jag igen. Hon jobbade på, öronen låg bakåtstrunka mot nacken och galoppen vann mark. Tempot var inget problem, vi snittade någonstans mellan tjugo och tjugofyra kilometer i timmen men var stundvis uppe i över trettio. Sista par kilometrarna tyckte jag mig se att hon blivit trött till slut och det kan jag inte klandra henne för. Hon jobbar hårt och det var ett tempo som hon inte är van vid.

Efter att ha kört två dagar med Ylwa har jag fått flera insikter. Dels är det tydligt att mina hundar har en kanonfin grundkondition. De klarade av att gå skapligt långa sträckor i bra mycket mer fart än de är tränade i. Det känns riktigt bra. De har styrka och en jättebra grund att stå på.

Däremot måste jag börja öka farten nu. Jag älskar långrundorna men vi ska tävla sprint om ett par månader och då behöver vi få upp farten mer, generellt. Planen är att köra fler tempopass men ändå ha någon långrunda i veckan för skojs skull. Dessutom säger Ylwa att hundarna tänder på att få "tokspringa" ibland. Jag tror henne faktiskt. Våra draghundar är skapta för högre hastigheter och lättare last. Jag ångrar inte alls att jag kört relativt tungt och långsamt hittills - det har byggt upp hundarna mycket bättre än jag vågat tro. Men nu ska farten upp!

En till intressant och tänkvärd sak som Ylwa sade, var att hon sällan flyttar på hundarna under en dragrunda. Jag flyttar ju runt på dem ganska friskt på träningen och det är sällan som jag inte flyttar på någon hund alls. Men kanske det påverkar hundarna mer än jag tror, att få byta position. "Man måste ge dem en chans" säger Ylwa och det har fastnat i mitt bakhuvud. Det blir nog att experimentera lite framöver.

Stockholm hund

Förra helgen tillbringade vi i Stockholm på den stora hundmässan. Där finns rastorg med en massa olika raser representerade i montrar som på en marknad. Vi var givetvis där och representerade huskysarna. Med mig hade jag Kinoo och Baby; de lugna tanterna. Baby fick visa prov på "ett visst mått av reservation och värdighet hos den vuxna hunden" medan Kinoo blev kelgris nummer ett.

Jag vet inte om Kinoo förut varit i något liknande sammanhang, ärligt talat vet jag inte ens om hon varit utanför landsbygden. När vi vandrade in på Stockholms central visste lilla Kinoo-ckan inte vart hon skulle ta vägen. Så många människor, så många händer som kunde klappa just henne! Det tog en liten stund innan hon samlat sig och vi kunde gå vidare till pendeltåget.

Sedan var det som att hon lärt sig stan. Hundar och människor överallt, trafik, nya dofter och ljud. Ingenting berörde min älskade vän. Baby hjälpte till genom att visa sig världsvan - hon har ju trots allt spenderat sina första nio månader i just Stockholm. Tjejerna blev ett bra team som kryssade sig fram mellan de stressade pendlarna och julshopparna i huvudstaden.

I två dagar satt vi på hundmässan och Kinoo måste ha trott att hon kommit till himmelriket. Varenda människa stannade för att klappa just henne, hon behövde bara kasta ett öga på förbipasserande för att få en liten kelstund. För att inte tala om matte...

Jag kände en så stor värme och lycka över att ha fått en så fantastiskt fin hund. Inte bara att hon är modig och stark mentalt. Hon har en fantastisk personlighet som är svår att inte älska. Jag vet inte hur många som ville köpa Kinoo den helgen. Det hände flera gånger att folk satt kvar i evigheter för att de bara inte kunde lämna henne.

Ja, det var ju inte så att hon accepterade hur lätt som helst att de skulle gå heller. Kinoo har en extrem förmåga att tigga kel. Det slutade med att hon låg på rygg mitt i gången och bara väntade på nästa i kön som ville klappa magen. Kinoo min älskade pärla, jag skulle inte lämna henne ifrån mig för någonting i världen. Hon ger mig så mycket glädje och kärlek varje dag att det ibland värker inom mig när jag är långt hemifrån och från henne. Om du någon gång älskat en hund, förstår du nog precis vad jag menar...

Lydnaden fortsätter

Vi fortsätter med lydnadsträningen då och då. Att sträcka tiden på platsliggningen känns numera som en barnlek. Vi tränade två pass och är uppe i strax under fyra minuter nu. Svansviftandet är nästan helt borta, trots att vi inte ens jobbat på det. Mina signaler är tydliga varje gång så Issen ska veta att nu ligger vi plats.

I onsdags hade vi första träningspasset med våra nyfunna vänner Rose-Marie och Hilda. Det är länge sedan jag och Issen senast var i Alla sporters centrum. Om jag inte kommer ihåg fel, var det ett par år sedan och Issen bet en liten papillon över ryggen. Det var början på den långa väg vi har gått fram till nu...

Tillbaka i hallen, hade nog Issen glömt att han någonsin varit där. Oj så försiktig han blev! Vi tränade två timmar men det var svårt att få någonting vettigt ut av det, då han var så pass låg hela tiden. Men jag måste ändå säga att han var oväntat duktig på platsliggningen och fria följet trots det. Kanske dessa två moment nu börjar sitta så djupt att de känns trygga för honom? Hursomhelst måste jag konstatera att vår "trial and success"-träning börjar ge resultat. Jag har slutat helt med felsignaler för stunden och det verkar som att Issen känner sig betydligt mer självsäker i sina uppgifter.

Det var Fanny och Thomas som lade märke till att Issen blir ännu lägre när det går fel. Värdet i en felsignal vägde helt enkelt inte upp den förlusten som blev i motor och självkänsla. Genom att ignorera felen och jobba noggrannare med kriterier och att göra rätt, får Issen en boost i självkänslan. Nu kan jag konstatera att boosten blev tillräckligt stark för att övervinna miljön. Det känns fantastiskt bra!

Vi hann med att lägga två platsligg om två minuter vardera. Issen låg helt still och visade inte tillstymmelse till svansviftning eller att vika sig på sidan. Även om jag stod betydligt längre bort än vad jag kan göra hemma i vardagsrummet, och det låg en främmande hund jämte, låg han kvar där på stället utan tvekan. Han var så fantastiskt duktig! Platsligget som varit ett dåligt samvete och en spärr för mig så länge, tänk att det efter sju-åtta träningspass är klart och dessutom fullständigt stabilt!!!

Jag påbörjade också en annan viktig träning som jag länge känt att jag borde gjort. Att han snabbt ska jobba tillbaka med föremål i munnen. Det är enkelt, du har två stycken likadana roliga och åtråvärda föremål. Ett kastar du iväg och hunden springer efter. När hunden vänder sig tillbaka och börjar röra på sig, klickar du för fin fart och attityd. Hunden har tidigare lärt sig att släppa sitt föremål när den hör klicket och det är precis vad den också gör. Så fort den släppt, kastar du ett likadant föremål men åt precis motsatt håll! Hunden sticker efter i full fart. När den sedan åter vänder sig, klickar du för bästa fart och kastar föremål nummer ett åt motsatt håll igen. Lite svårt att förklara så, men ett väldigt bra sätt att få fin fart på hundens återgång i apportering.

På hundmässan hade jag köpt pipande tennisbollar för just detta ändamål. Jag vet att Issen verkligen älskar dem helt galet. Vi har tränat ett par gånger hemma på att han ska släppa föremål när klicket kommer, men aldrig gjort det ordentligt i fart. Nu vågade jag inte riktigt klicka för rörelsen utan fokuserade mer på att få ett släpp på klicket. Jag vet inte om det är smart eller ej, fast det är ju svårt att få fint flyt på hela grejen om hunden inte kan släppa på klicket. Detta är iallafall någonting som jag kan jobba vidare på hemma för att kunna bättre nästa gång.

En sak som jag glömde bort att träna på, var ingångarna i inkallningen. Issen svänger runt för tidigt, vilket leder till att han använder mig som stoppkloss och det blir en rätt så rejäl tackling. Jag fick rådet att belöna honom mer förbi mig och det har jag gjort hemma. Som vanligt är det väldigt begränsad yta i ett vardagsrum så vi har inte gjort detta i några högre hastigheter. Tanken var att använda pipbollarna även här, för att få honom att jobba mer förbi mig innan han börjar svänga. Det blir ett projekt för nästa träningspass.

Så var det fria följet. Jag har jobbat för att han inte ska göra någon slags kringelikrok innan han svänger in baken i vänstersvängarna. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir lite extrabeteenden när man tränat lite för mycket vändningar på klossen och för lite på raka ingångar. Hemläxan var att jobba på raka sättanden utan knorr och detsamma med vänstersvängarna. Jag tycker det har gått fint hemma och det fungerade även väldigt bra i hallen. Däremot fick jag en tankeställare med vänstersvängarna. När Issen inte är jättesnabb att vända baken, stannar jag för att vänta in honom. Det gör det otydligt för honom. Hur ska han veta om jag vill ha en vanlig vänstersväng eller vänster om halt?

Jag fick träna på att "torrgå" och hitta ett system för vänstersvängarna. Lösningen blev rätt så enkel, men dock genial. När vi ska göra vänster om och jag behöver vänta in honom, trampar jag vidare på stället. När det är vänster om halt så stannar jag helt. Enkelt för en hund att uppfatta skillnaden och förmodligen kommer detta att hjälpa Issen en hel del.

Jag fick frågan varför jag inte säger "fot" när jag börja gå i fritt följ. Det är av flera anledningar. Dels är det för att hundar är mycket bättre på att läsa kroppsspråk än att följa verbala kommandon. Jag har trippelkommandon på fot redan. Jag står på ett mycket bestämt sätt när det är dags att gå fot, jag faller fram med överkroppen innan jag tar första steget och sedan börjar jag gå med vänster ben. Allt detta betyder att det är fritt följ som gäller! Men det är inte bara det. Som jag har lärt mig, ja ni kan ju gissa vilka klickernördar som har drillat mig i även detta, är det bra att ha lite extra att ta till när det verkligen gäller. Skulle jag i en nödsituation verkligen behöva få Issens uppmärksamhet så kan jag använda fot-kommandot då.

Sist men inte minst har jag en hemläxa att göra till nästa gång. Vi skulle börja jobba med en del av rutan, nämligen att lära hunden att springa i full fart rakt ut från föraren. I det här fallet kan man, de första två-tre gångerna, använda en tasstarget för att få hunden att jobba bortåt. Vi testade med Issen men han hade totalt glömt bort tasstargeten sedan vi tränade agility. Så till nästa gång ska jag fixa till så vi har en bra grund att utgå från i den träningen.

Sist, minst, men bäst!

Jag har tidigare skrivit lite om Gunne i bloggen. Jag såg henne första gången på en utställning förra året och föll pladask. Det gick inte att slita ögonen från henne där hon flög fram i trav i ringen. Det var inte bara jag som föll för henne, hon plockade hem BIR:et av sextionio startande hundar.

Det är någonting med den här lilla tjejen som är väldigt speciellt. För mig iallafall. Hon är som en liten ängel; för vacker för att vara sann. I Nybro fick jag chansen att lära känna henne lite bättre när vi tog en promenad tillsammans. Hon visade sig vara en sällskaplig och kelig liten dam.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskat Gunne. När jag fick frågan om att ta över henne, fanns det för mig inga andra svar än ja. Hon är pusselbiten som gör min flock hel. När jag lämnade Ylwa och hade Gunne med mig hem, kom jag till en djup insikt. De två hundar, förutom mina egna, som jag känt odelat och djupt för från första stund, finns plötsligt hos mig. Kinoo och Gunne. 

Det finns många hundar i Sverige som behöver nya hem och många av dem är jätteduktiga. Jag har konsekvent svarat nej, för jag vill inte ha fler hundar. Varje gång jag svarat nej, har tanken funnits där. Att om jag en dag skulle få frågan om Gunne eller Kinoo, var svaret givet. Idag är jag fylld av ett lyckorus. Mina älsklingar som jag förut bara haft i mina tankar, finns nu i min vardag och dem delar jag mitt liv med. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har fått de här två fina hundarna och på något sätt, med Divas sjukdom och allt, så känns det som att allt nu har vänt.

Årets avslutning

Så nu börjar året närma sig sitt slut. En vecka kvar, sedan är det nya tag. Det kanske är barnsligt att tänka så, men för mig är det en viktigt del i hundträningen. Att summera vad jag gjort, planera vad som komma skall. För ett år sedan när jag satt här vid datorn och funderade, bestämde jag mig för att bloggen skulle bli min veckobaserade utvärdering av träningen och tankarna runtomkring den. Det har fungerat otroligt bra för mig, som i andra fall är alldeles för dålig på att göra om erfarenheter till bokstäver.

En av de större tankarna med bloggen, förutom att kunna få respons på och tips i träningen, var att efter årets slut skapa en årsbok med alla inlägg och bilder från 2010. Nu har jag börjat arbeta med den. Det tar bra mycket tid, fotoföretagen anpassar inte sina fotoboksprogram efter bloggare med massiv text, men jag tror det kommer bli jäkligt bra. Jag ser väldigt mycket fram emot att sitta om några år och bläddra tillbaka i vår utveckling med text och bild. De senaste femton åren har jag tagit massor av bilder, men aldrig framkallat någon. Fotoboken blir också lite en fotokrönika från året som var. Det kommer bli så fint!

Nu ska jag jobba vidare med den istället. En veckas inlägg kvar och sedan kan den bli helt klar. Men också en veckas träning med en extra hund i spannet. En duktig hund. En snabb hund. Det ska bli väldigt spännande att se hur vår träning kan utvecklas. Det är många utmaningar som kommer nu. Tempoträning, lydnaden, en ny introduktion i flocken. Året är snart slut, men tillvaron upphör inte att vara actionfylld för det! Hoppas iallafall att ni alla har haft en fin jul, med era älskade hundar och kanske även med familj eller vänner.

Kram!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!